Acceptans handlar om att våga se verkligheten så som den är, våga känna allt den för med sig, och utifrån det välja riktning. Inte fly.
En liknelse. Vidöstensimmet. Mer än 22 km simning fågelvägen, från norr till söder. Stark motvind hela vägen från start till mål.
Höga vågor. Iskallt vatten.
Verkligheten så som den var just den dagen. Inte stilla och varmt som året innan, inte så som jag hade önskat. Men jag ville i mål. Kunde inte påverka väder, vind eller vattentemperatur. För att komma i mål var jag tvungen att först förstå vad utmaningen bestod av. Se verkligheten. Bestämma mig för om jag skulle vika ner mig och avstå från alltihop, och därmed inte komma i mål. Värdera målet. Hur viktigt var det? Hur mycket ville jag?
Bedöma vad som krävdes för att klara det. Anpassa mig för rådande förhållanden. Om jag blundat för verkligheten, målat upp en fantasi om varmt, stilla vatten, skulle jag inte varit rustad för det jag hade framför mig.
Jag visste vart jag ville. Tog riktning. Vågorna var höga. Vinden mot mig. Ibland slet jag hårt men stod nästan stilla. Fast jag rörde mig hela tiden i riktning mot målet. Om jag slutat kämpa hade vinden och vågorna dragit mig bakåt. Varje armtag fyllde ett syfte. Antingen det tog mig en bit närmare målet, eller hindrade mig från att driva bort från det. Det hade varit lättare att simma en annan dag. Eller åt andra hållet. Eller stannat på stranden. Men då hade jag inte kommit i mål. Likaså behövde jag förstå att jag inte behövde använda min energi till att hålla mig flytande. Lita på att vattnet bar mig. Genom att rikta kraften framåt orkade jag.
Det är så jag måste tänka.
Livet och dess utmaningar är så. Och alla steg i riktning mot det som är värdefullt räknas. Och förstå vad som bär av sig självt för att inte rikta kraften åt fel håll. Våga vila mitt i kampen.

AlkoDHyperD

Jag hittar annat som pausar livet och zoomar ut mig. Spelar både Stairway to heaven och Highway to hell på pianot så tangenterna blir blanknötta och grannarna antagligen än mer övertygade om tantens gqlenskap.
Tar mig ett ”one-night” med någon främling om jag vill ha lite spänning.
Skiter i både städning och husreparationer.
Gör alltså som jag vill, är rebell i det lilla - men utan att göra situationen värre.
Det som avgör att jag inte dricker, inte vill trots att det självklart finns starkt sug ibland, är att jag kan och får känna skam och sorg. Jag kan vältra mig i självömkan (nåja, iallafall om man jämför med tidigare och i korta stunder)
Vad finns det då att dricka bort eller dricka fram (som jag också gjort, dricka för att kunna känna)?

AlkoDHyperD

Många här på forumet skriver om rädsla för sug, eller hur svårt det är när känslan kommer och hur besviken och orolig man kan bli när det känns som det kommer att vara en kamp mot suget livet ut.
Vi behöver kanske förstå suget som en helt naturlig företeelse.
Alla människor vill undvika smärta och olust och alla väljer hellre en behaglig känsla framför en obehaglig. Välja kanske är fel uttryck eftersom många val egentligen sker utan att vi tänker.
Hjärnan är oerhört snabb att associera och automatiskt välja ett invant spår utan vi att ens behöver vara medvetna om det. Det är ofta funktionellt. Hur skulle vi annars kunna utföra alla rörelser och tankeoperationer, om alla led i processen behövde gå vägen om den långsamma ”tänkhjärnan”.
Reptilhjärnan, den som snabbt ska reagera på alla former av hot, är blixtsnabb och ska vara det.
Låt oss nu säga att det kommer en stark längtan efter att dricka. Man fattar inte vad som hände. Ena sekunden trygg i sin nykterhet och nästa sekund är det som tvånget att dricka är så starkt att det är omöjligt att motstå. Var kom det ifrån?
Jag skulle vilja påstå att det var reptilhjärnan som uppfattade ett hot. Känslor kan vara hotfulla om det handlar om skam, skuld, ilska, sorg eller rädsla. Och rädsla för någon av dessa känslor. Att uppleva otillräcklighet eller ensamhet är i grunden skam. För att inte höra till eller inte räcka till, duga som den man är. Inte vara värdefull nog, inte vara sedd och villkorslöst älskad.
Sug som kommer när man mår bra då?
Kanske är det så att hjärnans assiciationsförmåga går åt båda håll. Välbehag förknippas med någon av de gånger man känt välbehag av drogen. Eller är det något som fattas, trots att man är i en situation som ”borde” vara njutbar.
Att inte känna som man ”bör” är också förknippat med hot. Man känner fel, är fel.
Om vi inte hade erfarenheter av snabb lindring i form av vår drog skulle vi ändå ha sug. Men kalla det något annat. Ångest, flyktbehov, nedstämdhet etc.
De av oss som är lyckligt lottade och har fått lära oss att vi är värdefulla genom att bli kärleksfullt sedda och speglade kan uppfatta och förstå känslorna bakom. Tillåta dem och förstå vad vi behöver, se till att få behovet tillgodosett eller sörja om vi inte får det. Vi andra måste lära oss det i vuxen ålder.
Det går, men kräver mod att se inåt, mod att möta oss själva och vilja att förstå. Och empati och medkänsla med det vi ser.

Ha det gott,
Och välkomna suget, lyssna på vad det har att säga

Anders 48

Tack för de raderna AlkoHD!! Precis vad jag behövde läsa just nu. Är utan sug - men resten av texten tar jag till mig rakt av.......

Mirabelle

Vilken positiv, hoppingivande syn på suget. ”Välkomna suget, och lyssna på vad det har att säga.” Den meningen myntar vi!

Ja det där är bra. Klok som alltid Men mitt sug/röst säger - gå och sup ner dig människa. Och när ett starkt begär kommer så upphör hjärnan att resonera. All logik, alla klokheter, är som bortblåsta för min del. "Allt är glömt och förlåtet. Allt är bra!. Du är allt annat än alkoholist.

Min egen hjärna försöker ju övertyga mig om att alla i min omgivning, inkl. läkare och terapeuter snackar skit. Jag har en hög röst som säger att jag inte alls har alkoholproblem.

Jag vill inte alls välkomna suget. Detta är obehagligt.
Vik hädan SKITSUG.

AlkoDHyperD

Mitt säger ”åt helvete med allt”. En tydlig bild av mig själv, skrämmande och lockande, ju vansinnigare desto mer lockande, dyker upp. Och det är då, precis då, som jag behöver stanna upp och andas, gräva, fråga mig själv vad som hände. Vad var det som väckte mr Hyde?
Jag har kunnat göra det flera gånger nu. Men vet aldrig om det är möjligt att dra i nödbromsen nästa gång. Händer det idag? Imorgon? Märker i skrivande stund att det alltid är och har varit lika nära. Kanske strategin ”ok, men inte nu” är den allra bästa. Går att använda om och om igen tills sinnesstämningen byter spår.

Hejsan ADHD ❤️
Länge sedan, gick in och läste dina tankar. Du är så BRA !!
Kram sigge69

Vaniljsmak

Åh, vad jag har saknat dina texter medan jag har varit borta!

Hur är det med dig?

AlkoDHyperD

Jag är inne och kommenterar i andras trådar då och då. Nu ville jag skriva något i min egen och tänkte att det blir svårt att hitta den, så länge sedan det skrevs något där. Och så ser jag din hälsning ?
Kanske är det ett gott tecken att inte hinna skriva egna inlägg. Nykter är jag iallafall. Alltid.

AlkoDHyperD

Jagad av ångest, piskad av plikt eller driven av lust?
Aktivitet, eller överaktivitet om man så vill, kan ha samma utseende men olika funktion.
Idag är jag fortfarande aktiv, ibland överaktiv, i perioder. Men inte jagad av mina egna demoner.
Jag flyr inte längre från mig själv och från ångesten och tomheten som kallas rastlöshet. Jag är aktiv för att lösa uppgifter och jag är aktiv av lust på upplevelser.
När jag läser om att vara uttråkad och inte veta vad man ska göra med all tid som använts till att dricka, vara berusad eller återhämta sig från fyllan, kan en tanke av avund fara genom huvudet. Den försvinner så fort jag ser den och lyfter blicken inåt och utåt. Den sortens håglöshet vill jag inte tillbaka till.
Det är inte vilsamt att vara rastlös på insidan och samtidigt sakna ork och lust.

Lyxproblemet är för egen del att det finns alldeles för lite tid för allt jag har lust med. Så mycket jag vill lära mig, uppleva och vara delaktig i. Och det är ett lyxproblem för jag måste inte allt jag vill. Måste inte fylla tiden hela tiden.

Min rastlöshet har fått konturer.
Den kan undersökas för jag vet vad jag ska leta efter.
Känslorna har börjat prata med mig efter ett helt liv som levande begravda. Ibland är de som vålnader, som dimstråk; ogreppbara och nästan osynliga.
Det får vara så. Det tar kanske lite tid innan det som återuppstått tar form.
Sinnesro är inte avsaknad av obehagliga känslor. Det är erkännandet av dem. Tillåtelse, förståelse och självmedkänsla.

Visst är jag förtvivlad ibland. Uppgiven. Överväldigad.
När tanken på att zooma ut och släcka ner mig med alkohol kommer tar jag det som en signal för att stanna upp och lyssna inåt eller analysera situationen; ’vad hände?’ ’vad är det för känsla och hur uppkom den?’ ’är jag trött eller har det blivit för mycket och för fort nu?’

Självmedkänsla fungerar. Se sig själv med värme och omsorg fungerar. Självtröst fungerar. Att inte försöka bli av med ångest (eller vilka oönskade känslor som helst) fungerar för att så fort de blir företeelser i form av normala mänskliga reaktioner istället för hot så försvinner behovet av att döva dem.

Med detta vill jag säga att jag mår bra ibland och skit ibland men har blivit vän med alla mina måenden och behöver varken springa ifrån mig själv eller radera mig.
Och när jag behöver zooma ut spelar jag piano, drar mig undan för att kamma tankarna, läser eller skriver.

AlkoDHyperD

Vad den är tung. Omgiven av människor, stort socialt nätverk och ändå - ensam.
Jag sörjer verkligen ett helt liv av ensamhet. Känslomässig ensamhet.
Förstår att det måste få kännas tungt och är tacksam för att kunna känna sorgen och kunna inse behov som aldrig blivit erkända. Längtan efter ömsesidig kärlek. Längtar efter att vara efterlängtad.
Jag har barnen. Ovillkorlig och ömsesidig kärlek. Men det är jag som ger - så som det ska vara - tar hand om, ger omsorg. De tankar och jag fyller på, det ger mig glädje och är inte betungande. Stålkvinnekostymen däremot, den som håller mig uppe, väger samtidigt flera ton ibland. Frågan är om det går på jämnt ut där. Kraften kostymen ger och tar.
Just nu känns ensamheten extra svår. Såret är öppet. Jag tog av mig stålkostymen och öppnade såret, blottade mig, gick emot mina djupaste rädslor. Det gjorde ont. För man kan aldrig begära att ett hål som är omättligt ska kunna fyllas. Minsta tecken (även oavsiktligt) på icke-kontakt eller avvisande får såret att blöda.
Nu kämpar jag i ambivalensen mellan att klara mig själv, släcka behoven, vara den starka ensamkrigaren och bevara min stolthet. Eller ge efter för känslorna och fortsätta utsätta mig för risken att bli sårad.
Jag vet inte vad som är bäst för mig just nu.
Rustningen har fyllt en funktion och även om jag är stabil i min nykterhet just nu vet jag hur fallgroparna sett ut tidigare. Och jag står mellan två lika djupa.
Ok. Stå still. Det ordnar sig.

Att inte vara den där personen som man ibland kan se på gatorna som det fullkomligt lyser ensamhet om.
Jag är också den där som skrattar och är glad och har människor runt mig där jag är någon.

Men där i min ensamhet när jag faktiskt är just..ensam så kan det ibland svärta ned en.
Att våga känna så istället för att haka fast sig och upp på en annan är svårt.

Men ju fler såna stunder jag har haft,ju mer har jag förlikat mig med känslan.
Det är ju faktiskt så det är,vi är ensamma.

Ibland i möte med en partner,vän eller ett barn eller tom ett djur så kan man känna denna djupa känsla av samhörighet.
Och ibland lever man sida vid sida i en relation fullständigt isolerad från varann.
Men när man som du beskriver det öppnar upp såret,vidgar sitt innersta för beskådan och inte alltid får det gensvar man behöver just då så gör det extra ont.
Då vill man springa och gömma sig under en sten och bannar sig själv för hur man kunde vara så dum och tro.

Min fina frisörska som jag biktade mig för och som jag berättade om mina dåvarande kärleksproblem för sa:
Är han värd det?
Vill du verkligen ha honom?

Berätta då och ta risken att bli avvisad och sårad.
Jag gjorde det,blottade mitt allra innersta och sakta hittade vi tillbaka till varann.
Han står stadigt i sig själv och triggar min flykt och min panik med jämna mellanrum då han inte förstår värdet av bekräftelse då han själv inte behöver så mycket av den varan. Han är varken kapabel eller villig att fylla det inre hål som jag måste fylla själv.

Det skrivs så mycket om det viktiga i att stå själv,vara stålkvinnan och inte behöva något eller någon.
Att man först då i nästan total isolation är en stark människa.

Jag håller inte med.
När jag av olika anledningar lyckats tvinga in mig i den sitsen att jag burit upp hela världen och lite till så har jag inte lämnat en millimeters blotta för någon annan att ta sig in i min rustning.

Men när min började spricka så fanns alla där runt mig och kom med både plåster och choklad.
Att våga vara sårbar och blotta även det fula och svåra tror jag är enda vägen för att kunna gå in i en relation fullt ut.

Att ibland vara väldigt liten och behövande.
Andra dagar vara den starka som orkar och bär både sig själv och någon annan.

Så stoppa bort stålkvinnan och se vem alkohyper är idag.
Utan sin alkohol och sina flyktvägar.
Jag tror att hon är en alldlees förnämlig person med så många fler egenskaper som kanske vågar sig fram om du tillåter det.
Med eller utan en vacker vän vid din sida.
Kram på dig

AlkoDHyperD

för stå still är för svårt. Det var lika djupt och gjorde precis så ont som jag trodde.
Om man fyller hålet med tårar flyter man upp.
Lika ensam, men ok?

Anxiete

och det gör så ont att falla. När man fallit och flutit upp igen , oftast på tårar, så är man så dränerad och uttömd på kraft att det tar väldigt lång tid att samla ihop kroppen och resa sej. Man vill inte ens för man har inte ork. Där någonstans, när man har låtit sej själv flyta omkring vaknar överlevnadsinstinkten .... fan , jag vill nog inte sjunka! Man kämpar sej upp på torra land och ligger där, hämtar andan och inser att man lever , trots allt ... kram?

AlkoDHyperD

Och när jag skrev att jag hamnade i en av groparna menade jag känslomässigt, inte att jag drack. Det är den stora och underbara insikten. Varje gång jag ser ett riskläge och kommer igenom nykter är jag lika glad och förundrad över hur det bara funkar, att låta allt få finnas och bara känna?

Vaniljsmak

Vilken kämpe du är!

Önskar dig en nykter lördag. Allt de där med fin och trevlig får vara tills vidare. Låt lördagen vara som den är rent känslomässigt, det verkar du ha stenkoll på.

AlkoDHyperD

Långcykling med en gammal crush ? så utsikten framför var heeelt ok. Och endorfinerna flödar än.
Dopp i min sjö och nu en kopp kaffe i stillheten hemma.
Jag vet ju att det vänder, att det alltid dyker upp positiva överraskningar om jag chillar och väntar ut paniken. Så även igår kväll, mitt i ensamheten plingar det meddelanden då och då, lite flirtar, lite kompissnack. Och jag sov gott inatt.
Om jag blivit rädd för känslan och försökt bedöva den igår skulle den förmodligen funnits kvar idag, tillsammans med ännu fler obehagliga känslor.
Varje risk-tillfälle det senaste halvåret har stärkt mig.
Jag kan vara ensam hemma en hel helg och utan åtaganden när det gäller hämtningar av barn mm, vara i vilket sinnestillstånd som helst t o m panik och övergivenhet, jag kan under de omständigheterna låta bli att ens kolla om sonen har alkohol på sitt rum (eftersom jag vet att han har massor, men om jag inte ens kollar har jag gett mig själv signaler om att det inte spelar någon roll för jag skall ändå inte ha något) och jag har klarat mig nykter genom perioder av fotskador som hindrat mig från att springa.
Åtta månader helnykter och 17 månader utan ”suparperiod” är egentligen inte lång tid. Men jag har nog inte tidigare klarat mig nykter igenom lika många svårigheter.
Välförtjänt horisontalläge på gräsmattan nu, god lördag på er alla❤️