av Dionysa

Ja, så här är det: mådde kanon med mitt vita liv. Men så hände det. I fredags. Jag var på jobb, ringde hem och undrade om mannen kunde påbörja maten så att jag slapp äta lunch ute. Lunchmaten är ofta dyr och onyttig. Jaa, han lät lite lullig men fullt? kapabel. Kommer hem, trött, hungrig, måste gå ut med hunden - och maten är inte ens påbörjad! Hannen sitter där skrattande framför tv:n med sitt påsvin! Jag gick hundpromenad, kom hem, fortfarande trött, hungrig, ledsen, arg. Kolkade upp den flaska vin han så lägligt köpt hem.
Min fundering är: vill han få mig att dricka? Varför?
/Dion.

Dionysa
ons, 2017-03-01 - 07:45

Det är bra för mig att skriva här. Lite oriktat och rörigt ibland, men jag klämmer varet ur en del sår; jag märker det. Och så slipper jag belasta, överbelasta mina närmaste som i ensamhet tar på sig lite för mycket ansvar för att fixa mig (ja, min doktor säger att han ska "fixa"! mig...)
När jag sedan läser i min tråd så ser jag at det finns röda trådar i min bearbetning. Den är inte bara kaos!

Dionysa
lör, 2017-03-04 - 13:22

Skönt med en egen tråd! Nu kan jag med gott samvete breda ut mig och den som inte orkar läsa slipper! Skuld och dåligt samvete i övermått måste jag akta mig för, det har jag insett.
På radion talar man just nu om ett kamelprojekt(!) som ska hjälpa somalier att integreras. Somalierna blir lite sårade. Anar lite hur dom känner, men oj! så gärna jag skulle vilja vara en del av det projektet! Tror jag skulle må hemskt mycket bättre om jag fick umgås med djur hela dagarna.
Och: PS, jag umgås gärna med somalier också, fastän dom inte är kameler!! Jag är "klassiskt" svensk; nyfiken på omvärlden! (Så på så sätt är SD väldigt osvensk...!)

Dionysa
lör, 2017-03-04 - 12:47

på en vit springare. Jo, det är sant! Jag är nästan kär jag också! Han vill ömsint och varsamt separera mig från min man. Sedan ska jag lära mig att vara ensam innan vi ev... Ensam vet jag att jag kan vara; det finns inget ensammare än att leva med någon som inte ger kontakt. Nu kan det bara bli bättre.

Dionysa
lör, 2017-03-04 - 18:51

tror det. Men: komplikationer. Springer jag blint bara för att det är så svårt? Och jag har visat min skepsis tydligt. Men... vara ensam först, som sagt. Coola ned och fundera. Det kommer att ordna sig, det tror jag. Vi är bägge gamla rävar. Tack för din omtanke kära MM!

Dionysa
tors, 2017-03-09 - 12:46

På vad sätt tror den jävla idioten att han har någon hållhake på mig?!
Han hotar att slå sönder mina vinylskivor, dra ur alla sladdarna till skrivare, routrar, nätverk. Dumpa min databas som han haft delansvar för.
Fattar inte hur dum jag varit; trott att hans omsorger varit utan förbehåll
Nu tänker jag på vad allt kostar och att frihet inte kan köpas för pengar.
.............

Sisyfos
tors, 2017-03-09 - 20:37

Är du försiktig?
Känns som att det är en motsats till djärv och ibland när du skriver så blir jag fundersam. Jag är för att citera dig en uråldrig "räv". Är man uråldrig funderar man över ordert "fixa".., som du har skrivit att nån ska göra dig. Jag är helt övertygad om att du själv är kapabel till en hel del (i mycket positiv bemärkelse) men att nån annan tror sig vara ansvarig .... nä, du fixar dig själv Dionysa, helt kapabel tror jag. Lite så tänker jag...

Dionysa
tors, 2017-03-09 - 23:41

Jag ler lite åt mannen som tror att han ska "fixa" mig, – förstår att han menar väl, vill nog "laga"; hjälpa. Kanske kan vi lära något av varandra utifrån den här motsättningen, kanske inte. Att våga är att förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv.

Nyckelpigan
fre, 2017-03-10 - 12:27

Jag har varit utanför ett tag, började läsa dina sienaste inlägg och förstod inte riktig.. vad är det dom hänt? Är det någon som trott att er relation varit mer än den varit och reagerat väldigt aggressivt? Låter onekligen oroande. Stor kram till dig

Dionysa
sön, 2017-03-12 - 12:18

i morse så han fick stretcha prostatan. Katten är gammal och får lätt besvär från de nedre regionerna. Husse var för trött. Säger ibland att han hoppas få gå före kisse. Att man kan älska ett djur så mycket!! (Men inte sin människa... Hör ihop, kanske. Inte ovanligt att autister älskar djur mer än människor.)
En glad farbror stod och putsade sitt fönster och ja, – solen gör sitt bästa idag, här i Sthlm. Jag drack vin till maten igår och känner mest av det. Som en mörk skugga runt pannbenet. Normalt är jag en glad människa, oftast på väg till något äventyr. Men inte med vin i blodet. Inte sangvinisk. Jag har haft turen att träffa rätt människor vid rätt tillfälle. Och, ja, inte enbart tur är det – har valt länge och noga. För det mesta.
Min doktor tycker att jag pratar för mycket. Intellektualiserar, teoretiserar. Försvar? Oftast är det nog så. Så, tyst nu.

Dionysa
mån, 2017-03-13 - 20:09

Jag tvekar alltid inför att skriva om det här, den här relationen. Jag vet att jag blir arg, upprörd om jag börjar. Arg över att jag ägnar så mycket tid åt den, fastän det ingenstans leder. Tid och energi som jag skulle behöva till något annat. På tåget hem ser jag en jugoslavisk kvinna på väg hem från sitt städ?jobb. Ser hur sliten hon är, mörka ringar runt ögonen. Tänkte: nu åker hon hem till gnälliga ungar och en man som inte är snäll. Vi tittade på varandra som om vi kände igen varandra. Jag är också trött. Min doktor säger att jag levt det här skitlivet så länge att jag glömt hur ett normalt liv kan se ut. Jag har ju förutsättningarna att leva mycket bättre än jag gör nu. Ordnad ekonomi, bra bostad, roligt, fritt jobb. Frisk, tror jag. Förutom blodtrycket, som är för högt. Sömnsvårigheterna, ångesten som kommer och går. Ibland tror jag att jag ska ramla ned i hjärtinfarkt när pressen blir för stor. Min terapeut undrade för flera år sedan varför jag inte lämnade. Han tyckte det lät som om min man hade en neuropsykiatrisk störning som det inte var mycket att göra åt. Jag har hört sägas att det numera finns metoder för att träna autister till större empatisk förmåga. Ett litet hopp tänds nästan. Men inlärd empati...?
"Medberoende" – är det vad jag är? Vem blir inte medberoende i en relation? Alla relationer bygger väl just på det? Att man blir mer eller mindre "tvåtokiga"? Projicerar, introjicerar, identifierar, härbärgerar. Ändå känns det som en anklagelse. "Du får skylla dig själv när du stannar. Du har ju valt honom av någon anledning." Javisst, men det var då det. Man växer isär, utvecklas, förändras, eller bara stagnerar. Under tiden har cancern vuxit in i en. Att jag borde gå är jag rätt säker på. Frågan är hur det går till, hur det blir sedan. En sak vet jag säkert: jag kommer att sluta dricka, det kommer inte längre att vara en frestelse när jag inte längre hör ljuden av förpackningar som öppnas och känner dofter sprida sig. Inte längre behöver stå ut med denna berusade jättebaby, vars mamma tyvärr lämnade för tidigt.

Dionysa
lör, 2017-03-18 - 19:49

- så fantastiskt hur det fungerar! Alla dessa år då människor berättat, tagit hjälp, gett hjälp 24h/dygn, året om! Vi finns ju alla här och hjälper varandra hela tiden! OK, ibland känner någon sig utanför. Så är det ju. Det är en process att ta sig in, få en plats, så är det alltid, överallt. Måste vara så. Själv har jag fått kämpa en del med mina ovanor, blinda fläckar, etc innan jag börjat boa in mig. Och visst: man sitter alltid lite löst. Sånt är livet. Jag har lärt mig mycket på kuppen.

Dionysa
tis, 2017-03-28 - 09:03

Vi samtalar just nu på forumet om hur handskas med brev från de döda. Jag kommer då genast att tänka på en mycket djup, långvarig relation jag en gång hade med en man, och som slutade med att han dog plötsligt och under mystiska om ständigheter. På något sätt hade jag starka föraningar om att något skulle ske, trots att han var, frisk, stark, framgångsrik, hade en fantastisk familj så vitt jag kunde förstå, gott ställt, massor med intressen, etc, etc. Vår kontakt var underbar. Jag kunde tala med honom om vad som helst, han förstod nästan alltid, kom med nya värdefulla tankegångar. Han skrev böcker vid sidan av sitt jobb, och när han gick i pension tänkte jag att nu får han tid att skriva mer; frågade vad nästa bok skulle handla om. Då svarade han att det nog inte skulle bli någon mer. Bok. Jag kände mig starkt olustig inför den repliken. Veckan innan han dog hade jag en dröm, en sk klardröm. Han satt och körde ett tåg och föll plötsligt ihop över spakarna. I drömmen rusade jag fram och försökte ta över tåget, rädda människoliv. När jag vaknade hade jag en kuslig känsla av att något otäckt höll på att hända.
Det fanns en fråga jag hela tiden ville och ibland försökte ställa till honom om en mycket allvarlig händelse i våra liv (nu blir jag osäker om jag vill berätta mer om just det). Han svarade undvikande. Jag fick aldrig något svar. För några veckor sedan kom jag av en slump över en artikel han skrivit i en internationell tidskrift ett par år innan sin död, den var på engelska, mycket teoretiskt hållen, men intressant att försöka läsa. Hans "brev" till mig kom det att bli. Jag tror jag närmar mig gåtans lösning. Annars hade frågan fortsatt ringa inom mig, "varför, varför...."

MondayMorning
tis, 2017-03-28 - 09:51

Slumpen är ingen tillfällighet.
"Är det en ren tillfällighet, eller är det en "synkronicitet", en meningsfull slump som på något sätt har med ditt liv att göra?"

Detta som beskrivs i boken, händer mig gång på gång.
Hela tiden! Det är en wow upplevelse varje gång
Som att jag vågar glida med livet och det visar mig vart jag ska.

Puss MM (som ska börja på ADHD utredning idag och är nervös)