Hej Lelas,
jag investerade för ett tag sen i en ny och dyr leksak, en canon eos 5D mark II...
jag antar att det gör mig till en stor fotonörd? har bestämt mig för att leka med svartvit film i helgen, ska plocka fram min gamla dammiga mellanformat...
nog om det, jag måste bara få dela med mig lite!
Jag har beställt klipptid! Visst låter det inte som nåt att dela med sig av, men för mig är det stort! Jag har inte klippt mig sen jag var tillsammans med t, har inte kunnat ta mig för att ringa om en tid. Kanske känner jag nu att jag är VÄRD det, att jag får pyssla om mig, att jag ska börja nåt nytt?! Och dessutom köpte jag ett halvårskort på gymmet, har ett diskbråck som gör att jag måste träna för att funka, har nog slarvat lite med det...
Och nu kommer det bästa av allt: jag har blivit erbjuden att gå på visning av en lägenhet! Första lägenheten som jag ens blivit erbjuden visning! Vet att det inte betyder att jag får den, men det är så himla skönt! Har stått i kö sedan 2007 och sökt säkert 1000 lägenheter... Kanske lossnar det nu? Håller ni tummarna på måndag när jag ska dit? Just nu bor jag i min kompis lillebrors lägenhet, med risk att bli vräkt omedelbart...
På ett sätt känns det skit att skriva om allt det här mitt i ert kämpande och lidande, men för ett halvår sen var jag i er situation... Märta, Mie, Adde och några andra var mitt stöd i en av de jobbigaste situationerna man kan vara. Ska jag gå eller stanna. Av eller på. Tårarna rann konstant, jag mådde verkligen så dåligt att jag funderade på om det var värt det alls...
Idag är jag glad och faktiskt stolt över mitt beslut att stå upp för mig själv, att visa mig själv respekt och gå mot ett lugnare och rikare liv. Jag är inte där, jag mår fortfarande skit ibland, eller rätt ofta om jag ska vara ärlig, men ibland kommer dagar som den här, när jag faktiskt är full av livsglädje och hopp! Och funkar det så för mig, så funkar det så för er, det är jag övertygad om!!!
Vill inte gnida in mina framgångar i nyllet på er, vill bara ge er lite lite hopp!
Ni finns med mig varje dag, som en påminnelse om att vi är värda ett lyckligt liv!
Stora kramar!!!
Hej lillablå, så glad jag blir av att läsa dina rader!!!
Jag är så lättrörd, framför allt när någon känner hopp. Det är en himla god känsla, en av de bästa man kan ha. Apropå hopp, så hoppas jag förstås att du får en lägenhet du vill ha, det är du verkligen värd efter din plågsamma resa.
/Fenix
Govänner!
Det blev ingen lägenhet!
Men jag har klippt mig, och det var så himla skönt att bli av med
alla spröda toppar och kluvna ändar...
symboliskt kan man nog jämföra det med vad som pågår inom mig,
jag vill bli tydlig i mina konturer, inga kluvna känslor och jag vill bli
så där stark som typ Mie och Märta, och inte brytas och gå av så
lätt...
dessutom var det ju första gången jag klippte mig sedan jag lämnade
min kärlek...
snart fyller den yngste år. saknaden kommer över mig då och då, och
nu kommer den oftare, både den yngste och jag fyller år i november...
brorsan har precis åkt hem, efter thaimat och en film, så himla skönt
och kravlöst... han är bäst!
Märta, har läst i några trådar att du träffat en ny man... så vansinnigt
glad för din skull, att du gått ur det här starkare och funnit någon att
hålla i handen!!! Det är du värd, finaste Märta!
Och ni alla andra som kämpar, jag läser allt vad ni skriver och känner
så med er!!! Tulpanerna har börjat dyka upp, hade jag kunnat hade jag
köpt en bukett till er var för att lysa upp ert liv ett par minuter!!!
Kämpa på och unna er lite vardagslyx!
stora kramar!!!
Stor laddning uppskattning till dig Lillablå! Fint att du delar med dig av dina framgångar, det behövs mitt i allt det här! Och att du stöttar och bryr dig. Hoppas du får en toppenhelg :-)
Härligt att höra att du läker. Det tar tid, jag har fortfarande mina bakslag. Du är precis lika stark som mig, Mie och många andra. Du bröt en destruktiv och dysfunktionell relation, du valde att gå och inte vända tillbaka. Precis som jag. Det tar tid att hitta alla konturer igen, jag är fortfarande inte där. Och som jag skrivit tidigare, jag har kanske en rättegång som väntar vilket också försvårar läkningen.
Ja du jag har ,obegripligt nog, träffat en fin, god, stark och stabil man. Det är på ett sätt overkligt, det känns som om det gått alldelels för fort. Men samtidigt ger det mig hopp om att det finns så många fler som är goda männniskor än vi tror. Tack för dina fina och värmande ord, det gör mig så himla glad.
Du, Märta Tikkanen skrev en gång" Starka människor böjs inte, de bryts och brister". Kanske är det så med oss starka, vi brister och då tar det längre tid att läka. Glöm aldrig att du är stark och värd så mycket, att du är generös och stöttar andra, sprider vänlighet, värme och glädje omkring dig.
Här är dikten. Märta Tikkanen levde med en alkoholiserad man och när hon bröt upp så skrev hon den här dikten. Hoppas att den kan ge dig och många andra lite styrka. Jag tycker att den är fantastisk.
Kram Märta
_________________________
Du måste vara stark
händer det
att människor säjer
till mig
Och jag tänker
på allt som har hänt
- kanske jag är stark
Märta fina,
vilka vackra ord...
ska köpa boken, om den går att få tag i...
vackert...
sparar dikten tillsammans med andra vackerheter och klokskaper
som ni delat med er av till mig...
tack!!
kram!!
Vad märkligt det känns med den nya profilen, det är verkligen annorlunda. Tog mig en titt innan läggdags nu, hoppas vi alla lär oss att känna oss hemma igen. Jag ska också surfa runt med mer tid, nu ska jag lägga mig och läsa vidare i min roman med kattfröken i min säng. Sov gott du, och alla andra hjältar
Styrkekramar Märta
PS: Gillar inte riktigt den lilla texten men man kanske vänjer sig :-)
Gokväll kära vänner...
Skulle bara kolla schemat för nästa vecka, satt på spårvagnen hem från mormor, och hittade en plus och minuslista jag skrev för knappt ett år sen.
mina plus och minus.
ur hans synvinkel.
så som jag tolkade det han bokstavligen sagt.
behöver jag säga att inte ett enda var på plus?
- jag skämde ut honom (när jag var stolt och glad över att få presentera honom för ett par av mina kollegor på jobbet)
- avbryter
- beter mig som ett barn, alt är ett barn
- vill ha all uppmärksamhet
- överreagerar
- kontrollerar
- förföljer...
etc, etc...
Nu kommer snart julen, för ett år sen pysslade jag hemma hos honom och barnen, fixade små paket till barnen att hänga upp i min gamla adventskalender som mormor broderat åt mig, bakade pepparkakshus, bakade lussekatter och gjorde godis... trodde väl att lyckan var för evigt, att om bara jag blev lite gladare och trevligare så skulle allt bara bli bra... hade inte riktigt fattat hur illa det var, inte förrän julledigheten kom och han drack varje dag, inte alltid så mycket, men alltid mer än att han kunde ta bilen i snöstormen och köra till busstationen i andra änden av samhället för att hämta mig när jag jobbat klart...
Stackars man, stackars barn, men inte stackars mig, för jag må vara ensam, men jag är inte olycklig!
Och till alla underbara som finns här: tack för alla vänliga ord på min långa resa, TACK!!! Jag har sagt det förut, jag säger det igen, det kan hända att jag råkar säga det nästa vecka också: Ni är livbojar att hänga fast vid, ni är de klänypor man kan hänga upp sina dagar i, ni betyder mer än ni anar där på andra sidan skärmen!!!
Oj, vad jag känner igen mig i det du skriver. Jag har ju skrivit dagbok under hela tiden, sparat alla mail och ibland när jag sitter och läser igenom allt så ser jag ju i backspegeln hur han har manipulerat och kränkt mig, ljugit om alkoholen. Men jag ser också hur jag gång på gång har kämpat att få till en försoning, låtit mitt livsutrymme krympas om och om igen.
Han går än i dag med sina systempåsar men nu är han inte längre på väg hem till mig. Och du, hellre ensam i ensamhet än ensam i tvåsamhet.
Sen ska du veta och känna att du verkligen är ett stort stöd för många av oss här på forumet.
jag har börjat fundera.
på hur jag egentligen mår.
mådde så himla kass den här tiden förra året.
det var då det började gå utför.
jag var lite deppig, inte så farligt egentligen, men han kunde inte hantera det.
stängde mig ute, straffade mig för att jag var "grinig, näbbig och otrevlig"...
försökte förklara för honom hur jag mådde, men hans strategi var att ignorera
mig tills jag blev gladare... fin nedåtgående spiral..
och efter jul insåg jag med fasa att han verkligen drack för mycket...
nu mår jag mycket, mycket bättre...
för bra?
har jag för mycket energi, för mycket för mig, tar på mig för mycket på jobbet?
är det här rätt tempo för mig? rätt liv?
skulle behöva ta det lite lugnare, tror jag...
andas. titta på lite mer, istället för att vara mitt i...
njuta av nuet, istället för att hela tiden tänka på sen...
fick ett sms på min födelsedag från honom.
dök rätt ner i det iskalla svarta vattnet...
men det gick rätt fort över, faktiskt... visst, jag saknar vissa delar av honom,
... nej, inte den... hurru... =)
utan mer den där tvåsamheten och samhörigheten vi hade ibland, korta
stunder, men ljuvliga när de dök upp...
men trots allt vet jag att vi inte funkar ihop, med eller utan alkohol. tyvärr.
jag måste lära mig vara mig.
läste nåt i metro för ett tag sen.
eva dahlgren har en show nånstans, och hon där säger att till 90% ärver vi
vem vi är... 10% kan vi påverka... så varför försöker vi då få de där sista
ynkliga procenten att vara som alla andra?
jag vill hitta mina egna unika 10% och göra det absolut bästa av dem!
Give me inte bara five, utan ten!!!
stora kramar till de som behöver eller bara vill ha en eller två!
Är det inte så hon sjunger i någon låt? Eva Dahlgren.
Känner igen mig i det... :) Nu är jag 47 år och är som jag är. Barnslig, rörig, tankspridd, sjuk humor och en fullständigt ideologisk världsyn ... So what, många tycker jag är knäpp men snäll. Det kan jag leva med. De där 10 procenten, de kämpar jag vidare med att förbättra. :)
Vad härligt att du mår så mycket bättre! Tycker du ska njuta av det men samtidigt se till att du andas och försöker vara ärlig mot dig själv. Orkar jag? Vill jag? Är det bra för mig?
Hej Govänner...
Egentligen borde jag vara ute och jobba, men det funkar inte med
rödgråtna ögon...
Dag en började sådär...
frågade en kollega om hon hade nåt hon behövde fråga mig om, hon
har varit ledig ett tag och vi har inte setts på en vecka drygt,
fick till svar: varför finns du till?
Kul.
Jaja, det tog jag, hon tycker om mig egentligen...
sen var det en äldre dam som mådde illa, hon kräktes lite och jag
råkade vara den närmast, hon fick en påse och ett glas vatten och
några pappersservetter... jag har extrem KRÄKSFOBI! gick därför in
och frågade om det fanns någon som inte hade så ont av det som
kunde hjälpa till och städa upp lite? Småtykna kommentarer, men jag
gick och satte mig en minut och försökte andas och låta bli och
svimma... jag vet, andra kanske inte förstår, men jag förstår inte
heller allas fobi/skräck för spindlar...
en käck kollega sa sen till mig, jag tycker inte synd om dig, jag
tycker synd om tanten... gjorde mig inte mindre ledsen, och sen
kom det: varför blev du sur? förstår inte varför du gör en så stor
grej av det...
Egentligen är det här inget att hänga upp sig på alls, men där jag
är idag, sårbar men på väg uppåt, fixar jag inte när mina reaktioner,
som är mina, och mina känslor, som är mina, blir så ifrågasatta...
var bara tvungen att skriva av mig...
har inget med alkohol eller beroendet därav att göra, mer än att
jag använde lite handsprit.. och att jag antagligen är lika röd och
plufsig i ansiktet som den värsta alkis...
nu känns det bättre!
så skönt att skriva lite!
och nu ska jag ut och köpa strumpbyxor och en liten skarf till
morgondagens dop av min blivande Gudson!
och kanske hinna med lite lunch!
kram på er alla!
/k
Det är ju just det, lillablå.... att det visst handlar om alkoholen, även om det inte verkar så på ytan.
Jag har inte kraft kvar till motgångar, inte ens om de är väldigt små. Jag tappar humöret jättesnabbt, jag skulle kunna börja gråta
för något så bagatellartat som om det inte finns några kundkorgar vid entrén på ICA, jag slår bakut så fort någon kräver av mig
att jag skall vara stark...
Dessutom är lösningen inte att vara stark - lösningen är att våga vara svag.
Åter en sån där kväll/natt när jag inte kommer till ro. Du vet vad jag menar, det bara gnager inombords. Vi har våra bakslag, då andras kommentarer träffar oss mer än annars, då världen känns rätt tung att bemöta. Jag är är där, ska ändå försöka ta mig till sängs med söta gamla kattfröken. Ibland är det tufft, ibland är det ändå tuffare. Men för det mesta är det ändå ganska bra,, Och utan de tuffare dagarna när man är rätt tilltufsad skulle man inte se de andra lättare dagarna. De dagarna kommer och går, underbart att du delar med dig till oss andra tilltufsade......
Tack för kramar och sånt!
precis vad jag behövde!
kom precis hem efter en intensiv helg, precis blivit fadder åt en
underbar liten pojk, och dessutom fått sitta med en av mina allra
finaste vänner och min allra bästa fotolärare och prata fotografi,
bilder, vägar, och om livet och dess upp- och nedgångar...
och mitt i snöstormen var vi... typ 80 cm och mer på väg!
och jag ska ta mod till mig och besöka alanon snart...
kram till er alla!
/k
Har precis kommit hem från ett Al-anon-möte...
vet inte vad jag tycker om det, eller hur det känns riktigt...
kanske får jag ge det ett par tillfällen till innan jag vet.
men oj vilken mix av människor, helt olika var vi allihop,
totalt olika till både sätt och utsida, men alla var vi ändå lika
i våra erfarenheter av alkisar och medberoende... DET var
häftigt och tankeväckande...
vem som helst kan hamna i ett beroende.
och vem som helst kan vara medberoende.
ska sova på saken, för spänd var jag och energin tog slut!
god natt alla vänner och bekanta!
kram!
/k
Hur mår du i dag? Det är måndag, andra advent har passerat, och vi närmar oss jul. Jag tänker på dig, undrar hur du känner det inför jul nu när förutsättningarna är annorlunda. Mina två senaste jular var turbulenta med bråk, alkohol, ångest, silent treatment. Jag är så lättad över att allt är över. I år kan jag äntligen njuta av julefriden, känna glädje och lust att göra något fint av det.
Även min dotter ler, känner lust och vill pyssla. Hon ringde mig igår, hon och hennes bästa kompis vill komma hit någon kväll och ha en "julkväll" med sällskapsspel och mys tillsammans med mig. När x var med vägrade hon träffa mig. Vet du, jag känner mig äntligen fri. Jag önskar dig samma goa känsla, den är du värd
är ett härligt band att lyssna på. Sitter just och hör Little blue, så det passar ju att skriva några rader i din tråd. Skivan heter Blue is the colour och nästan alla låtar är skitbra. En skiva att bli glad av att lyssna på. En låt heter Liars bar, och dit vill jag ju inte. Enda låten jag inte gillar egentligen, och det kanske är sunt!
Ha det bra,
/Fenix
Fenix,
Läste precis din tråd,
så gott att höra att du tagit ett steg till!
och visst lyssnar jag ibland på "min" låt, den ligger i min spotifylista jag kallar pepp!
den betyder mycket! fast jag har inte lyssnat på resten, kanske ska göra det?
Märta, vad glad jag blir när jag läser ditt inlägg...
du är ju min förebild, och ligger ett halvår i tiden före mig, typ, ca, om man nu ens
kan jämföra... så klart man inte kan egentligen, allt är ju relativt, man måste ju gå till
doktorn med nagelsvamp precis som cancer och depressioner...
men OM man kan det, så hoppas jag att jag är där du är i dag, inom ett halvår...
lugnare, tryggare, och som det låter mycket gladare!!!
jag är nog ta mig tusan på väg!
det är just nu 13 grader kallt här och löjligt halt, men jag halkar fram på den väg
som jag måste gå...
släppa kontrollen...
ta en sak i taget...
inse att jag duger....
och inte sträva efter att vara så d-a perfekt!
för det går ju ändå inte!! ingen är perfekt!!
men lik förbenat...
jaja, det ger sig... en sak i taget...
nu är det jul. och jag skämmer bort min familj och stryker åt mormor i timmar, och
ska dit och städa och handlar hennes klappar och några för brorsan och hinner
knappt andas. men det är väl det man brukar göra på juldagen?
och så saknar jag hans barn.
och tydligen hade jag mer på hjärtat än vanligt...
stora kramar till er alla i kylan/värmen, beroende på var ni är!
/k
Satt just nu och lyssnade på P3, de spelade "keep on walking" med Salem Al Fakir, tänkte på dig och hur vi stöttade varandra i somras, bland annat med den här texten. Och så kom tårarna. Glädjetårar att ha en vän som du på forumet, trots att jag inte vet hur du ser ut, jag vet inte var du bor, jag vet egentligen inte vem du är. Men du har stöttat mig, och fortfarande stöttar du mig så oerhört mycket Kristin. Det är kärlek när kärlek är riktig kärlek! VÄNSKAPSKÄRLEK!!!!!
I söndags morse när jag vaknade fick jag ett sms från min dotter. Jag var i Göteborg med min kära fina pojkvän, hon hade varit Stockholm med sin kära fina pojkvän. Hon ställde en enkel fråga om bombdådet på sms till mig och jag fattade direkt att hon varit där. Iskallt blev det på en gång. Vi ringde, jag fick detaljerna. Vet du, om bombmannen hade lyckats hade jag varit utan barn i dag, de såg honom efter sprängningen, de var i stormens öga, det handlade om några centimeter och några sekunder. Vi pratar, vi bearbetar, vi gråter, vi skrattar, vi känner oss sårbara. Allt är tillfälligheter, vi lever trots allt, vi firar julen även i år. Men ändå, tänk om... Det här är en ohygglig smärta.
Jag bröt ihop igår. Fullständigt faktiskt! Jag insåg plötsligt att jag kunde ha varit utan mitt älskade barn. Jag insåg plötsligt hur skört livet är. Jag insåg plötsligt att man inte kan kontrollera livet, kontrollera en annan människa, styra eller lägga livet till rätta. Fast det som hände gjorde ohyggligt ont och skrämde skiten ur mig insåg jag samtidigt att det är inte meningen att vi, du, jag eller någon annan annan ska eller kan råda över en annan människas liv. Allt vi kan gör är att ta hand om oss själva, stå upp får oss själva och ta vara på det liv vi blivit tilldelade. Och det ska vi vårda, ta hand om och ta ansvar för.
Aldrig aldrig mer låter jag en människa ta mitt livsutrymme, aldrig mer låter jag mig binda dessa traumatiska band av beroende och medberoende till en annan människa. Det känns som om jag fick en ny chans, jag fick tillbaka min dotter i lördags.
Idag är en dag.
en hemsk dag.
en dag jag helst skulle varit utan...
sov kass, kom inte till ro igår, och vaknade efter ett par
timmar, redan vid halv fem, och det var lögn att somna om.
kass dag.
och jag avskyr julen...
glömmer det varje år, får för mig att jag längtar och att
det ska bli kul och mysigt och vill baka kakor och göra
godis och hitta de perfekta julklapparna, men ju närmare vi
kommer, desto sämre mår jag...
krav, förväntningar, allt ska vara perfekt, jag ska vara
perfekt, och det är en omöjlighet.
och det enda min far önskar sig i julklapp, är att jag hämtar
ut min examen. och jag VILL INTE. jag har gått en ekonomisk
utbildning, den är klar, men jag har inte tagit ut min examen.
åkte utomlands och studerade när jag var klar här hemma, hade
tänkt ta med de kurserna i min examina, men sen väl hemma igen
gick det käpprätt åt helvete, gå direkt utan att passera gå,
snarare direkt i fängelse. sjukskriven i två år.
och jag vill inte söka jobb inom ekonomi. VILL inte...
det tar emot i hela min kropp!
och därför vill jag inte heller hämta ut min examen. Inte nu.
och inte för att någon annan vill det.
kanske sen, en annan dag, men inte nu...
jag inser att det kanske är smart att ta ut den, det är ju lätt
gjort, men jag vill inte.
och mamma står i mitten, hon vill att jag tar ut examen, men mest
för att pappa vill det, och för att behålla husfriden...
har försökt förklara att jag inte vill ha nåt med den där examen
att göra, jag vill inte jobba med det, aldrig igen... förknippar
ju det med att må skit, att inte duga, att inte klara jobbet, att
bara känna oro och ångest...
och jag vet att det blir ett samtalsämna på jul. mamma blir orolig
för att pappa ska bli upprörd, eller att det ska bli bråk...
och dessutom har jag missat min tid hos min kbt-agent...
sämsta dagen att göra ett sånt misstag, ett sånt fatalt misstag...
dömer mig extra hårt idag...
nu blev det så där långt igen, behövde skriva av mig tydligen...
Stora kramar!
/k
Fina vän, det är okej att ha skruttdagar då ingenting blir som man tänkt sig. Jag unnar mig såna, gör det du också. Tänker på när jag läser det du skriver att det finns så många måsten. Måste hinna med, måste förverkliga, måste fixa, måste glädja och glädjas, måste, måste måste...... Men du, ibland har vi nog med att räcka till för oss själva.
Att komma så långt som du har gjort på din resa är häftigt, har läst igenom din tråd och sett hur du vacklat, ramlat omkull och sedan rest dig. Du har kommit långt som vet vad du inte vill göra, det är förutsättning för att kunna göra bra framtidsval. Låt din examen vara så länge, du finns i LADOC och kan ta ut examen när som helst. Nu ska jag berätta en hemlis om mig, jag är utbildad studievägledare och har arbetat inom akademin i många år (det är sant). Jag tycker du ska vänta tills du vet vad du vill använda den till, just nu blir den bara ett ok och förenat med ännu fler krav och förväntningar på dig. Dessutom kommer arbetsförmedlingen att tvinga dig söka ekonomijobb om du tar ut examen och skulle bli arbetslös. Kan vara värt att tänka på.
Julen ja, den kan vara så känslomässigt svår. Själv fick jag så mycket stryk förra julen och det var sån vidrig fylla så för mig handlar det om att ta mig igenom ett nålsöga i år. Men jag måste för att få bra jular framöver. Jag kommer att vara ensam på julafton i år, jag har valt det själv. Jag vill en egen jul utan alkohol, tjafs, krav eller våld, jag vill landa i det känslomässiga som åter har rört till det för mig. Jag har en tuff vecka bakom mig men nu börjar resa mig igen.
Jag ska fira jul med min dotter på onsdag, det blir kvällsmys och julklappar. På torsdag ska jag köpa mig en fin julklapp. På julafton ska jag sova länge, äta frukost i sängen, spela vackra julsånger och mysa med kattfröken. Sen ska jag gå en långpromenad, hem och ta ett varmt bad. Därefter ska jag äta något gott , titta på Karl Bertil Jonssons jul och öppna min klappar. På kvällen ska jag träffa mina goa körvänner och sjunga på midnattsmässan i vår domkyrka. Ingen alkohol, inga bråk, inget våld, ingen hysteri. Det blir julefrid i år för mig, jag tar kommandot över mitt liv igen. Jag önskar dig allt gott, var skruttig en stund, du kommer tillbaka, precis som jag.
Känner mig som lillaskrutt...
nu borde man ta skutt av julglädje och fröjd,
men mina fötter blir bara tyngre och tyngre...
förra julen var mormor dålig, vi trodde alla att
det skulle bli hennes sista... jag pyntade och pysslade
hemma hos honom och fixade adventskalenderpaket till hans
barn, vi bakade pepparkakshus, jag köpte julstjärnor och
hyacinter, och jag trodde att nu blir det MYS!
Icke..
mormor tog sig igenom julen, och nu, 94 år gammal, ska vi
fira ännu en jul hemma hos henne... men jag var ledsen och
nere, för hennes skull och över alla förväntningar... och
jag trodde att jag kunde söka tröst hos honom, men jag fick
bara kalla handen: skärp dig, sluta gnäll!
julen gick bra, de första dagarna, sen märkte jag mer och mer
hur han var rätt berusad varje kväll... och så råkade jag ju
gå in i garaget och hitta alla tom-burkar och flaskor och ett
par gömda fulla vinare.. och så var skiten igång...
och allt var mitt fel.
kontrollerande kärring med sjuk inställning till alkohol...
näbbig och otrevlig, inte deppig, men gnällig... och så länge
jag var sån tänkte han ignorera mig, tills jag blev gladare...
3 månader höll jag ut... han vägrade se att han drack för mycket.
allt var fortfarande i mitt huvud, jag var sjuk...
och han blev mer och mer manipulerande, och argare och argare,
och jag blev räddare och räddare..
för att han skulle sluta dricka i garaget, var jag tvungen att
sluta med mitt, sluta fråga hur han mår, eller var han varit,
eller vad han gjort... sluta följa efter honom från rum till
rum, sluta be om en kram, sluta kräva närhet... vilket jag inte
tror att jag någonsin gjort, jo, jag har frågat hur han mått,
men det är en naturlig fråga för mig, jag vill veta hur mina nära
mår...
vi slutade kramas, för utan mitt initiativ blev det inga kramar..
han gick aldrig och la sig samtidigt som mig, han skulle bara...
vi slutade prata, för jag vågade inte fråga honom något alls av
rädsla för att det skulle vara fel fråga...
och mycket av min oro satt i mig, säkert... jag vet att jag kom
hem sent en kväll, alla sov, jag lämnade bara lite kvar på toa-
rullen men orkade inte hämta en ny... och på morgonen när han
gick upp låg jag i sängen och var orolig för hur han skulle
reagera, om han skulle bli arg eller... men inget hände.. han
kunde lika gärna blivit arg, eller fällt en taskig kommentar, men
så sårbar som jag var kunde jag inte se klart på nåt...
jag vill aldig ha det så igen.
och ändå sitter jag här framför skärmen och har en fet klump i
magen, oron över den här julen och allt... varför? det är ju
bara min familj!!!
ska gå på ett al-anon-möte ikväll... och jag hoppas att jag vågar
prata, och jag hoppas att de andra får en syl i vädret...
Märta, tack för dina fina rader...
önskar att jag kunde åka till din kyrka och lyssna till dig...
vill du kan du skicka ett meddelande till min facebook och tala
om var du befinner dig, så kanske jag kan låna en bil, sitta längst
bak i kyrkan och bara vara...
Vet du, vi ska igenom ett helt varv, ett helt år där vi skapar nya mina minnen innan vi kan börja släppa taget helt. När jag läser om din oro, hur du förhöll dig till honom och alkoholen så känner jag hur min ångest kommer krypande. Precis så hade jag det. Alla dessa anklagelser och hot bara för att man bad om lugn och ro, att han inte skullle dricka så mycket. Alla dessa lögner kring alkoholen, då var jag förvirrad, nu kan jag se hur patetisk han var. Och det du känner nu inför julen, det är en del i läkandeprocessen och helt naturligt, även om det är smärtsamt. Håll ut Lillablå.
Jag fick inte heller någon kärlek eller bekräftelse, allt var på hans villkor. Det var bara att förhålla sig till det också. Det är mycket i oss som ska läka, det tar tid och helger som jul, påsk, midsommar blir särskilt svåra då de är förenade med kärlek, gemenskap, familj, sammanhållning. När jag läser på tuvaforum så är det mycket ångest och sorg som kvinnor går igenom just nu inför julen.
Jag är inte med på facebook men du kan nå mig via en e-post som jag skapat tillfälligt och använder som en sluss till min riktiga mail, marta_moen@spray.se skriv dit så svarar jag dig så fort jag kan. Jag hoppas du får ett bra möte i kväll vännen. Själv ska jag träffa min goaste vän som tog med mig på alla dessa teraputiska hundpromenader i våras och somras, vi har inte setts på så länge nu på grund av jobb, föreningsliv, födelsedagar och annat som ständigt skapar alla dessa måsten. Vi ska tända ljus och bara ta oss tid att prata. Det känns så gott.
Vilka fina ord! Ja vad vet man? Bara att man inte vet.
Jag fick osökt upp mina associationer när min man dog utan förvarning i en hjärtattack, helt oväntat.
Alla tankar, om jag bara, om jag............alla om.
Skuldkänslor oxå så klart, hade jag kunna rädda honom, om bara.
Det jag lärt mig e de gamla talesättet "lev som om varje dag e din sista", på ett mer insiktsfullt sätt. För vad vet man?
Att vara rädd om de man älskar, ha ett vänligt ord till alla man möter.
Att man inte har "råd" med fjuttigheter, osämja, slösa på energi på fel saker.
Det gör ont i mig att se nu i jultider, detta jagande på att köpa, köpa, köpa, är det månne ett surrogat för tid, omtanke o kärlek?
Hur många barn ska fara illa under denna jul?
Hur många tänker på gamla Svea som knappt kan gå ut, av rädsla för snö o halka?
Undrar hur hennes önskelista ser ut i år?
Kanske högst upp : ett besök? någon som handlar åt henne? en medmänniska som tar sig tid för en fika? ett telefonsamtal?
Till er alla fina önskar jag er sinnesro i julklapp!
På många plan är vi stora,starka, förnuftiga & kloka.
Samtidigt som vi är små,svaga & förvirrade.
Störst del är vi stora & starka , vi måste bara tillåta oss att vara små & svaga oxå för att få en balans.
Det går längre & längre mellan gångerna vi faller & vi reser oss snabbare efteråt.
I dag skrev jag till aktuell journalist på Expressen. Artikeln gör ont, den skrämmer, men det här är så många barns vardag, så många barns förväntan inför jul. Äntligen vågar en kvällstidningsjournalist ta upp barnens perspektiv, på riktigt och seriöst, spegla det som många av oss här på forumet och många på tuvaforum vittnar om. Artikeln är smärtsam så jag vill sända ut en liten varning. Men du som orkar, läs den, vi måste värna om varandra lite mer.
och vilken fruktansvärt bra artikel, fint skriven och lätt att ta till sig...
fast egentligen vill jag inte ta in det, acceptera att det är så...
för det gör ont, och tårarna kommer.
att det är en hemsk tid för många barn vet vi...
frågan är vad jag kan göra för att hjälpa eller förändra?
Hej!
oj vad jag har saknat forumet... jag har varit utan internet ett par dagar, och
dessutom legat nedbäddad med en seg förkylning, och OJ vad man kan
känna sig liten och eländig då, utan någon kontakt alls med omvärlden...
förutom världens bästa bror då förstås, och nåt sms från mamma...
Julen blev lugn och stillsam, vaknade med feber och förkylning, men blev
ändå övertalad att komma med till mormor och fira... fullproppad av ipren
och alvedon gick det rätt ok... =)
god mat, god julmust, vidrig snaps, så den blev det bara en halv av, och
alldeles för mycket klappar, som vanligt...
och den däringa examen som spökar, som pappa vill att jag hämtar ut,
men som jag inte vill ha med att göra, kom upp innan firandet riktigt kommit
igång, men brorsan kontrade snabbt med att sörrans högsta önskan är
att det slutas tjötas om den... jag slapp säga ett endaste ord i saken,
skönt, men samtidigt kanske jag hade behövt det, stå upp för mig själv.
jaja, det kommer nog fler chanser till det, om jag känner min familj rätt!
Käraste vänner,
i morgon ska jag kolla på en lägenhet!
en hyresrätt! som det verkar har jag en liiiiten chans att verkligen få
en alldeles egen lägenhet!!!
bor i en av våra största städer, och har bott i en lägenhet som stått i min
mammas namn, läst lite utomlands här och där, och inte skaffat mig en
lägenhet i mitt namn... varit registrerad på den kommunala sidan och sökt
lägenheter aktivt sen maj 2007... kanske kan det vara min tur nu?
åhh vad det hade varit gott, MITT hem, som jag bestämmer över helt och
fullt, där jag väljer vilka jag vill bjuda hem, vilka foton jag vill ha på mina
väggar, där jag är drottning i mitt liv! låter helt patetiskt för er kanske, men
efter snart tre år i min bästa väns lillebrors lilla etta, utan papper eller nån
trygghet alls, skulle jag nog ta ett par steg på må-bra-stegen...
så, om det är nån som läser det här, skicka en extra tanke till mig typ runt
kl 10 sharp i morgon... =)
Annars är det faktiskt fötterna ner.. även om jag mest befunnit mig i stillsamt
horisontalläge i min soffa, med en enveten förkylning som bortförklaring... =)
ser inte fram emot nyår, men det är den näst sista högtiden som ska förbi
innan jag levt ett år utan min kärlek... just nyår kanske inte blir några problem
att klara sig utan, förra årets firande var väl just sådär...
han var tydligen lite dragen innan första drinken blandades (jag var lyckligt
ovetandes om hur mycket som dracks i garaget, ett par dagar innan den
stora upptäckten) och gormade och stod i för att han räknat fel på förrätten...
varmrätten höll på att gå i stöpet och ätas efter 12, han fipplade med oxfilen, tur att
jag extraknäckat i charken på konsum och snabbt och lätt fick bort senor, fett
och annat joks...
sen...
hans syrra blev för full, äääälskade mig, ramlade i snön, hans svåger blev för
full och kastade smällare med barnen, min kärlek blev säkert också för full, men
i sällskap med de andra verkade han ändå hålla sig i skinnet...
hans föräldrar blev sura på dottern med man, och säkert också på honom, de
åkte hem ganska tidigt... och den systerns äldsta dotter fick dricka bubbel, hon
var 14 då tror jag... trots mina protester... jaja...
det blir nog rätt skönt att ta det lugnt ensam hemma, ska ju ändå upp och jobba
nyårsdagen!
Roman idag också, får försöka lägga band på mig!
Kanske blir det en rad till innan nyår, om inte: Stora kramar och Gott Nytt År!!!
/k
Och tack för att ni fixat upp sidan igen, efter lite trassel!
känns som sidan lever ett eget liv, som följer våra...
när det trasslar för oss, trasslar sidan...
IDAG har jag fått besked om att jag ska få en LÄGENHET!!!
En alldeles egen plats, som är min, som ingen kan rå på, där
jag sätter upp reglerna, där jag kan känna mig trygg!!!
Och MITT namn ska stå på dörren!
Hade det inte varit för att mormor är rätt dålig, så hade jag nog
inte haft nåt att klaga på alls...
men hon är seg, hon tar sig förhoppningsvis igenom den här
krisen också!!!
ser och läser att ni kämpar, men oj vad ni gör det bra!
ni ger liv till forumet!
stora kramar!
Äntligen min vän, så länge du längtat, så länge du kämpat , så länge du sökt. Stort och kärleksfullt grattis lillablå, nu får du ditt alldeles eget krypin. 2011, kan det vara vårt år för oss alla kämpande hjältar? Vår tur, vårt år, vår tid? För det är vad vi är, riktiga hjältar. Vår bästa tid är nu......
Alla vi som kämpar med våra relationer med partner som missbrukar sviker, sårar, kränker m.m De här året och framåt ska bli vårat år där vi sätter oss som nr 1 annars kan vi varken hjälpa oss själva eller andra och sen har vi varandra på forumet när vi själva inte klarar av våra problem. som vi vet så kan de vara svårt att prata med vem som helst hur vi har det i våra förhållanden.
Ha en underbar dag KRAM
Trött på dem, de finns ju överallt och hoppar på mig
när jag minst anar det... förkylningarna avlöser varandra,
blir inte kvitt den ena förrän den andra tagit kommandot...
Nytt år är det också, det har börjat bra, med lägenhet
och ett eget hörn av världen...
Fast ändå är det nåt som gnager, kan inte sätta fingret på
det, men det ger sig nog... snart ett år sen jag träffade
honom... kanske är det precis det som spökar?
Träffade förresten ett annat ex häromdagen, och hans dotter.
Har inte träffat henne sen hon var två och ett halvt, och
nu är hon fem snart.. träffade honom för nån månad sen, och
då talade han om att hon fortfarande pratar om mig och säger
att hon längtar efter mig, trodde han bara snackade goja,
men det var nog så att hon verkligen kom ihåg mig... lyste
upp som ett barn som ser tomten, log och blev jätteblyg...
jag mådde jättekass över att lämna henne, mer över det, än
det faktum att han var rätt kass och att vår dröm sket sig!
kanske är det barnen jag lämnat som gnager...
vet att de inte är mitt ansvar, och att det bästa för dem
är att jag inte har kontakt med barnens pappor...
eller också är det min egen barnlängtan som gnager, min
längtan efter en lugn och skön familj...
äh, skit samma! gnager gör det, men det kommer nog visa
sig varför förr eller senare?!
Stoooora kramar till er alla! Bacillfria såna!
/kristin
Idag har jag fått nycklarna till min lägenhet...
det luktade gammal gubbe där, precis så som pappas morbrors lägenhet
luktade... och inte var den speciellt städad heller...
egentligen spelar det här ingen roll alls, den ska ju få nya tapeter, nya golv,
nymålat kök och nymålade tak...
MEN!
jag oroar mig. tänk om jag inte kommer att trivas? tänk om jag väljer fel tapet,
tänk om folk tycker att jag har kass smak? tänk om jag inte alls kommer att
må så himla mycket bättre som jag hoppats, bara genom att få en egen fast
punkt? tänk om jag kommer må lika kass som vanligt, fast bara på ett annat
ställe? hur ska jag hinna med? hur ska jag möblera? kommer köksbordet
få plats, och om jag bjuder hem folk, var ska de sitta då?
kommer jag verkligen att trivas?
det är nästan så att jag önskar att jag inte fått nån lägenhet...
nu har JAG gjort ett val, JAG har valt att jag ska bo där, och den enda som har
något som helst ansvar för det är JAG. Jag får stå för mitt beslut att bo här, jag
får stå för min lägenhet, mitt val av tapet och möbler och jag kommer bli bedömd
på grund av mina val.
hade varit mycket lättare att bo kvar, på nåder, utan några valmöjligheter, utan
att kunna möblera på något annat sätt, utan att kunna sätta upp en tavla eller ett
foto som kommer att bli tittat på och bedömt...
jag är rädd för att stå på egna ben!
LIVRÄDD!!!
Och den rädslan tar helt bort glädjen över min första egna lägenhet i min hemstad.
Mamma och pappa ska dit och titta på tisdag. Hur ska de tycka om den? Var noga
med att tala om att de inte får döma den för hårt, den är inte städad och luktar inte
så gott... Varför bjöd jag in dem egentligen? För att JAG ska bli godkänd, för att det
beslut JAG tagit ska bli accepterat?
Måste på nåt sätt försöka fatta att det är mina tapeter och mina fönster och att det
bara är jag som ska trivas där! och trivs jag, så kommer mina nära och kära också
att göra det, men jag kan ju inte inreda för dem... måste göra det för bara min skull,
och ingen annans...
är så ovan att fatta beslut för min egen skull, utan att ta hänsyn eller anpassa mig
till någon annan...
kommer jag att trivas?
kommer jag att må bra?
kommer det att bli bra?!
får tårar i ögonen... det kommer att bli så bra! Kanske inte först, men när du skakat av dig allt negativt kommer det att växa fram i stadig takt. Detta är som du säger DITT hem. Och ja du väljer kanske asfula tapeter, och inreder så vidrigt att folk blir generade när de kommer. Jaha. Bjud på det! =) Vem säger att du inte tapetserar om om två veckor? Man förbinder sig väl inte till att ha något så för alltid? ;)
När jag separerade från mitt ex skaffade jag egen lägenhet för första ggn i mitt liv. Jag målade köksluckorna klarblåa. Ja du hör själv.... haha Folk som kom tittade bort för de lyste så grällt. Ja jag skämdes först för mitt dåliga val - men faktum är att jag gillade att sitta i mitt kök med de fåniga luckorna och äta. Det blev lite roligt att folk reagerade och jag fortsatte faktiskt i samma stil i hela köket. Blåa bänkar, limegröna mattor osv. Och sanningen att säga blev folk glada när de var där, för att det var faktiskt "jag". Min självständiga tokiga stil och den passade inte alls in med det stilrena i resten av lägenheten. Och? :) Efter ett år gjorde jag om lite.... men aldrig nånsin i köket.
Du kommer att få det underbart när du väl gonat in dig. Prova dig fram. Och om folk rynkar på näsan så låt dem göra det. Sätt näsan i vädret och var STOLT - för det är ju just du som valt! =)
Hej mina vänner!
Vill inget särskilt, bara skriva av mig lite...
Tvättade idag, på förmiddagen, och svor lite inom mig över en granne som inte
hämtat tvätten i tid... och sen somnade jag på soffan och missade själv att hämta
min tvätt i tid... fick mig en liten läxa där! Döm inte andra, du vet inte vad som
ligger bakom, och sov inte middag mitt på dan! =)
Åkte sen till mammas och pappas lägenhet, min före detta lägenhet, där jag har
sjukt mycket saker kvar, för att börja packa lite... stressen bara ökade och ökade,
jag har verkligen samlat på mig mycket grejjer genom åren, saker som jag inte
rört på två år, och borde kunna slänga med andra ord.. vill jag ha kvar den här, kan
jag slänga det där, kommer jag använda de där igen? och jag kände igen min
reaktion: jag stänger av... struntade i att packa mer i köket för att gå och sortera lite
i sekretären, för att skita i den och gå till bokhyllan, för att gå tillbaka till köket... till
slut satt jag bara och tittade...
på kvällens al-anon hamnade jag framför: släpp taget och låt gud ta över. tar med
mig det hem och också slagordet: en sak i taget. för vad är det värsta som kan
hända? jo, att pappa blir lite irriterad över att jag är långsam, att jag inte hinner
slänga min skit och att mamma lägger vantarna på gamla muggar och vaser, för
de kan ju vara bra att ha... och förr eller senare hamnar mina saker i min lägenhet,
på ett eller annat sätt!
Al-anon. Trodde inte att det skulle ge mig så mycket som det verkligen gör. Får för
mig att jag minsann inte behöver gå dit, jag har ju lämnat honom, och mår rätt ok,
men så kommer jag dit, får en timme bara för mig, där jag hinner känna efter hur
jag mår, hur det känns, och blir påmind om så mycket som jag glömt och gömt,
och tips på hur jag kan handla och tänka annorlunda... och jag går därifrån med
en känsla av värme och gemenskap och lugn!
Tittade in i min nya lya igår, och renoveringen är påbörjad! Har ställt min kaffekokare
där, för målarens skull, och faktiskt för min... har inte använt den sen jag flyttade hem
alla mina saker från min kärlek, jag fick den av honom på min födelsedag för drygt ett
år sen, och jag har inte velat använda den... så himla starkt förknippad med honom...
men om herr målare gör sitt kaffe där i ett par veckor, så blir den renad och helad och
min igen, och inte den-som-jag-fick-av-honom... =)
får nog börja skriva lite här mer regelbundet, för att undvika långa romaner!
Skickar kramar till alla som vill ha!!!
/k
Det är härligt att läsa dina texter, så ser livet ut ju, upp och ner. Det där att "rena" saker känner jag igen, jobbar för fullt med samma som du. Det är ett bra sätt att ta tillbaks livsutrymmet. Och du, jag tar gärna emot en kram och skickar samtidigt en till dig
.... vad trött jag är... vi bygger om på jobbet och det är så himla rörligt
och snurrigt och så mycket att fixa och ordna och organisera så jag
ser i kors när jag kommer hem, vaknar mitt i natten och börjar med en
gång planera vad som ska göras nästa dag... inte hälsosamt...
MEN det verkar som om min lägenhet är Färdig För Inflyttning!!
Tog en sväng förbi efter mormorsbesöket och tapeterna är uppe och
lister och fönster målade och vardagsrumsgolvet slipat och allt annat
golv på plats!! Kolsvart var det, allt jag hade var en liten läslampa men
oj vad det kändes skönt och bra att gå runt och titta! Och en ny toalett
har jag fått också, det hade jag verkligen inte räknat med! En osutten
sådan, med blänkande fina knappar!!!
Kunde nog glädja mig åt lägenheten till 100% i säkert 10 minuter... sen
kom stressen: hur ska jag hinna, och hur ska det gå, jag har ju ingen
bokhylla till mina 16 kassar med böcker, och var ska jag ha mina kläder
och vilken färg ska jag ha på kökslampan, och hur ska jag hinna nu när
det är så mycket på jobbet...
Får gå och titta på min kylskåpsmagnet ett tag: den säger: skärp mig!
=)
Önskar jag kunde bjuda in er alla till en kaffe med 7 sorters kakor och
två sorters bullar när jag väl är inflyttad!
Stooora kakor och kramar!!!
/k
Tala bara om när det är dags för kakkalas - jag kommer! :)
Var bor du, btw? Det vet jag nog inte, tror jag...
Du... Det är väl inte bråttom med böckerna och allt det andra? Ta det lugnt, det kommer att bli jättefint och kännas som ditt eget hem,
Men det gör ju inget om det tar lite tid. Eller?
Tack Gulletant (passar dig bättre!)
Och tack Lelas!
Ska fundera på ett smart sätt att bjuda in dig på kakkalas!
bor på västkusten, kanske gör du det också?
Varit en sväng och kollat sängar och garderober idag, men oj
vilken beslutsångest det blev... och kanske blev den lite värre av
att far och mor ville följa med, det var nåt de skulle titta på också.
testlåg lite i några sängar, men just nu värker mitt diskbråck extra illa,
antagligen på grund av packandet hemma och omflyttandet på jobbet
(vill inte inse att det är för att jag inte tränat på ett tag... ), så hur vet jag
vilken säng som passar bäst? den som gör minst ont? några tips?
fick köpte en lampa till hallen i alla fall, och fick den uppsatt, så nu
finns det ljus där! Två veckor kvar till flytt, ska bli så himla gott!!
nä, nu ska jag packa lite i mina fina chockrosa banankartonger!
ta hand om er där ute i stora världen!
stora kramar!!!
/k
Jag är från västkusten från början men har flyttat lite inåt landet. Men inte så långt. :-)
Du, jag letar upp dig som lillablå på FB och addar dig där, men som mig själv. Så kan vi vara lite mer detaljerade. :-)
Acceptera om du vill, så ses vi där!
Det är så "gött" att läsa era inlägg, vi har aldrig mötts i verkliga livet men ändå känns det som vi vore gamla vänner. Och vet ni, jag ÄLSKAR KAKOR! Jag kommer direkt, kanske kan jag bidra med en och annan galet rolig historia från verkliga livet. Skrattet bjuder jag på ;-)
sitter hemma, väntar på att tvätten ska ha torkat klart nere i
tvättstugan, packar lite där, pysslar lite där, läser lite i min bok
och läser lite på forumet.. Rastlös. med stort R.
och lite ensam.
ska flytta nästa helg. till en annan tom lägenhet.
ensam.
jag vill ju inte vara ensam!!!
jag vill ha en hand att hålla i, en väntande kram att hämta närhelst
jag önskar, ett par ögon att fastna i, två andra tassande fötter mitt i
natten, någon att le i samförstånd med...
inga dåliga krav, va?
ja, jag vet, en sak i sänder, tålamod, och allt det där...
men vad gör man under tiden?
kidnappar en väns barn, hälsar på mormor, snor brorsans bil och
åker till ikea och trösthandlar, tänder ett ljus, packar lite till, planterar
om blommorna, läser och skriver till er, och lyssnar på underbar musik...
ge mig gärna ett eller ett par tips på musik som kanske inte är fullt
så ledsam och påminnande.... hjälp mig bryta sinnesstämningen!
Tycker om er alla, och nej, jag har inte druckit en droppe idag heller! =)
kramar!
/k
Njae, det är väl inte för mycket begärt? Det är kanske klen tröst just nu, men det kan ändra sig fortare än man tror. Helt plötsligt korsars ens vägar av nån person som stannar till och som man lär känna. Kanske kommer man fram till att man ska fortsätta åt samma håll.
Det där med musik. Jag lyssnar mycket på Antony and the Johnssons när jag behöver kraft eller tröst. http://www.youtube.com/watch?v=CImsEJHYyv4 (mycket smärta i hans texter, men ändå ger det hopp tycker jag.)
Ibland tänker jag, vad är ensamhet? Jag lever ensam med mina katter, har visserligen en "distanskärlek" som är underbar men ingen i min vardag. Jag har en ljuvlig dotter men inte i min vardag. Å andra sidan, jag behöver inte leva i en destruktiv tvåsamhet där jag känner mig så förödande ensam. Dessutom finns ett underbart liv att leva med massor av goa människor som tillför självstärkande och positiva saker. Lillablå, förändringar är jobbiga, men ändå så utvecklande. Du klarade att lämna T, du tog i ditt känslokaos, du har en fantastisk styrka.
Jag vet att det här kommer att bli en viktig vändpunkt i ditt liv då möjligheterna öppnar sig, Och du, nu vänder det, ljuset och värmen kommer närmare, snart får du skicka ditt första foto på årets maskros till mig ;-). Ibland måste man ta ett steg bakåt för att ta sats. Styrkekramar
Tack för musiktips och perspektiv!
Ebbot föll jag för direkt!!!
och ibland måste man faktiskt verkligen ta ett steg tillbaka för att ta sats!
TACK!!
Kom precis hem från Al-anon, och vilket möte det var! Idag delade vi om
självkänsla, och det var verkligen precis vad jag behövde! Hur jag måste
träna på att öka självkänslan, och inse att jag duger!
Ett exempel:
Igår hade jag kjol på mig på jobbet, det har typ hänt två tre gånger innan,
men bara på helgen, när jag bara jobbar några timmar, och inte så fysiskt.
Vi bygger dessutom om just nu, och det är snickare överallt...
och de kommenterade att jag hade kjol så klart, de är soliga och roliga och
riktigt bra killar, som passar in, men de valde att säga några ord, och flera
gånger påpeka att jag hade kjol... och naturligtvis blir en liten del av mig
kanske lite smickrad (typ lillfingret och stortån) men resten av mig tror att de
bara reats och driver med mig och gör det för att jag de tror att jag gjort mig
till eller för att jag... eller ja, vet inte alls, men jag kände mig snarare dum
över att JAG gjort mig extra besvär eller klätt upp mig för inget... kan inte ens
sätta ord på det nu... tveksamt om jag någonsin kommer kunna med att ta
på mig den där kjolen igen, speciellt inte så länge snickarna är kvar...
Och jag har redan planerat att fylla frysen med lite kakor, och bröd och skinka
om jag får oplanerat besök i min nya lya, och alltid ha någon typ av dricka
hemma, vatten eller cola, och kanske till och med ett par flaskor vin, ifall
någon vill ha det... jag dricker ju knappast vin själv nu för tiden, men ändå...
jag ser ju att det inte är logiskt... om någon kommer på oplanerat besök får
de nöja sig med vad som råkar finnas hemma, och förhoppningsvis kommer
de inte för att de är hungriga, utan för min skull...
I morgon ska jag träffa en vän härifrån för första gången, och också här gör
sig självkänslan (eller saknaden av den) påmind, jag är livrädd för att jag inte
ska vara tillräckligt trevlig eller pratsam eller kul... men ändå ser jag fram emot
det väldigt mycket, det känns ju som om ni är mina välkända vänner!
Skulle kanske pratat av mig mer på Al-anon... men vem är jag att ta upp deras
tid, de delar ju så mycket bättre än jag? och ni kan ju i alla fall välja att inte läsa!!!
=D
Tack för musiktips och perspektiv!
Ebbot föll jag för direkt!!!
och ibland måste man faktiskt verkligen ta ett steg tillbaka för att ta sats!
TACK!!
Kom precis hem från Al-anon, och vilket möte det var! Idag delade vi om
självkänsla, och det var verkligen precis vad jag behövde! Hur jag måste
träna på att öka självkänslan, och inse att jag duger!
Ett exempel:
Igår hade jag kjol på mig på jobbet, det har typ hänt två tre gånger innan,
men bara på helgen, när jag bara jobbar några timmar, och inte så fysiskt.
Vi bygger dessutom om just nu, och det är snickare överallt...
och de kommenterade att jag hade kjol så klart, de är soliga och roliga och
riktigt bra killar, som passar in, men de valde att säga några ord, och flera
gånger påpeka att jag hade kjol... och naturligtvis blir en liten del av mig
kanske lite smickrad (typ lillfingret och stortån) men resten av mig tror att de
bara reats och driver med mig och gör det för att jag de tror att jag gjort mig
till eller för att jag... eller ja, vet inte alls, men jag kände mig snarare dum
över att JAG gjort mig extra besvär eller klätt upp mig för inget... kan inte ens
sätta ord på det nu... tveksamt om jag någonsin kommer kunna med att ta
på mig den där kjolen igen, speciellt inte så länge snickarna är kvar...
Och jag har redan planerat att fylla frysen med lite kakor, och bröd och skinka
om jag får oplanerat besök i min nya lya, och alltid ha någon typ av dricka
hemma, vatten eller cola, och kanske till och med ett par flaskor vin, ifall
någon vill ha det... jag dricker ju knappast vin själv nu för tiden, men ändå...
jag ser ju att det inte är logiskt... om någon kommer på oplanerat besök får
de nöja sig med vad som råkar finnas hemma, och förhoppningsvis kommer
de inte för att de är hungriga, utan för min skull...
I morgon ska jag träffa en vän härifrån för första gången, och också här gör
sig självkänslan (eller saknaden av den) påmind, jag är livrädd för att jag inte
ska vara tillräckligt trevlig eller pratsam eller kul... men ändå ser jag fram emot
det väldigt mycket, det känns ju som om ni är mina välkända vänner!
Skulle kanske pratat av mig mer på Al-anon... men vem är jag att ta upp deras
tid, de delar ju så mycket bättre än jag? och ni kan ju i alla fall välja att inte läsa!!!
=D
.... av en anledning din tråd från början igen.
Det slog mig hur skönt det är (för mig) att vara ur det där nu. Inte behöva ha dåligt samvete för att jag ljugit om mitt drickande. Inte behöva rodda med allt som hör med alkoholismen till, såsom att skaffa, gömma, se till att jag har så jag klarar mig över helgen, vara bakis på morgonen, skämmas för att jag har alkoholproblem, inte kunna köra bil, bränna relationer.......och allt annat.
Jag är alltså den missbrukande i vår familj, och det har gjort så ont att veta att jag förstör så mycket men ändå fortsätta dricka. Ibland faktiskt dricka på att jag skäms för att dricka. Helt kockobäng, men i missbruket är man inte så smart.
Nu har jag ro i själen, vaknar på morgonen och mår bra både fysiskt och psykiskt. Visst kommer dagarna komma då det är jobbigt och jag behöver kämpa med att inte falla tillbaka. Men då har jag verktygen att kunna motarbeta suget. (hoppas jag)
Vet inte varför jag skriver detta, men jag är övertygad om att du också (med lite perspektiv) kommer känna som jag. Men det måste få ta tid. Och dom dåliga dagarna måste få komma för att dom bra ska utmärka sig. En annan sak jag är tämligen säker på är att du kommer få en mysig stund med din nyfunna vän i eftermiddag.
Vem vet, vi kanske ses nån gång i framtiden.
Styrkekramar till dig!
Du verkar vara en väldigt fin människa.
Mr_pianoman,
det är skitviktigt för oss att veta hur det är på andra sidan... för oss på
var sin sida om flaskan... och jag kan förstå honom till stora delar, men
jag har fortfarande svårt att fatta hur starkt alkoholen lockar, och hur den
kan få en älskad att välja flaskan trots att det får fruktansvärda konsekvenser..
Min kärlek vägrade erkänna att han hade problem. Nu i efterhand kommer
jag ihåg att han skrek åt mig en gång att han var en fullbordad alkoholist,
men där och då, innan JAG hade fattat riktigt hur illa det var, slog jag det bara
ifrån mig, och valde att inte lyssna till det, utan till det han sa i nästa sekund,
att han minsann inte hade några problem alls, utan att det var jag som hade
större problem och var psykiskt instabil och allt vad det hette...
Ett tag efter att flyttat och vi brutit helt, fick jag ett sms där han bara var tvungen
att fråga om jag gick för att jag tyckte att han drack för mycket..
jag vet egentligen inte hur det var med hans insikt.
Och hade vi haft en längre historia tillsammans, ett före alkoholen, en lycklig
tid att hitta tillbaka till, hade jag kanske försökt lite till, men de bra stunderna
var för få för att slåss för... oftast kom det dessutom en knuff i ryggen precis
efter en bra stund, för han kunde ju inte låta mig vara glad och lycklig för långa
stunder i taget... =)
Har haft en underbar lång fika med massor av prat och värme, tack!!!
Tiden bara flög iväg, och jag svävade hemåt i snöstormen, fylld av bubblor av
hopp och tro, det finns lyckliga slut, och jag tror jag fått höra delar av en historia
med just ett sådant! TACK!!!
Nu måste jag ta tag i bokföring och packning och städning och resten!
För på lördag bär det av, då får jag leva med konsekvenserna av ett av de första
beslut jag fattat i mitt liv som bara berör mig, som jag inte kunnat hänga upp på
vare sig någon annan eller tillfälligheter... Mitt hem, mitt namn på dörren, mitt...
På Al-anon igår delade en vän om hur hon tidigare levt sitt liv i sittandes i en
ryggsäck, ivrigt hängt med på allt, skrattat och levt livet, låtit någon annan fatta
beslut om vart och när och hur... och hur hon när det bar iväg åt fel håll inte kunnat
byta färdriktning, säga stopp eller ta sig ur... kände igen mig så väl idet... men hur
skrämmande det än är, så är jag glad att jag går på mina egna ben, om än lite
stapplandes och både framåt och bakåt... jag lever mitt liv!
... har läst tillbaka i din tråd lillablå och tänker på vilken resa du gjort det senaste året. Måste säga igen att det är ett oerhört stöd för mg att få dela era erfarenheter. Tack för er generositet. Jag önskar dig lycka och allt gott lillablå! Kram, mt
Jag är så tacksam över att jag inte bara hörde vad andra sa om att jag hade problem med alkoholen. Utan att jag faktiskt tog det till mig, insåg och erkände för mig själv förhållandevis tidigt i mitt missbruk.
Jag vill inte supa bort mitt liv. Det är för kort för det. Och i mitt yrke ser jag ofta konsekvenser av drickande (andras drickande alltså, sånna som inte gjort det valet jag har gjort.)
Det är trots allt en dödlig sjukdom, men man kan behandla den så att jag ändå har möjligheten att få ett långt liv. Det är inte alla sjukdomar man kan det med.
Jag valde livet och min familj framför älskarinnan i buteljen. Jag hoppas innerligt att jag slipper ta det beslutet nån mer gång i mitt liv. Jag önskar att det ska vara ett självklart val. Jag kan som sagt inte lova nått, men ett kan jag lova. I morgon tänker jag vara nykter.
Att det ska vara så besvärligt att leva........?
Men du lever DITT liv nu. Och det är klart att du måste träna på att göra det. Men jag tror det är som när vi lärde oss cykla. Vi föll, lyckades inte, svajjade, föll igen, skrapade upp knäna. Men vi gav oss inte. Den känslan när det plötsligt funkade och vi inte visste hur vi gjorde. En härlig känsla och då var det som vi aldrig gjort annat.
Så önskar jag att du känner snart. Så, ge inte upp. Ramlar du så hoppa upp på cykeln igen, kanske be nån vän hålla i pakethållaren en stund tills du hittat ballansen.
(oj, va metamorfosisk jag blev, men det är sån jag är. En konstnärs-själ. Du får ta det som du vill)
Första natten i nya lägenheten.
Har sovit oroligt... drömt konstigt, och vaknat ett par gånger av att jag
kommit åt väggen med foten, jag har ju nya tapeter, och dem måste
jag ju vara rädd om!! =)
har precis ätit frukost, vid mitt bord i köket, brukar aldrig sitta ner där
själv annars, alltid i soffan med tv:n som sällskap, men idag med min
kaffekopp, boken och radion vid min sida. Lik förbannat blir jag rastlös
och lätt orolig, kan inte sitta där och bara vara och njuta, det går inte,
tankarna far iväg och jag funderar över vad jag borde göra sen, och
vad jag måste göra sen..till råga på allt drack jag hembryggt kaffe till
frukost för första gången sedan jag lämnade honom, bryggt i den fina
bryggare jag fått av honom, och naturligtvis smög han och hans barn
in i varenda tanketråd... hur mår de, hur har de det, äter han frukost
som vanligt även när barnen inte är hemma, kokar han fortfarande sina
ägg varje lördag- och söndagmorgon i precis 4 minuter och de där
löjligt viktiga sekunderna för att de ska bli precis så som han vill ha dem?
och stolen mittemot mig var tom, mycket tom, och vart jag än tittar ser
jag lådor som skriker: ta mig först, packa upp mig innan alla andra!! NU!
Läste lite i min bok från al-anon, en dag i taget... där finns så mycket
visheter och klokskaper, som faktiskt går att tillämpa i allt!
ska försöka med följande:
- en lugn stund vid frukostbordet med kaffe, macka och bok varje lördag
och söndag, till slut kanske det inte bara blir en vana, utan också en lugn
stund för bara mig själv som jag inte bara behöver, utan också längtar till?
- en kartong i taget. en om dagen. och det gör inget om jag sen måste flytta
tallrikarna i skåpen, eftersom de egentligen ska bo på en annan hylla, det
är lättare (och mindre stressande) att flytta om lite sen än att göra allt perfekt
från allra första början.
- tålamod, tålamod, tålamod... det kan inte bli klart och färdigt och perfekt
med en gång, jag måste inse det och acceptera det och ha tålamod med
både mig själv och kartonger och påsar och frånvaron av min säng och mina
nya garderober och byråar...
- bjuda hem mina vänner TROTS att det inte är klart, trots att jag har smuts
på golven eftersom jag har lämnat sopborsten i andra lägenheten tills den
är helt urstädad, och trots att jag kanske inte har nåt att bjuda på än kaffe och
lite solsken genom den extremt smutsiga rutan...
Fast egentligen mår jag nog skit.
Vill inte. Orkar inte. Känns helt oöverstigligt!
Men jag SKA ta en dag i taget, en låda i taget, en vän i taget, en sak i sänder!
Till slut kanske mitt inre jag hinner i kapp flyttlasset och hittar hit och hem också!
Kramar till er alla, och ja, ni är välkomna på en slät kopp när som helst!
<3
/k
Halloj!
Mr Piano-Man, just nu mår jag bra, mycket bra, och tack för att du frågade!
Jag har precis ätit lite kvällsmat, macka med ost och avocado och ägg, för
den som undrade... äggen vid sidan... och innan det pratade jag i drygt en
timma med en av de finaste varelser jag vet, en kär vän från forumet! Det
var en ledsamhet som fick oss att pratas vid, det kom nåt gott från det, den
här gången också! Fortfarande så fascinerad över hur vi kan känna varandra
så väl trots att vi inte setts, hur det är som att träffa en gammal vän första
gången vi ses i verkligheten, när vi bara mötts genom bokstäver innan...
Idag har jag städat klart i gamla lägenheten... Putsa fönster i minusgrader
är inte helt lätt... dessutom sken solen igår... hua... Men mormor gav mig
morfars gamla tips (gammal alkoholist var han, tillika sjökapten, vet inte
i vilken ordning): ta lite sprit! Och vet ni vad, det funkade!
T-röd made my day! Strålande vackra fina rena fönster!
Åkte sedan en sväng till Ikea, för att fira lite, men det blev inte möe köpt, några
ljus och ett par solcells-rislampr till balkongen, och stolsdynor. För jag vill
ju att vi ska sitta mjukt när vi har bullkalas! Blir helt ärligt mer och mer sugen
på att bjuda in er på riktigt, till min röriga och stökiga och oklara lägenhet, för
att ses på riktigt, och kanske finna nya vänner för livet!
Annars går det långsamt, en liten låda här, en annan öppnad där, och nu
kommer det gå bakåt, har köpt vit färg idag, för att måla insidan av mina skåp
i köket, de är trärena idag, vill ha dem vita och rena, så nu får jag ju plocka ut
allt jag ställt in! MEN det är min lägenhet, och jag gör det i min takt, och ja, jag
vill lägga lite pengar på en hyresrätt, för jag har tänkt att bo här ganska länge,
så det så!
Det sista var nog riktat till far min, han är så mån om mig och vill inte att jag
ska skänka bort mina pengar till bostadsbolaget... =D
Nu ska jag sätta mig i min soffa och titta på min tv, och äta lite av min choklad,
och sen ska jag sova i min säng i min lägenhet och drömma mina drömmar!!!
Kärlek och värme till er alla!!!
KRAM!!!
att du lever ditt liv i ditt hem och drömmer dina drömmar! Sov gott! PS Jag kanske inte kan delta i bullkalaset. Jag tror att det är mycket vatten mellan er och mig. men jag deltar så här och trvs i ert sällskap! / mt /gt:)
Det är en lättnad när man fått flyttat alla saker från ena stället till det andra. När det är gjort kan man ta det lite pö om pö. Långsamt leder också någonstans.
fredag igen..tiden går fort och det har blivit varmare nu bara 3 minus i morse.
Denna helg skall jag inte inköpa något alkohol..
Har bestämt att vara nykter. Varje dag som man är det känns som ågren släpper fast
man inte har gjort något.
Jag känner mej bara som sämre människa för att jag har en last till ölen.
Men jag skall vinna över det.
Livet har annat och ge fast ibland så tror man inte det.
Ha en bra fredag allihoppa...Kram
Hej storajag!
Hoppas att allt är väl?
Och du, du är ingen sämre människa för att du vill dricka öl, alkoholism
eller alkoholmissbruk är en sjukdom, och bara för att du är drabbad av
den betyder inte det att du är mindre värd, precis som någon med cancer
eller magsjuka är mindre värda!
Jag har precis kommit hem från mitt al-anon... hade världens huvudvärk
innan, jag har målat köksskåp hela dagen och färgen gick mig åt huvudet,
jag låg i soffan och var på väg att stanna hemma, men jag är så himla
glad att jag kom iväg!!! Nu känner jag mig lugn, huvudvärken är borta och
jag känner mig helt nytankad på energi!
En kollega ringde när jag satt och drack mitt kaffe på fiket innan mötet, hon
ville ha hjälp med en sak och undrade var jag var... och även om det inte
kändes helt bekvämt att tala om vart jag skulle gled det ur mig, hon vet vad
jag gått igenom och har egna erfarenheter av hur det är att leva med en
alkoholist, men hennes reaktion tog rätt hårt... hon undrade om jag inte
gottar mig alltför mycket i det här, varför jag inte bara är tacksam för att jag
slapp eländet och går vidare, istället för att älta? jag tror ju faktiskt att det är
just det jag gör, går vidare och utvecklas som människa... men tänk om?
tänk om hon har rätt? Ältar jag? Gottar jag mig i det tragiska?
vill inte tro att det är så... nog för att vi är ett gäng som sitter tillsammans
för att vi har erfarenheter av hur det är att leva med eller nära en alkoholist,
men vi pratar ju inte om dem i första hand, utan om oss själva...
jag tror inte att jag pratat så mycket om honom, utan mer om hur jag mår idag,
hur jag reagerar på min omvärld och på olika händelser och situationer...
jag ser al-anon som försäkring mot att hamna i en liknande situation i
framtiden, och som en möjlighet till ett lugnare liv.
Och precis som att det är skönt att sitta där och lyssna till delningarna, så
är det fantastiskt skönt att sitta här och skriva ner mina tankar...
Tack för att ni finns här och gör forumet levande!
Stora kramar!
/k
Lillablå. Jag tror inte att du ältar, snarare att du behöver tid att få sortera tankarna, få dem på rätt plats. Jag är ny i detta, men har haft andra mindre kriser i mitt liv. Och att man behöver tänka, bearbeta - det är jag helt övertygad om. Att bara rusa vidare, det fungerar kanske ett tag men inte så länge. Och ska man se något positivt i det så måste man ju tänka och bearbeta för att lära sig något, även av de jobbigaste erfarenheter. Då kan man ju också se sådant som varit bra (det blir inte svartvitt så att säga).
Din kollega kanske reagerade med rädsla för sådant hon själv inte orkat möta. Jag tror inte att man fungerar helt som människa om man bara stänger av. Ältar själv en hel del, just för att jag vissa dagar känner mig vilsen, men märker att för varje gång blir jag lite klokare (? kanske) och lite mer säker på vad jag själv känner och tycker. Älta på du, tycker jag. Och du är ju redan på gång med att gå vidare!
Jag tror att anledningen att du går på Al-anon är just för att du INTE ska hamna i att gotta dig i detta. Du behöver lika mycket stöd och kunskap om dig själv som jag som nynykter behöver. Påminnas och träffa andra i samma situationer. En investering i dig själv.
Dom 28 dagarna jag hade på hemmet var förvisso inriktad på vår alkoholism, men jag skulle rekommendera alla människor att göra en sån självransakan nån gång i livet. Det behöver inte handla om alkohol. Alla har vi våra mörka vrår (större eller mindre) inom oss som det kan vara bra att analysera emellanåt. Det är aldrig fel att få lära känna sig själv, även om sånt som vi försöker förtränga.
Jag själv känner att jag inte kan göra något åt mina år i missbruk med allt vad det innebär. Det som hänt har hänt Jag kan inte förtränga det för det skulle vara fel mot dom i min närhet. Däremot försöker jag med hjälp av bla AA att vända det till erfarenhet. Det skulle jag aldrig klara att göra själv. Därför måste jag älta det fram och tillbaka, vända och vrida, höra andras erfarenheter och upplevelser för att kunna sätta en punkt senare fram i livet. Få känna den där äkta sinnesron.
Ungefär så tror jag det är för er medberoende också.
Jag kan ha fel. Jag är fortfarande nynykter. Men just nu är det såhär mina tankar går
Fortsätt med Al-anon! Det är många som sagt till mig att det är värdefullt, kanske i vissa fall livsviktigt.
Tjusigt som tusan! :-) Vad har du för kamera? /H....
Tjusigt som tusan! :-)
Vad har du för kamera?
/H. - lite av en fotonörd...
Hej Lelas, jag investerade för ett tag sen i en ny och...
Hej Lelas,
jag investerade för ett tag sen i en ny och dyr leksak, en canon eos 5D mark II...
jag antar att det gör mig till en stor fotonörd? har bestämt mig för att leka med svartvit film i helgen, ska plocka fram min gamla dammiga mellanformat...
nog om det, jag måste bara få dela med mig lite!
Jag har beställt klipptid! Visst låter det inte som nåt att dela med sig av, men för mig är det stort! Jag har inte klippt mig sen jag var tillsammans med t, har inte kunnat ta mig för att ringa om en tid. Kanske känner jag nu att jag är VÄRD det, att jag får pyssla om mig, att jag ska börja nåt nytt?! Och dessutom köpte jag ett halvårskort på gymmet, har ett diskbråck som gör att jag måste träna för att funka, har nog slarvat lite med det...
Och nu kommer det bästa av allt: jag har blivit erbjuden att gå på visning av en lägenhet! Första lägenheten som jag ens blivit erbjuden visning! Vet att det inte betyder att jag får den, men det är så himla skönt! Har stått i kö sedan 2007 och sökt säkert 1000 lägenheter... Kanske lossnar det nu? Håller ni tummarna på måndag när jag ska dit? Just nu bor jag i min kompis lillebrors lägenhet, med risk att bli vräkt omedelbart...
På ett sätt känns det skit att skriva om allt det här mitt i ert kämpande och lidande, men för ett halvår sen var jag i er situation... Märta, Mie, Adde och några andra var mitt stöd i en av de jobbigaste situationerna man kan vara. Ska jag gå eller stanna. Av eller på. Tårarna rann konstant, jag mådde verkligen så dåligt att jag funderade på om det var värt det alls...
Idag är jag glad och faktiskt stolt över mitt beslut att stå upp för mig själv, att visa mig själv respekt och gå mot ett lugnare och rikare liv. Jag är inte där, jag mår fortfarande skit ibland, eller rätt ofta om jag ska vara ärlig, men ibland kommer dagar som den här, när jag faktiskt är full av livsglädje och hopp! Och funkar det så för mig, så funkar det så för er, det är jag övertygad om!!!
Vill inte gnida in mina framgångar i nyllet på er, vill bara ge er lite lite hopp!
Ni finns med mig varje dag, som en påminnelse om att vi är värda ett lyckligt liv!
Stora kramar!!!
Det är bara jättejättehärligt att läsa att du mår...
Det är bara jättejättehärligt att läsa att du mår bättre, och att du unnar dig själv lite vardagslyx! You go girl! :-)
(Då ser jag fram emot ett par tjusiga bildbevis i svartvitt framöver då... :-)
Kramar och leenden!
/H.
Lillablå, gnid på du :) Det värmer oerhört i våra...
Lillablå, gnid på du :) Det värmer oerhört i våra hjärtan att det går bra för dig!
kram
//Fröken Å
Hej lillablå, så glad jag blir av att läsa dina...
Hej lillablå, så glad jag blir av att läsa dina rader!!!
Jag är så lättrörd, framför allt när någon känner hopp. Det är en himla god känsla, en av de bästa man kan ha. Apropå hopp, så hoppas jag förstås att du får en lägenhet du vill ha, det är du verkligen värd efter din plågsamma resa.
/Fenix
Govänner! Det blev ingen lägenhet! Men jag har klippt...
Govänner!
Det blev ingen lägenhet!
Men jag har klippt mig, och det var så himla skönt att bli av med
alla spröda toppar och kluvna ändar...
symboliskt kan man nog jämföra det med vad som pågår inom mig,
jag vill bli tydlig i mina konturer, inga kluvna känslor och jag vill bli
så där stark som typ Mie och Märta, och inte brytas och gå av så
lätt...
dessutom var det ju första gången jag klippte mig sedan jag lämnade
min kärlek...
snart fyller den yngste år. saknaden kommer över mig då och då, och
nu kommer den oftare, både den yngste och jag fyller år i november...
brorsan har precis åkt hem, efter thaimat och en film, så himla skönt
och kravlöst... han är bäst!
Märta, har läst i några trådar att du träffat en ny man... så vansinnigt
glad för din skull, att du gått ur det här starkare och funnit någon att
hålla i handen!!! Det är du värd, finaste Märta!
Och ni alla andra som kämpar, jag läser allt vad ni skriver och känner
så med er!!! Tulpanerna har börjat dyka upp, hade jag kunnat hade jag
köpt en bukett till er var för att lysa upp ert liv ett par minuter!!!
Kämpa på och unna er lite vardagslyx!
stora kramar!!!
:-)
:-)
Stor laddning uppskattning till dig Lillablå! Fint att du...
Stor laddning uppskattning till dig Lillablå! Fint att du delar med dig av dina framgångar, det behövs mitt i allt det här! Och att du stöttar och bryr dig. Hoppas du får en toppenhelg :-)
Lilla blå... Din styrka är oändlig.
Lilla blå...
Din styrka är oändlig.
<3
Hej Härligt att höra att du läker. Det tar tid, jag...
Hej
Härligt att höra att du läker. Det tar tid, jag har fortfarande mina bakslag. Du är precis lika stark som mig, Mie och många andra. Du bröt en destruktiv och dysfunktionell relation, du valde att gå och inte vända tillbaka. Precis som jag. Det tar tid att hitta alla konturer igen, jag är fortfarande inte där. Och som jag skrivit tidigare, jag har kanske en rättegång som väntar vilket också försvårar läkningen.
Ja du jag har ,obegripligt nog, träffat en fin, god, stark och stabil man. Det är på ett sätt overkligt, det känns som om det gått alldelels för fort. Men samtidigt ger det mig hopp om att det finns så många fler som är goda männniskor än vi tror. Tack för dina fina och värmande ord, det gör mig så himla glad.
Du, Märta Tikkanen skrev en gång" Starka människor böjs inte, de bryts och brister". Kanske är det så med oss starka, vi brister och då tar det längre tid att läka. Glöm aldrig att du är stark och värd så mycket, att du är generös och stöttar andra, sprider vänlighet, värme och glädje omkring dig.
Kram Märta
Yes ! " hitta alla konturer igen " Tack för den...
Yes ! " hitta alla konturer igen " Tack för den formuleringen !! Helt ogenerat stjäl jag den !!
Adde Den är din och vår allas :-) Kram Märta
Adde
Den är din och vår allas :-)
Kram Märta
Lillablå Här är dikten. Märta Tikkanen levde med en...
Lillablå
Här är dikten. Märta Tikkanen levde med en alkoholiserad man och när hon bröt upp så skrev hon den här dikten. Hoppas att den kan ge dig och många andra lite styrka. Jag tycker att den är fantastisk.
Kram Märta
_________________________
Du måste vara stark
händer det
att människor säjer
till mig
Och jag tänker
på allt som har hänt
- kanske jag är stark
Ja, det är väl så
Jag är väl stark jag
Starka mänskor böjs inte
De bryts och brister
Märta Tikkanen Ur "århundradets kärlekssaga"
Märta fina, vilka vackra ord... ska köpa boken, om...
Märta fina,
vilka vackra ord...
ska köpa boken, om den går att få tag i...
vackert...
sparar dikten tillsammans med andra vackerheter och klokskaper
som ni delat med er av till mig...
tack!!
kram!!
god afton!
jag är jag, fortfarande, och oj vad fint här har blivit! ska bara titta runt och lära mig hitta!
kramkram!
Hej min vän Vad märkligt det
Hej min vän
Vad märkligt det känns med den nya profilen, det är verkligen annorlunda. Tog mig en titt innan läggdags nu, hoppas vi alla lär oss att känna oss hemma igen. Jag ska också surfa runt med mer tid, nu ska jag lägga mig och läsa vidare i min roman med kattfröken i min säng. Sov gott du, och alla andra hjältar
Styrkekramar Märta
PS: Gillar inte riktigt den lilla texten men man kanske vänjer sig :-)
jag råkade
Gokväll kära vänner...
Skulle bara kolla schemat för nästa vecka, satt på spårvagnen hem från mormor, och hittade en plus och minuslista jag skrev för knappt ett år sen.
mina plus och minus.
ur hans synvinkel.
så som jag tolkade det han bokstavligen sagt.
behöver jag säga att inte ett enda var på plus?
- jag skämde ut honom (när jag var stolt och glad över att få presentera honom för ett par av mina kollegor på jobbet)
- avbryter
- beter mig som ett barn, alt är ett barn
- vill ha all uppmärksamhet
- överreagerar
- kontrollerar
- förföljer...
etc, etc...
Nu kommer snart julen, för ett år sen pysslade jag hemma hos honom och barnen, fixade små paket till barnen att hänga upp i min gamla adventskalender som mormor broderat åt mig, bakade pepparkakshus, bakade lussekatter och gjorde godis... trodde väl att lyckan var för evigt, att om bara jag blev lite gladare och trevligare så skulle allt bara bli bra... hade inte riktigt fattat hur illa det var, inte förrän julledigheten kom och han drack varje dag, inte alltid så mycket, men alltid mer än att han kunde ta bilen i snöstormen och köra till busstationen i andra änden av samhället för att hämta mig när jag jobbat klart...
Stackars man, stackars barn, men inte stackars mig, för jag må vara ensam, men jag är inte olycklig!
Och till alla underbara som finns här: tack för alla vänliga ord på min långa resa, TACK!!! Jag har sagt det förut, jag säger det igen, det kan hända att jag råkar säga det nästa vecka också: Ni är livbojar att hänga fast vid, ni är de klänypor man kan hänga upp sina dagar i, ni betyder mer än ni anar där på andra sidan skärmen!!!
Kärlek till er alla!!!
LillaBlå ! Tack för att du
LillaBlå !
Tack för att du fortsätter skriva här och hjälper mig att få kunskap om "den andra sidan".
Du betyder mycket !
Nya perspektiv
Hej min vän
Oj, vad jag känner igen mig i det du skriver. Jag har ju skrivit dagbok under hela tiden, sparat alla mail och ibland när jag sitter och läser igenom allt så ser jag ju i backspegeln hur han har manipulerat och kränkt mig, ljugit om alkoholen. Men jag ser också hur jag gång på gång har kämpat att få till en försoning, låtit mitt livsutrymme krympas om och om igen.
Han går än i dag med sina systempåsar men nu är han inte längre på väg hem till mig. Och du, hellre ensam i ensamhet än ensam i tvåsamhet.
Sen ska du veta och känna att du verkligen är ett stort stöd för många av oss här på forumet.
Kramar i massor/ Märta
kryss...
Jag satte kryss i kalendern när han var full... många kryss blev det. Helger & ledigheter var värst...
Kram kram...
hur mår jag?
Hej alla vackra själar!
jag har börjat fundera.
på hur jag egentligen mår.
mådde så himla kass den här tiden förra året.
det var då det började gå utför.
jag var lite deppig, inte så farligt egentligen, men han kunde inte hantera det.
stängde mig ute, straffade mig för att jag var "grinig, näbbig och otrevlig"...
försökte förklara för honom hur jag mådde, men hans strategi var att ignorera
mig tills jag blev gladare... fin nedåtgående spiral..
och efter jul insåg jag med fasa att han verkligen drack för mycket...
nu mår jag mycket, mycket bättre...
för bra?
har jag för mycket energi, för mycket för mig, tar på mig för mycket på jobbet?
är det här rätt tempo för mig? rätt liv?
skulle behöva ta det lite lugnare, tror jag...
andas. titta på lite mer, istället för att vara mitt i...
njuta av nuet, istället för att hela tiden tänka på sen...
fick ett sms på min födelsedag från honom.
dök rätt ner i det iskalla svarta vattnet...
men det gick rätt fort över, faktiskt... visst, jag saknar vissa delar av honom,
... nej, inte den... hurru... =)
utan mer den där tvåsamheten och samhörigheten vi hade ibland, korta
stunder, men ljuvliga när de dök upp...
men trots allt vet jag att vi inte funkar ihop, med eller utan alkohol. tyvärr.
jag måste lära mig vara mig.
läste nåt i metro för ett tag sen.
eva dahlgren har en show nånstans, och hon där säger att till 90% ärver vi
vem vi är... 10% kan vi påverka... så varför försöker vi då få de där sista
ynkliga procenten att vara som alla andra?
jag vill hitta mina egna unika 10% och göra det absolut bästa av dem!
Give me inte bara five, utan ten!!!
stora kramar till de som behöver eller bara vill ha en eller två!
andra
Har spelat så många kvinnor men aldrig gjort det bra!
Är det inte så hon sjunger i någon låt? Eva Dahlgren.
Känner igen mig i det... :) Nu är jag 47 år och är som jag är. Barnslig, rörig, tankspridd, sjuk humor och en fullständigt ideologisk världsyn ... So what, många tycker jag är knäpp men snäll. Det kan jag leva med. De där 10 procenten, de kämpar jag vidare med att förbättra. :)
Vad härligt att du mår så mycket bättre! Tycker du ska njuta av det men samtidigt se till att du andas och försöker vara ärlig mot dig själv. Orkar jag? Vill jag? Är det bra för mig?
Lev och låt leva!
Pia
Hatar att jag är så svag...
Hej Govänner...
Egentligen borde jag vara ute och jobba, men det funkar inte med
rödgråtna ögon...
Dag en började sådär...
frågade en kollega om hon hade nåt hon behövde fråga mig om, hon
har varit ledig ett tag och vi har inte setts på en vecka drygt,
fick till svar: varför finns du till?
Kul.
Jaja, det tog jag, hon tycker om mig egentligen...
sen var det en äldre dam som mådde illa, hon kräktes lite och jag
råkade vara den närmast, hon fick en påse och ett glas vatten och
några pappersservetter... jag har extrem KRÄKSFOBI! gick därför in
och frågade om det fanns någon som inte hade så ont av det som
kunde hjälpa till och städa upp lite? Småtykna kommentarer, men jag
gick och satte mig en minut och försökte andas och låta bli och
svimma... jag vet, andra kanske inte förstår, men jag förstår inte
heller allas fobi/skräck för spindlar...
en käck kollega sa sen till mig, jag tycker inte synd om dig, jag
tycker synd om tanten... gjorde mig inte mindre ledsen, och sen
kom det: varför blev du sur? förstår inte varför du gör en så stor
grej av det...
Egentligen är det här inget att hänga upp sig på alls, men där jag
är idag, sårbar men på väg uppåt, fixar jag inte när mina reaktioner,
som är mina, och mina känslor, som är mina, blir så ifrågasatta...
var bara tvungen att skriva av mig...
har inget med alkohol eller beroendet därav att göra, mer än att
jag använde lite handsprit.. och att jag antagligen är lika röd och
plufsig i ansiktet som den värsta alkis...
nu känns det bättre!
så skönt att skriva lite!
och nu ska jag ut och köpa strumpbyxor och en liten skarf till
morgondagens dop av min blivande Gudson!
och kanske hinna med lite lunch!
kram på er alla!
/k
Svaghet
Det är ju just det, lillablå.... att det visst handlar om alkoholen, även om det inte verkar så på ytan.
Jag har inte kraft kvar till motgångar, inte ens om de är väldigt små. Jag tappar humöret jättesnabbt, jag skulle kunna börja gråta
för något så bagatellartat som om det inte finns några kundkorgar vid entrén på ICA, jag slår bakut så fort någon kräver av mig
att jag skall vara stark...
Dessutom är lösningen inte att vara stark - lösningen är att våga vara svag.
Kram kram!
/H.
Om sårbarhet
Hej igen!
En vän visade den här för mig, apropå svaghet och sårbarhet:
http://www.youtube.com/watch?v=X4Qm9cGRub0
Se den! :-)
/H.
Bamsekramar till alla svaga!
Bamsekramar till alla svaga! Nu.
/Fenix
Kram!
Tack för det, Fenix - jag ser det som att kramen är till mig (och många fler, såklart) för jag har insett att jag är svag. :-)
Och visst är det där klippet fantastiskt? :-)
/H.
Vet hur det är!!!!!!
Åter en sån där kväll/natt när jag inte kommer till ro. Du vet vad jag menar, det bara gnager inombords. Vi har våra bakslag, då andras kommentarer träffar oss mer än annars, då världen känns rätt tung att bemöta. Jag är är där, ska ändå försöka ta mig till sängs med söta gamla kattfröken. Ibland är det tufft, ibland är det ändå tuffare. Men för det mesta är det ändå ganska bra,, Och utan de tuffare dagarna när man är rätt tilltufsad skulle man inte se de andra lättare dagarna. De dagarna kommer och går, underbart att du delar med dig till oss andra tilltufsade......
Styrkekramar Märta
Godingar!
Tack för kramar och sånt!
precis vad jag behövde!
kom precis hem efter en intensiv helg, precis blivit fadder åt en
underbar liten pojk, och dessutom fått sitta med en av mina allra
finaste vänner och min allra bästa fotolärare och prata fotografi,
bilder, vägar, och om livet och dess upp- och nedgångar...
och mitt i snöstormen var vi... typ 80 cm och mer på väg!
och jag ska ta mod till mig och besöka alanon snart...
kram till er alla!
/k
Lelas,
Tankeväckande klipp...
Tack för att du delade med dig!
kram!
Så lite
Det var så lite så, lillablå.
Ja, jag tycker att det var sevärt, som sagt...
Kram och godnatt!
/H.
Premiär!
Har precis kommit hem från ett Al-anon-möte...
vet inte vad jag tycker om det, eller hur det känns riktigt...
kanske får jag ge det ett par tillfällen till innan jag vet.
men oj vilken mix av människor, helt olika var vi allihop,
totalt olika till både sätt och utsida, men alla var vi ändå lika
i våra erfarenheter av alkisar och medberoende... DET var
häftigt och tankeväckande...
vem som helst kan hamna i ett beroende.
och vem som helst kan vara medberoende.
ska sova på saken, för spänd var jag och energin tog slut!
god natt alla vänner och bekanta!
kram!
/k
Välkommen
till en fantastisk värld om du ger dig själv chansen att känna in den !!
Precis som inom AA så går man aldrig tomhänt från ett möte. Jag har alltid lärt mig något nytt oavsett om jag kommer från ett AA eller Al-anon möte.
Du som nykomling är extra viktig på mötet för du ser till att Al-anon lever vidare och du för in nya ide'er och styrka till mötet.
Hur har du det?
Hej Lillablå
Hur mår du i dag? Det är måndag, andra advent har passerat, och vi närmar oss jul. Jag tänker på dig, undrar hur du känner det inför jul nu när förutsättningarna är annorlunda. Mina två senaste jular var turbulenta med bråk, alkohol, ångest, silent treatment. Jag är så lättad över att allt är över. I år kan jag äntligen njuta av julefriden, känna glädje och lust att göra något fint av det.
Även min dotter ler, känner lust och vill pyssla. Hon ringde mig igår, hon och hennes bästa kompis vill komma hit någon kväll och ha en "julkväll" med sällskapsspel och mys tillsammans med mig. När x var med vägrade hon träffa mig. Vet du, jag känner mig äntligen fri. Jag önskar dig samma goa känsla, den är du värd
Kram Märta
Beautiful South
är ett härligt band att lyssna på. Sitter just och hör Little blue, så det passar ju att skriva några rader i din tråd. Skivan heter Blue is the colour och nästan alla låtar är skitbra. En skiva att bli glad av att lyssna på. En låt heter Liars bar, och dit vill jag ju inte. Enda låten jag inte gillar egentligen, och det kanske är sunt!
Ha det bra,
/Fenix
Lusse lelle och snart är det Jul!
Fenix,
Läste precis din tråd,
så gott att höra att du tagit ett steg till!
och visst lyssnar jag ibland på "min" låt, den ligger i min spotifylista jag kallar pepp!
den betyder mycket! fast jag har inte lyssnat på resten, kanske ska göra det?
Märta, vad glad jag blir när jag läser ditt inlägg...
du är ju min förebild, och ligger ett halvår i tiden före mig, typ, ca, om man nu ens
kan jämföra... så klart man inte kan egentligen, allt är ju relativt, man måste ju gå till
doktorn med nagelsvamp precis som cancer och depressioner...
men OM man kan det, så hoppas jag att jag är där du är i dag, inom ett halvår...
lugnare, tryggare, och som det låter mycket gladare!!!
jag är nog ta mig tusan på väg!
det är just nu 13 grader kallt här och löjligt halt, men jag halkar fram på den väg
som jag måste gå...
släppa kontrollen...
ta en sak i taget...
inse att jag duger....
och inte sträva efter att vara så d-a perfekt!
för det går ju ändå inte!! ingen är perfekt!!
men lik förbenat...
jaja, det ger sig... en sak i taget...
nu är det jul. och jag skämmer bort min familj och stryker åt mormor i timmar, och
ska dit och städa och handlar hennes klappar och några för brorsan och hinner
knappt andas. men det är väl det man brukar göra på juldagen?
och så saknar jag hans barn.
och tydligen hade jag mer på hjärtat än vanligt...
stora kramar till er alla i kylan/värmen, beroende på var ni är!
/k
Till dig min vän
Satt just nu och lyssnade på P3, de spelade "keep on walking" med Salem Al Fakir, tänkte på dig och hur vi stöttade varandra i somras, bland annat med den här texten. Och så kom tårarna. Glädjetårar att ha en vän som du på forumet, trots att jag inte vet hur du ser ut, jag vet inte var du bor, jag vet egentligen inte vem du är. Men du har stöttat mig, och fortfarande stöttar du mig så oerhört mycket Kristin. Det är kärlek när kärlek är riktig kärlek! VÄNSKAPSKÄRLEK!!!!!
I söndags morse när jag vaknade fick jag ett sms från min dotter. Jag var i Göteborg med min kära fina pojkvän, hon hade varit Stockholm med sin kära fina pojkvän. Hon ställde en enkel fråga om bombdådet på sms till mig och jag fattade direkt att hon varit där. Iskallt blev det på en gång. Vi ringde, jag fick detaljerna. Vet du, om bombmannen hade lyckats hade jag varit utan barn i dag, de såg honom efter sprängningen, de var i stormens öga, det handlade om några centimeter och några sekunder. Vi pratar, vi bearbetar, vi gråter, vi skrattar, vi känner oss sårbara. Allt är tillfälligheter, vi lever trots allt, vi firar julen även i år. Men ändå, tänk om... Det här är en ohygglig smärta.
Jag bröt ihop igår. Fullständigt faktiskt! Jag insåg plötsligt att jag kunde ha varit utan mitt älskade barn. Jag insåg plötsligt hur skört livet är. Jag insåg plötsligt att man inte kan kontrollera livet, kontrollera en annan människa, styra eller lägga livet till rätta. Fast det som hände gjorde ohyggligt ont och skrämde skiten ur mig insåg jag samtidigt att det är inte meningen att vi, du, jag eller någon annan annan ska eller kan råda över en annan människas liv. Allt vi kan gör är att ta hand om oss själva, stå upp får oss själva och ta vara på det liv vi blivit tilldelade. Och det ska vi vårda, ta hand om och ta ansvar för.
Aldrig aldrig mer låter jag en människa ta mitt livsutrymme, aldrig mer låter jag mig binda dessa traumatiska band av beroende och medberoende till en annan människa. Det känns som om jag fick en ny chans, jag fick tillbaka min dotter i lördags.
Kram i natten/ Märta
Märta!
Vilken lycka och skräck, samtidigt!
Änglavakt?
Och dina fina ord, de kunde varit mina..
du betyder mycket för mig, du människa bakorm
bokstäver och skärm...
måste ut och jobba, ville bara säga tack!!
<3<3<3
kramar!
/k
Inte många rätt...
Idag är en dag.
en hemsk dag.
en dag jag helst skulle varit utan...
sov kass, kom inte till ro igår, och vaknade efter ett par
timmar, redan vid halv fem, och det var lögn att somna om.
kass dag.
och jag avskyr julen...
glömmer det varje år, får för mig att jag längtar och att
det ska bli kul och mysigt och vill baka kakor och göra
godis och hitta de perfekta julklapparna, men ju närmare vi
kommer, desto sämre mår jag...
krav, förväntningar, allt ska vara perfekt, jag ska vara
perfekt, och det är en omöjlighet.
och det enda min far önskar sig i julklapp, är att jag hämtar
ut min examen. och jag VILL INTE. jag har gått en ekonomisk
utbildning, den är klar, men jag har inte tagit ut min examen.
åkte utomlands och studerade när jag var klar här hemma, hade
tänkt ta med de kurserna i min examina, men sen väl hemma igen
gick det käpprätt åt helvete, gå direkt utan att passera gå,
snarare direkt i fängelse. sjukskriven i två år.
och jag vill inte söka jobb inom ekonomi. VILL inte...
det tar emot i hela min kropp!
och därför vill jag inte heller hämta ut min examen. Inte nu.
och inte för att någon annan vill det.
kanske sen, en annan dag, men inte nu...
jag inser att det kanske är smart att ta ut den, det är ju lätt
gjort, men jag vill inte.
och mamma står i mitten, hon vill att jag tar ut examen, men mest
för att pappa vill det, och för att behålla husfriden...
har försökt förklara att jag inte vill ha nåt med den där examen
att göra, jag vill inte jobba med det, aldrig igen... förknippar
ju det med att må skit, att inte duga, att inte klara jobbet, att
bara känna oro och ångest...
och jag vet att det blir ett samtalsämna på jul. mamma blir orolig
för att pappa ska bli upprörd, eller att det ska bli bråk...
och dessutom har jag missat min tid hos min kbt-agent...
sämsta dagen att göra ett sånt misstag, ett sånt fatalt misstag...
dömer mig extra hårt idag...
nu blev det så där långt igen, behövde skriva av mig tydligen...
Stora kramar!
/k
Lillablå
Fina vän, det är okej att ha skruttdagar då ingenting blir som man tänkt sig. Jag unnar mig såna, gör det du också. Tänker på när jag läser det du skriver att det finns så många måsten. Måste hinna med, måste förverkliga, måste fixa, måste glädja och glädjas, måste, måste måste...... Men du, ibland har vi nog med att räcka till för oss själva.
Att komma så långt som du har gjort på din resa är häftigt, har läst igenom din tråd och sett hur du vacklat, ramlat omkull och sedan rest dig. Du har kommit långt som vet vad du inte vill göra, det är förutsättning för att kunna göra bra framtidsval. Låt din examen vara så länge, du finns i LADOC och kan ta ut examen när som helst. Nu ska jag berätta en hemlis om mig, jag är utbildad studievägledare och har arbetat inom akademin i många år (det är sant). Jag tycker du ska vänta tills du vet vad du vill använda den till, just nu blir den bara ett ok och förenat med ännu fler krav och förväntningar på dig. Dessutom kommer arbetsförmedlingen att tvinga dig söka ekonomijobb om du tar ut examen och skulle bli arbetslös. Kan vara värt att tänka på.
Julen ja, den kan vara så känslomässigt svår. Själv fick jag så mycket stryk förra julen och det var sån vidrig fylla så för mig handlar det om att ta mig igenom ett nålsöga i år. Men jag måste för att få bra jular framöver. Jag kommer att vara ensam på julafton i år, jag har valt det själv. Jag vill en egen jul utan alkohol, tjafs, krav eller våld, jag vill landa i det känslomässiga som åter har rört till det för mig. Jag har en tuff vecka bakom mig men nu börjar resa mig igen.
Jag ska fira jul med min dotter på onsdag, det blir kvällsmys och julklappar. På torsdag ska jag köpa mig en fin julklapp. På julafton ska jag sova länge, äta frukost i sängen, spela vackra julsånger och mysa med kattfröken. Sen ska jag gå en långpromenad, hem och ta ett varmt bad. Därefter ska jag äta något gott , titta på Karl Bertil Jonssons jul och öppna min klappar. På kvällen ska jag träffa mina goa körvänner och sjunga på midnattsmässan i vår domkyrka. Ingen alkohol, inga bråk, inget våld, ingen hysteri. Det blir julefrid i år för mig, jag tar kommandot över mitt liv igen. Jag önskar dig allt gott, var skruttig en stund, du kommer tillbaka, precis som jag.
Styrkekram Märta
Tack!
Tack du finaste!
Tack!
Känner mig som lillaskrutt...
nu borde man ta skutt av julglädje och fröjd,
men mina fötter blir bara tyngre och tyngre...
förra julen var mormor dålig, vi trodde alla att
det skulle bli hennes sista... jag pyntade och pysslade
hemma hos honom och fixade adventskalenderpaket till hans
barn, vi bakade pepparkakshus, jag köpte julstjärnor och
hyacinter, och jag trodde att nu blir det MYS!
Icke..
mormor tog sig igenom julen, och nu, 94 år gammal, ska vi
fira ännu en jul hemma hos henne... men jag var ledsen och
nere, för hennes skull och över alla förväntningar... och
jag trodde att jag kunde söka tröst hos honom, men jag fick
bara kalla handen: skärp dig, sluta gnäll!
julen gick bra, de första dagarna, sen märkte jag mer och mer
hur han var rätt berusad varje kväll... och så råkade jag ju
gå in i garaget och hitta alla tom-burkar och flaskor och ett
par gömda fulla vinare.. och så var skiten igång...
och allt var mitt fel.
kontrollerande kärring med sjuk inställning till alkohol...
näbbig och otrevlig, inte deppig, men gnällig... och så länge
jag var sån tänkte han ignorera mig, tills jag blev gladare...
3 månader höll jag ut... han vägrade se att han drack för mycket.
allt var fortfarande i mitt huvud, jag var sjuk...
och han blev mer och mer manipulerande, och argare och argare,
och jag blev räddare och räddare..
för att han skulle sluta dricka i garaget, var jag tvungen att
sluta med mitt, sluta fråga hur han mår, eller var han varit,
eller vad han gjort... sluta följa efter honom från rum till
rum, sluta be om en kram, sluta kräva närhet... vilket jag inte
tror att jag någonsin gjort, jo, jag har frågat hur han mått,
men det är en naturlig fråga för mig, jag vill veta hur mina nära
mår...
vi slutade kramas, för utan mitt initiativ blev det inga kramar..
han gick aldrig och la sig samtidigt som mig, han skulle bara...
vi slutade prata, för jag vågade inte fråga honom något alls av
rädsla för att det skulle vara fel fråga...
och mycket av min oro satt i mig, säkert... jag vet att jag kom
hem sent en kväll, alla sov, jag lämnade bara lite kvar på toa-
rullen men orkade inte hämta en ny... och på morgonen när han
gick upp låg jag i sängen och var orolig för hur han skulle
reagera, om han skulle bli arg eller... men inget hände.. han
kunde lika gärna blivit arg, eller fällt en taskig kommentar, men
så sårbar som jag var kunde jag inte se klart på nåt...
jag vill aldig ha det så igen.
och ändå sitter jag här framför skärmen och har en fet klump i
magen, oron över den här julen och allt... varför? det är ju
bara min familj!!!
ska gå på ett al-anon-möte ikväll... och jag hoppas att jag vågar
prata, och jag hoppas att de andra får en syl i vädret...
Märta, tack för dina fina rader...
önskar att jag kunde åka till din kyrka och lyssna till dig...
vill du kan du skicka ett meddelande till min facebook och tala
om var du befinner dig, så kanske jag kan låna en bil, sitta längst
bak i kyrkan och bara vara...
stora kramar til oss alla!
/k
Hej min vän
Vet du, vi ska igenom ett helt varv, ett helt år där vi skapar nya mina minnen innan vi kan börja släppa taget helt. När jag läser om din oro, hur du förhöll dig till honom och alkoholen så känner jag hur min ångest kommer krypande. Precis så hade jag det. Alla dessa anklagelser och hot bara för att man bad om lugn och ro, att han inte skullle dricka så mycket. Alla dessa lögner kring alkoholen, då var jag förvirrad, nu kan jag se hur patetisk han var. Och det du känner nu inför julen, det är en del i läkandeprocessen och helt naturligt, även om det är smärtsamt. Håll ut Lillablå.
Jag fick inte heller någon kärlek eller bekräftelse, allt var på hans villkor. Det var bara att förhålla sig till det också. Det är mycket i oss som ska läka, det tar tid och helger som jul, påsk, midsommar blir särskilt svåra då de är förenade med kärlek, gemenskap, familj, sammanhållning. När jag läser på tuvaforum så är det mycket ångest och sorg som kvinnor går igenom just nu inför julen.
Jag är inte med på facebook men du kan nå mig via en e-post som jag skapat tillfälligt och använder som en sluss till min riktiga mail, marta_moen@spray.se skriv dit så svarar jag dig så fort jag kan. Jag hoppas du får ett bra möte i kväll vännen. Själv ska jag träffa min goaste vän som tog med mig på alla dessa teraputiska hundpromenader i våras och somras, vi har inte setts på så länge nu på grund av jobb, föreningsliv, födelsedagar och annat som ständigt skapar alla dessa måsten. Vi ska tända ljus och bara ta oss tid att prata. Det känns så gott.
Kram till ett knytte från ett annat :-)
Vilka fina ord! Ja vad vet
Vilka fina ord! Ja vad vet man? Bara att man inte vet.
Jag fick osökt upp mina associationer när min man dog utan förvarning i en hjärtattack, helt oväntat.
Alla tankar, om jag bara, om jag............alla om.
Skuldkänslor oxå så klart, hade jag kunna rädda honom, om bara.
Det jag lärt mig e de gamla talesättet "lev som om varje dag e din sista", på ett mer insiktsfullt sätt. För vad vet man?
Att vara rädd om de man älskar, ha ett vänligt ord till alla man möter.
Att man inte har "råd" med fjuttigheter, osämja, slösa på energi på fel saker.
Det gör ont i mig att se nu i jultider, detta jagande på att köpa, köpa, köpa, är det månne ett surrogat för tid, omtanke o kärlek?
Hur många barn ska fara illa under denna jul?
Hur många tänker på gamla Svea som knappt kan gå ut, av rädsla för snö o halka?
Undrar hur hennes önskelista ser ut i år?
Kanske högst upp : ett besök? någon som handlar åt henne? en medmänniska som tar sig tid för en fika? ett telefonsamtal?
Till er alla fina önskar jag er sinnesro i julklapp!
Kram
Balans...
På många plan är vi stora,starka, förnuftiga & kloka.
Samtidigt som vi är små,svaga & förvirrade.
Störst del är vi stora & starka , vi måste bara tillåta oss att vara små & svaga oxå för att få en balans.
Det går längre & längre mellan gångerna vi faller & vi reser oss snabbare efteråt.
Sakta men säkert blir våra liv våra igen.
Stor kram från Mie.
Till er alla goa fina på forumet
I dag skrev jag till aktuell journalist på Expressen. Artikeln gör ont, den skrämmer, men det här är så många barns vardag, så många barns förväntan inför jul. Äntligen vågar en kvällstidningsjournalist ta upp barnens perspektiv, på riktigt och seriöst, spegla det som många av oss här på forumet och många på tuvaforum vittnar om. Artikeln är smärtsam så jag vill sända ut en liten varning. Men du som orkar, läs den, vi måste värna om varandra lite mer.
Styrkekramar Märta
http://www.expressen.se/nyheter/1.2261532/socionomen-de-har-barnen-beho…
Märta... Det gör ont att
Märta... Det gör ont att läsa, gör ont att förstå att det är så vanligt....
Kram från Mie <3
Tack!
Ni är underbara!!!
och vilken fruktansvärt bra artikel, fint skriven och lätt att ta till sig...
fast egentligen vill jag inte ta in det, acceptera att det är så...
för det gör ont, och tårarna kommer.
att det är en hemsk tid för många barn vet vi...
frågan är vad jag kan göra för att hjälpa eller förändra?
Stora stora kramar!!!
/kristin
Godaste Vänner!
Finaste själar,
jag önskar innerligt alla en varm och lycklig, lugn och
fridfull jul! GOD JUL!
Stora kramar!!!
God Fortsättning!
Hej!
oj vad jag har saknat forumet... jag har varit utan internet ett par dagar, och
dessutom legat nedbäddad med en seg förkylning, och OJ vad man kan
känna sig liten och eländig då, utan någon kontakt alls med omvärlden...
förutom världens bästa bror då förstås, och nåt sms från mamma...
Julen blev lugn och stillsam, vaknade med feber och förkylning, men blev
ändå övertalad att komma med till mormor och fira... fullproppad av ipren
och alvedon gick det rätt ok... =)
god mat, god julmust, vidrig snaps, så den blev det bara en halv av, och
alldeles för mycket klappar, som vanligt...
och den däringa examen som spökar, som pappa vill att jag hämtar ut,
men som jag inte vill ha med att göra, kom upp innan firandet riktigt kommit
igång, men brorsan kontrade snabbt med att sörrans högsta önskan är
att det slutas tjötas om den... jag slapp säga ett endaste ord i saken,
skönt, men samtidigt kanske jag hade behövt det, stå upp för mig själv.
jaja, det kommer nog fler chanser till det, om jag känner min familj rätt!
God fortsättning på er alla!
många kramar!
/k
i morgon!!!
Käraste vänner,
i morgon ska jag kolla på en lägenhet!
en hyresrätt! som det verkar har jag en liiiiten chans att verkligen få
en alldeles egen lägenhet!!!
bor i en av våra största städer, och har bott i en lägenhet som stått i min
mammas namn, läst lite utomlands här och där, och inte skaffat mig en
lägenhet i mitt namn... varit registrerad på den kommunala sidan och sökt
lägenheter aktivt sen maj 2007... kanske kan det vara min tur nu?
åhh vad det hade varit gott, MITT hem, som jag bestämmer över helt och
fullt, där jag väljer vilka jag vill bjuda hem, vilka foton jag vill ha på mina
väggar, där jag är drottning i mitt liv! låter helt patetiskt för er kanske, men
efter snart tre år i min bästa väns lillebrors lilla etta, utan papper eller nån
trygghet alls, skulle jag nog ta ett par steg på må-bra-stegen...
så, om det är nån som läser det här, skicka en extra tanke till mig typ runt
kl 10 sharp i morgon... =)
Annars är det faktiskt fötterna ner.. även om jag mest befunnit mig i stillsamt
horisontalläge i min soffa, med en enveten förkylning som bortförklaring... =)
ser inte fram emot nyår, men det är den näst sista högtiden som ska förbi
innan jag levt ett år utan min kärlek... just nyår kanske inte blir några problem
att klara sig utan, förra årets firande var väl just sådär...
han var tydligen lite dragen innan första drinken blandades (jag var lyckligt
ovetandes om hur mycket som dracks i garaget, ett par dagar innan den
stora upptäckten) och gormade och stod i för att han räknat fel på förrätten...
varmrätten höll på att gå i stöpet och ätas efter 12, han fipplade med oxfilen, tur att
jag extraknäckat i charken på konsum och snabbt och lätt fick bort senor, fett
och annat joks...
sen...
hans syrra blev för full, äääälskade mig, ramlade i snön, hans svåger blev för
full och kastade smällare med barnen, min kärlek blev säkert också för full, men
i sällskap med de andra verkade han ändå hålla sig i skinnet...
hans föräldrar blev sura på dottern med man, och säkert också på honom, de
åkte hem ganska tidigt... och den systerns äldsta dotter fick dricka bubbel, hon
var 14 då tror jag... trots mina protester... jaja...
det blir nog rätt skönt att ta det lugnt ensam hemma, ska ju ändå upp och jobba
nyårsdagen!
Roman idag också, får försöka lägga band på mig!
Kanske blir det en rad till innan nyår, om inte: Stora kramar och Gott Nytt År!!!
/k
Gott Nytt och Bättre År!
Tack det samma, fina lillablå!
Nästa år blir bättre än det som just håller på att ta slut. Så det så.
Kram kram!
/H.
GOTT NYTT ÅR!!!
Och tack för att ni fixat upp sidan igen, efter lite trassel!
känns som sidan lever ett eget liv, som följer våra...
när det trasslar för oss, trasslar sidan...
http://www.facebook.com/photo.php?pid=345812&l=943d40eac1&id=1000010029…
Gott Nytt År!
Stora kramar!!!
HURRA!!!!
IDAG har jag fått besked om att jag ska få en LÄGENHET!!!
En alldeles egen plats, som är min, som ingen kan rå på, där
jag sätter upp reglerna, där jag kan känna mig trygg!!!
Och MITT namn ska stå på dörren!
Hade det inte varit för att mormor är rätt dålig, så hade jag nog
inte haft nåt att klaga på alls...
men hon är seg, hon tar sig förhoppningsvis igenom den här
krisen också!!!
ser och läser att ni kämpar, men oj vad ni gör det bra!
ni ger liv till forumet!
stora kramar!
Kram lilla blå... Du lever <3
Kram lilla blå... Du lever <3
Din egen plats!!!!!!
Äntligen min vän, så länge du längtat, så länge du kämpat , så länge du sökt. Stort och kärleksfullt grattis lillablå, nu får du ditt alldeles eget krypin. 2011, kan det vara vårt år för oss alla kämpande hjältar? Vår tur, vårt år, vår tid? För det är vad vi är, riktiga hjältar. Vår bästa tid är nu......
Styrkekram Märta
nytt år
Alla vi som kämpar med våra relationer med partner som missbrukar sviker, sårar, kränker m.m De här året och framåt ska bli vårat år där vi sätter oss som nr 1 annars kan vi varken hjälpa oss själva eller andra och sen har vi varandra på forumet när vi själva inte klarar av våra problem. som vi vet så kan de vara svårt att prata med vem som helst hur vi har det i våra förhållanden.
Ha en underbar dag KRAM
Baciller!
Trött på dem, de finns ju överallt och hoppar på mig
när jag minst anar det... förkylningarna avlöser varandra,
blir inte kvitt den ena förrän den andra tagit kommandot...
Nytt år är det också, det har börjat bra, med lägenhet
och ett eget hörn av världen...
Fast ändå är det nåt som gnager, kan inte sätta fingret på
det, men det ger sig nog... snart ett år sen jag träffade
honom... kanske är det precis det som spökar?
Träffade förresten ett annat ex häromdagen, och hans dotter.
Har inte träffat henne sen hon var två och ett halvt, och
nu är hon fem snart.. träffade honom för nån månad sen, och
då talade han om att hon fortfarande pratar om mig och säger
att hon längtar efter mig, trodde han bara snackade goja,
men det var nog så att hon verkligen kom ihåg mig... lyste
upp som ett barn som ser tomten, log och blev jätteblyg...
jag mådde jättekass över att lämna henne, mer över det, än
det faktum att han var rätt kass och att vår dröm sket sig!
kanske är det barnen jag lämnat som gnager...
vet att de inte är mitt ansvar, och att det bästa för dem
är att jag inte har kontakt med barnens pappor...
eller också är det min egen barnlängtan som gnager, min
längtan efter en lugn och skön familj...
äh, skit samma! gnager gör det, men det kommer nog visa
sig varför förr eller senare?!
Stoooora kramar till er alla! Bacillfria såna!
/kristin
Krya på dig, fina du.
Krya på dig, fina du.
gubblukt...
Idag har jag fått nycklarna till min lägenhet...
det luktade gammal gubbe där, precis så som pappas morbrors lägenhet
luktade... och inte var den speciellt städad heller...
egentligen spelar det här ingen roll alls, den ska ju få nya tapeter, nya golv,
nymålat kök och nymålade tak...
MEN!
jag oroar mig. tänk om jag inte kommer att trivas? tänk om jag väljer fel tapet,
tänk om folk tycker att jag har kass smak? tänk om jag inte alls kommer att
må så himla mycket bättre som jag hoppats, bara genom att få en egen fast
punkt? tänk om jag kommer må lika kass som vanligt, fast bara på ett annat
ställe? hur ska jag hinna med? hur ska jag möblera? kommer köksbordet
få plats, och om jag bjuder hem folk, var ska de sitta då?
kommer jag verkligen att trivas?
det är nästan så att jag önskar att jag inte fått nån lägenhet...
nu har JAG gjort ett val, JAG har valt att jag ska bo där, och den enda som har
något som helst ansvar för det är JAG. Jag får stå för mitt beslut att bo här, jag
får stå för min lägenhet, mitt val av tapet och möbler och jag kommer bli bedömd
på grund av mina val.
hade varit mycket lättare att bo kvar, på nåder, utan några valmöjligheter, utan
att kunna möblera på något annat sätt, utan att kunna sätta upp en tavla eller ett
foto som kommer att bli tittat på och bedömt...
jag är rädd för att stå på egna ben!
LIVRÄDD!!!
Och den rädslan tar helt bort glädjen över min första egna lägenhet i min hemstad.
Mamma och pappa ska dit och titta på tisdag. Hur ska de tycka om den? Var noga
med att tala om att de inte får döma den för hårt, den är inte städad och luktar inte
så gott... Varför bjöd jag in dem egentligen? För att JAG ska bli godkänd, för att det
beslut JAG tagit ska bli accepterat?
Måste på nåt sätt försöka fatta att det är mina tapeter och mina fönster och att det
bara är jag som ska trivas där! och trivs jag, så kommer mina nära och kära också
att göra det, men jag kan ju inte inreda för dem... måste göra det för bara min skull,
och ingen annans...
är så ovan att fatta beslut för min egen skull, utan att ta hänsyn eller anpassa mig
till någon annan...
kommer jag att trivas?
kommer jag att må bra?
kommer det att bli bra?!
..............
får tårar i ögonen... det kommer att bli så bra! Kanske inte först, men när du skakat av dig allt negativt kommer det att växa fram i stadig takt. Detta är som du säger DITT hem. Och ja du väljer kanske asfula tapeter, och inreder så vidrigt att folk blir generade när de kommer. Jaha. Bjud på det! =) Vem säger att du inte tapetserar om om två veckor? Man förbinder sig väl inte till att ha något så för alltid? ;)
När jag separerade från mitt ex skaffade jag egen lägenhet för första ggn i mitt liv. Jag målade köksluckorna klarblåa. Ja du hör själv.... haha Folk som kom tittade bort för de lyste så grällt. Ja jag skämdes först för mitt dåliga val - men faktum är att jag gillade att sitta i mitt kök med de fåniga luckorna och äta. Det blev lite roligt att folk reagerade och jag fortsatte faktiskt i samma stil i hela köket. Blåa bänkar, limegröna mattor osv. Och sanningen att säga blev folk glada när de var där, för att det var faktiskt "jag". Min självständiga tokiga stil och den passade inte alls in med det stilrena i resten av lägenheten. Och? :) Efter ett år gjorde jag om lite.... men aldrig nånsin i köket.
Du kommer att få det underbart när du väl gonat in dig. Prova dig fram. Och om folk rynkar på näsan så låt dem göra det. Sätt näsan i vädret och var STOLT - för det är ju just du som valt! =)
Kram
Lillablå, om det är någon som
Lillablå, om det är någon som har öga för det estetiska och smakfulla så är det du. Det syns i dina foton. Så det så.
Nu vet jag ju att det här egentligen handlar om så mycket annat än inredning, men ändå... Det kommer att gå jättebra!
/H.
tacksam!
jag är så himla tacksam för att ni finns!
kram!!!
Kram, lillablå! Lycka till,
Kram, lillablå! Lycka till, det blir jättefint!
DU...
Du kommer klara dej galant...
Allt kommer att bli bra...
Så länge DU är DU...
Kram kram... <3
Vill inget särskilt
Hej mina vänner!
Vill inget särskilt, bara skriva av mig lite...
Tvättade idag, på förmiddagen, och svor lite inom mig över en granne som inte
hämtat tvätten i tid... och sen somnade jag på soffan och missade själv att hämta
min tvätt i tid... fick mig en liten läxa där! Döm inte andra, du vet inte vad som
ligger bakom, och sov inte middag mitt på dan! =)
Åkte sen till mammas och pappas lägenhet, min före detta lägenhet, där jag har
sjukt mycket saker kvar, för att börja packa lite... stressen bara ökade och ökade,
jag har verkligen samlat på mig mycket grejjer genom åren, saker som jag inte
rört på två år, och borde kunna slänga med andra ord.. vill jag ha kvar den här, kan
jag slänga det där, kommer jag använda de där igen? och jag kände igen min
reaktion: jag stänger av... struntade i att packa mer i köket för att gå och sortera lite
i sekretären, för att skita i den och gå till bokhyllan, för att gå tillbaka till köket... till
slut satt jag bara och tittade...
på kvällens al-anon hamnade jag framför: släpp taget och låt gud ta över. tar med
mig det hem och också slagordet: en sak i taget. för vad är det värsta som kan
hända? jo, att pappa blir lite irriterad över att jag är långsam, att jag inte hinner
slänga min skit och att mamma lägger vantarna på gamla muggar och vaser, för
de kan ju vara bra att ha... och förr eller senare hamnar mina saker i min lägenhet,
på ett eller annat sätt!
Al-anon. Trodde inte att det skulle ge mig så mycket som det verkligen gör. Får för
mig att jag minsann inte behöver gå dit, jag har ju lämnat honom, och mår rätt ok,
men så kommer jag dit, får en timme bara för mig, där jag hinner känna efter hur
jag mår, hur det känns, och blir påmind om så mycket som jag glömt och gömt,
och tips på hur jag kan handla och tänka annorlunda... och jag går därifrån med
en känsla av värme och gemenskap och lugn!
Tittade in i min nya lya igår, och renoveringen är påbörjad! Har ställt min kaffekokare
där, för målarens skull, och faktiskt för min... har inte använt den sen jag flyttade hem
alla mina saker från min kärlek, jag fick den av honom på min födelsedag för drygt ett
år sen, och jag har inte velat använda den... så himla starkt förknippad med honom...
men om herr målare gör sitt kaffe där i ett par veckor, så blir den renad och helad och
min igen, och inte den-som-jag-fick-av-honom... =)
får nog börja skriva lite här mer regelbundet, för att undvika långa romaner!
Skickar kramar till alla som vill ha!!!
/k
Romaner
Jag läser gärna dina långa romaner. :-)
Kram!
/H.
Och
jag vill gärna ha din kram ! Du kanske får bjussa målarn på ditt favoritkaffe så den blir ordentligt inbrygd !
Hej lillablå Det är härligt
Hej lillablå
Det är härligt att läsa dina texter, så ser livet ut ju, upp och ner. Det där att "rena" saker känner jag igen, jobbar för fullt med samma som du. Det är ett bra sätt att ta tillbaks livsutrymmet. Och du, jag tar gärna emot en kram och skickar samtidigt en till dig
Märta
Stor KRAM <3
Stor KRAM <3
Kära hjärtanes...
.... vad trött jag är... vi bygger om på jobbet och det är så himla rörligt
och snurrigt och så mycket att fixa och ordna och organisera så jag
ser i kors när jag kommer hem, vaknar mitt i natten och börjar med en
gång planera vad som ska göras nästa dag... inte hälsosamt...
MEN det verkar som om min lägenhet är Färdig För Inflyttning!!
Tog en sväng förbi efter mormorsbesöket och tapeterna är uppe och
lister och fönster målade och vardagsrumsgolvet slipat och allt annat
golv på plats!! Kolsvart var det, allt jag hade var en liten läslampa men
oj vad det kändes skönt och bra att gå runt och titta! Och en ny toalett
har jag fått också, det hade jag verkligen inte räknat med! En osutten
sådan, med blänkande fina knappar!!!
Kunde nog glädja mig åt lägenheten till 100% i säkert 10 minuter... sen
kom stressen: hur ska jag hinna, och hur ska det gå, jag har ju ingen
bokhylla till mina 16 kassar med böcker, och var ska jag ha mina kläder
och vilken färg ska jag ha på kökslampan, och hur ska jag hinna nu när
det är så mycket på jobbet...
Får gå och titta på min kylskåpsmagnet ett tag: den säger: skärp mig!
=)
Önskar jag kunde bjuda in er alla till en kaffe med 7 sorters kakor och
två sorters bullar när jag väl är inflyttad!
Stooora kakor och kramar!!!
/k
Jag kommer!
Tala bara om när det är dags för kakkalas - jag kommer! :)
Var bor du, btw? Det vet jag nog inte, tror jag...
Du... Det är väl inte bråttom med böckerna och allt det andra? Ta det lugnt, det kommer att bli jättefint och kännas som ditt eget hem,
Men det gör ju inget om det tar lite tid. Eller?
Kram! /H.
Hej lillablå, Mie, märta....
.... underbart att läsa denna förhoppningsfulla tråd! Var och tittade på lillablås foton på fb också, vackert! Kramar och ha en härlig vinterdag! mt
Kakmonster!
Tack Gulletant (passar dig bättre!)
Och tack Lelas!
Ska fundera på ett smart sätt att bjuda in dig på kakkalas!
bor på västkusten, kanske gör du det också?
Varit en sväng och kollat sängar och garderober idag, men oj
vilken beslutsångest det blev... och kanske blev den lite värre av
att far och mor ville följa med, det var nåt de skulle titta på också.
testlåg lite i några sängar, men just nu värker mitt diskbråck extra illa,
antagligen på grund av packandet hemma och omflyttandet på jobbet
(vill inte inse att det är för att jag inte tränat på ett tag... ), så hur vet jag
vilken säng som passar bäst? den som gör minst ont? några tips?
fick köpte en lampa till hallen i alla fall, och fick den uppsatt, så nu
finns det ljus där! Två veckor kvar till flytt, ska bli så himla gott!!
nä, nu ska jag packa lite i mina fina chockrosa banankartonger!
ta hand om er där ute i stora världen!
stora kramar!!!
/k
Kusten
Jag är från västkusten från början men har flyttat lite inåt landet. Men inte så långt. :-)
Du, jag letar upp dig som lillablå på FB och addar dig där, men som mig själv. Så kan vi vara lite mer detaljerade. :-)
Acceptera om du vill, så ses vi där!
Kram,
H.
alla ni...
Det är så "gött" att läsa era inlägg, vi har aldrig mötts i verkliga livet men ändå känns det som vi vore gamla vänner. Och vet ni, jag ÄLSKAR KAKOR! Jag kommer direkt, kanske kan jag bidra med en och annan galet rolig historia från verkliga livet. Skrattet bjuder jag på ;-)
Kram kram Märta
Steget
Underbar musik...
http://www.youtube.com/watch?v=hG2UFvji6xk
och texten är underbar... fast ledsen...
sitter hemma, väntar på att tvätten ska ha torkat klart nere i
tvättstugan, packar lite där, pysslar lite där, läser lite i min bok
och läser lite på forumet.. Rastlös. med stort R.
och lite ensam.
ska flytta nästa helg. till en annan tom lägenhet.
ensam.
jag vill ju inte vara ensam!!!
jag vill ha en hand att hålla i, en väntande kram att hämta närhelst
jag önskar, ett par ögon att fastna i, två andra tassande fötter mitt i
natten, någon att le i samförstånd med...
inga dåliga krav, va?
ja, jag vet, en sak i sänder, tålamod, och allt det där...
men vad gör man under tiden?
kidnappar en väns barn, hälsar på mormor, snor brorsans bil och
åker till ikea och trösthandlar, tänder ett ljus, packar lite till, planterar
om blommorna, läser och skriver till er, och lyssnar på underbar musik...
ge mig gärna ett eller ett par tips på musik som kanske inte är fullt
så ledsam och påminnande.... hjälp mig bryta sinnesstämningen!
Tycker om er alla, och nej, jag har inte druckit en droppe idag heller! =)
kramar!
/k
Ensamheten
Njae, det är väl inte för mycket begärt? Det är kanske klen tröst just nu, men det kan ändra sig fortare än man tror. Helt plötsligt korsars ens vägar av nån person som stannar till och som man lär känna. Kanske kommer man fram till att man ska fortsätta åt samma håll.
Det där med musik. Jag lyssnar mycket på Antony and the Johnssons när jag behöver kraft eller tröst.
http://www.youtube.com/watch?v=CImsEJHYyv4 (mycket smärta i hans texter, men ändå ger det hopp tycker jag.)
Sen är jag väldigt svag för Ebbot och han har gjort lite med en grupp som kort och gott heter Trummor och orgel.
http://www.youtube.com/watch?v=-87aKxh6wJc&feature=related
Du kanske inte alls gillar detta, men det var ett litet tips såhär på söndagskvällen.
Lycka till med flytten! Hoppas det blir bra.
Kram! /R
Ibland tänker jag, vad är
Ibland tänker jag, vad är ensamhet? Jag lever ensam med mina katter, har visserligen en "distanskärlek" som är underbar men ingen i min vardag. Jag har en ljuvlig dotter men inte i min vardag. Å andra sidan, jag behöver inte leva i en destruktiv tvåsamhet där jag känner mig så förödande ensam. Dessutom finns ett underbart liv att leva med massor av goa människor som tillför självstärkande och positiva saker. Lillablå, förändringar är jobbiga, men ändå så utvecklande. Du klarade att lämna T, du tog i ditt känslokaos, du har en fantastisk styrka.
Jag vet att det här kommer att bli en viktig vändpunkt i ditt liv då möjligheterna öppnar sig, Och du, nu vänder det, ljuset och värmen kommer närmare, snart får du skicka ditt första foto på årets maskros till mig ;-). Ibland måste man ta ett steg bakåt för att ta sats. Styrkekramar
Din vän Märta
Tack!
Hur Skönt Är det inte Att Ni Finns?!
Tack för musiktips och perspektiv!
Ebbot föll jag för direkt!!!
och ibland måste man faktiskt verkligen ta ett steg tillbaka för att ta sats!
TACK!!
Kom precis hem från Al-anon, och vilket möte det var! Idag delade vi om
självkänsla, och det var verkligen precis vad jag behövde! Hur jag måste
träna på att öka självkänslan, och inse att jag duger!
Ett exempel:
Igår hade jag kjol på mig på jobbet, det har typ hänt två tre gånger innan,
men bara på helgen, när jag bara jobbar några timmar, och inte så fysiskt.
Vi bygger dessutom om just nu, och det är snickare överallt...
och de kommenterade att jag hade kjol så klart, de är soliga och roliga och
riktigt bra killar, som passar in, men de valde att säga några ord, och flera
gånger påpeka att jag hade kjol... och naturligtvis blir en liten del av mig
kanske lite smickrad (typ lillfingret och stortån) men resten av mig tror att de
bara reats och driver med mig och gör det för att jag de tror att jag gjort mig
till eller för att jag... eller ja, vet inte alls, men jag kände mig snarare dum
över att JAG gjort mig extra besvär eller klätt upp mig för inget... kan inte ens
sätta ord på det nu... tveksamt om jag någonsin kommer kunna med att ta
på mig den där kjolen igen, speciellt inte så länge snickarna är kvar...
Och jag har redan planerat att fylla frysen med lite kakor, och bröd och skinka
om jag får oplanerat besök i min nya lya, och alltid ha någon typ av dricka
hemma, vatten eller cola, och kanske till och med ett par flaskor vin, ifall
någon vill ha det... jag dricker ju knappast vin själv nu för tiden, men ändå...
jag ser ju att det inte är logiskt... om någon kommer på oplanerat besök får
de nöja sig med vad som råkar finnas hemma, och förhoppningsvis kommer
de inte för att de är hungriga, utan för min skull...
I morgon ska jag träffa en vän härifrån för första gången, och också här gör
sig självkänslan (eller saknaden av den) påmind, jag är livrädd för att jag inte
ska vara tillräckligt trevlig eller pratsam eller kul... men ändå ser jag fram emot
det väldigt mycket, det känns ju som om ni är mina välkända vänner!
Skulle kanske pratat av mig mer på Al-anon... men vem är jag att ta upp deras
tid, de delar ju så mycket bättre än jag? och ni kan ju i alla fall välja att inte läsa!!!
=D
God natt och sov gott!!
KRAMAR!!
/l
Tack!
Hur Skönt Är det inte Att Ni Finns?!
Tack för musiktips och perspektiv!
Ebbot föll jag för direkt!!!
och ibland måste man faktiskt verkligen ta ett steg tillbaka för att ta sats!
TACK!!
Kom precis hem från Al-anon, och vilket möte det var! Idag delade vi om
självkänsla, och det var verkligen precis vad jag behövde! Hur jag måste
träna på att öka självkänslan, och inse att jag duger!
Ett exempel:
Igår hade jag kjol på mig på jobbet, det har typ hänt två tre gånger innan,
men bara på helgen, när jag bara jobbar några timmar, och inte så fysiskt.
Vi bygger dessutom om just nu, och det är snickare överallt...
och de kommenterade att jag hade kjol så klart, de är soliga och roliga och
riktigt bra killar, som passar in, men de valde att säga några ord, och flera
gånger påpeka att jag hade kjol... och naturligtvis blir en liten del av mig
kanske lite smickrad (typ lillfingret och stortån) men resten av mig tror att de
bara reats och driver med mig och gör det för att jag de tror att jag gjort mig
till eller för att jag... eller ja, vet inte alls, men jag kände mig snarare dum
över att JAG gjort mig extra besvär eller klätt upp mig för inget... kan inte ens
sätta ord på det nu... tveksamt om jag någonsin kommer kunna med att ta
på mig den där kjolen igen, speciellt inte så länge snickarna är kvar...
Och jag har redan planerat att fylla frysen med lite kakor, och bröd och skinka
om jag får oplanerat besök i min nya lya, och alltid ha någon typ av dricka
hemma, vatten eller cola, och kanske till och med ett par flaskor vin, ifall
någon vill ha det... jag dricker ju knappast vin själv nu för tiden, men ändå...
jag ser ju att det inte är logiskt... om någon kommer på oplanerat besök får
de nöja sig med vad som råkar finnas hemma, och förhoppningsvis kommer
de inte för att de är hungriga, utan för min skull...
I morgon ska jag träffa en vän härifrån för första gången, och också här gör
sig självkänslan (eller saknaden av den) påmind, jag är livrädd för att jag inte
ska vara tillräckligt trevlig eller pratsam eller kul... men ändå ser jag fram emot
det väldigt mycket, det känns ju som om ni är mina välkända vänner!
Skulle kanske pratat av mig mer på Al-anon... men vem är jag att ta upp deras
tid, de delar ju så mycket bättre än jag? och ni kan ju i alla fall välja att inte läsa!!!
=D
God natt och sov gott!!
KRAMAR!!
/k
2
Och ni kan dessutom välja att inte läsa TVÅ gånger!!!
kram igen!
/k
:-)
<3
/H.
Lillablå, Började....
.... av en anledning din tråd från början igen.
Det slog mig hur skönt det är (för mig) att vara ur det där nu. Inte behöva ha dåligt samvete för att jag ljugit om mitt drickande. Inte behöva rodda med allt som hör med alkoholismen till, såsom att skaffa, gömma, se till att jag har så jag klarar mig över helgen, vara bakis på morgonen, skämmas för att jag har alkoholproblem, inte kunna köra bil, bränna relationer.......och allt annat.
Jag är alltså den missbrukande i vår familj, och det har gjort så ont att veta att jag förstör så mycket men ändå fortsätta dricka. Ibland faktiskt dricka på att jag skäms för att dricka. Helt kockobäng, men i missbruket är man inte så smart.
Nu har jag ro i själen, vaknar på morgonen och mår bra både fysiskt och psykiskt. Visst kommer dagarna komma då det är jobbigt och jag behöver kämpa med att inte falla tillbaka. Men då har jag verktygen att kunna motarbeta suget. (hoppas jag)
Vet inte varför jag skriver detta, men jag är övertygad om att du också (med lite perspektiv) kommer känna som jag. Men det måste få ta tid. Och dom dåliga dagarna måste få komma för att dom bra ska utmärka sig. En annan sak jag är tämligen säker på är att du kommer få en mysig stund med din nyfunna vän i eftermiddag.
Vem vet, vi kanske ses nån gång i framtiden.
Styrkekramar till dig!
Du verkar vara en väldigt fin människa.
/R.
Snö!
Mr_pianoman,
det är skitviktigt för oss att veta hur det är på andra sidan... för oss på
var sin sida om flaskan... och jag kan förstå honom till stora delar, men
jag har fortfarande svårt att fatta hur starkt alkoholen lockar, och hur den
kan få en älskad att välja flaskan trots att det får fruktansvärda konsekvenser..
Min kärlek vägrade erkänna att han hade problem. Nu i efterhand kommer
jag ihåg att han skrek åt mig en gång att han var en fullbordad alkoholist,
men där och då, innan JAG hade fattat riktigt hur illa det var, slog jag det bara
ifrån mig, och valde att inte lyssna till det, utan till det han sa i nästa sekund,
att han minsann inte hade några problem alls, utan att det var jag som hade
större problem och var psykiskt instabil och allt vad det hette...
Ett tag efter att flyttat och vi brutit helt, fick jag ett sms där han bara var tvungen
att fråga om jag gick för att jag tyckte att han drack för mycket..
jag vet egentligen inte hur det var med hans insikt.
Och hade vi haft en längre historia tillsammans, ett före alkoholen, en lycklig
tid att hitta tillbaka till, hade jag kanske försökt lite till, men de bra stunderna
var för få för att slåss för... oftast kom det dessutom en knuff i ryggen precis
efter en bra stund, för han kunde ju inte låta mig vara glad och lycklig för långa
stunder i taget... =)
Har haft en underbar lång fika med massor av prat och värme, tack!!!
Tiden bara flög iväg, och jag svävade hemåt i snöstormen, fylld av bubblor av
hopp och tro, det finns lyckliga slut, och jag tror jag fått höra delar av en historia
med just ett sådant! TACK!!!
Nu måste jag ta tag i bokföring och packning och städning och resten!
För på lördag bär det av, då får jag leva med konsekvenserna av ett av de första
beslut jag fattat i mitt liv som bara berör mig, som jag inte kunnat hänga upp på
vare sig någon annan eller tillfälligheter... Mitt hem, mitt namn på dörren, mitt...
På Al-anon igår delade en vän om hur hon tidigare levt sitt liv i sittandes i en
ryggsäck, ivrigt hängt med på allt, skrattat och levt livet, låtit någon annan fatta
beslut om vart och när och hur... och hur hon när det bar iväg åt fel håll inte kunnat
byta färdriktning, säga stopp eller ta sig ur... kände igen mig så väl idet... men hur
skrämmande det än är, så är jag glad att jag går på mina egna ben, om än lite
stapplandes och både framåt och bakåt... jag lever mitt liv!
Tack för att ni finns, allihop!!!
Kramar!!!
/k
Lycka till.
Har läst lite här och var i dina inlägg, har inte riktigt ro att läsa just nu.
Känner igen mig totalt i ditt första inlägg! Men för min del var det för 15 år sedan.
Du gör helt rätt och jag önskar dig all lycka i ditt nya liv.
Kram!
Att ta risker
Lillablå, fina du.
Ikväll fick jag höra ett citat som fick mig att tänka på dig inför din flytt:
"Att våga ta tag i sitt eget liv innebär stora risker:
Du kommer inte längre kunna skylla på någon annan!"
(Erica Jong)
Så sant. Kram!
/H.
oj!
Japp, så sant, så sant...
och perfekt tajming!
tack för att du delade med dig!
sov så gott!!!
kram!
/k
Vilket fint citat
... har läst tillbaka i din tråd lillablå och tänker på vilken resa du gjort det senaste året. Måste säga igen att det är ett oerhört stöd för mg att få dela era erfarenheter. Tack för er generositet. Jag önskar dig lycka och allt gott lillablå! Kram, mt
tacksam
Jag är så tacksam över att jag inte bara hörde vad andra sa om att jag hade problem med alkoholen. Utan att jag faktiskt tog det till mig, insåg och erkände för mig själv förhållandevis tidigt i mitt missbruk.
Jag vill inte supa bort mitt liv. Det är för kort för det. Och i mitt yrke ser jag ofta konsekvenser av drickande (andras drickande alltså, sånna som inte gjort det valet jag har gjort.)
Det är trots allt en dödlig sjukdom, men man kan behandla den så att jag ändå har möjligheten att få ett långt liv. Det är inte alla sjukdomar man kan det med.
Jag valde livet och min familj framför älskarinnan i buteljen. Jag hoppas innerligt att jag slipper ta det beslutet nån mer gång i mitt liv. Jag önskar att det ska vara ett självklart val. Jag kan som sagt inte lova nått, men ett kan jag lova. I morgon tänker jag vara nykter.
Att det ska vara så besvärligt att leva........?
Men du lever DITT liv nu. Och det är klart att du måste träna på att göra det. Men jag tror det är som när vi lärde oss cykla. Vi föll, lyckades inte, svajjade, föll igen, skrapade upp knäna. Men vi gav oss inte. Den känslan när det plötsligt funkade och vi inte visste hur vi gjorde. En härlig känsla och då var det som vi aldrig gjort annat.
Så önskar jag att du känner snart. Så, ge inte upp. Ramlar du så hoppa upp på cykeln igen, kanske be nån vän hålla i pakethållaren en stund tills du hittat ballansen.
(oj, va metamorfosisk jag blev, men det är sån jag är. En konstnärs-själ. Du får ta det som du vill)
kram!
/R.
Nystart.
Första natten i nya lägenheten.
Har sovit oroligt... drömt konstigt, och vaknat ett par gånger av att jag
kommit åt väggen med foten, jag har ju nya tapeter, och dem måste
jag ju vara rädd om!! =)
har precis ätit frukost, vid mitt bord i köket, brukar aldrig sitta ner där
själv annars, alltid i soffan med tv:n som sällskap, men idag med min
kaffekopp, boken och radion vid min sida. Lik förbannat blir jag rastlös
och lätt orolig, kan inte sitta där och bara vara och njuta, det går inte,
tankarna far iväg och jag funderar över vad jag borde göra sen, och
vad jag måste göra sen..till råga på allt drack jag hembryggt kaffe till
frukost för första gången sedan jag lämnade honom, bryggt i den fina
bryggare jag fått av honom, och naturligtvis smög han och hans barn
in i varenda tanketråd... hur mår de, hur har de det, äter han frukost
som vanligt även när barnen inte är hemma, kokar han fortfarande sina
ägg varje lördag- och söndagmorgon i precis 4 minuter och de där
löjligt viktiga sekunderna för att de ska bli precis så som han vill ha dem?
och stolen mittemot mig var tom, mycket tom, och vart jag än tittar ser
jag lådor som skriker: ta mig först, packa upp mig innan alla andra!! NU!
Läste lite i min bok från al-anon, en dag i taget... där finns så mycket
visheter och klokskaper, som faktiskt går att tillämpa i allt!
ska försöka med följande:
- en lugn stund vid frukostbordet med kaffe, macka och bok varje lördag
och söndag, till slut kanske det inte bara blir en vana, utan också en lugn
stund för bara mig själv som jag inte bara behöver, utan också längtar till?
- en kartong i taget. en om dagen. och det gör inget om jag sen måste flytta
tallrikarna i skåpen, eftersom de egentligen ska bo på en annan hylla, det
är lättare (och mindre stressande) att flytta om lite sen än att göra allt perfekt
från allra första början.
- tålamod, tålamod, tålamod... det kan inte bli klart och färdigt och perfekt
med en gång, jag måste inse det och acceptera det och ha tålamod med
både mig själv och kartonger och påsar och frånvaron av min säng och mina
nya garderober och byråar...
- bjuda hem mina vänner TROTS att det inte är klart, trots att jag har smuts
på golven eftersom jag har lämnat sopborsten i andra lägenheten tills den
är helt urstädad, och trots att jag kanske inte har nåt att bjuda på än kaffe och
lite solsken genom den extremt smutsiga rutan...
Fast egentligen mår jag nog skit.
Vill inte. Orkar inte. Känns helt oöverstigligt!
Men jag SKA ta en dag i taget, en låda i taget, en vän i taget, en sak i sänder!
Till slut kanske mitt inre jag hinner i kapp flyttlasset och hittar hit och hem också!
Kramar till er alla, och ja, ni är välkomna på en slät kopp när som helst!
<3
/k
kaffe
Kaffe och lite solsken genom en smutsig ruta duger gott!
Hur går det för dig med allt lillablå?
Kram!
Att tvätta fönster i minusgrader...
Halloj!
Mr Piano-Man, just nu mår jag bra, mycket bra, och tack för att du frågade!
Jag har precis ätit lite kvällsmat, macka med ost och avocado och ägg, för
den som undrade... äggen vid sidan... och innan det pratade jag i drygt en
timma med en av de finaste varelser jag vet, en kär vän från forumet! Det
var en ledsamhet som fick oss att pratas vid, det kom nåt gott från det, den
här gången också! Fortfarande så fascinerad över hur vi kan känna varandra
så väl trots att vi inte setts, hur det är som att träffa en gammal vän första
gången vi ses i verkligheten, när vi bara mötts genom bokstäver innan...
Idag har jag städat klart i gamla lägenheten... Putsa fönster i minusgrader
är inte helt lätt... dessutom sken solen igår... hua... Men mormor gav mig
morfars gamla tips (gammal alkoholist var han, tillika sjökapten, vet inte
i vilken ordning): ta lite sprit! Och vet ni vad, det funkade!
T-röd made my day! Strålande vackra fina rena fönster!
Åkte sedan en sväng till Ikea, för att fira lite, men det blev inte möe köpt, några
ljus och ett par solcells-rislampr till balkongen, och stolsdynor. För jag vill
ju att vi ska sitta mjukt när vi har bullkalas! Blir helt ärligt mer och mer sugen
på att bjuda in er på riktigt, till min röriga och stökiga och oklara lägenhet, för
att ses på riktigt, och kanske finna nya vänner för livet!
Annars går det långsamt, en liten låda här, en annan öppnad där, och nu
kommer det gå bakåt, har köpt vit färg idag, för att måla insidan av mina skåp
i köket, de är trärena idag, vill ha dem vita och rena, så nu får jag ju plocka ut
allt jag ställt in! MEN det är min lägenhet, och jag gör det i min takt, och ja, jag
vill lägga lite pengar på en hyresrätt, för jag har tänkt att bo här ganska länge,
så det så!
Det sista var nog riktat till far min, han är så mån om mig och vill inte att jag
ska skänka bort mina pengar till bostadsbolaget... =D
Nu ska jag sätta mig i min soffa och titta på min tv, och äta lite av min choklad,
och sen ska jag sova i min säng i min lägenhet och drömma mina drömmar!!!
Kärlek och värme till er alla!!!
KRAM!!!
Jag är på
Jag kommer! Men det vet du ju redan...
Härligt att höra att du har det bra, vännen! :-)
/H.
Fint lilla blå
att du lever ditt liv i ditt hem och drömmer dina drömmar! Sov gott! PS Jag kanske inte kan delta i bullkalaset. Jag tror att det är mycket vatten mellan er och mig. men jag deltar så här och trvs i ert sällskap! / mt /gt:)
Bullfest..
..bullfest hela dan.
Det är en lättnad när man fått flyttat alla saker från ena stället till det andra. När det är gjort kan man ta det lite pö om pö. Långsamt leder också någonstans.
Lycka till!
Långsamt leder också...
någonstans. Ska spela den, med Lisa Nilsson. och andas./mt
fredag
fredag igen..tiden går fort och det har blivit varmare nu bara 3 minus i morse.
Denna helg skall jag inte inköpa något alkohol..
Har bestämt att vara nykter. Varje dag som man är det känns som ågren släpper fast
man inte har gjort något.
Jag känner mej bara som sämre människa för att jag har en last till ölen.
Men jag skall vinna över det.
Livet har annat och ge fast ibland så tror man inte det.
Ha en bra fredag allihoppa...Kram
Tisdag
Hej storajag!
Hoppas att allt är väl?
Och du, du är ingen sämre människa för att du vill dricka öl, alkoholism
eller alkoholmissbruk är en sjukdom, och bara för att du är drabbad av
den betyder inte det att du är mindre värd, precis som någon med cancer
eller magsjuka är mindre värda!
Jag har precis kommit hem från mitt al-anon... hade världens huvudvärk
innan, jag har målat köksskåp hela dagen och färgen gick mig åt huvudet,
jag låg i soffan och var på väg att stanna hemma, men jag är så himla
glad att jag kom iväg!!! Nu känner jag mig lugn, huvudvärken är borta och
jag känner mig helt nytankad på energi!
En kollega ringde när jag satt och drack mitt kaffe på fiket innan mötet, hon
ville ha hjälp med en sak och undrade var jag var... och även om det inte
kändes helt bekvämt att tala om vart jag skulle gled det ur mig, hon vet vad
jag gått igenom och har egna erfarenheter av hur det är att leva med en
alkoholist, men hennes reaktion tog rätt hårt... hon undrade om jag inte
gottar mig alltför mycket i det här, varför jag inte bara är tacksam för att jag
slapp eländet och går vidare, istället för att älta? jag tror ju faktiskt att det är
just det jag gör, går vidare och utvecklas som människa... men tänk om?
tänk om hon har rätt? Ältar jag? Gottar jag mig i det tragiska?
vill inte tro att det är så... nog för att vi är ett gäng som sitter tillsammans
för att vi har erfarenheter av hur det är att leva med eller nära en alkoholist,
men vi pratar ju inte om dem i första hand, utan om oss själva...
jag tror inte att jag pratat så mycket om honom, utan mer om hur jag mår idag,
hur jag reagerar på min omvärld och på olika händelser och situationer...
jag ser al-anon som försäkring mot att hamna i en liknande situation i
framtiden, och som en möjlighet till ett lugnare liv.
Och precis som att det är skönt att sitta där och lyssna till delningarna, så
är det fantastiskt skönt att sitta här och skriva ner mina tankar...
Tack för att ni finns här och gör forumet levande!
Stora kramar!
/k
Att "älta" behövs!
Lillablå. Jag tror inte att du ältar, snarare att du behöver tid att få sortera tankarna, få dem på rätt plats. Jag är ny i detta, men har haft andra mindre kriser i mitt liv. Och att man behöver tänka, bearbeta - det är jag helt övertygad om. Att bara rusa vidare, det fungerar kanske ett tag men inte så länge. Och ska man se något positivt i det så måste man ju tänka och bearbeta för att lära sig något, även av de jobbigaste erfarenheter. Då kan man ju också se sådant som varit bra (det blir inte svartvitt så att säga).
Din kollega kanske reagerade med rädsla för sådant hon själv inte orkat möta. Jag tror inte att man fungerar helt som människa om man bara stänger av. Ältar själv en hel del, just för att jag vissa dagar känner mig vilsen, men märker att för varje gång blir jag lite klokare (? kanske) och lite mer säker på vad jag själv känner och tycker. Älta på du, tycker jag. Och du är ju redan på gång med att gå vidare!
snart onsdag
Jag tror såhär.....
Jag tror att anledningen att du går på Al-anon är just för att du INTE ska hamna i att gotta dig i detta. Du behöver lika mycket stöd och kunskap om dig själv som jag som nynykter behöver. Påminnas och träffa andra i samma situationer. En investering i dig själv.
Dom 28 dagarna jag hade på hemmet var förvisso inriktad på vår alkoholism, men jag skulle rekommendera alla människor att göra en sån självransakan nån gång i livet. Det behöver inte handla om alkohol. Alla har vi våra mörka vrår (större eller mindre) inom oss som det kan vara bra att analysera emellanåt. Det är aldrig fel att få lära känna sig själv, även om sånt som vi försöker förtränga.
Jag själv känner att jag inte kan göra något åt mina år i missbruk med allt vad det innebär. Det som hänt har hänt Jag kan inte förtränga det för det skulle vara fel mot dom i min närhet. Däremot försöker jag med hjälp av bla AA att vända det till erfarenhet. Det skulle jag aldrig klara att göra själv. Därför måste jag älta det fram och tillbaka, vända och vrida, höra andras erfarenheter och upplevelser för att kunna sätta en punkt senare fram i livet. Få känna den där äkta sinnesron.
Ungefär så tror jag det är för er medberoende också.
Jag kan ha fel. Jag är fortfarande nynykter. Men just nu är det såhär mina tankar går
Fortsätt med Al-anon! Det är många som sagt till mig att det är värdefullt, kanske i vissa fall livsviktigt.
Kram!
/R.