Ja, så här är det: mådde kanon med mitt vita liv. Men så hände det. I fredags. Jag var på jobb, ringde hem och undrade om mannen kunde påbörja maten så att jag slapp äta lunch ute. Lunchmaten är ofta dyr och onyttig. Jaa, han lät lite lullig men fullt? kapabel. Kommer hem, trött, hungrig, måste gå ut med hunden - och maten är inte ens påbörjad! Hannen sitter där skrattande framför tv:n med sitt påsvin! Jag gick hundpromenad, kom hem, fortfarande trött, hungrig, ledsen, arg. Kolkade upp den flaska vin han så lägligt köpt hem.
Min fundering är: vill han få mig att dricka? Varför?
/Dion.

...jag menar att jag tycker inte att den rent datatekniskt fungerar optimalt. Fastän man är fullt nykter...kan det var problem med att veta var man kan skriva. Har ibl svårt att hitta mitt eget kommentatorsfält! Något för admin att vb:fa?!

Man ska inte slå på sig själv så hårt, brukar vi säga åt varandra här på forumet. Bra. Men… jag är inte riktigt vän med mig idag. Jag är en normal människa; jag kan skämmas. Men jag har också blivit skammad och det skäms man också för! På något egendomligt sätt tar man på sig förövarens skuld. Det är mitt fel att jag blivit förödmjukad, ja, krossad, tillintetgjord! Varför i helvete?! Jo, jag har inte lyckats försvara mig. Jag har inte tagit hand om mig som jag borde. Jag har låtit förövaren överskrida sina och mina gränser. Jag borde ha vakthållit bättre. Men hur skulle jag kunnat det? Bevisligen kunde jag inte, förstod inte bättre.
I dag har jag ruelse. Jag har druckit fastän jag inte borde. Förstås inte borde! Men jag visste inget annat just då. Hör hur jag skyller ifrån mig! Jag fortsätter svärta ned min redan svarta bild av mig själv.
Det brinner i London just nu. Rapporter på radion. Herregud vilken hemsk brand! Hur kan det bli så? Som en plastborg verkar den ha varit byggd, – är jag likadan?
Här på nätet kan man inte skriva långt. nej, det är nästan ingen som orkar läsa om det går över 40? rader. Det är som med andetag, det finns en rytm som måste hållas.
Familjerådgivningen, ja. I förrgår och det var sista tillfället. Jobbigt, minst sagt. Jag hörde henne säga: ”besöksförbud”. Ömsesidigt skulle det vara så vi inte skadade oss ännu mer på varandra. Vi accepterade tanken omedelbart. Men skrämmande är det. Vi går runt i lägenhet och är rädda för varandra, för oss själva. Hur skall det kunna komma något gott ur detta? Jag är tok-optimistisk; ser alltid utvägar, lösningar, men just nu ser jag inget. Bara töcken, mörker. men rätt vad det är vänder det? Det har hittills alltid skett. Jag får ha förtröstan om det. Tillit.

Gunda

Fina du, jag gråter för din skull och läser om jätte problem, men du får inte slå på dig som du gör.
Du är en fin människa, jag läser det du skriver och jag saknar dig då du inte skrivit på ett tag.
Du är en av dem som jag återkommer till hela tiden. Du ger styrka och är omtänksam och tänkande.
Hoppas du kommer ur ditt förhållande som gör dig så illa. Vi har alla ett ansvar över oss själva och
det har även din man.
Du skrev att du hade ett eget litet krypin åk dit ta katten med dig jag tror ni båda skulle må bra av det.
Tänker på dig och skickar varma tankar och kramar!
Ha en bra dag!

Gunda

Vännen jag får också tårar i ögonen då du skriver så.
Tänker på dig och hoppas på en fin dag för dig och oss alla ❤️

Gunda

Tänker på dig i dag, hur har du det?
*§23458´´+9876321§

en liten IPA till sillen, ett nytt märke som jag unnade mig att testa. Fy f-n vilken beska!! Avvand som jag numer är, grimaserades det rejält. Sista klunkarna dracks mest som medicin! och för att skölja ned sillsvansarna. Vad för slags fyllo är jag eg? Inge vidare... Hurra!

Hur var det innan jag började med a överhuvudtaget? En osäker tonåring med problem hemma fick förstås problem ute i livet också. Perioder av ångest, nedstämdhet varvat med bättre perioder. A kom så småningom in och bröt mönstret en aning. Jag fick kontakt med nya sidor hos mig själv, blev busigare, öppnare, fick mod att säga ifrån där det behövdes, men även att leka lite mer. Så småningom avtog de goda effekterna. Jag fortsatte ändå upprepa det vinnande konceptet. – med kända konsekvenser. Nu när jag är ute på "andra sidan" kan jag så smått börja summera vad den här resan inneburit för mig. Återkommer om det.

Gunda

Har tänkt på dig och undrat hur det är.
Ja så där kanske det börjar för många av oss, vi vill vara något som vi egentligen inte är
och alkohålen hjälpte till. Sen kommer problemen smygande.
Skönt förstår jag att kunna summera och komma till klarhet.
Du låter stark och att du mår skapligt.
Härligt!
Kram och ha en fin kväll!

Dionysa, du har rätt, du har inte tagit hand om dig och du förtjänar verkligen bättre. Minns det! Jourhelger... Nä, det tycker jag bara du ska ha om du får hög lön. Mannen din skyller sitt drickande på dig. Det är den absolut största varningsklocka som kan ringa. Att rättfärdiga sitt eget drickande med att man måste för att andra är "dumma", då finns det mycket lite hopp. Du tar ansvar, att man själv inte ser nån annan utväg är en sak att konstatera. Att man sjölv dricker för att våga säga ifrån till sin tjatande fru, det är också en sak att konstatera. Men att då komma till slutsatsen att det är fruns fel... Nja, då blir ju aldrig problemen lösta. Man kan ju bara förändra sig själv.

Hej, Gunda! Hej Sisyfos!
I dagarna har jag testats enligt klassiskt mönster av mannen härhemma. Osämja har toppats med hans drickande, vilket inte gjort situationen bättre och jag har erbjudits en ranson a för att lindra plågan liksom... Jag har i de situationerna tänkt över saken, vilket varit en snabb affär. Svaret har blivit ett lugnt och klart NEJ. Filmen i mitt huvud har snabbt spelats upp och saken blivit klar, – a är inte längre något alternativ. Sakta, sakta har jag byggt upp alternativ som är hållbara! Relationer med andra människor, odlande av egna aktiviteter och intressen. Stärkandet av det som är jag. Jag kan se min man som en person med svåra problem (inte bara med a) som vägrar ta tag i sin situation på konstruktivt sätt. Det är smärtsamt att se, men han får det inte bättre av att jag gör honom sällskap i hans destruktivitet, förstås. När hans avund lagt sig något, kanske han kan se mig som en resurs, inte som ett hot.

Den plötsliga oron, olusten, ja –skräcken! som kan slå till ibland: vaga, eller ibland tydliga minnen hur det ibland har varit, när hjärnan varit kidnappad av a och levt sitt eget liv, rädslan för att inte kunna lita på sig själv. Men nu vet jag att jag sitter säkert på "andra sidan", jag kan notera de förbiilande känslorna av rädsla och olust, inse att de är känslor och att de inte ska bli realitet igen. Det bestämmer jag över nu. Dag för dag. På så vis är jag säker.

Gunda

Läste tillbaka i min gamla tråd och där läser jag om det du skriver om skräcken, olusten och rädsla att ta ett återfall då hjärnan är kidnappad.
Men så skönt att läsa om din beslutsamhet och din styrka.
Jag ska också komma dit och just nu är jag helt övertygad om att jag kommer att komma dit också.
Du har kommit långt, och det är så härligt att läsa.
Kram och ha en skön dag.

Får lust att lite anekdotiskt berätta om mitt förhållande till vinet nu och då. Om det är symptomatiskt, vet jag inte.
Det började på 70-talet under en resa i Frankrike. Jag var oskuldsfull vad gällde alkohol och vin var för mig var en ganska undgäglig dryck; sur och trist. Men där... fick jag smaka både bourdeau och bourgogne tillsammans med den vällagade maten. Lärde mig snabbt hur det förhöjde smakerna tio resor! Lärde mig identifiera toner, nyanser, mat-och-vin-kombinationernas olika verkan på mina smaklökar... jag hade förlorat min oskuld, – ja jag var förlorad i vinets, gastronomins rike! Väl hemkommen drack vi vin till maten ett par gånger i månaden. Högst en flaska åt gången, och som avnjöts med någon extra lämpad rätt därtill. Livskvalitén var nu höjd ett snäpp. Sedan hände något. På sent? 80-tal, försvann de där goda vinerna… Hur jag än letade och försökte hitta rätt i vindjungeln, kom jag inte ifrån att allt hade en lite översöt, syntetisk smak. Det var inte riktigt vin jag drack längre, utan en blek kopia, en industriellt framställt dryck som man kallade vin! I samma veva kom BiB och resten är historia… Det besynnerliga var att jag fortsatte dricka, ja, drack alltmer som i ren frustration!? Vet inte. Jag trodde länge att det var mina smaklökar det var fel på, men när jag sedan började jobba som vinprovare; vi fick smaka oss igenom det vinutbud Systemet ev skulle köpa in, då märkte jag allt bättre hur det var fatt! Läste på och fick veta på vilket sätt vinbranschen degenererat.
Så idag när jag i stort sett valt bort a, så är det utan någon större saknad. Jo, jag saknar förstås den ädla, gudomliga drycken vin, när det är framställt på traditionellt vis… Och visst…, jag kan gå på någon bättre restaurang och bli serverad äkta droppar, kanske omaka mig och gå in på Systembolagets beställningssortiment någon gång. Ska jag nog göra när det är något speciellt jag vill fira. Inte annars…..

Jag blir mjukt och kärleksfullt väckt: min hand petas försiktigt fram underifrån täckkanten, – "ta i mig!"

min mun friläggs på liknande vis, – ”tala till mig!”

Jag stryker honom över ryggen.

”Hej, Katten!” säger jag… En sådan människomänniska skulle man (också) ha vid sin sida!

Ja, precis så vill man nog ha sitt förhållande också... som du och din katt. Katter är såna livsnjutare ofta. Utan alkohol!
Intressant det där du skriver om vinerna. Är det så även i högre prisklasser?