Hej alla medberoende systrar och bröder! Har varit medlem ett tag och läst, ibland svarat i någon tråd.
Min man är alkoholist. Vi har varit ett par i åtta år och gifta i sex. Problemet har väl funnits hela tiden, men eskalerat. Nu har han varit inne på Beroendeenheten två gånger på 1 1/2 år, senaste gången akut då jag inte vågade ha honom hemma , jag var rädd han skulle dö så hög promillehalt hade han. Detta var ett halvår sedan och sedan dess har det gått upp och ned , nu går det mest nedåt igen.... Han har en firma med nio anställda, inkl mig, vi arbetar hemifrån vilket gör hans drickande enkelt för honom. Hade han varit barn nu så hade han definitivt fått bokstavsdiagnos men psykiatrin utreder inte honom så länge han dricker och eftersom han dricker för att få ett lugn så är vi i en väldigt ond cirkel!
Ikväll kom grannen in, han är nykter alkoholist och har stöttat min man att försöka ta tag i sitt problem . Jag var irriterad vilket grannen märkte och han frågade sådär smidigt som en del gör: ”Varför är du så sur ” Jag svarade att du får fråga min inte helt nyktre man.... Grannen talade om att han blev besviken och inte köper undanflykterna min man kommer med och sedan gick han. Nu har jag blivit idiotförklarad i ca en timme av maken. Så kan man ju inte bete sig som jag gör, jag fördärvar allt osv..... Jag vill inte skydda och ljuga mer och framförallt inte bli anklagad för att alltid vara sur när det finns en jä.ligt bra anledning till att jag är sur.... Gjorde jag fel som drog fram elefanten i rummet ?! Maken säger att det blev fel eftersom det var jag och inte han själv som sa det, jag vet varken ut eller in snart....
Mitt nicknamn är franska och betyder Ångest , det är väl så allt känns

Anthraxia

Ptja. Han kan ju fortfarande testa Naltrexone eller Campral. Du kan ju föreslå det så ser du genast om han faktiskt VILL och är villig att anstränga sig, eller om det bara är lögner för att "lugna" dig.

Anxiete

har 0 effekt på honom. För mej handlar det mer om ytterligare en bruten överenskommelse ,utan att ha testat, än själva medicinen. Men givetvis är det hans val, hans liv (?)

man blir lika lycklig och hoppfull varje gång dom säger att det är dags att ta farväl av alkohol! Och lika ont gör det varje gång beslutet dras tillbaka! Stor kram <3

Anxiete

från den ”glada,normala” person jag är till den ”ångestfyllda,arga,onormala” jag har blivit på 2 minuter igår efter hans beslut att förmodligen inte ge antabus en chans. Efter det fick jag veta att jag behandlar honom som ett barn som inte kan tänka själv och som alltid blir tillsagd vad han ska göra . Stämmer det? Riktigt osexigt iså fall, är jag så illa på det? Ja,kanske. Jag försvarar mej med att om man beter sej som ett barn så blir man behandlad som ett men det är ju inte hela sanningen. Jag måste lära mej att jag kan inte fixa honom, jag måste fixa mej själv istället.
Det var meningen att jag skulle följa med till vårdcentralen idag för jag vet att min man gärna skönmålar sitt problem.
Då börjar jag här: Dag 1: inte följa med till läkare och inte fråga hur det gick utan låta honom själv berätta när han vill !

Anxiete

kärleken med....... Tada...... Antabus ?? Ett dygn osämja till ingen nytta..
-Nu kan jag inte dricka, bra va? Det var första kommentaren han sa.
- Det kan inte jag svara på, det vet bara du ,svarade jag.
-Jag tänkte på det du sa att jag inte kan impulsdricka, du har rätt ..... ?

Anthraxia

Så jävla glad för ER skull!
Synd att det behövde bråkas - men vad SKÖNT det kommer bli för er när han väl kommer förbi första perioden abstinens (Om han får sånt - och det gissar jag)

Hurra :)

Anxiete

Han ska ju ta dem också......
Men JA, det känns riktigt bra mest för att han var glad när han kom från dr !
Nu ska jag komma på ett sätt att INTE kolla eller fråga om han tagit dem ? Shit, nu blev det jobbigt ?

Anxiete

I min kamp mot medberoendet...
Grubblade i morse hur jag skulle kunna veta om han tagit antabus eller ej men lyckades intala mej själv att det ÄR inte mitt bekymmer ! Jag frågade honom igår om han för min skull ville berätta om han bestämmer att inte ta dem, för då vet jag.... Det gick han med på , inte för jag litar på det men det är något jag måste jobba med själv. Jag kan inte gå och va misstänksam hela tiden, då blir jag knäpp! Nåväl, imorse kom han med sin ”drink” o satte sej hos mej o drack upp den. Vi sa inget om det men jag vet att han såg min glädje över att jag fick va delaktig utan att behöva fråga!
Så idag är en bra dag och jag har lugn i själen , kram på er alla

underbart! Väldigt glad för din skull! Smart av dig att ta tillfället i akt att jobba med medberoendet istället för att låta det ta över <3 kram

Anxiete

mina kära vänner här ?Det är ni som ger mej pepp när jag är nere , det är ni som klappar händer när allt går bra !
Skickar största varmaste kramen till er ?

Anxiete

Som jag misstänkte så tog min man antabus enbart två dagar . Varför jag misstänkte det ? Jo, på onsdagen hade han kraftiga biverkningar, han i princip bodde på toan den dan, dagen efter ingenting. Det verkade lite för enkelt tyckte jag , biverkningar brukar sitta i ett tag iaf. Nåja, han har således ljugit för mej om att han tog antabus i fredags. Det är lögnen som gör ont ! Om han inte vill ta dem så är det hans beslut men dessa förbannade lögner....
Igår hade vi ett bra snack. Jag lyckades hålla mej lugn och därmed blev det en bättre dialog. Nu har HAN bestämt att han vill ha mej med när han tar tabletten, som han gjorde de första dagarna . Vi får väl se........

God morgon L!
Hoppas veckan löpt på och att livet går i rätt riktning.
Ha en fortsatt fin vecka, min tappra vän! ☀️

Anthraxia

Jag vet att jag inte ska dalta, men jag Tror på riktigt att beroende-personen har "Två viljor" i det här; halva vill sluta, men den "sjuka sidan" vill fortsätta. Det gäller att den friska sidan, som vill sluta, vinner. Och jag TROR att (även om det luktar barnpassning om det) det underlättar att ha stöd. Inte en mamma, utan ett STÖD - och det är just det du kan vara, så länge han släpper in dig :)

Anxiete

Det är så mycket känslor och händelser som ligger på ytan hos honom, precis som hos många andra med beroende. Från början medicinerade han med A för att få ett lugn och det funkade ju ... ett tag.. innan beroendet tog över. Han har 1000 tankar samtidigt som han beskriver det, en ADHD utredning är gjord men han var för ”socialt kompetent” för att ha ADHD ? Märkligt....
Positivt med förra veckan var att han var inte berusad. Eftersom han driver firma så jobbar han mycket hemifrån och det är sååå skönt de dagar han säger att han måste ut och jobba, då vet jag att han mår hyfsat bra !
Jag jobbar på med mitt medberoende .... herrejävlar vad jag bitit mej i tungan senaste veckan..... jag vet ju vad som är bäst för honom .... eller ?!?

Anxiete

Jag tror också man behöver stöttning , det gör nog alla levande varelser, men det är svårt när stöttning talför given och bemöts med smussel . Fast då har jag kanske inte stöttat utan tagit kommandot istället?
Hur går det för dej?

Anthraxia

Jag tror att jag gör just det; tar kommandot, snarare än stöttar. Det är svårt eftersom han inte tycker om att prata om sitt alkohol-problem...

I helgen vill hans kompis att jag ska vara chaufför - jag sa till pojkvännen att om han är nykter så kan jag köra hans kompisar. Han har INTE meddelat sin kompis det - och min hjärna tänker att "kanske kan han få dricka LITE - han har ju Naltrexonet ändåså, så han måste ju dricka, om så bara lite" och VIPS blir allt fel; i steg ett är det JAG som avgör ÅT honom - och i steg två UPPMUNTRAR jag honom att dricka. Jag borde ha nöjt mig med "om du vill åka så visst kan jag köra"

SUCK!

Anxiete

så blir det fel ibland. Kanske man vill för mycket ?
Föreslå din kille att istället för fest så kan kanske du och han hitta på något , jag upplever ibland att allt kul försvinner för jag är så fokuserad på hans alkohol. Jag vågar inte slappna av och vara glad för då tror han kanske att det är ok att han dricker ? Fan va man gör det svårt för sej !!! Det är nog snarare tvärtom, om jag slappnar av och vi har kul så tar jag bort en ”anledning” att dricka