Vad skriver man?

Hårt arbetande kvinna/maka/mor som har många projekt i luften.
Jag har ett rikt känsloliv och grubblar och funderar, planerar och strukturerar hela tiden.
Alkoholen gör att jag känner att jag varvar ner och hamnar i en "vardagsfart". Jag njuter mer av det lilla, känner mig mer närvarande i tanke och själ och skrattar mer. Dricker inte på jobbet, men varje vardagskväll blir det 1-3 glas vin samt även på helgerna. Nu under semestern har det blivit en större konsumtion under dagtid.

Innan jag var 20 år hade jag nästan inte kommit i kontakt med alkohol alls, det hade heller inte lockat mig.
Fina svärföräldrar kom in i mitt liv. De levde mer "Medelhavskt" och tog ofta ett glas rött vin till maten. Det var med dem jag började lära mig tycka om vin och dricka snaps, konjak etc.

Har en dagboksanteckning om från femton år sedan, när jag var cirka 25 år och jag tog en klunk whiskey i min ensamhet för att stärka mig inför ett jobbigt telefonsamtal. "Är det nu det börjar?" Som att jag vetat om att jag skulle börja nyttja alkohol på ett ohållbart vis. Att det var mitt mål?

Maken serverade mig ofta en liten "Baileys" i tevesoffan. Själv drack han nästan ingenting. (När vi träffades så var vi båda med i nykterhetsförbund till och med). Det var när kartongvinet börjat komma på riktigt som jag verkligen började njuta av vinet. Men länge räckte det med ett glas och aldrig på vardagar. Det var även då främst maken som serverade mig vinet.

Jag blev deprimerad och sjukskriven för fem år sedan och det var då jag verkligen "jobbade hårt" för att bli alkoholist. Jag tullade av makens fina whiskeysorter (han hade ett trettiotal som han hade för "show-off", men bara bjöd från, aldrig drack själv från). En dag tittade han i skåpet och blev förfärad. "En alkoholist har brutit sig in hos oss och druckit av min whiskey, kom och titta". Jag blev kall, men ändå lättad. Jag berättade att det var jag. Att jag försökt att lätta på ångesten. Efter att vi samtalat frågade maken om jag ändå ville ha en whiskey och var beredd att hälla upp en i ett glas. Jag tackade nej. En period köpte jag flera lådviner av samma sort. Tog lite av dem allteftersom och kunde ställa fram dem när de började bli halvtomma, så pass att maken sade att "Dricker du inte av ditt vin längre?". Jodå tänkte jag, i smyg.

Har köpt Romflaskor i omgångar och druckit klunkar ifrån i smyg, men sprit ger mig inte samma avslappning som vin. (Illamående, väldig törst på kvällen/natten, magont etc.)

Jag har märkt hur toleransnivån sakta har höjts. Ett glas vin gör att jag slappnar av, men det jag ser är konsumtionsmönstret, att första glaset släpper spärren jag tidigare haft vid ett glas vin och nu fortsätter att ta två till. Jag märker också hur jag har blivit mer lättirriterad och "melankolisk", liksom gråtmild på ett sätt som är förvirrande för barnen. Det är det som gör att jag vill begränsa mitt intag.

Under semestern har det blivit alkohol varje dag. Maken gör goda drinkar som han ger mig på altan bland annat. Däremellan tar jag själv då det kickat igång "vill-ha-mer"et.

Jag VILL och SKA komma tillbaka till "ett glas vin" på fredagskvällen. ÄLSKAR vin (alltså även själva smaken, är med i ett vinprovargäng sedan 20 år tillbaka och är en hejare på mina druvor och ursprungsländer etc.

Nu har jag sagt till maken att jag ska ha en "vit månad". Att jag ska ge mig dispens på vinprovningen som kommer och att han och jag kan dela på en flaska vin på fredagskvällen om han vill, men att jag på övriga dagar och i andra sammanhang inte ska dricka något.

Igår drack jag cola till fredagstacosen, precis som jag gjorde när barnen var yngre. Jag hade nästan glömt hur gott det var med kombinationen.
Sååå....igår var min första "vita" dag.
Idag är det min andra.
Känner lite oro i kroppen och har haft huvudvärk både i går och idag, men det kan även vara åskan i luften som gör.

Skulle tycka mycket om att få prata med andra som är i samma situation, som försöker avstå helt eller begränsa intaget.

Jag känner mig stark och ska fixa detta!

Äntligen, shit vilken vecka! Hur har er varit?

Jag har ett sug efter ett glas rött just nu (för att jag känner att jag är värd det, för att jag vill varva ner).
Men...jag tar inget för jag TÄNKER att jag är värd att vara nykter och ska varva ner med att slösurfa lite, bläddra i en MIO-katalog och njuta av den vackra hortensian jag köpte till mig själv som uppskattning för att jag håller mig nykter. (Kostade som en finare flaska vin!) Vilken färg? VIIIIIT förstås! :-D

Puss på er alla fina. Ha en riktigt fin, vit fredag nu och tacka er själva imorgonbitti när ni vaknar. <3

...frågade maken.
"Näpp" svarade jag och tog en stolt klunk av isvattnet.
"Joooo..." trugade trettonåriga dottern.
Jag tittade häpet på henne och sade med ännu starkare övertygelse i rösten:
"NÄPP, det ska jag inte! Kan du skicka gratängformen tack!"

Och maken kom in med sitt egenbryggda öl och även ett glas av sin brors.
"Här, smaka!" och jooo....jag smakade på riktigt, en sådan där liten minisipp som bara typ täckte tungan med lite smak. Både av hans och sedan av hans brors. "Näee.....ta en större klunk så att du verkligen känner skillnaden. Det saknas lite kolsyra bara"
"NÄPP, nu har jag känt smaken, det räcker så tack"
Sade jag. Det smakade inte ens lockande.

Strongt, mycket strongt. Inget KAN nog stoppa mig nu!

Jag har inte rökt mer än lite "social-röka" på några raster på gymnasiet då jag försökte passa in.

Men...det är ju så vedertaget att "det är svårt att sluta röka". Även om du inte röker så vet de flesta om olika tekniker att sluta på.
Sluta helt. Trappa ner. Nikotinplåster. Nikotintuggummi. KBT. Hypnos. etc.

En rökare som beslutat sig för att fimpa för gott möts inte av cigarettreklam i tidiningarna, inget rökande i varje scen på favoritfilmen och inga som står omkring sig och ropar "Jooo...en halv cigg kan du väl ta".

Som med vinet t.ex. Vinreklam på varannat uppslag i DN och i veckotidningen. I nästan varje scen på TV en vanlig kväll så konverseras det över "ett glas vin" någonstans. Vänner som trugar och uppmuntrar till att man ska dricka, "kom igen, ett litet glas skadar ju inte". Ingen som uppmuntrande diskuterar olika sätt att sluta dricka på "Jag har hört om en person som gick till en snubbe i Stockholm och fick hypnos. Sedan dess har han inte tagit druckit en droppe".

Vinet. Alkoholen. SÅ mycket mer exponerat, ändå sååå mycket mer nedtystat. Det borde ju innebära att vi som lyckas sluta dricka TROTS alla dessa motvindar är sjuhelsikes starka i vårt psyke! Eller hur?

Nämnde lite innan om en kille som jag träffade lite i smyg. "Vi har ett gemensamt bekymmer, ska vi ta en fika och prata om det". Han, som var öppen med sin alkoholism. Jag ville veta mer om honom, hur han hanterade det, kunde dela våndan och oron med någon. Men...att han ville något mer, men inte jag.

Han som sumpade hela sitt förhållande genom att ringa upp hennes lön på sexsamtal typ "Heta linjer" och sprit. Han grät och var ångerfull, men kom onykter till våra fikastunder. "Du är så mycket starkare än jag" sade han och sökte om igen en "mamma" att få tröst och empati ifrån. Jag var inte den personen alls.

Idag, efter att ha varit helt vit i fem veckor, fick jag återigen en vänförfrågan från honom på FB. Klickar på hans profil och ser att han allvarlig och med "flummigt" uttryck står brudgum med en kvinna som ser ut att vara 20 år äldre än han. Framgår att hon har barnbarn av hennes profil. Hon tittar på honom på bröllopsfotot. Han tittar bort, med händerna i byxfickorna och med munnen lite apatiskt halvöppen och snedvriden, vattniga ögon.

Jag nekade hans vänförfrågan och överväger att kontakta henne för att förvarna om att han är "på jakt" igen. Om hon nu inte visste att han hade sådana maniska perioder. Samtidigt så inser jag att jag inte kan eller ska göra det, varken öppet eller anonymt. Det är hennes liv som hon har valt. Men jag blir oerhört ledsen...för hennes skull...det blir jag.
Jävla sprithelvete vad den tär och förstör överallt.

AlkoDHyperD

Här, men framför allt uttalas till maken.
Vad fyller det för funktion för din make, om du dricker?
Att dottern trugar kan vara ett sätt för henne att se om du menar allvar med att vara nykter, så det lämnar jag, men maken pressar dig ju att dricka. Vad vill han med det?

...tänker att han bara var så stolt över sin öl. Pratade om den halva kvällen och sedan hade hans bror messat honom att den var helt ok, bara behövde lite tillväxt jadajadajada....Tänkte inte att det var någon baktanke bakom faktiskt.

Jag undrar när det ska sluta trigga igång saker i mig.

När maken klirrar i köket (när olivoljeflaskan slår mot vinägerflaska t.ex.) så spetsar jag öronen och likt Pavlovs hundar börjar jag reagera med förväntan. Jag blir spänd och "stannar upp" i det jag gör i angränsande rum. Tidigare brukade det kunna innebära att han förberedde ett glas vin åt mig.

Eller nu när jag själv klirrar med glasflaskorna i kylskåpet - dressingflaskan mot saftflaskan. Klirr! Då blir jag spänd och på min vakt. Var det någon som hörde? Och sedan den där efterföljande "skamkänslan" jag hade.

Klirrandet fortsätter att trigga igång detta i mig, även så här fem veckor senare. Undrar när jag ska ha blivit "utsläckt" på denna betingning? När kommer klirrandet av flaskor vara något jag inte reagerar fysiskt och psykiskt på längre?

Det är jag det.
Uppe med tuppen. Tagit en uppfriskande morgonpromenad. Försöker hitta nya strategier att lugna ner min brinnande hjärna på och lyckas till viss del genom meditation, påbörjad yoga, andas och just promenader. Men jag har långt kvar.
DET är det största hotet mot min nykterhet - att mina tankar ska ta överhanden från nuet. Alkoholen dämpar oro, ångest, "drivet" att hela tiden ha tillvaron under kontroll. Planerandet. Strategier. Effektivitet. Hela, hela tiden...kontroll!!!

...hade detta varit en kväll av en riktig rödvinsdrunkning. Maken borta på kick-off. Tonåringarna ligger i sina sängar, på väg att sova.
Men...den tiden är förbi nu. Har lagat mat med barnen, ätit, skjutsat, hämtat, tvättat, hängt tvätt och fixat. Sett "Idol" med dottern och druckit en stor kopp te.

Fast...det faktum att jag ens reflekterar över att jag SKULLE ha druckit de där glasen med vin gör ju att jag inte är framme än. För...vuxna, föräldrar, som är hemma ensamma med sina barn en måndagskväll tänker nog inte alls på rödvin.

...hade detta varit en kväll av en riktig rödvinsdrunkning. Maken borta på kick-off. Tonåringarna ligger och sover.
Men...den tiden är förbi nu. Har lagat mat med barnen, ätit, skjutsat, hämtat, tvättat, hängt tvätt och fixat. Sett "Idol" med dottern och druckit en stor kopp te.

Fast...det faktum att jag ens reflekterar över att jag SKULLE ha druckit de där glasen med vin gör ju att jag inte är framme än. För...vuxna, föräldrar, som är hemma ensamma med sina barn en måndagskväll tänker nog inte alls på rödvin.

Vuxna som är ensamma med barn hemma och som inte är alkoholberoende tänker såklart inte på rödvin en vanlig måndagkväll. Men, vi som har lyssnat på a-rösten för länge tycker såklart att det är ett perfekt tillfälle att dricka. Skruvat,

Bra insikt! Kram?

Jag inser att jag jagar något hela tiden. Perfektionen med kontrollen som drivmedel?

Jag minns mig själv som barn. Ganska ensam, men nöjd med ensamheten. Pusslandet. Mimandet till musik i mitt stängda rum. Ritandes något. Löste en kluring av något slag, pysslade. Och jag hittar inte till ett intresse i mig själv.
Att bara "slötitta", "slöläsa"...bara "hänga" lite..."strösurfa". Ta en virknål och ett garn och se vad det blir liksom. Men näe...jag blir rastlös. Sånt "slöseri" med tid. Ofta känns det som om jag har begränsat med tid på mig och det enda som hejdat ner mig är alkoholen.

Och...där klack det till i mig. Kanske är det trots allt ett trauma efter att min mamma plötsligt gick bort när de var lika gamla som mina barn är nu. Att "poff"...skicka iväg dem till skolan med en kram och "ha en bra dag, vi ses i kväll" och sedan "poff" vara borta för alltid när de kommer hem. Som det nu blev för mig. Tänk att jag inte funderat på sambandet tidigare. Jag måste bestämma mig för att jag inte behöver oroa mig, att jag kommer att få leva länge till. Att jag har TID att leva långsamt och ha lite "tråkigt".
(Tänk vad nykterheten kan skingra dimmor egentligen)

AlkoDHyperD

Det du i förbifarten nämner om din mammas bortgång när du var barn. Bara ”poff” borta? Det är ett Trauma med stort T.
Om du inte tidigare fått chansen att reparera det traumat på ett eller annat sätt - man kan läka utan terapi och barn kan klara svåra saker med rätt omgivning och omhändertagande - kanske psykoterapi skulle ge dig mycket.
Kram

...jag trodde att jag läkt faktiskt. Känner mig stark (bortsett från min alkholismsvacka....hmmm....) och har tagit mig så långt i livet på många olika sätt. Men...kanske just i denna "jakt efter den mest optimala vardagen" ändå är en spillra som skaver. Psykoterapi har jag inte provat faktiskt. Har du själv erfarenhet av det?

Kram tillbaka

....är det dags att sluta räkna? Minns att jag gjorde samma sak när maken och jag precis blivit tillsammans. "Nu har vi varit tillsammans en vecka. "Nu har vi varit tillsammans i tre och en halv vecka". "Nu har vi varit tillsammans i fem veckor".
Han svarade där någonstans att "Nu får du sluta räkna...vi ska få det att hålla livet ut".

Kanske jag ska sluta att räkna förhållandet till A också? (Tror jag går in i vecka 6 imorgon)

Pecali

Så väl jag känner igen det du skriver. Att köpa nytt vin för att dölja det man druckit upp. Jag bad min man att ta bort all alkohol vi hade inne i huset. Min man reser mycket och gillar god whiskey. Hur fin whiskeyn bryr jag mig inte om när jag behöver dämpa min ångest. Nu är allt ute ur huset och det är skönt. Jag vill inte fortsätta att dricka. Jag mår dåligt men framför allt mår min man och vuxna barn inte bra. Jag har en jättebra terapeut som ger mig medicin för att sluta dricka, det fungerar bra. Lycka till ❤️.

AlkoDHyperD

Jag arbetar med psykoterapi. Och har själv gått hos en fantastisk terapeut i tre år. Om man hittar någon som passar utifrån person och behov är det nog den mest värdefulla investeringen man kan göra