Hej!
Glad, överpresterande student som alltid tar på sig mer ansvar.
Har två jobb vid sidan av studierna och lever i 110.
På ytan är det så jävla bra men det är det ju inte. Inte egentligen.
Jag mår fördjävligt och jag dricker alldeles alldeles för mycket. Minns inte när jag var nykter en hel vecka längre.

Jag hatar det. Jag vill inte mer. Självförakt och studierna börjar ta stryk över mitt beteende/beroende nu. Relationen med mannen börjar ta stryk, jag isolerar mig mer från vänner. Har slutat att träna för jag är ju antingen full eller bakis. Gått upp mer än 10 kg sedan i somras och jag ser sliten ut.
Jag känner mig sliten.
Jag känner mig trasig och tom.

Så många relationer, beslut och vägval jag onyktert valt. Men det har inte bara varit skit. Väldigt många roliga minnen, härliga vänner och goda drinkar i diverse länder har jag hunnit med med åren. Ibland kan jag dricka "normalt" men oftast inte.
Jag tror man kan kalla mig för periodare, om man nu vill sätta stämpel på det.
Förälskad i alkohol vid första ögonkastet. För det är ju det där, oavsett hur dåligt och farligt och knäpp jag blir av alkoholen så förlåter jag alltid den och dricker igen. För att när jag är berusad så är allt så lätt. Men det är ju oxå en lögn nu när jag skriver det, "lätt". De värsta scenarierna och händelserna jag varit med om är just när jag varit full. När den gnutta självbevarelse och överlevnad försvunnit, när det svåra blir dubbel så svårt. De gånger jag känt att livet inte är min kopp te längre. Då har jag varit berusad. Så att allt blir lätt, det är en lögn. För mig själv.

Jag behöver bli nykter, jag vill vara nykter. Hur fan gör man det?
Vem är jag, när jag är nykter en längre period?
Här kommer jag skriva ut allt, naket och anonymt.
Min resa ur den farliga dansen.

Mvh
Studenten

Well...
vart startar man?
Hur mår ni? Är ni kvar?
Jag lever, dock sjukskriven just nu. Akut stressyndrom Ftw, Yay! (Ironisk).

Ta hand om er.

Så jag tänkte väl starta bearbeta mig själv igen. Någonstans är det läkande att skriva.

Nu är jag sjukskriven. Det mesta är väl likadant. Men inget är samma.

Jag har flyttat isär från min man. Vi har skiljt oss, vilket var mitt beslut. Jag har hittat ett nytt boende. Det tog ett tag, det gjorde jätte ont.
Jag är kvar på mitt jobb, men det är inte roligt längre. Stressnivån är väldigt hög hela tiden. Resurserna är små. Jag har slitit som ett djur sedan jag startade. Jag är trött.
Blev gravid i jan med en ons, det var fruktansvärt. Jag vill inte ha barn, än mindre bli gravid. Jobbade mig igenom det. Gjorde arbort, arbetade mig igenom det. Startade med nytt preventivmedel. Hatar det.
Början av mars, är med om ett övergrepp. Polisen rubricerar det som våldtäkt och grovt brott. Jag jobbar mig igenom det.

Jag arbetar, går till jobbet. Sovit 1-3h natt sedan feb. Jag är trött. Jag är stressad. Jag orkade inte mer. Dagen jag gick till våldtäktsavdelningen sjukskrev läkaren mig. Det är en vecka sedan, och här är jag nu. Utmattad.

Det var mitt vidare liv.

Jag skriver nog mer sen, men hjärnan la av nu. Jag är trött.

Ta hand om er!

Skriva att jag beklagar allt ont som har skett och sker i ditt liv nu. Hoppas du får all stöd och hjälp som du behöver -Mentalt.psykiskt som fysiskt..! Hoppas innerligen att saker och ting vänder för dig..Känner med dig..
En stor varm kram

Tack miss_blondy?

Just nu är jag nyvaken. Fick in 13h sömn i natt. Hela denna veckan har jag legat mellan 11-13h sömn. Är inte störtförtjust i detta, sömnmedel är så inte min grej. Men nu är det såhär och det är bättre att jag sover mycket än inget. Blir bara så jävla bakfull på dem. Tar en evighet att vakna till på riktigt igen. Sen dömmer jag mig för att jag inte kommer upp när jag vill på morgonen. Kanske ska jag helt enkelt skita i att ställa larm nu. Kanske är det så att min kropp verkligen kurerar sig. Kanske flyr min hjärna omedvetet in i en drömvärld.

Vilket som, jag är trött. Klockan är snart 15:00 och jag är nyvaken en torsdag.

Ta hand om er!

Gårdagen var mentalt väldigt väldigt jobbig. Slutade med att jag gick ut vid 22 och sprang. Som jag sprang, grät och sprang. Ville slå och skrika ut min ångest.
Vilket jag oxå gjorde när jag kom hem. Skrek i en kudde allt jag kunde, grät och slog. Ut med ilska, ut med ångest. Bara ut från min kropp. Jag är så arg på så mycket. Jag känner mig arg på våldtäkten, på han som gjorde mig gravid, på mitt jobb, på skilsmässan. Jag är arg på mig själv som inte kan hantera det, som blir sjukskriven. Jag blir arg på mig själv på sättet jag hanterat det ibland, jag blir arg på tidigare självdestruktiva beteendemönster som tittar fram. Och jag är ledsen. Jag är så jävla ledsen. Och trött.

Men! Gårdagens psykbryt verkar ha varit läkande på något sätt. Idag mår jag bättre. Tog ingen sömnmedicin igår, så jag vaknade ganska pigg. Bokade in en tid hos frissan idag, så nu Hr jag fint hår. Gick omkring och strosade i köpcentrat. Köpte en ansiktsmask, nagellack och lite annat fint. Lindex har 25% på en vara idag så passa på.

Det var skönt att vara ute och promenixa så, gav mig mer energi. Funderar på om jag ska sortera tvätt innan gymmet eller efter gymmet idag.
Träning ÄR verkligen ett fackking lyckopiller. Jag bearbetar massor när pulsen går upp. Eller om jag kör yoga eller nått annat fysiskt.
Och det håller mig ifrån A, för nej. Jag dricker inte om ni hade funderingar kring det.

Ta hand om er!

Somnade vid 5 i morse. Han jag dejtar nu bråkar så jävla mycket. Jag vet inte om han medvetet vill göra illa mig genom att inte förstå och lyssna, eller om det faktiskt är mig det äe fel på. Det är alltid jag som får be om ursäkt, och jag vet inte hur mycket mer jag kan ge till honom av mig. Jag ger allt, ändå räcker det inte. Han är manipulativ, så mycket är
Jag medveten om. Mina vänner säger att jag ska dumpa honom, men ändå håller jag fast. De kallar det för psykisk misshandel. Jag vet inte om det stämmer eller inte. Men när det är bra är det så jävla bra.

Varför gör jag såhär mot mig själv? Vad är det i mig som låter mig slängas med?
Älskar jag inte mig själv?

Idag är energin låg. Jag är trött trött. Utmattad. Känner hur ångesten kommer krypande i mig. Känner igen symptomen. Känner en typ av hopplöshet över att ha hamnat där jag är idag.
Vet ibte riktigt hur jag ska kunna ta mig ur detta, och det skrämmer mig. Jag vill ha tillbaka min energi. Igår var en bra dag, tills han fuckade ur igen.

I kväll ska vi ut och dansa. Jag kommer dricka idag. Förhoppningsvis kommer jag må bättre innan jag åker. Har ingen alkohol hemma, så det lär inte bli så mycket idag ändå. Det känns okej.

Sedan jag blev sjukskriven har jag haft svårt med maten. Mycket tankar kring att ibte äta har dykt upp igen, misstänker att det är någon typ av känsla av kontroll. Eller så har jag för mycket fritid.
Varför kan jag inte ta hand om mig själv ordentligt?
Jag förstår inte. Kanske är det för att jag är sjuk, men jag identifierar mig inte med det. Jag accepterar fortfarande inte att jag faktiskt är sjuk. Kanske är det därför de dömande tankarna kommer så fort jag inte orkar något. Istället ligger jag näst intill apatisk inför minsta syssla jag behöver göra. Ser hur tiden går och blir mer stressad. Hade antagligen behövt någon som puttar på mig ibland.
För jag orkar inte.

Jag orkar inte. Jag är så jävla trött.

Ta hand om er!

Blev fortsatt sjukskriven i 2 veckor till. Har galet svårt med sömnen. Just nu är jag så fantastiskt galet uttråkad.
Blivit förkyld också. Yay!
Drömt mardrömmar de senaste dagarna/nätterna. Inte kul, lite skraj för att sova.

Livet va. Det fortsätter.
Ny tag i morgon.

Ta hand om er!

Jag tänkte ju givetvis skriva när du återvände. Men jag kan ju inte ha välkomnat dig tillbaka. Vad jobbigt du verkar ha. Och du, ett destruktivt förhållande... Har provat det och när man kom ifrån det så ser man att man behöver omge sig med människor som stärker. Inte de som söndrar. Men när man är inne i det mår man inte tillräckligt bra. Och du mår ju uppenbarligen inte bra. Hoppas du kan hitta tillbaka till det självförtroende och den livsglädje som du utstrålade för ett tag sedan. Fast jag är tveksam till om du kan det med någon som står dig nära och som bryter ner dig. Det tar i alla fall längre tid. Omge dig med vänner, vila, se på den fantastiska människa du är. Det lyste igenom här på forumet. Så snälla, släpp tillbaka henne! Hon är värd att må bra igen.

Finns i förändra ditt drickande forumet, under tråden "jag var inte riktigt där ännu".

Fridens liljor! ?