Hej alla medberoende systrar och bröder! Har varit medlem ett tag och läst, ibland svarat i någon tråd.
Min man är alkoholist. Vi har varit ett par i åtta år och gifta i sex. Problemet har väl funnits hela tiden, men eskalerat. Nu har han varit inne på Beroendeenheten två gånger på 1 1/2 år, senaste gången akut då jag inte vågade ha honom hemma , jag var rädd han skulle dö så hög promillehalt hade han. Detta var ett halvår sedan och sedan dess har det gått upp och ned , nu går det mest nedåt igen.... Han har en firma med nio anställda, inkl mig, vi arbetar hemifrån vilket gör hans drickande enkelt för honom. Hade han varit barn nu så hade han definitivt fått bokstavsdiagnos men psykiatrin utreder inte honom så länge han dricker och eftersom han dricker för att få ett lugn så är vi i en väldigt ond cirkel!
Ikväll kom grannen in, han är nykter alkoholist och har stöttat min man att försöka ta tag i sitt problem . Jag var irriterad vilket grannen märkte och han frågade sådär smidigt som en del gör: ”Varför är du så sur ” Jag svarade att du får fråga min inte helt nyktre man.... Grannen talade om att han blev besviken och inte köper undanflykterna min man kommer med och sedan gick han. Nu har jag blivit idiotförklarad i ca en timme av maken. Så kan man ju inte bete sig som jag gör, jag fördärvar allt osv..... Jag vill inte skydda och ljuga mer och framförallt inte bli anklagad för att alltid vara sur när det finns en jä.ligt bra anledning till att jag är sur.... Gjorde jag fel som drog fram elefanten i rummet ?! Maken säger att det blev fel eftersom det var jag och inte han själv som sa det, jag vet varken ut eller in snart....
Mitt nicknamn är franska och betyder Ångest , det är väl så allt känns

Jag blev så glad för er skull.
Jag önskar att jag kunde tala med honom, en alkis till en annan. Berätta för honom att det han känner är abstinensen. Få honom att ge Antabusen en ärlig chans tills dess att han känner att vardagen nykter är något bättre än att fly bortom flaskan..

ledsen medberoende

Hej!
Känner igen mig i din anhörigsituation.
Hur går det för dig och din man?
Min partner är också väldigt verbalt begåvad och akademiskt skolad, så han pratar ju ned alla, inklusive läkare och annan vårdpersonal.
Jag försöker lämna ett destruktivt förhållande nu och jag mår jättedåligt.

Anxiete

Skrev något i en annan tråd något som verkligen stämmer , jag citerar ” Som jag ser det är förståelsen mellan alkoholist och anhörig icke-alkoholist i det närmaste obefintlig och ouppnåelig” slut citat
Efter en tung helg är jag helt överens med henne. Vi kunde fan varit från olika planeter !!

Anxiete

aldrig hjälpa min man , jag kan bara finnas till hand så länge jag själv vill.
Varför står det alltid någon liten filur och sätter krokben för en när man tror att man inte ska snubbla, när man vågat lyfta blicken framåt och tar ett förhoppningsfullt steg framåt ? Då kan man ge sej fan på att innan man hinner sätta ned foten så ligger man där med skrapsår på knäna och undrar vad som hände ....

Kristina 2

Så fruktansvärt frustrerande det är, att se så klart att förståelsen mellan alkoholisten och den medberoende är obefintlig och ouppnåelig...att man inte kan få den man älskar så mycket och delar allt med, att förstå... Den där filuren som sätter krokben för en, man undrar om den filuren alltid finns i livet eller om det bara är i livet tillsammans med en alkoholist som den visar sig hela tiden. I den långa loppen glömmer man ju hur livet ter sig när det inte är marinerat i alkohol.

Hur känns det idag efter en tung helg? Någon känsla av ljusning och hopp, eller bara elände. Min egen helg har varit likadan och känslan av frustration och närmast panik är stark. Att bara finnas till hands så länge man själv vill, som du skriver, är ju inte det sätt man egentligen vill leva sitt liv. Man vill ju leva i närhet och ömsesidig förståelse.

Har ni någonsin gått i terapi tillsammans? Jag undrar om man skulle nå fram till en ökad förståelse för varandras problem på så sätt?

Stor kram till dig, mina tankar finns hos dig.

Anxiete

tycker jag. Då känner jag mej inte så ensam och gör mej inga visioner om hur mysigt ”alla andra ” har det ,även om jag vet att det inte är så.
Filuren..... jo han finns nog alltid hos alla men kanske han får lite för stor roll i ett ”sjukt” hem.
Jag tyckte ”Amanda igen”s kommentar var rätt skön. Då är det inte mej det är fel på som inte kan förstå , det är inte jag som är oresonlig !
Paniken har jag känt många gånger. Det enda rådet jag har är att gå undan, stäng in dej, gå ut och gå eller något så du kommer undan och kan andas och tänka utan att bli störd .
Nu struntar jag både i alkohol och inte alkohol för nu ska jag titta på fotboll
Heja Sverige ??????

Anxiete

medberoendekampen igen !
Så länge jag gör valet att stanna så kan jag inte gå och gnälla och tycka synd om mej själv ! Jag har inget som binder mej kvar mer än min egen vilja ... ja, lite annat som jobb , djur osv ... men det är saker som går att lösa !
Jag måste lära mej att göra mina egna val och inte min mans val !!!!

saris

Starkare än vad du tror, du klarar av mer än vad du tror med, så mycket man har klarat av att stå ut MED dem tänk vad man kan blomstra utan dem, eller om man bara väljer att sätta sig själv först. Massa kramar till dig ???

Anthraxia

Tack för den, och detsamma :)
Vi har köpt fläskfilé och potatisgratäng och varsin bok att läsa vi :)

Anxiete

Anthraxia ! Håller tummar och tår för er ?
Nordäng, du bor på fel ort ? här på gränsen mellan Skåne o Blekinge lyser solen.... än så länge.... ☀️☀️

Anxiete

Efter att min man gjort valet att sluta med antabus efter knappt en vecka pga biverkningar (heter det) så trodde jag det skulle bli som vanligt här hemma men faktiskt inte ! Han har jobbat ute varje dag och kört bil , han har mått bra och varit glad, troligtvis tagit någon öl på kvällen men jag har inte frågat. Jag har varit passiv och jobbat på mitt medberoende ..
Nästa vecka ska han iväg på jobb hela veckan och över helgen. Han är tvungen att köra mellan hotell och arbetet så då kan han inte heller dricka!
Nu kommer mitt bekymmer.... Jag har redan börjat oroa mej för hur det blir när han kommer hem, när han ”skött sej” i två veckor och det är dags att koppla av och belöna sej ...... Och hur kan jobbet vara en större morot att hålla sej nykter än den han säger sej vilja leva resten av livet med ???
Nåja, lite tankar så här på midsommarafton... Idag är jag inte orolig. Dricker han så får han väl göra det.... En dag i taget även för mej !

Anthraxia

Jag inleder rätt ofta med "Jag tror" ;)
Nå! Jag TROR; när man jobbar är man upptagen - hela tiden. Man hinner inte känna myrorna i skallen, eventuell ångest, och så vidare.

Jag läste för ett tag sedan om en kvinna som bestämt sig för att sluta dricka, och plötsligt upptäckte hur mycket TOM TID det finns på ett dygn. Innan hade hon ju druckit bort tiden, men som nykter upptäckte hon att hon inte hade en aning om hur hon skulle få tiden att gå.

Min pojkvän har börjat laga mat, städa, och lösa korsord hela dagarna - men det han gör absolut mest är att spela tv-spel. Det är ju heller inte nyttigt, och kan vara beroendeframkallande, så jag försöker släpa ut honom på Pokemon Go-promenader, så att han iallafall får frisk luft och får röra lite på sig.

Dessutom producerar fysisk aktivitet endorfiner. Och, har jag läst mig till, missbrukare tenderar att ha problem med signalsubstanser; hjärnan har byggt upp sig så att de har Hemskt svårt att känna sig glada av något annat än sin drug of choice.

Så jag tror inte att han/de inte värderar dig/oss - jag tror bara att "vardag" inte stimulerar deras avtrubbade receptorer tillräckligt.

...ska jag vara lite personlig - även om jag VET att det inte är samma sak - så har jag själv aldrig varesig hetsätit eller spytt på jobbet - ätit "lite för mycket" har jag gjort på jobbet, men aldrig sådär så att jag tappat kontrollen över det.

Nu är det inte samma sak, men det är ju också ett sorts kompulsivt missbruk...

Nå. Jag tror ändå det är lite så; med "tom" tid börjar hjärnan skrika åt dem. Typ.

Troll65

Det du skriver känns så igen...min sambo känner nog precis som du är jag rädd...därför vill jag bara tacka för det du skriver och önskar dej verkligen en ljus framtid och fortsätt vara motiverad...kram till dej!

Djävulsdansen

Nu har jag läst din tråd och känner igen mig i mycket..
Fastnade för din mening där du skriver att så länge du väljer att stanna kan du inte gå och gnälla och tycka synd om dig själv.. Tack! Precis så är det ju även för mig. Jag är fri att gå om jag vill men precis som du älskar jag ju min man och hoppas. Kram

Djävulsdansen

Måste bara berätta.. Min man ville nyss ha en sömntablett ( mina )
Inte så lämpligt med så mycket alkohol i kroppen men han gav sig icke
Gav honom en Dimor ( mot diarré) ?
Och nu har han lagt sig

Anxiete

Så jäkla bra !! Han kanske tycker de funkar kanon ??
Ingen kan säga att vi inte är uppfinningsrika .....
Satt och tänkte på det här med semestrar . Vi reste väldigt ofta till för 3 år sedan, då tröttnade jag. Det var ju inte ens kul de flesta gångerna. Jo, att se och uppleva såklart men oron för flygresan( ska han traggla ihjäl alla på planet) första 3 dagarnas standard-brakfylla ( vad ska de andra gästerna tänka) och sedan resan hem( alla vilar och är trötta, min man kör hela programmet) Skaffade valp och har två hundar nu så det är svårt att lämna iväg dem, men jag trivs hemma , här behöver jag inte oroa mej! Fan va sjukt, vi har alla möjligheter att ha ett fantastiskt liv och här sitter vi.. eller rättare sagt jag sitter , han har lagt sej....

Anxiete

Står still just nu. Jag har upptäckt senaste månaden att maken ”kan om han vill” (något förenklat) innan kunde han inte låta bli att dricka men nu kan han periodvis. Jag är fortfarande övertygad om att det finns en psykisk sjukdomsbild bakom drickandet men naturligtvis har han byggt upp ett alkoholberoende också. Jag försöker se positivt på att han minskat på intaget men vet ju att det är en tidsfråga innan det ökar igen.
Och jag då, vad gör jag? Inte mycket. Velar mellan att lämna, kollar husannonser, räknar på budget, får jag ett nytt jobb 55 år ung? Jag jobbar ju hemifrån i hans firma, alltså innebär det att jag måste ha ett nytt jobb för att kunna flytta. Hur ska mina hundar kunna bo i lägenhet, tror vi hade blivit vräkta ?
Tankarna snurrar och livet går vidare....
Om jag stannar och han fortsätter dricka, hur länge dröjer det innan han blir allvarligt sjuk? Ska jag ta hand om honom då eller går det fort?
Äsch, nu skiter jag i detta , jag löser inget idag heller. Jag tar en långpromenad i stället !!
Glad fredag på er alla ?