hur mycket är för mycket?

hur mycket är för mycket?

Profile picture for user mulletant

Blå timmen och mr pianoman har redan svarat så klokt till dig lilla blå. Jag vill ändå i tidiga morgontimmen skriva att jag instämmer med dem. Alla lever vi i en "världsbild", en given föreställning om hur vårt liv och vår tillvaro ser ut. När bilden går sönder måste vi orientera oss på nytt och skapa en "ny" världsbild att befinna oss i. Jag tror att ältandet är en viktig del i den processen, att lappa och laga.... Har inte varit på AA el Al anon men av allt jag förstått är det just så som du lilla blå beskriver och det låter livstjänande och sunt. En helt annan sak att samtala med människor som vill lägga skuld på och svartmåla "den andre" - inte ovanligt... Människor som tror att de ger stöd och säkert menar väl - men sånt för inte framåt och bidrar inte till att hela en själ.
Det här blev kanske vimsigt, i nattmössan :) Det jag vill säga, fortsätt lilla blå att gå på Al anon och fortsätt dela dina tankar och din verklighet med oss här på forumet. Kram och ha en bra dag! / mt

Profile picture for user blå-timmen

Mulletant, du skriver någon rad om människor som tror de ger stöd (och säkert också gärna bara vill gott). jag håller med om att det inte alltid blir helt rätt. Kan nästan bli upprörd över att allt blir så svart eller vitt. Och visst, mannen jag valt att leva med så många år har en hel del dåliga sidor. Men där finns ju de bra sidorna. Åtminstone jag behöver hjälp med att få en mer nyanserad uppfattning av, det som du så klokt skriver, den nya världsbilden. Hur konstigt det än låter, är det lättare att bli objektiv och även försöka se om livet tillsammans har en chans att fungera. Svart eller vitt - det blir lätt lite farligt. Och så klart vill jag komma ihåg det bra, även om det visar sig att det inte fungerar. (det här blev också lite svamligt, hoppas det går fram vad jag vill ha sagt)

Profile picture for user mulletant

livet är sällan svart eller vitt. Det leder ingenstans att fördöma en annan och tala om hur "dålig" den är - och så kan det lätt (?) bli med vänner, man vill ta ställning för eller emot. Utan att det är illa menat. Din inställning till Al anon låter så sund och klok. Fortsätt med det och lär dig om dig själv! Kramar / mt

Profile picture for user M-K

Lilla blå....

Som jag skrev i min egen tråd för ett tag sen så fick jag en liknande reaktion från en person i min närhet. Som oxå har liknande erfarenheter som mej.
Det jag ser hos henne är att hon som hamnar i samma spår... du vet...kaka söker maka.
Så att "älta" är just en försäkring om att kunna stå stark i framtiden & kunna se när ngt osunt närmar sig.

Annars tycker jag det är viktigt att kunna se att vi hanterar saker olika utefter hur långt vi har kommit på våran resa.
Du har kommit långt vännen.

Kram från Mie.

Profile picture for user lillablå

fy tusan och hans trogna tjänare vilken vecka det har varit...
magsjuka och allt vad det innebär... idag har varit första dagen
sedan i söndags som jag faktiskt kunnat göra nåt mer än att
hämta ett glas vatten eller en skorpa i köket, eller mig här framför
datorn och läsa ett inlägg eller två, att svara har varit för mycket...
Men nu har det vänt! och jag är så himla glad att jag förhoppningsvis
slipper stoppa huvudet i holken på många år, det är 11 år sen sist,
och det får gärna gå lika många eller fler tills nästa gång!

Tog mig ut en sväng tidigare, var tvungen att handla lite... mötte en
gammal arbetskamrat, oj så sliten hon var idag... hon har cancer i
lungsäcken, det är obotligt, hon har mellan 2 och 5 år kvar att leva,
och nu var det nåt med hjärtat också... hon vet vad jag gått igenom
men honom, vi har pratat rätt öppet om alkoholen, jag vet att innan
hon fick diagnosen hade hon rätt mycket ångest som hon dämpade
med alkohol, och nu är hon där igen, enligt vad hon sa... och jag vet
inte hur jag ska hantera det!
Tror jag sa nåt i stil med att oj, det var ju inte bra, men jag förstår dig...

för vem är jag att komma med pekpinnar? vem är jag att tala om för
henne vad hon ska göra eller inte göra? jag var tydlig med att hon inte
fick nån kram idag eftersom jag har varit sjuk, men att jag finns 7 min
bort promenadvägen... hon skulle till sin dotter nu ett par dagar, för
att få vila lite från allt... men hur hjälper jag bäst?

jaja...

I morgon ska jag till en mindre ort i Sverige, hälsa på en god vän som
fyller 30. Kalas! Ser inte fram emot det, samtidigt som jag ser fram emot
det massor! Enklaste och smidigaste utvägen hade varit att skylla på att
jag inte är pigg än, och stanna hemma... men nu gjorde jag som min
kbt:are sagt: tvärtom! Jag sa JA till Kalas, och jag sa JA till en annan vän
när jag ändå var i den delen av landet... Det innebär en del oro, VILL de
verkligen att jag ska komma, kommer jag att kunna tillföra nåt till kalaset,
kommer jag passa in, se tillräckligt fin ut, motsvara förväntningarna, och
tänk om de tycker att jag stannar för länge på söndagen?!

Men det kan också innebära att jag nästa gång vågar säga ja med en gång,
utan att leta orsaker att smita undan och gömma mig, jag kanske träffar en
prins på tåget, jag kanske hittar en riktig vän för livet i den där lilla staden
långt hemifrån... och framför allt sa jag faktiskt ja!

Kommer ihåg en gång utanför syslöjden när jag var liten, måste varit på
mellanstadiet... en klasskamrat frågade om vi skulle leka efter skolan, men
jag sa nej, det var liksom lättare... slapp undra om hon skulle komma, eller
om hon bara skulle strunta i det, om hon skulle ha kul, eller över vad vi skulle
kunna göra... lättaste just då var att säga nej...

Nu ska jag äta lite choklad, har inte ätit en bit på hela veckan, och DÅ mina vänner,
DÅ har jag verkligen varit dålig... =D

Kram och Go Helg på er!
/k

Profile picture for user mulletant

också haft magsjuka men lindrigare variant. Skönt att det är över och nu kan du njuta av lite extra choklad:) Fascinerande att läsa dina takar om att duga och passa in på kalaset, jag känner igen mig ska du veta. Så bra att du sa ja!!! Jag ska komma ihåg dig nästa gång jag tvekar om jag passar in och vara modig som du! Kanske du har skrivit om varför du lärt dig välja bort redan som barn.... jag har inte koll på alla trådar ännu. Hur som helst, en seger att du besegrat din rädsla den här gången. Önskar dig en härlig helg, du vet "att våga är att förlora fotfästet en stund, att inte våga är att förlora livet". Fint att du valde livet! Kram / mt

Profile picture for user lillablå

Hej!
Åh vilken härlig helg jag haft, träffat en vän och hans fru, för nu vet jag
att han är en vän, inte bara en potentiell sådan, och jag kommer inte
att släppa honom, inte utan kamp åtminstone...
och jag har firat min fina vän som precis flyttat från staden, och solen
sken och vattnet porlade, och luften var klar och ljuset perfekt för de
foton jag kunde tagit om jag fått med mig kameran!
och idag var jag hos min kgb-agent igen, ett av de bästa samtalen
hittills, känns så himla skönt att få en hel timma till mitt förfogande,
att sätta ord på tankarna, och få full fokus från en annan människa...
och jag inser faktiskt att jag HAR gjort framsteg, och att jag kommer
ut ur det här som en tydligare person, kanske också helare... när jag
gick till henne första gången var jag en huvudfoting målad i försiktig
blyerts, linjerna gick att sudda ut och flytta, beroende på hur stor plats
de i min omgivning tog, men nu har huvudfotingen början till kropp, och
vissa delar är faktiskt ifyllda med bläck!

Nu ska jag gå ut i mitt kök och börja flytta in lite glas och annat i mina
rena, vackra, nymålade vita köksskåp!!!

kramkram!
/k

Profile picture for user M-K

Nu tror jag att jag är tillbaka igen. Det tog sin tid, och man blir lite vingklippt. Både du och jag, plus många fler här, vi gör faktiskt framsteg trots att det är ett antal steg tilbaka ibland. Jag är så glad för dig och din frihet. NJUT!!!!!!!

Kram Märta

Profile picture for user Lelas

Lyckosam dig, mulletant, som har Märtas historia kvar att läsa! I hennes inlägg finns så många vackra ord och klokheter! :)

Kram, alla!
/H.

Profile picture for user lillablå

Så skönt att du är tillbaka!!!
Jag har saknat dig!!!
och tack ni alla för fina fantastiska ord!
Kram!
/k

Profile picture for user M-K

Ja, jag är faktiskt tillbaka, det känns lite vingligt och overkligt men det går framåt ;-). När det gäller min historia så tror jag inte att jag vill dela med mig av den just nu, men jag har blivit väldigt illa behandlad igen, fast den här gången fanns inte alkoholen med i samma utsträckning av om det det fanns tendenser. Hur som helst, det känns som om jag hittat hem igen, underbart. Och jag kunde resa mig upp och gå en gång till Det stärker i längden, det finns ingen anledning att stanna kvar i en destruktiv relation som bryter ner. Vi är alla värda något bättre än det.

Tusen kramar Märta

Profile picture for user mr_pianoman

Det är nog många som känner sig vingliga här, men vi vill förändra och det går faktiskt! Jobbigt javisst, men tänk va livet kan bra utan alkohol! Det trodde jag inte när jag söp.

Hoppas du hittar glädjen i livet.

Profile picture for user lillablå

Jodå, jag är här lite då och då, läser allt, skriver mindre...
Men allt är bara fint!

Var hos min finaste fotovän fredag till lördag, och hade fotolektion lördag.
Helt underbart!!! Kom fram till henne fredag kväll runt åtta, vi åte lite pasta
och delade en flaska vin, och vad skönt det är att kunna göra det ibland,
utan att hålla koll på hur mycket det dricks, hur snabbt han fyller på glaset,
(gärna båda våra glas när jag gjorde mig ett ärende till köket, då kunde han
ju dricka upp sitt, fylla på, dricka upp och fylla på utan att jag märkte det...).

Igår pratade vi foton, utställningen, livet, foto och mer foto... Så himla gott!
Önskar jag kunde bjuda in er alla till vår utställning, men då skulle ju min
och kanske andras anonymitet ryka...

Fick frågan om min portfolio skulle bli tråkig om jag bara hade med de lugna
foton jag valt ut, kanske behövde jag nåt mer, nåt som kontrasterade, som
förvånade, som fick betraktaren att hajja till? Men sen sa han, min fotolärare,
min guru, min idol, att det är ju faktiskt betraktarens problem, klart att du ska
välja de foton du vill ha...

nu i efterhand inser jag att jag fotar lugnet för att slippa oron, ångesten, all
frenetisk tankeverksamhet... så vill jag ha det. lugnet är vad jag längtar efter.
och min portfolio får spegla det!!!

snart kommer min älskade finaste vän hit med sin son, de har inte hälsat
på sedan jag flyttat in, det har varit sjukdomar och annat i vägen, men nu
äntligen kommer de! så nu ska jag sätta fart på bakeriet, två sorters muffins
och kolakakor blir det!!

Stora kramar och önskan om vårsol till er alla!!!
/k

några lugna bilder..
http://www.facebook.com/album.php?aid=40720&id=100001002945795&l=e3baa9…

Profile picture for user M-K

... dina bilder lillablå.... gillar lugnet jag oxå.
Tänk så.. det finns så många som är som oss & gärna ser lugnet & inte behöver ngn annan bild som rör till för oss.
Din utställning kommer vara underbar <3
Kram från Mie...

Profile picture for user lillablå

Tack fina Mie!

länge sen jag skrev nåt, men det har varit så mycket annat som tagit energi,
jag har läst allt vad ni skriver, och kände mig lite lätt träffad av pratet om att
det går upp och ner med aktiviteten i forumet... =)

Jag har det bra, jag har flyt just nu, möbler på balkongen, blommor i lådan,
nya garderober under uppbyggnad, ny säng, ny ytterdörr... och just nu inser
jag vad som är viktigt för mig: mitt hem! Allt handlar om det!

Igår lyckades jag med nåt alldeles speciellt... skulle sitta lite i solen och
blåsten på min fina balkong, men eftersom det blåste så skulle jag stänga
till dörren lite, ha den på glänt bara... Innan hade jag pillat lite på en mystisk
skinande vridmoj längst upp på dörren, den är så trög så jag tänkte att man
kanske kunde justera det med den.. men icke...

satt och njöt i solen, skulle gå in och fixa nåt och märker till min fasa att den
bara öppnar sig knappt fem centimeter... den fina glansiga vridmojen var
inbrottsskyddet! japp! där stod jag. ingen telefon, inga nycklar, nada. jag
hade en filt och en flaska vatten, så jag skulle ju klara mig ett bra tag, men
ändå! Fick in armen en liten bit, men inte tillräckligt långt för att komma åt
den där förbenade knappen... men jag skruvade isär hållaren till min fina
balkonglåda, och skruvade ihop den på ett lite annat sätt, och in med armen
och faktiskt, det funkade! Jag kom in! Japp! En stark kvinna reder sig själv!
=)

och visst är det så, vi klarar mer än vi tror, och lösningen brukar finnas där
ganska så rätt framför nosen på oss, det gäller bara att se på saker på ett
annat sätt, förändra gamla vanor och trixa lite, kanske få några blåmärken
och skrapsår på armen av det vassa teglet bredvid dörren, men det allra
mesta går faktiskt att lösa!

Bara för att ni ska får se min räddare i nöden, och min alldeles egna lilla
oas länkar jag till en bild på min facebook...
http://www.facebook.com/photo.php?pid=496409&l=177447c65e&id=1000010029…

KRAAAM!!

Profile picture for user M-K

Du lever igen, du har tagit kommandot, så himla härligt! Come on girl, you gonna make it! Nu är våren här, fotona dina är så vackra, jag kommer ner och hälsar på, så sitter vi lyssnar på vårfågeln koltrasten. Go girl!

Kram Märta

Profile picture for user mulletant

fint att du fortfarande läser och engagerar dig. Såg nyss att du skrivet ett klokt inlägg utifrån din egen erfarenhet. Ha det härligt i ditt hem och på din balkong! Kram / mt

Profile picture for user lillablå

Ett tag sen jag skrev för min egen skull...
måste påminna mig om att göra det ibland, för att få perspektiv
på hur jag mår, vart jag är på väg, och varför...

Lelas skrev nåt om en milstolpe för henne, och jag har faktiskt
upplevt en egen sådan. Vet inte om det är nåt att vara stolt över alls
egentligen, eller om en del av er kanske till och med kan ta illa upp..
men för MIG var det viktigt, och ett tecken på att jag sakta blir friskare
och starkare. Jag har varit på Systemet. Två gånger. Och det har jag
inte varit sedan jag lämnade min kärlek. Det har vänt sig i magen på
mig bara jag gått förbi den där butiken... men nu har jag alltså varit
där själv. Första gången köpte jag en flaska fin Whiskey åt min helt
fantastiska fotolärare som tack för att jag får låna hans fotolabb...

Andra gången gick jag dit för att handla lite åt mig själv. Kände mig
som en falsk djävel, som om jag gjorde nåt smutsigt, jag kände mig
kanske lite som de som skriver i andra delar av forumet, jag skämdes.
Smusslade med flaskorna (japp, två flaskor vin) och la dem i två olika
påsar för att det inte skulle klirra om dem... och det kändes som om
alla, precis alla tittade konstigt på mig...

Men nu står de i skafferiet, i väntan på rätt tillfälle. För trots allt vill jag
inte att han ska få den makten över mig att jag aldrig mer kan njuta
av ett glas vin i goda vänners sällskap.

Och det påminner mig om min gamla arbetskamrat. Hon har cancer
och det är tyvärr den obotliga sorten. Vet inte hur många år hon har
kvar, men enligt en läkare hon träffade för två år sen har hon allt mellan
två och fem år kvar... och hennes liv har inte varit en dans på rosor om
vi säger så, hennes fd man misshandlade henne, förföljde henne och
var en riktig pain in the ass... och när det var som värst med honom
drack hon en hel del. Tyvärr har hon börjat dricka igen. Rätt rejält vad
det verkar. Hon vet min historia med mitt x, och hur jobbigt det har varit,
hon är helt öppen med att hon dricker för mycket, hon vet det själv och
försöker inte dölja det... men jag vet inte hur jag ska reagera, vara och
agera... eller om jag helt enkelt ska låta bli att agera, och låta henne
dricka sitt vin? Hjälp mig, snälla, kom med lite synpunkter! Hur ska jag
vara för att inte ge henne mer ångest, och hur kan jag hjälpa utan att
ta något ansvar, för det vill jag absolut inte...

Just idag är jag rätt låg. Sov för länge i morse och vaknade med den mest
vidriga huvudvärk, av den sorten som inte går att göra nåt åt, den där sorten
som man får dras med hela dagen... och har hälsat på min allra finaste vän
idag också, hon är inlagd på psyket just nu, har någon slags bokstavs-
kombination och de har lite problem med rätt medicinering... jag älskar
henne och det var underbart att få ses och prata, men det var nog jobbigare
än jag trodde... jag är helt slut just nu.. det hjälpte inte ens att måla de där
hyllplanen som snart ska upp, det brukar annars funka bra att fixa lite med
lägenheten, skruva ihop nåt skåp eller garderob eller så...

I morgon hoppas jag att allt är bättre, och jag ska ge mig ut alldeles allena
och lyssna på musik på Amnestys 50-årsfirande, ett av mina favvoband råkar
spela och att ingen annan har lust att gå ska inte få hindra mig... =D

Tack ni alla för att ni skriver och håller forumet levande! Vet att jag ibland blir
lite frånvarande, men jag läser allt ni skriver och tänker på er!!!
Största möjliga kramen!!
/k

Profile picture for user Lelas

Hej vännen!
Skönt att se lite livstecken från dig här. :-)

Bra jobbat att klara av att gå till systemet! Ja, tänk det är lustigt... Många här kämpar som galningar för att inte gå dit, och så finns det sådana som vi som behöver öva oss på att kunna gå dit... Knäppt.

Jag kan nog inte svara på hur du skall vara mot din kollega tror jag... och jag förstår att det river upp en massa konstigt i dig. Det skulle det göra i mig också.

Men... eftersom hon nu är öppen med att hon har det här problemet så kanske det är värt att göra ett litet försök ändå? Du kanske kan tipsa henne om AA, utifrån att du själv har så stor glädje av Al-Anon? Jag skulle kunna tänka mig att hon svarar med att det inte är någon idé, för hon skall ändå dö av sin cancer... Men, det måste ju finnas människor som hellre minns henne som en levande människa ända till slutet, än som en alkis som slutade leva långt innan hon dog... eller?

Ja, du... Kram kram!
/H.

Profile picture for user mulletant

lyckligare av att dricka för mycket eller droga ner sig på annat sätt. Jag skulle önska att din kära vän får, eller kan ta emot, stöd och tröst och vara äkta närvarande i det. Men det är svårt att säga något om hur en annan människa har det, särskilt i en så svår situation.
Sov gott och ha det bra, njut allt vad du orkar av konserten! Kram / mt

Profile picture for user M-K

Du... jag & alla människor har alltid ett val.
Ni är öppna med varandra, kanske är det så enkelt att du kan säga till henne att du inte klarar av vissa situationer som innefattar alkohol. När de uppstår tillsammans med henne tänker du gå hem.
Då har hon ett val & du ett val.
Båda är vuxna människor.
Kanske känner du att du sviker för att döden är så nära?
Samtidigt kan jag tycka att det finns ingen anledning att lämna sig själv... någonsin.

Milstolpar är alltid milstolpar =) finns lika många som det finns människor.

Stor kram från Mie <3

Profile picture for user lillablå

Hej fina ni!
Just idag känns det rätt trist. Igår också, faktiskt... eller ja, ända sen i torsdags,
om jag ska vara ärlig...
Skitsak egentligen, men den finns där som en sten i skon, gör inte direkt ont,
men den skaver och gör sig påmind hela tiden, irriterande är det...
har varit på ett par tre blinddejter med min mosters mans dotters kompis.. =)
Det har varit trevligt och roligt, och allt det där, men jag tror inte att DET där extra
speciella finns, ingen kemi, ingen kärlek på första ögonblicket.
Men lik förbannat halkade jag ner typ tre trappsteg på humörsstegen när han
tog upp och jag höll med om att det inte riktigt når ända fram.
Hur tänker jag?!
jag vet ju att han inte är rätt, inte mitt livs kärlek, jag vill inte kasta mig över honom
och hångla upp honom, men lik förbannat blir jag helnere av att ännu en gång
inte duga, inte vara rätt, inte tillräckligt snygg, inte tillräckligt något överhuvudtaget...
och trots att jag verkligen försökt fokusera på vad jag känner, på vad jag vill, och
inte på hans känslor eller önskningar, så har focus hamnat på honom, han har
blivit viktigare än jag, jag har blivit suddig och oskarp, igen...
och tankarna på ensamhet, ett liv som singel, en istället för två har tagit udden av
min livsglädje som jag trots allt kände för ett par tre veckor sen, och tidigare än
så, innan vår första träff... förbannat!!!
Skitledsen och asförbannad i en salig blandning...
Jag vill inte leva mitt liv ensam.
Men jag vill inte heller leva mitt liv för eller genom någon annan!!!

kanske måste jag låta spritpennan som jag försöker måla mina konturer med
torka och härda innan jag ger mig ut i det okända och ibland farliga som livet är...
kanske måste jag ge mig själv lite mer tid innan jag ger någon annan av min tid?

ännu ett långt inlägg...
men det är så djävulusiskt skönt att få skriva av mig, att sätta ord på tankarna, att
lämna en del av dem här, istället för att bära med mig dem som den där stenen
som skaver i mina slitna converse...

Jag ska göra allt jag kan för att komma iväg på al-anonmöte på tisdag..
får inte glömma bort hur viktigt det är, och hur viktig jag är...
tack för att ni orkade läsa...
stora kramar!!!
/k

Profile picture for user Lelas

Klart vi läser. :-)

Du... tänk om... det... kanske är han som inte duger åt dig? Tänk om han är lika rädd som du för att inte vara bra nog, för att inte räcka till åt en sån fantastisk person som just dig?

Kram, vännen!
/H.

PS. Prinsen kommer, när du minst anar det. Jag lovar.

Profile picture for user M-K

Jag tror inte att det är ngn klyscha att jag först måste älska mej själv innan jag kan älska ngn annan.... / Mie.

Profile picture for user Berra

Ha' inte så bråttom...
Och lägg inte allt krut i en korg (..?kan man säga så..?).
Jag tror att du hade lite för stora förväntningar på den däringa dejten, och så när den inte lyckades så hade du ingen bra reträttväg in på banan igen..?

Självklart så ska du inte behöva leva resten av ditt liv ensam, men jag tror du behöver bli lite stark i din ensamhet också, veta att det duger,
och att DU duger, och du SKA inte leva för någon annan, eller genom någon annan...

Vi har en grannbrutta rakt över gatan som gjorde det, och när han fann en annan kärlek som gav honom lite mera mothugg (hon var för snäll..)
så bytte han ut henne,och hela hennes identitet försvann ju med honom..
Till saken hör väl att han var en B-kändis och hamnade i A-kändislaget igen, och grannfrun hamnade aldrig mer i skvallerblaskorna längre,
så nu "fanns" hon inte längre, hon var en "No-name", inte ens en B-kändis sambo längre, trist...

Problemet för henne var att hon hade byggt upp hela sin identitet på ett luftslott där sedan fundamentet försvann,
hela hennes liv krisade efter detta och hon har gråtit många tårar mot min skuldra och även hos andra grannars...
Och självklart en pangpingla som har gjort det lite mera pressat både för min fru och andras fruar på gatan,
men för mig har hon aldrig varit intressant eftersom jag ser mycket mer till insidan än utsidan..
Jag har krav på en stark identitet som vet vad hon vill, och inte den typen av tjejer..

Så det är kanske lite mera så du ska känna inför dig själv, jag duger, men frågan är väl om han duger åt dig...
Om du känner dig trygg med dig själv så behöver inte ditt liv falla med om du har en livskamrat eller inte...
Snubben ska rannsakas så att du inte säljer din själ allt för billigt, han ska inte snubbla om du puttar på honom t.ex.
och för mig så sitter nog 80% av skönheten under huden..

Och är de åt helvete för snygga så får man ett ännu mera helvete med att ständigt försvara sin ställning mot andra uppvaktande män,
det är min filosofi efter att jag precis som andra män i min ungdom tittade mer på utseendet än hur de var funtade...
Det betyder inte att min fru ser ut som en rostig jordfräs, men hon är väldigt vacker för mig...
Jag gjorde det klart för henne på en gång att om hon försökte göra mig sotis en enda gång så skulle jag lämna henne,
jag tappade 25 kg när min första tjej lämnade mig för min bäste kompis, så där "försvann" två livsviktiga vänner på ett bräde..

Och därefter så bestämde jag mig för att aldrig utlämna mig så pass mycket till någon annan att jag skulle må så dåligt efter detta..
Och det var nog ett av mina bästa beslut genom livet, annars hade jag nog fortfarande gått i samma spår än idag..
Det är en del av min självrespekt, jag sätter gränser för hur dåligt jag ska tillåta mig må..
Samma sak med alkoholen, den förflyttade mina gränser mycket längre än vad jag ville, därför lade jag ner drickat...

Jag har mycket mera strängar på min lyra, men att stämma dessa, det gör jag först när jag ska använda dem...
En dag i sänder, den dagen... det problemet, så lever jag lite av mitt liv idag..
Under tiden försöker jag njuta av det lilla som finns, allt är inte tvärballt, men jag överlever det också, imorgon är det en annan dag..

Idag fick jag ingenting att stämma mot det som jag hade planerat, men jag njöt av det som hände i alla fall, och det kändes bra...
Jag satsade på att må bra, och det lyckades jag med i alla fall, och då blev det en bra dag, trots allt...

Såg på tjejernas match idag och de hade sååå höga prestationskrav på sig själva, och jag bara sade,"..men lilla gumman, glöm inte bort att leva också.."
De tittade på mig med stora ögon som om gubbjäveln inte var riktigt klok, och jag tänkte, nä, det där var för tidigt för en 18 årig tjej...
Om många år kommer hon att fatta vad jag menade, när hon inte låter det yttre styra sitt inre, utan tvärsom..
När man låter själen sätta ens livsvillkor, då är man nog på rätt väg, eller åtminstone en bättre sådan..

Om man tillåter en att må kasst av någon orsak, ska det få fortsätta med det då???

Livet är under en ständig utveckling, det sämsta man kan göra är att försöka hindra den...

/Berra

Profile picture for user mulletant

verkligen möter dig själv! Det är kanske det svåraste mötet vi människor har att göra. Det är inte du som inte duger för honom.... ni bara inte passar för varandra på det sätt ni båda hade önskat. Är det så?
Jag går tillbaka hit och understryker att nu skriver jag lika mycket till mig själv som tll dig:
Kanske det är du som inte är den du önskat att du själv ska vara? Den som "han" drömt om och behöver.... som är den saknade länken i hans liv... ??? Kanske det är där medberoendet har sin kärna, att man vill vara så betydelsefull för andra. Ett behov "att vara något för en annan" som först fyller en med lycka och styrka och sen blir en tyngd och ett krav....
Du är fin, K.....n! Ta vara på livet, alla livets dagar! Du, om nån vet, att världen är vacker i både sol och regn. Kram / mt

Profile picture for user Adde

alltså va !!

Jag VET att du är snygg !

Jag VET att du är rejält verbal, kunnig och verkligen allmänbildad ! För att inte tala om slagkraften i dina skriftliga kommentarer !!

Jag VET att du verkligen är social och på ett rätt ovanligt sätt kommer folk nära och gör positiva intryck !

Jag VET att du har integritet och kan säga ifrån !

Jag VET att du idag ÄR Lilla Blå / k , en alldeles egen fin person som idag går med rak rygg !

Relationer för oss som är i "missbruksbranschen" är svåra . Det är ingen konstighet att det för oss beroendemänniskor rekommenderas att hålla byxorna på ett år in i nykterheten. Och detsamma gäller medberoende/anhöriga.

För oss skapar sådana situationer som du befinner dig i nu en farlig väg, kanske tillbaka in i missbruk, eftersom det är den vägen vi känner igen ut från problemen. Och för er anhöriga en fälla med förlorad självkänsla och oro om att inte duga. För oss alkisar så kommer förändringen när vi är mogna för den och jag är övertygad om att det är samma sak för er anhöriga. Det pratas mycket om ensamhet i beroendekretsar och visst kan det vara så MEN jag är övertygad om att det är likadant i det "normala" samhället fast det inte pratas öppet om det. Och det är även så att man kan vara ensam även i tvåsamhet, fast vi varit gifta länge och gått igenom allt tillsammans så var vi väldigt ensamma i vår relation i början. Men vi i den här "branschen" har fördelen att kunna prata om det öppet med våra vänner. Det är inte alla förunnat att kunna det och då pratar vi verklig ensamhet.

Jag VET att du duger precis som du är och är perfekt anpassad för att vara Lilla Blå /k !

Och slutligen : Jag VET att jag tycker mycket bra om dig och att jag önskar dig en mycket bra dag !!

Profile picture for user Lelas

Heja Adde!

Jag skriver under på vartenda ord!

<3

/H.

Profile picture for user lillablå

Finaste ni!
jag har inte orkat svara, men oj vad skönt det var att läsa de otroligt
fina inlägg ni gjort... tack från djupet av mitt hjärta!!!

Har inte orkat resa mig än.
Trött. Less.
Skit på jobbet, den första kollegan har blivit sjukskriven för att hon inte
orkar längre, en till borde bli det men har inte råd som ensamstående
mamma... två har brutit ihop, och mitt i allt detta stress, teknikstrul och
mycket irriterade kunder...

Försöker dessutom trappa av på den där förbaskade medicinen som
jag inte vill äta, tar den bara varannan dag och jag mår SKIT! snurrig,
yr, illamående och allmänt grinig... och rädd för att det är det som gör
att jag mår som jag gör just nu, vill ju klara mig utan den!!!

Och i morgon har jag mitt sista möte med min kbt-sköterska. och har
fått i hemläxa att skriva mitt cv... fick läxan för länge sen, men har inte
orkat ta tag i det, tar emot nåt så fruktansvärt... men nu måste jag...
och min vana trogen att skjuta upp allt obehagligt så skriver jag här
istället! =)

Har faktiskt försökt göra annorlunda idag. Vaknade och ville verkligen
inte göra nåt, kände inte för nåt, orolig, obekväm, nere...
för ett gäng månader sen hade jag antagligen inte gjort nåt heller, jag
hade lagt mig i soffan med en bok och med tv:n på, läst lite, sovit mycket,
ätit upp all choklad och läst lite till, och mått ännu sämre efteråt...
Idag har jag faktiskt målat hyllplan och trästommen i den gamla inbyggda
garderoben i klädkammaren, har inte velat flytta in där då det fortfarande
stinker gammal gubbe... trodde att det skulle få mig att må bättre, men
den enda som hände var att jag fick färg i håret... =D Fast jag har ju
i alla fall försökt! får väl försöka vara i det, och släppa mina egna krav på
mig själv att jag ska må bra...

hoppas ni haft en skön helg?!
stora kramar!!!
/k

Profile picture for user Lelas

Dagens husmorsknep: häll upp ättika i en djup tallrik, ställ in den i garderoben och låt den stå i ett dygn eller två. Det gör susen mot vilken lukt som helst! :-)
/H som i Husmor.

Profile picture for user M-K

Du min vän

Ja jäklars vad vi kämpar för att ta oss tillbaka. Men vi MÅSTE räkna med bakslag. Du vet ju min historia med honom som bara slog en signal och sedan var allt över, bara så där efter 6 månader.Jag investerade känslomässigt och så... PANG! Då fanns du där, då fanns flera av mina vänner där... Och ni sa alla samma sak. HAN ÄR INTE VÄRD DIG!

Ge dig tid, det finns riktigt goda relationer, det finns riktigt goda människor i allt brus. Det är inte lätt att åka på en snyting när man redan är nere för räkning. Det är inte lätt då att våga tro på det goda i livet när man sopas till. Men det goda finns där ute ,tro mig, det finns där. Ibland tar det bara lite lite längre tid.

Kram fina vän /Märta

Profile picture for user lillablå

TACK!!!
Lelas, Ättikan har fått stå så länge att den torkat in i skålarna, det
funkade faktiskt inte... tror att det sitter i väggar och i plastmattan...
ska testa att måla om, funkar inte det river jag ut mattan!
för jag gör numera tvärtom: jag ger mig inte!!!

Märta, skönt att höra av dig, hoppas verkligen att allt är bra med
dig min fina vän?

Så, idag har jag avslutat mina kbt-samtal.
Jisses vad jag kommer att sakna dem!!!
Men det är dubbelt, jag måste tro på henne när hon säger att jag
kan själv, att jag har utvecklats och det starka i mig plockats fram...

gick direkt till ett fik och tog en kaffe och en muffins, "råkade" bara
vara det ställe vi hade vår första blind date på... och jag trivdes rätt
bra där alldeles själv, med mitt kaffe och min muffins och min bok!

Fast just nu känns det så fel, så fel...
där satt jag och njöt och hade det rätt ok, medan mina vänner i
Joplin, Missouri, där jag pluggat och levt i ett och ett halvt år kämpar
för livet och letar efter försvunna nära och kära... fruktansvärt...
snacka om perspektiv... tankeställare... och tacksamhet över att jag är
här och att de som står mig nära där verkar vara i livet, oskadda, och
med bara materiella skador...

tack för alla fina inlägg, här och där och överallt, tillsammans gör
vi underverk!!!
Stora kramar!
/k

Profile picture for user Lelas

Det var värst... inte ens ättika alltså. Hm... ;-)

Du. Du är stark. <3

/H.

Profile picture for user lillablå

Idag är jag nerig.
lite lätt nere, lite grinig, lite av det mesta...

brorsan bor hos mig just nu, hans lägenhet ska renoveras, och när jag
ringde honom i går efter jobbet satt han på stan och tog en öl...
han kom inte hem i natt... vips är jag tillbaka i mitt medberoende!

vet inte om han har några problem med alkoholen, inte än iallafall, men
jag går igång på alla cylindrar ändå. tankarna mal, jag blir skitsur på mig
själv för att jag stressar upp mig...
jag vet att han har svårt att stoppa i tid, men han är inte ute varje helg,
och där kom bortförklaringarna och ursäkterna...
morfar var alkis, tror att farfar var det också. och jag vill inte att min bror
ska hamna där!!!

fick igår reda på att en av mina kollegor har ett drogrelaterat problem, eller
ja, jag fick det bekräftat, hon har varit påverkad på jobbet innan... mycket
sjukskriven och mycket borta, men igår fick jag det bekräftat. inte den bästa
av arbetsplatser för henne heller, med frestelser vart hon än vänder blicken,
kanske borde hon söka sig bort från apoteksvärlden...
men här kan jag vända bort blicken, jag oroar mig inte, blir mer förbannad
över att hon smiter undan från jobbet och lämnar andra i sticket, irriterad
över hur hon klagar på allt och tycker att hon har en massa rättigheter som
ingen annan har... och samtidigt inser jag ju att det inte är hon själv som
talar eller agerar, det är hennes sjukdom som lägger orden i hennes mun...

men brorsan...
alltid har jag tagit om hand, fixat, banat väg, tex köpt blommor och presenter
för hans räkning när vi varit bortbjudna... har slutat med det nu, men det
sitter fortfarande rätt hårt, får slita med mig själv för att inte falla tillbaka i
gamla vanor...

hade tänkt åka till en av de finaste jag vet och tittat på vackra konstverk, men
jag orkar inte... och trots att jag vet att jag måste ta hand om mig själv i första
hand kommer det dåliga samvetet och knackar mig på axeln, och erbjuder
mig den där piskan jag kan använda på min egen rygg...

nog ältat och deppat... nu ska jag tillbaka till min kaffekopp och min bok och
bara ta det lugnt ett tag...

tack för att ni finns, och tack Magnus för att forumet finns, så att jag kan få
skriva av mig en del av det som tynger! lättad går jag härifrån!

största möjliga kramar till de som vill ha och behöver!
/k

Profile picture for user mr_pianoman

Kanske det viktigaste:
En stor varm kram till dig!

Profile picture for user lillablå

Tack för kramen, Mr!!!
Precis vad jag behövde...
och min högre makt vet också vad jag behöver... ett oväntat men mycket välkommet
besök av min finaste vän och hennes man och deras underbare lille pojk!
Och nu har jag njutit lite värme och sol och vindstilla på min balkong, tittat på ärtorna
som griper fast i det som finns i sin strävan uppåt, tagit några tjuvar på tomaterna och
njutit av tomatdoften jag fick på fingrarna...
det finns allt hopp!!
kramar igen!
/k

Profile picture for user mulletant

redan visat att förändring är möjlig! Det är så fint att du fortsätter skriva, jag tror att vi som är långvariga här blir ett skelett, eller kitt, som binder ihop hela forumet. Jag har så stor hjälp och glädje av att läsa och skriva här där man kan dela både ljusa och svarta stunder - och inte minst den grå vardagen. Kram / mt

Profile picture for user M-K

Min kille dricker praktiskt taget varje dag, oftast bara öl men ändå, detta har pågått i flera veckor och det kommer gärna en ursäkt, speciellt nu när det är sommar och han har svårt att umgås med sina vänner utan att det ska drickas bärs och det ska vara så himla "grabbigt"...vart ska man dra gränsen till att det är för mycket??! Vi ska ha barn snart och jag är väldigt orolig över detta, det är ju så lätt att fastna.

Jag har försökt ta upp detta innan men får bara höra hur tråkig jag är och att jag överdriver, gör jag det??

Profile picture for user lillablå

Hej och välkommen hit till oss!

Jag kommer ihåg en dag i början av förra året, jag ringde en gammal
pojkvän på väg hem från bussen, jag bodde i stort sätt hos mitt x då.
Den föredettingen jag ringde har jag en god kontakt med idag, och han
har varit nära kanten, nära ett farligt beteende kring alkohol, och han sa
nåt klokt till mig, som etsat sig fast:
"om du upplever det som ett problem, så är det det..."

Du har rätt till dina känslor, och om du känner att det här är eller kan bli
ett problem, så är det så! Han kanske inte är alkoholist idag, men ett
problem har ni oavsett det... och oj vad jag känner igen mig i din sista
mening, jag intalade mig själv och trodde länge att jag bara överdrev...
men det visade sig att jag underdrev istället...

Försök förklara för din kille att det här oroar dig, att du mår dåligt över
hur mycket han dricker, och att du känner dig osäker...

Och läs i våra trådar, och skriv av dig och du ska se att du får massor
med goda råd eller bara lite stöd, det finns fantastiskt många underbara
människor här med en otrolig massa kunskap och erfarenhet!

och du, just nu är faktiskt du viktigast, du och ert ofödda barn!!!
stor kram!!
/k

Profile picture for user M-K

Tack för de värmande orden! :)

Blev alldeles tårögd, det känns så skönt att kunna "prata" av sig, att veta att någon förstår, har försökt prata med mina vänner men de förstår inte och sen har de sina egna liv..
Jag har ju försökt ta upp detta innan, redan innan jag blev gravid, att jag tycker att det är tråkigt och jobbigt, men han har bra ursäkter (som låter bra i hans öron) och jag vill inte känna mig som en gnällkärring. :( Men samtidigt vill jag inte gå och må dåligt och oroa mig hela tiden för om detta kommer fortsätta så blir det inte bra någonstans! :'(

Han har vart tyken och småelak några gånger då han druckit och det sätter sina spår...

Tack för att ni orkar "lyssna" :)

Kram

Profile picture for user mulletant

att det är svårt att prata om det. Du äger rätten till dina känslor, dina tankar och åsikter. Läs här på forumet så kan du blda dig en uppfattning om andras erfarenheter - jag tror du kommer att känna igen dig. Ta väl hand om dig och den lilla som ska komma till världen! / mt

Profile picture for user mr_pianoman

appropå det där med hur mycket som är för mycket och om vad som är ett problem.
En alkis med många års nykterhet sa häromdagen:
"jag tycker man ska fundera på sin konsumtion om man skyller på att man var full. Oavsett om man är elak, slår någon eller kör berusad så har man problem. Då kvittar det om man är alkoholist eller inte. Man dricker för mycket"

Profile picture for user lillablå

Så klart vi lyssnar!
När jag först insåg (eller försökte acceptera) att mitt x hade problem, fick
jag oerhört mycket stöd och hjälp här, kanske framförallt av Märta och Mie...
Utan dem... Och tack vare alla här på forumet, ett par underbara vänner i
verkliga livet, och min kbt-agent, mår jag idag faktiskt rätt bra! Naturligtvis
har jag fortfarande mina svackor, och det får jag nog leva med resten av
livet, men om man jämför... ojojoj... och om jag kan hjälpa någon som nu
sitter i den läckande båt jag försökte ta mig iland med genom att skriva lite,
ge en kram, lite perspektiv eller en annan vinkling, så gör jag det mer än
gärna... tillsammans är vi starka!!!

Du, fysiskt våld är aldrig ok, och psykiskt våld är det inte heller... ALDRIG!
Skulle du acceptera att han var småelak eller tyken om han var nykter?
hoppas inte det... och då ska du inte heller acceptera det när han är full!
för det är inte ok!!!

Fortsätt läs, fortsätt skriv, och tvivla inte på att det du känner är sant, för
det du känner är sant för dig... hoppas ni når fram till varandra och kan
mötas där ni båda känner er lugna och i balans... helst innan ert ofödda
lilla vackra människobarn tittar ut!!

Ta hand om dig!
kramar till er alla!!
/k

Profile picture for user M-K

Midsommar närmar sig med stormsteg. För ett år sen satt jag ensam vid datorn på midsomamrafton och grät. Jag hade lämnat mitt x, kände mig så ensam, var i en djup depression. Jag träffade mitt x midsommarafton 2008. Så jag tog tog ett beslut midsommarafton 2010. Kommande år ska bli mitt år. Kommande år ska bli det första året utan alkohol, problem, våld, oändlig sorg. Kommande år ska bli mitt år.

Nu sitter jag här ett år senare. Det blev verkligen mitt år. Jag mår bättre än på många år. Det har varit ett fritt från allt som jag plågades av. Jag har tagit tillbaka mitt livsutrymme. Jag har avslutat relationer som som tagit min energi. Jag har haft ett lugnt år i harmoni och utan bråk, missbruk, medberoende. Nu fortsätter jag så, låter aldrig mer någon ta mitt livsutrymme i anspråk. För första gången på många år längtar jag efter midsommar, längtar efter att sätta P för det här året. Det kan bara bli bättre!

Styrkekramar Märta

Profile picture for user Lelas

Härligt, Märta! Du är, precis som Mie, en hjälte! :-)

Kul att höra av dig, det var väl ett tag sedan du skrev sist.

Kram kram - och trevlig midsommar!
/H.

Profile picture for user M-K

Mulletant, Lelas, Mie, Berra, Lilla blå, Adde, och alla andra här på linjen. Tack för att ni finns för mig, för oss och för alla andra. Tänk ändå att det går ju ta mig f-n att komma tillbaka igen. Det går!!!!!!!! Tack för ni stöttar, för att ni visar att mina ord, mina sporadiska inlägg kan göra skillnad. Ni har gjort skillnad för mig.

Bamsekramar Märta

Profile picture for user M-K

stor KRAM till dej oxå Märta vännen <3

Profile picture for user lillablå

Härligt att höra att du är tillbaka i en ännu starkare och säkrare version!
Gott att du skriver en rad då och då!
Du är i mina tankar rätt ofta, ser du!
Kramar!!!
/k

Profile picture for user M-K

Underbara alla fina ni.....

Snart vänder det, fyra dagar kvar, sen är året över, jag har nått mitt mål. Så himla skönt att känna att jag kan sprida lite hopp, att styrkan finns där tillsammans med er, det här är trots allt vår gemensamma resa, även om det just nu är förkroppsligat i mig.

Vi har alla varit mitt i stormens öga. Allt stöd från er alla, det har varit ovärderligt. Jag hoppas verkligen att vi kan fortsätta att stötta varandra och alla andra. Hur det än är, livet är skört, vi är alla sköra. Jag fixade det, flera av oss har fixat det, det går ju faktiskt. Det tar tid i bland, det blir ett och annat bakslag men det går. Ont gör bakslagen, ont gör det ibland att blicka framåt. Men till slut har vi har bara oss själva kvar, vi har det liv vill leva och det liv vi väljer att leva.

Kan vi så kan andra. Så länge det känns meningsfullt så stannar jag här hos er. Och jag hoppas verkligen att ni också väljer att stanna kvar för alla andra. Ni fanns där för mig, nu är det min tur att finnas för andra. Tack för alla fina ord, för all uppmuntran. Det betyder jättemycket. nu vänder det......

Och till sist, till er alla men inte minst till mig själv: Du är allt du har, bruka aldrig våld på dig själv!

Styrkerkramar från Märta

Profile picture for user lillablå

Hur kommer det sig att vi låter oss behandlas så illa?
hur kommer det sig att vi kan ta skit tre dagar bara vi får kärlek den fjärde?
varför har vi inte fått självkänslan med modersmjölken, varför tror vi att vi
inte är värda det bästa?

läser alla nya trådar nu, känner obehag, min kropp kommer ihåg hur jag
mådde för ett och ett halvt år sen, när det var som jobbigast, när jag insåg,
när jag letade ölburkar, när jag vaknade och fick kramp i magen för att jag
struntat i att hämta en ny toarulle kvällen innan trots att den gamla var
nästan slut, eller när jag i panik insåg att jag tagit fram och tinat strimlat
nötkött istället för nötfärs till köttfärssåsen, när jag slängde köttet i soporna
och slängde soppåsen längst ner i soptunnan för att undvika upptäckt...

och allt det här obehaget och rädslan genomlevde jag dag på dag på dag
bara för att återigen få lite kärlek eller snälla ord eller uppmärksamhet...

har precis haft en god vän på besök, första gången hon har varit hemma
hos mig och fikat, jag har ju inte haft min lägenhet så himla länge och jag
ville inte bjuda hem folk till den lilla etta jag hyrde svart tidigare... en gammal
vän från högskolan myntade ett uttryck som jag tror fullt och fast på: man är
inte riktiga vänner förrän man har varit hemma hos varandra och fikat.

hade jag levt med mitt x hade jag inte kunnat bjuda hem henne sådär,
utan att först kolla så att det inte störde hans planer, det var ju hans hem
och hans vilja var lag...

nu är det min vilja som är min lag. jag har inte helt lärt mig känna igen dess
röst, blir fortfarande osäker på vad jag vill, eller vem jag är, eller vad som är
bra för mig, men jag tränar. och jag tänker fortsätta träna tills jag kan.
för jag är viktigast för mig, jag och mitt välbefinnande. ingen annan kommer
se till att jag mår bra, eller gör det som är rätt för mig, det är mitt ansvar och
jag får aldrig glömma det igen.

Märta, du är fortfarande en av de som betyder mest för mig...

Vickis83, du har varit tyst ett tag... hur mår du?! skriv gärna och berätta!!!

Stora kramar till er alla, jag hoppas att ni alla får en lugn och vacker
midsommarhelg!!!
all kärlek!
/k

Profile picture for user M-K

Hej alla kämpar

Lilla blå, Mie, Berrra, Fenix, Adde, Lelas, alla ni undebara ..... Jag är så hopplös när det gäller namn. Jag glömmer aldrig ett ansikte men jag glömmer namn. Och här har vi bara namn. Inga ansikten, dessa får man skapa själv. Hur som, i morgon vänder det, i morgon har det gått ett helt varv, i morgon har jag tagit kommandot. DET GICK!

All styrka till oss, allt hopp till oss: Önskar er alla en fin midsommar/ Kram Märta

Profile picture for user Adde

Märta på födelsedagen !! Den första årsdagen är magisk, jag tror nog att det gäller både er anhöriga och oss alkisar. Tänk att känna att man gått runt ett helt år med alla helger och påminnelser och att man växt inombords. Det är nu det nya livet börjar på allvar, din nya identitet, att få återupptäcka livet som ett nyfiket litet barn är oslagbart.

Lev livet och njut av medgången men även av motgångar, det är så det riktiga livet är.

Profile picture for user M-K

Tack fina du, det är verkligen en speciell dag i dag. Ett år har passerat, nu är det dags för ett nytt med nya mål och nya utmaningar. Ett steg i taget, ett steg framåt är ett steg bort från allt. Och som du säger, man växer verkligen inombords, hittar hem i sig själv. Jag är hemma nu :-)

Sommarkram

Profile picture for user M-K

Hej på er!

Och glad midsommar i efterskott!

Jag har haft en lugn och fin midsommar i goda vänners lag utan alkohol vilket kändes underbart! :D

Tyvärr har jag inte konfronterat min sambo än, känner att jag inte vill ta det över telefon, det är så mycket annat som spelar in nu och jag mår inte bra överhuvudtaget..är rädd att vi kommer braka åt skogen.. :(

Men trots att jag går och är smått orolig hela tiden så vill jag ändå tro att det går att komma ur detta och att han ska förstå mitt tänk också!

Jag har suttit och läst era inlägg och gråtit och förundrats över hur oerhört starka och positiva ni är!! Beundransvärt!!! :)

Kram på er!!!

Profile picture for user lillablå

Skönt att du fått en lugn och skön midsommar! Kanske precis vad du behövde?
Vi kan låta starka och positiva idag, men det fanns en tid för inte allt för länge sen
som i alla fall jag kände mig allt annat än stark och positiv... och de dagarna kommer
fortfarande...
vi är nog mer lika än du tror, Vickis!!
Jag har också fått höra att jag är hysterisk och överdriver, och kontrollerande, och
mycket annat... ett tag trodde jag på det.

Ta nu hand om dig och det liv som gror!!!
om du bara visste vad jag är glad för din skull, och kanske lite avis, för du ska
bli mamma!!! =D
Stora kramar!!
/k

Profile picture for user Lelas

Vickis - du kanske också märkte att vi som är starka och positiva nu inte var det när vi började våra resor här? Jag menar, vi har alla sökt oss hit för att vi har mått otroligt dåligt. Därför är vi också levande bevis på att det går att ta sig upp ur gropen! :-)

Kram kram!
/H.

Profile picture for user M-K

Va söta ni är!! :D Jag försöker verkligen hålla modet o kämpaglöden uppe, men ibland är det svårt.. det har blivit många tårar idag men imorgon är en ny dag och då hoppas jag att det känns bättre! :)

Det är första gången jag ska bli mamma så det är stort :))

många kramar till er :)

Profile picture for user M-K

Mina tankar finns hos dej i ditt årsfirande... du har hittat lugnet & harmonin i livet... KRAM <3

Profile picture for user lillablå

Hej.
har åkt ut till havet idag, till kallbadhuset, en nätt cykeltur på en halvtimme...
legat på solvarma klippor, lyssnat till vågornas skvalp, segelbåtarnas
segel som slår i vinden, och kärringarnas skvaller...
och känt mig oändligt ensam.

tvivlen kommer över mig igen.
ska det vara så här?
är detta allt?
vad är det meningen att jag ska göra med mitt liv?
för inte kan det bara vara att gå till ett jobb som kräver mer än jag egentligen
orkar, där arbetsglädjen och kamratskapen försvunnit i omregleringar,
ombyggnader och omstruktureringar, för att sedan åka till en tom lägenhet,
utan lust eller energi att ta mig för nåt kul eller konstruktivt alls?

och jag fasar för min semester...
4 veckor utan en enda plan, nog för att jag tänkte åka och hälsa på hos mina
föräldrar längre upp längs kusten, åka båt, plocka svamp och bär och bli lite
bortskämd, men mer?! kan ju inte tvinga mig på mina vänner mer än en dag
här och där, de har ju fullt upp med sina liv...

ja ja, det ger sig nog, jag överlever, jag kommer nog på nåt.
åtminstone får jag leta svamp istället för ölburkar...
åtminstone får jag lyssna till kärringarnas skvaller på kallbadhuset och inte
till en arg och ilsken iskall man som känner sig förorättad...
egentligen har jag inte ett skit att klaga på, jag lever mitt liv, och just nu låter
jag ingen sätta sig på mig, trycka ner mig eller förminska mig...
känns nog bättre i morgon redan!

är så oändligt tacksam för att jag har möjligheten att få skriva här, och få läsa
era berättelser och ta del i era resor...
TACK!!!
/k

Profile picture for user Berra

Jag tror att du kommer att trivas i din ensamhet, ge den en chans och lär känna dina egna behov, det kan bli spännande...

/Berra

Profile picture for user M-K

Vet du, jag tror att du kommer att hitta frid i allt. Men det tar tid, låt det ta tid. Jag var så ensam förra sommaren, hittade inte ro. Jag tyckte att alla andra verkade så lyckliga, alla hade planer, alla verkade känna samhörighet och tillhörighet. Den första sommaren efter uppbrottet plågar mest.

I år känner jag mig lugnare. Min sommar får bli en sommar med spontana inslag. Du måste ge dig själv tiden att läka, att komma till ro. Du hade styrkan att gå då, du har styrkan att stanna kvar i din känsla nu. Det tar sin tid att hitta tillbaka till sig själv igen, det tar tid till försoning med sig själv och det man erfarit. Du är starkare än vad du tror min vän, du kommer att få se ;-)

Styrkekram Märta

Profile picture for user lillablå

Ta inte åt dig!
Kan inte komma på någon här som är sån, vi har ju alla hamnat här
just för att vi funderar, och behöver få våra tankar testade...

kram till alla i den härliga sommarvärmen!
/k

Profile picture for user M-K

Jag hoppas att ni alla haft en fin midsommar och midsommar helg! :)

Sitter här ikväll och känner att allt är hoppalöst, borde känna mig överlycklig med barnet som är påväg.. men jag har inte tagit mod till mig och pratat med min kille än. Han har kommit hem från utlandet, men fortsatt med drickandet bara för att han bytt arbetskamrat nu, varför har vissa karlar så svårt att vara nyktra med varandra? (säger inte att alla är sådana nu!) Men jag menar kan man inte umgås utan alkohol vad är det då för vänskap???
Och varför är det så fruktansvärt manligt och sitta o ta en bärs? *ledsen* Känner bara att jag inte vill att mitt liv ska vara så här, varför ska jag gå och må dåligt för? Jag är inte så gammal, mitt liv ska vara på topp.. inte sitta hemma och vänta och känna att allt bara rinner iväg..*snyft*

Profile picture for user mulletant

med honom!
Vet du vad det är som hindar dig? Vad är du rädd att ska hända? Det blir inte bättre av att vänta och inte lättare när barnet har kommit.
Vet du, jag tror inte att orsaken till att han dricker är att han bytt arbetskamrat . Han dricker för att han väljer att dricka och så länge han väljer det kommer det alltid att finnas en anledning.
Det är viktigt att du tar hand om dig och ordnar en trygg tillvaro för dig och barnet. Du har så rätt i att ditt liv inte ska vara att sitta och vänta - du ska ta tag i ditt liv med målet att komma på topp! Fortsätt att skriva. Kram, kram, du är inte ensam! / mt

Profile picture for user M-K

Jag ska ta mig i kragen, blir så arg på mig själv då jag mår så här och låter mig själv må så här.. till helgen ska jag försöka få till ett tillfälle och prata, sen får det bära eller brista..
Är rädd att jag överreagerar, men det blir som det blir, kan inte han förstå mig så är det väl inte meningen att det ska vara vi, jag vill inte ge upp, men jag tänker inte leva mitt liv så här, hur mycket jag än älskar honom...
kramar

Profile picture for user M-K

Vännen.. du överreagerar inte... känner du själv att det är ett problem så är det ett problem... ta dej själv på största allvar. Det är DU värd.
Stor KRAM från Mie...

Profile picture for user lillablå

Vickis!
Var snäll mot dig själv!
Du sitter i en rätt trist båt just nu, och det blir inte
bättre av att du straffar dig själv för att du inte vågar
hoppa i böljan istället... Du kommer våga/orka ta steget
när det inte funkar längre... när du är redo...

Nog för att gravidhormornerna kan ställa till det ibland,
men du överreagerar inte... Mie har precis rätt!!!

Kom ihåg att du och barnet är viktigast för dig!!
Höll på att skriva just nu, men insåg att just nu är ju
egentligen fel, du är ALLTID viktigast för dig!!!
Stora kramar!
/k

Profile picture for user M-K

Tack de värmande orden behövdes! :) *kramar om*

Har gått och försökt peppa mig själv idag och samla mod, blir lite arg på mig själv för att jag fegar och det får mig att vilja ta tag i detta nu, så jag hoppas på det bästa! :)

Tack för att ni finns och lyssnar!!! Många kramar till er! :D

Profile picture for user M-K

Hej på er!

Hoppas att ni alla haft en fin helg! :)

Här har det varit sådär..men jag har iaf tagit tjuren vid hornen och pratat med min kille, sen om det sjönk in eller inte återstår att se. Han sa att det var bra att jag säger till att jag är orolig etc...men det blev ju ett sjujäkla liv först... jag anklagade ju honom för att vara alkoholist! *inte* Men han har fått sig en tankeställare som han själv säger...

I veckan ska han ut och festa, till mig säger han att det blir lugnt men det återstår att se..sover borta i helgen som kommer om han inte skärper till sig, då ser jag ingen annan utväg, jag är inte hans morsa (som jag så fint fått höra) och jag tar inte mer nu, eller rättare sagt jag orkar inte mer.

Men första steget är taget och jag hoppas att det blir någon ändring! :) Hoppet är ju det sista som dör sägs det ju! :)

Profile picture for user M-K

Förlåt min rättframhet, men det känns som om du och din sambo håller på med en katt-och-råtta-lek nu. Du ska jag veta att jag känner igen mig så mycket i dig, hela tiden dessa förhandlingar och ultimatum där han lovar att skärpa sig, där han bedyrar att han förstår och ska ta hänsyn. Du släpper lite på ångensten och oron en stund men du har hela tiden en back-up, CITAT: (sover borta i helgen som kommer om han inte skärper till sig, då ser jag ingen annan utväg, jag är inte hans morsa (som jag så fint fått höra) och jag tar inte mer nu, eller rättare sagt jag orkar inte mer.

Precis så hade jag det, precis så förhöll jag mig hela tiden till x och alkoholen. Det funkar inte Vickis. Jag är ledsen att säga det till dig men du kommer bara att sjunka mer och mer i det här. Att säga till dig vad du ska göra kan jag inte, det måste vara ditt beslut. Men du finns här på forumet av en anledning, precis som jag och många andra här.

Du är i ett särskilt dilemma eftersom ni väntar barn. Jag bodde inte tillsammans med x, hade inte gemensamma barn med honom. Det borde ha varit lätt för mig att ställa ultimatum, lätt för mig att gå. Ändå hade jag ett rent h-ete att ta mig ur min medberoenderelation. Jag vet ju hur svårt det är. Med mitt inlägg till dig så vill jag bara säga att du aldrig kan gå in i en förhandling om hans alkoholvanor, bruk/missbruk, den du kan aldrig vinna. Tro mig, jag vet vad jag pratar om. Jag vill inte på något sätt grusa dina förhoppningar om ett gott familjeliv. Men den rakhet jag möttes av här när jag var risig gjorde att jag lyckades resa mig och bryta mitt medberoende. Jag tror på den öppna och raka kommunikationen.

Styrkekram Märta

Profile picture for user M-K

Hur mår du? Semester snart? Jag har bytt mobilnummer, mailar det nya till dig.

Kram kram Märta

Profile picture for user lillablå

Hej!
Sitter här med ett lugn i kroppen, som jag nu för tiden bara upplever efter
ett Al-anon-möte... tror varje vecka att det är onödigt att jag går, att det inte
finns nån anledning för mig längre att gå, vad kan det ge egentligen, men
så kommer jag dit, sjunker ner i mig själv och min trötthet och bara lyssnar
till alla fantastiska människors delningar... och pratar själv... och sen
kommer det, lugnet...

cyklade hem idag därifrån, och insåg att jag till och med hade närvaro nog
att titta på lite moln och en sädesärla och le åt en annan fågel.... i vanliga
fall är jag redan hemma i tanken, redan i nästa syssla, vad ska jag hinna
med och vad ska jag göra och en del av mig är fortfarande kvar på jobbet,
i funderingarna på om jag gjorde rätt eller om jag glömde nåt eller....

idag var jag just där på min cykel ute en ganska blåsig och inte jättevarm
kväll, tillsammans med vackra moln och flygande småfåglar... och matten
som sopade undan hundens oväntade hög med en pinne, och kvinnan
som jag cyklade om som hade så fint vitt flygande hår och en kjol som höll
på att åka in i hjulet, och med hallonbuskarna längs vägen som inte fått
några bär än och med spårvagnen som körde i kapp mig vid två hållplatser...

Märta min vän, jag ska ha semester i augusti, hela augusti, tänkte ta mig
lite åt ditt håll och hälsa på en annan forumvän, kanske kan vi ses då också?

Stora kramar!
/k

Profile picture for user M-K

...jag tror faktiskt att du har rätt, den här situationen kommer inte att ändra på sig om inte jag tar tag i den... :(

I helgen som var bråkade vi jättemycket men jag blev så arg och besviken och ledsen på honom, och så blir han arg på mig då jag säger ifrån... som att jag inte är fyllechaufför bara för att jag är gravid=glöm det! Och han kan inte säga till sin familj och vänner att låta mig vara och vara snäll och säga att han sagt att han kan köra utan de får hacka på mig... det gör väldigt ont. Blev så idag igen, även om han säger att de skojar så känns det och jag tar inte det mer, jag orkar inte... varför ska jag gå och må skit hela tiden för och oroa mig??!!

Vet bara inte vad jag ska göra...är rädd att jag håller på att gå in i väggen snart, är så konstant trött och orolig...

Profile picture for user M-K

Det enda råd jag kan ge dig min vän är att be om professionell hjälp nu. Du kan kontakta din husläkare och få stöd så det inte blir så dyrt för dig. Jag fick KBT-behandling i två år via min vårdcentral så det gick under högkostnadsskyddet.

Att gå i samtal/stöd/råd är jätteviktigt, det här är ingenting som du eller någon annan av oss klarar ensamma. Syftet för min del var inte försöka bryta upp, snarare ville jag få hjälp med mina känslor och rädslor, hjälp att sätta namn på dem och få struktur på mitt liv. Du ska veta att vi är många här på forumet som gått/går i terapi. Det är också så vanligt med vår problematik inom vården och de flesta möts med stor förståelse och med mycket stöd.

Att du konstant är trött och orolig är inget konstigt, du måste hela tiden förhålla dig till hans drickande och hans ilska och frustration. Att inte känna tillit är förödande för vem som helst. I din situation med ett barn som ni väntar, sätts en stor press på barnets välmående och utveckling eftersom du hela tiden är stressad och din kropp är i beredskap. Jag kan tänka mig att stresshormornerna pumpar i din kropp.

Jag vet inte vad du har för inställning till att gå i samtal. För min del var det min räddning för du ska veta att jag vara nära att dö förra sommaren. Jag pendlade länge mellan hopp och förtvivlan och det slet så innerligt på min kropp. Jag kunde sova flera dygn efter ett bråk, eller efter ett sviket löfte. Jag kämpade så hårt med min tillit men han förbrukade den gång på gång. Du har kommit så långt redan med din insikt. Men det räcker inte. Du behöver också ha ett tajt kontaktnät omkring dig nu och professionellt stöd. Du behöver din styrka, ditt barn behöver din styrka. Och du har styrka även om du inte tror det nu.

Snälla, be om hjälp. Och som sagt, vi finns här på forumet för varandra, för dig med ;-)

Styrkekram Märta

Profile picture for user lillablå

Hur har du det?
Är du där?

jag har inte orkat läsa, inte orkat skriva, inte orkat med nåt annat än det
nödvändiga på ett tag... tyvärr har jag fortfarande inte fattat att det här faktiskt
är nödvändigt, för att jag ska komma ihåg att gå på mina möten, att jag ska
komma ihåg att lyssna till min kropp, för att jag ska komma ihåg att låta mig själv
ta en paus och bara vara och inte rusa på i 110...

Tredje dagen på min semester. 29 kvar.
Har nog inte varit ledig så många dagar i sträck sedan nåt sommarlov i högstadiet
eller nåt... ger mig lite lätt ångest och panik faktiskt... hur ska jag orka med mig själv
så länge, och vad ska jag göra med bara mig själv som sällskap?

Fast idag har jag haft det bra, cyklade ut till kallbadhuset i morse, solat och bränt
rumpan lite, lyssnat till tanternas skvaller, och vågornas skvalp... badat och läst
och haft det gott... i morgon ska jag nog ta mig till mormor tror jag, hon är 94 och
kan inte gå längre, och jag känner att jag vill ge henne (och min moster som fixar
det mesta, mormor bor i hennes hus) ett handtag med städ och strykning, och så
klart bara sitta och fika och prata och vara... om vädret är bra kanske vi till och med
kan ge oss ut på en rullstolstur?!

Fast jag måste erkänna... jag har den senaste tiden känt motstånd och irritation varje
gång jag ska besöka henne... jag känner inte att jag gör det för min skull, utan det blir
ett måste, en uppgift som ska göras, ett krav, och ett dåligt samvete, och jag VILL inte
göra sånt som jag inte själv vill... har nästan blivit rabiat när det gäller sånt... räknar
kassan ibland på jobbet, och jag hatar det, det är alltid nåt som inte stämmer, nåt
kvitto som saknas eller nåt som har blivit fel från dagen innan, och när jag inte känner
att jag gör ett bra jobb, så vill jag inte göra det alls... har sagt det här till chefen, men
inte fått nåt gehör alls... så varje kassaräkningsdag får jag varna mina närmaste
arbetskamrater: räknar kassan idag: så idag är jag på "det" humöret.... passa er! det
handlar inte om att jag räknar kassan egentligen, det handlar om att inte få gehör för
något jag känner, att det jag känner inte räknas, att jag blir trampad på och inte tagen
på allvar... jaja, hon kommer nog över det, låt henne fortsätta bara... jaja... lilla gumman...
och jag blir galen!

så tack du gamle pojkvän och alkis, för att du visade mig hur viktiga mina gränser är,
och hur dåligt jag mår när jag gör nåt jag inte vill!

Nu ska jag studsa in i duschen, och sen blir det nog lite kakbakning!!
stora kramar till alla i sommarvärmen!!!
/k

Profile picture for user M-K

Det är en lång och mödosam resa att ta tillbaka sitt livsutrymme. I förrgår var jag ute på en ö med två vänner och fröjdade mig. Vi åt gott, pratade mycket och delade våra erfarenheter. Skratt, tårar, allt som hör till när man är med nära vänner. Jag badade i sjön för första gången på två år, har inte förmått mig att åka ut med båten till vår bad-ö efter uppbrottet med x. Och då är jag både seglare och f.d simmare som älskar vatten.

Så när vi åkte in till stan i går kom tårarna på båten. Jag insåg att att jag har tagit tillbaka ytterliga en bit av mitt slivsutrymme. Det var en befriande och mäktig sorg som välvde fram. Det är en lång och mödosam resa tillbaka, men jag har accepterat att det måste få ta tid.

Styrkekramar till alla kämpar/ Märta

Profile picture for user Lelas

Heja dig, Märta! :-)

/H, också seglare i själ och hjärta

Profile picture for user M-K

Det är det viktigaste av allt... mitt livsutrymme.

Profile picture for user M-K

Alla mina inlägg finns här hos lillablå samt hos Mie. Jag startade aldrig en egen tråd

Kram Märta

Profile picture for user lillablå

jag har inte glömt er!
jag har bara inte haft ork eller energi att logga in...
bestämde mig för att inte skriva eller läsa här under min semester i somras, och sen har det bara inte blivit av, och inte heller har jag kommit iväg till al-anon... en vacker dag går jag dit igen!

allt är bara bra, jag lever ett rätt gott liv, trots åldersnoja och ensamhetskänslor. jag har många goda vänner, men när hösten kommer blir det extra tydligt att jag är singel, och att de har sin familj att mysa med, inte lika lätt att hitta på nåt, eller spontant ses.

har fortfarande ett ansträngt förhållande till alkoholen, har svårt för att se folk berusade, svårt för att höra hur pappa och bror diskuterar var man hittar den billigaste spriten på flygplatsen på väg hem från Afrika, och jag vägrade ta in en liter sprit åt pappa, varför vet jag egentligen inte... men så är det, och det får vara så, tills det inte längre får min kropp i stridsberedskap....

mina vänner, ska läsa era trådar nu, jag hoppas att ni alla mår bättre än sist, och till alla nya fina, välkomna, jag hoppas att ni ska finna den tröst och det stöd jag fann här när jag behövde det!
stora varma kramar!
/k

Profile picture for user M-K

Lillablå lika go som vanligt. Man blir glad när man ser ditt nick igen och läser dina rader! Hoppas du träffar någon om det är vad du vill. Du har ett stort hjärta! Vänligen/Mickey