av Dee

Dee
tis, 2019-06-25 - 21:00

Tidigare i våras träffade jag en ny kompis under IRL-träffen alkoholhjälpen arrangerade.
Det är så spännande med nya kompisar när man är vuxen. Det är då rakt inte som när man var lite knatte och rätt fram och bara "Tja! Vill du leka?"
Jag har inte så många kompisar jag umgås med, kanske 2-3 stycken. Alla vet om att jag är nykter alkoholist och alla är stöttande - SÅ skönt och jag är oerhört tacksam för att de orkat med mig, och fortfarande finns kvar!

Men, ingen förstår riktigt. Inte på riktigt riktigt.
Inte hur det blev. Inte hur det varit, inte hur det är. De vet om att jag kämpar, ibland mer, ibland jättelite, ibland när det behövs, ibland lagom. Men de vet inte hur det är att kämpa mot alkis-allergi.
Men det vet hon!
Till henne behöver jag aldrig klä orden i någon slags förskönande version av att vara nykter alkis. Jag märker att jag blir helt avslappnad när vi snackat om det, det är som att jag bara blåser ur det jag tänker på, och fyller på med ny energi liksom.
Typ lite terapi på nått underligt sätt.

Jag känner att jag helt klart vill omge mig med fler av henne, så en shoutout till Cairy-appen som gör att man kan prata direkt till varandra utan att skriva i ett forum, om man vill bilda ett kontaktnät.
Mig hittar du under samma nick som här på alkoholhjälpen.
Du vill ha en nykter polare och hitta på nyktra saker i Stockholm!

/Dee

Dee
fre, 2019-06-28 - 23:40

Har jag varit en del av allt detta?
Har jag verkligen varit där?

Fredagkväll. 23:30. Tunnelbanan. Mitt i Stockholms hjärta.
Löningshelg. Vissa apraka. Killen bredvid mig har uppenbarligen redan haft en snefylla. Han luktar kräk.
Eller har han kanske hånglat med någon som nyss spytt?
Folk är glada i alla fall. Tur är väl det.

Men, är det verkligen sant att jag var en del av denna cirkus som jag nu storögt bevittnar?
Jag känner mig inte alls bekväm i miljön. Jag vill bara hem. Slippa se skiten.
Typ bara stänga ytterdörren och boa med tacksamheten.
Jag som brukade va nattens diva. Jag som brukade tycka att livet va perfekt med 1L vin i min lilla kropp. Sådär såsig och skönt slapp i kroppen liksom. Jag som brukade tänka ”jag kommer nog dö i det här eländet. Jag klarar aldrig av att bli nykter”. Jag som brukade tycka en nykter människa var världens mest keffa människa. En sån jag är nu. Exakt sån.

Tacksamhet!
/Dee

Strulan65
lör, 2019-06-29 - 07:51

Världen med nya ögon och nyttigt att reflektera. Önskar dig en riktigt fin lördag// kram Strulan ❤️??

Dee
fre, 2019-07-05 - 11:14

Min hund dog igår.
Hon blev 14,5 år.
Den där dagen man fruktar kom tillsist. Planerad fast ändå inte.
Hon fick somna in på operationsbordet då det vi hade hoppats på var en bursa på hasen visade sig vara en tumör av elakartad cancer med spridning till lymfan. Det beslutet att inte låta henne vakna var ett helt rätt beslut, i samråd med veterinären hade vi talat om det redan innan hon kom dit igår för operation, så senaste veckan har vi bara gjort svinroliga saker hon tycker om och avslutet har varit så himla vackert och jag känner genuint att jag inte kunde ha gjort det så mycket bättre. Vi gjorde sånt hon tycker är superkul: Bada, personspår, specialsök och leta grejer.

Jag befinner mig i något slags svart mörkt hål, i sängen bland snorpapper och chokladkaka. Jag vill inte ha riktig mat. Jag är hemma från jobbet. Har tagit semester igår och idag. Det där hålet vet jag är djupare än på den nivån jag befinner mig på just nu, initialt saknar jag henne nått så enormt mycket, men om ett tag kommer det bli så att man undrar vad man ska fylla den där tiden med, vem man ska ge sin kärlek till, vem man ska klappa, gulla och pussa på, vem man ska skämma bort, vem man ska snacka med och vem man ska längta till. Vem man ska utöva sin största passion och hobby tillsammans med, närmligen att träna olika typer av hundsport tillsammans med.

Min bästa vän.
Igår kväll kom jag på mig själv med att ropa på henne för att gå ut på promenad, jag började hälla upp mat i skålen och imorse så sparade jag sista biten av smörgåsen för att hon skulle få den.
Den här smärtan är inget jag önskar någon annan och är sådär fruktansvärt tung att jag inte kan andas riktigt, eller veta vart jag ska ta vägen.
Senaste gången jag gick igenom sorg, gick jag igenom den packad. Det var väl egentligen då jag fullt utvecklade det monstret med hjälp av alkohol som bodde i min kropp. Inget jag är stolt över. Men det var den enda lösningen tyckte jag då.
Jag är fullt medveten om att detta scenario med att hunden skulle dö, fanns med på min risk-lista för återfall jag gjorde när jag genomgick alkoholhjälpens program.
Jag har denna gång försökt bädda så noggrant som möjligt för mig själv genom att prata med min familj om att inte dricka alkohol i närheten av mig, och även bett min mamma att hålla koll på mig. Jag har berättat mitt beteendemönster när jag smygdricker, så att hon ska vara observant.
Jag får bara inte trilla igen. Inget återfall för att "hantera" sorgen. Jag måste vara stark. För min egen skull, för det blir för många konsekvenser om jag skulle ta "ett glas" vin. Jag måste hela tiden tänka på steget framför att bara döva sorgen - konsekvenserna av att förlora jobbet, bli en sämre människa, ångesten, att inte känna att man har kontroll etc. Det hjälper, att tänka på det.

I tisdags kväll hade jag ett samtal med min hund. Jag vet att det låter lite konstigt kanske, men ni som har djur har säkert upplevt den där känslomässiga, tysta kommunikationen som sker mellan en individ till en annan. Jag berättade för henne att när jag var mitt uppe i mitt missbruk var den enda egentliga anledningen till att sluta, att hunden skulle kunna återfå sin nyktra matte sin sista tid i livet. Och det fick hon, dryga 7 månader. Och det är jag enormt tacksam för att jag kunde ge henne, så därav får jag inte börja dricka för att jag tror att jag kan hantera sorgen bättre på det sättet.
Det får bara inte hända. Hon skulle bli så djupt besviken på mig då. Och jag på mig själv också.

-

"Den människa som inte upplevt kommunikationen, den rena, klara, icke dömande, tysta men ändå så uttrycksfulla kärlek, mellan sig själv och ett djur, är något fattigare än andra.
Den gränslösa, osjälviska och ovillkorliga kärlek vi två hade till varandra, är en ynnest att ha fått uppleva. Utan ord men med en högre dimension av tankar och känslor, har vi tagit hand om varandra.
Det är bara så vackert. Villkorslöst, kärleksfullt.

Livet har varit så vackert och fyllt av skratt och äventyr. Beslutet är det mest osjälviska handlingen en människa kan fatta. Sorgen efteråt är förlamande. Och saknaden som ett stort tungt täcke.
Vila mjukt min nalle!
M 2005 - 4/7 2019"

Adde
fre, 2019-07-05 - 17:13

känner så enormt för din sorg och skulle helst vilja vara i närheten för att kunna ge dig en kram och kunna låta dig prata och gråta och bara finnas där för dig. Ta hand om dig nu !! Kram !!

sweatpea
lör, 2019-07-06 - 13:36

Jag beklagar sorgen. Att säga farväl elker på återseende till ett älskat husdjur är verkligen bland de tyngsta man kan göra.
Sörj , gråt och var arg, det är helt naturligt. Och när den värsta stormen är över skapa etg minneskollage i huvudet med de bästa ögonblicken ni hade tillsammans.
Du kommer att klara även denna storm.

Dee
sön, 2019-07-07 - 21:44

Jag går runt tyst. Hela helgen har varit en enda stor leda.
Försöker döda tiden. Döda tid så jag kan få gå och lägga mig igen och sova bort saknaden.
Försöker skingra tankarna genom att göra något. Varit ute i skogen sammanlagt 10 timmar i helgen.
I skogen kom jag på att plocka blåbär är en riktig tidsdödare, men usch vad tråkigt det är.
Plockade nästan 5 liter. Helt lila under naglarna och ser nästan syanotisk ut om läpparna.

Jag har en manlig kollega på jobbet som varit ganska påflugen enda sedan jag började. Vi har umgåtts ganska mycket utanför jobbet och jag har upplevt att han gillar mig. Jag vet inte vad jag tycker om honom men har väl tänkt att jag inte ska stänga dörren helt förens jag givit honom en chans.
Han säger på senare tid jämt att han tycker om mig. Jättemycket.
Jag har däremot inte släppt min kärlek jag försökt vinna tillbaka det senaste halvåret även om jag kanske borde göra det eftersom det är extremt dåligt med gensvar. Kanske spelar han död?
Oklart.
Men jag försöker glömma denna person och har riktat mitt fokus till denna snubbe som har uppgivit att han tycker väldigt mycket om mig och att han bryr sig om mig och att han vill att jag ska må bra.
Men en sak har jag märkt, utöver det att han kan göra närmanden mot mig som jag inte riktigt är bekväm med, t.ex har han ställt sig bakom mig när jag jobbar och tagit mig på rumpan, flåsat mig i nacken samt även gjort andra, mer grövre saker som är rätt osmakliga, är att om jag kommer till jobbet och är trött och tyst, då behandlar han mig som luft. Då samtalar han inte med mig, han frågar inte något, och han bygger upp någon slags mur mellan mig och den andra kollegan. Men är jag glad däremot och skrattar åt hans skämt och är pigg, då verkar testosteronet flöda i honom och han kan till och med säga saker som att han är sugen på mig.
En mycket märklig kille.
Jag har sett lite förbi hans beteende, kanske jag egentligen borde haft mer självrespekt från början och sagt ifrån, men jag har tänkt att jag kanske kan börja gilla honom om jag ger honom lite tid, det vore bra för mig att träffa någon.
Jag har samtalat mycket om relationen till min hund långt innan hon blev sjuk, jag har pratat med honom om kommunikations-biten och han har sagt att han förstår att vi har en nära relation.
Sista veckan min hund levde, har jag mått skitdåligt eftersom vi inte riktigt visste om hon skulle få fortsätta efter operationen, allt handlade om vad som hände på operationsbordet, så nog levde vi och gjorde roliga saker, nog grät jag på jobbet pga att jag inte ville gråta hemma och skicka en massa dålig energi och ångest på henne: Jag ville vara den där überroliga kompisen på två ben som va svinkul att hänga med in i det sista bara.
Jag har samtalat med min kollega om allt jag tänkt kring operationen och även att jag inte visste hur jag skulle må efter om det inte gick bra. Han sa att han förstod.
Sen dog ju min bästa vän i torsdags. Jag fick ett sms med en fråga hur det hade gått. Han fick ett svar. Han beklagade.
Sen har det varit radiotystnad fredag-söndag eftermiddag då han skickar detta ytterst olämpliga sms till mig:
"Hej! Hoppas helgen har varit kanon, min helg har varit jättebra! Kommer du imorgon?"
Är det bara jag eller är det typ topp tio i okänslighet?
Jag svarar till sist något kort om att jag kommer imorgon, varpå han fortsätter skriva om sin helg och hur kul han haft det.
Jag blir då så jävla förbannad att jag påbörjar en rad med ilskna ord, känner sedan att jag är så jävla arg att jag lätt hade kunnat dricka på den känslan men tar mitt förnuft till fånga och stänger ner konversationen och drar på ett avsnitt av alkispodden och biter ihop tillsammans med dom som förstår hur känslor och alkohol funkar, rider ut denna våg av ilska, varpå det efter 20 minuter kommer ett till sms (som att man inte skulle fatta piken med att man inte fått något svar tidigare) om att "nu skulle han duscha och chilla, vi ses imorn"

Gud, om du finns, GIV MIG STYRKA.
Jag var tvungen att skriva ner detta, dels för att jag är så jävla upprörd och faktiskt så arg att jag stundom känner impulser av att skita i allt och dricka på känslan, vilket jag naturligtvis inte kommer att göra såklart, men bara så att du som läser det här ska förstå hur upprörd jag är, men också dels för att se det nerskrivet och därefter ställa mig frågan:

- Överreagerar jag?

Adde
mån, 2019-07-08 - 06:45

du överreagerar inte.
Att ta nån på rumpan är inte ok, inte på något sätt. Tyder mer på en sned kvinnosyn än nåt annat. Och klarar han inte att känna empati med dig i din svåra stund så stäng ner alla kontakt. Du är värd så mycket bättre.
Och det finns ju en anledning till att AA rekommenderar att "ha byxorna" på ett år in i nykterheten, dvs man ska bli vän med sig själv först.
Ta hand om dig !

sweatpea
mån, 2019-07-08 - 09:48

Nej, fy 17 vilken ....typ. Det han utsätter dig för är både ett maktspel och sexuella trakasserier. Maktspel av typen att du bara blir uppmärksammad när du beter dig som han önskar, aldeles oavsett om du vill ha den uppmärksamheten eller inte. Trakaserier eftrrsom du inte utryckligen har bett om att bli föåsad i örat, klapad på rumpan eller de än värre saker som hänt.
Finns det någon möjlighet att prata med en chef eller facket.
Skriv ner dag, händelse, tid och din realtion och känsla när detta händer
Det är tyvärr så att det är lättare att bli trodd om man har det dokumenterat. Det kan hjälpa till att se mönster med, och hjälpa dig att komma undan om du inte får hjälp på jobbet.

Vitutanvin
mån, 2019-07-08 - 11:54

Normalreaktion skulle jag kalla det. Sund känslomässig reaktion. Olika känslor har ju olika syften, det vet du säkert redan, ilskan är just för att sätta gränser och skydda sig själv (och sin avkomma).
Det beteende du beskriver att han har verkar inte alls gynna dig, det är trakasserier och manipulation. Verkligen läge för dig att reagera och agera!

Dee
mån, 2019-07-08 - 19:35

(Tack Adde, sweatpea och Vitutanvin för era inputs, bra sånna, jag lugnade ner mig och kunde sova efter att jag skrivit tidigare inlägg - jag ser att jag inte överreagerade såhär i efterhand, men igår va jag så ilsken att det inte riktigt gick att resonera med mitt eget huvud!)

En av mina grundpelare i nykterheten har jag insett är att jag hela tiden är ärlig mot mig själv och bejakar vad jag känner. Det har jag inte gjort på det här viset tidigare utan jag har snarare tryckt undan saker och tänkt att jag överreagerat, eller är för känslig och kanske jämfört mig lite för mycket med hur folk i min närhet tar olika situationer, försökt hamna på någon slags känslomässig våglängd med vad jag tror är normen på något vis, eller vad jag tror att andra tror att jag känner, eller för den delen vad jag tror andra tror jag känner och därefter agerat antingen så som jag tror de vill eller bara tvärtemot vad jag tror att de tror att jag känner. (Haha, jösses, det där lät ju hur invecklat som helst)
Jag har pressat mig enormt hårt under flera års tid där känslor som att jag inte klarar av saker, eller är helt slut och egentligen behöver vila har tryckts undan och istället fått mig att jobba ännu hårdare och ännu mer, eller när jag känt att "nu går det sjukt bra, fan jag borde vara stolt" har fått mig att racka ner på mig själv och istället tänka att jag borde prestera ännu bättre. Eller i sociala sammanhang där någon sårat mig har jag direkt felsökt vad jag själv gjort för fel istället för att faktiskt vara ärlig med att det som hände faktiskt sårade mig. Det behöver inte vara något jag gjort för att skapa sånna situationer alltså. Jag felsöker typ alltid allt hos mig själv och skuldbelägger mig själv ofta, även när det är obefogat.
Ja ni fattar kanske.
Jag har inte riktigt vågat vara eller egentligen kanske inte sett mig som en central person i mitt liv, utan snarare alltid som en sekundär, där jag försökt tillfredsställa andras behov och känslor tills jag någonstans slagit knut på mig själv.
Det här blir alltmer tydligt ju längre in i nykterheten jag kommer.

Att jag imorse vågade stå upp för mina egna känslor och faktiskt på ett vuxet sätt konfrontera kollegan med att jag faktiskt tog riktigt illa upp under gårdagen när han inte frågade hur jag mådde, var riktigt starkt gjort av mig själv må jag säga!
Han bortförklarade sig, men jag stod på mig, han bad inte om ursäkt utan jag fick en gliring att jag var "jobbig" senare under dagen, men jag struntar i det. Det viktigaste är att jag tog upp en för mig relevant sak, som påverkade mitt humör imorse.
Det kändes bra, även fast jag hamnade i ett gammalt beteendemönster efter att han slängt åt mig att jag var jobbig, med att söka bekräftelse på mitt osunda sätt igen. Vilket som vanligt ger ett gensvar där jag blir bekräftad, eftersom jag vet vilka knappar jag ska trycka på.
Dessa beteenden jag själv såg hos mig idag har jag lovat mig själv att jag, när jag får råd till det, ska försöka bearbeta i terapi, för jag tror att om jag inte får hjälp att bryta sånna här beteendemönster och inte hittar mitt egna värde, kan jag nog lätt hamna tillbaka med min f.d partner in crime, Herr Vinflaska.
Jag är så tacksam för det jag äntligen lyckats se idag!

Jag jämför alldeles för ofta personen jag verkligen är kär i, men som typ vinner en Guldbagge i att spela död (haha!) men den här manliga kollegan som säger sig tycka om mig mycket. Jag vet att Mr J (dönicksspelaren) faktiskt geniunt tyckte (eller tycker?) om mig men att han verkligen inte mår bra med allt som han har i bagaget för närvarande, och jag tycker så fruktansvärt mycket om hans sätt att vara runt omkring mig - han är nog den allra första som verkligen behandlat mig med värdighet och respekt, vår relation gick så mycket djupare mentalt, än vad den här snubbens relation till mig någonsin kommer att göra, och att när jag jämför beteenden så är det ganska glasklart vad syftet med att etablera en relation till mig har varit. Tyvärr inte att lära känna mig för den jag är om jag säger så, så kan du som läser läsa mellan raderna.
Mr J fick mig verkligen att känna mig fin..
Det här inser jag nu, har varit ett tappert försök för mig att gå vidare från en kärlek jag typ grämt mig över att den fick ett sånt abrupt slut i december, men som istället har påvisat mig att det var jävligt äkta, det Mr J och jag hade, och att det överst på min to do list är att försöka få säga´t till honom.
Bara satsa det jag har och få det sagt, för jag tror han behöver höra det.
Sen blir det va det blir av det.
Jag vill vara ärlig med vad jag känner, inför mig själv, men också inför Mr J.

Dee
tors, 2019-07-11 - 21:46

Jag har blivit jävligt bra på att felsöka och analysera mina känslor och sinnesstämningar sen jag blev nykter för 216 dagar sedan.
Faktiskt riktigt imponerad av mig själv.
Det är njutbart att få känna känslor, och känna att man har kontrollen. Och även om jag ibland inte har kontroll, så är det numera helt fullt godkänt och okej att känna så ändå, det är befriande!
Den enda situation direkt kopplad till känsla jag ännu inte riktigt bemästrar eller vet hur man egentligen kan begränsa är pressade situationer på arbetsplatsen, typ saker jag verkligen inte kan styra över eftersom det är ledningens fel. Senaste veckan har jag fallit tillbaka något steg i mitt gamla beteende av att när det är mycket att göra så blir jag lätt lite svårhanterlig när det kommer till återhämtningen efter jobbet.
När jag kommer hem så kan jag rent av uppleva mig själv som rastlös och lite plockig med småsaker hemma, när jag egentligen är så trött att jag klipper med ögonen och hela kroppen skriker "lägg dig ner människa!" Jag är lite sånt till person som älskar högt tempo på jobbet, men den där off-knappen råkade mina föräldrar glömma när de skapade mig tror jag faktiskt.
Jag har väl egentligen inte riktigt sett sambandet med alkoholen och det här beteendet så klart förens idag när jag verkligen började felsöka min känsla i kroppen efter jobbet, vilket jag är enormt tacksam över.

I mitt tidigare liv, pågick den här både fysiska stressen men också mentala stressen 24:7 fast ungefär på nivå 10 om jag i dagsläget efter denna arbetsvecka skulle skatta att jag befinner mig på en nivå 3-4. Det var verkligen fruktansvärt.
Stress föder mer stress och det absolut enda sättet för mig att tillslut sätta mig ner och "vila" efter en arbetsdag, att kunna tillåta mig själv att få sätta mig ner och vila ska jag rättare sagt skriva, var med ett glas vin i handen. Som blev en flaska inom 1 timme, som blev ytterligare en flaska innan man däckade. Sen ångest när man vaknade. Självmedicinering i form av två glas för att klara av att komma upp ur sängen. Repeat.
Det, ser jag ju nu, funkade som en otroligt farlig belöning för min hjärna. Jag var endast värd att sätta mig ner med ett glas vin i handen. Jag var så jävla värd "avkopplingen" med alkohol.

Sen jag blev nykter har jag stenhårt fått jobba på att hitta andra belöningstekniker i min vardag, andra sätt att kanalisera stress på, och tvingande vila och återhämtning. Det är ibland, inte ofta, men ibland som att gå som en kravallklädd piképolis med sköld, hjälm och batong mot den mentala stressen och gamla beteendemönster. Det måste tyvärr bara göras, det måste hållas undan, för dricka alkohol för att hantera någon form av stressande situation, eller känsla i kroppen, det finns ju inte på världskartan som botemedel har jag ju fattat för 216 dagar sedan.
Den känslan kan man inte ignorera med alkohol. Den måste jag vara lyhörd för.

Idag har jag behövt gå med elpistol utöver min stridssköld och hjälm. Förjävligt. För det finns inget jag kan göra för att påverka just den situationen som utlöser stressen. Vi är tyvärr kort om folk. Vi måste få sakerna gjorda. Och jag vill inte lämna min enda kollega på plats i sticket, men jag känner ju att detta inte är bra för mig.
Runt eftermiddagen när allt hade lugnat ner sig och jag fick tid för lite återhämtning small det till av bara helvete i min hjärna. Faktiskt en av de största sugen jag haft.

216 dagar in i nykterheten och där kom det där jävla suget from hell. Va gör man?
Jag välkomnade suget, inte med någon större applåd eller så, mer ett konstaterande att "Jaha, du nu igen. Jag ser dig. Det är okej". Jag kanske inte hade tittat så mycket närmre på suget om det varit en av mina tankar som kan dröja sig kvar typ 10 minuter eller så, då kan jag med lätthet låta den tanken bero och se till att vara sysselsatt, men den här situationen var lite ny för mig, eftersom jag varit sysselsatt hela dagen och nu bara krävde en paus och kände att jag inte ville göra något en stund för att vila mig.
Då vart det helt plötsligt väldigt tydligt hur hårt etsat mitt gamla beteende sitter i mig.
Först blev jag nästan rädd, sen blev det till en reservation, sen till en betraktelse och efter att ha kämpat mig igenom 4 timmar med suget så lyckades jag vända det till min fördel och lägga en pusselbit på plats och se en ny sak jag behöver hitta en strategi för. (Sug en 5:a av 10:a, vilket inte är så farligt ändå, det var tiden det satt i som var hemsk)
Jag såg mitt gamla beteende när jag är stressad idag, glimtar av saker som nappade upp alkoholen till en stor best i mig.
Jag hade svårt att släppa stressen och tänkte när jag cyklade hem att jag inte riktigt kunde sätta mig i soffan och koppla av, för jag var orolig, jag vet inte om det fanns en potentiell risk men jag var inte villig att ta den, att om jag satte mig i soffan och vilade, skulle kanske suget vinna. Och det var där poletten trillade ner idag över vad som varit belöning och vad som nu är ett ganska tydligt straff mot mig själv och mitt välbefinnande.
Istället valde jag att ta en promenad till Alkohollinjen nere på Riddargatan och passande nog hämta tidningen som legat undanlagd ett par veckor till mig där jag deltagit i en artikel om stöd och hjälpprogram på internet. Jag valde att göra så idag för att bli rejält påmind om varför jag sitter här och skriver detta just nu och om varför jag är nykter.
Sen gick jag en vända på stan fast jag egentligen behövt vila och tänkte mycket på konsekvenserna av att "ta ett glas", inte bara de kortsiktiga, utan främst de långsiktiga. När jag jag kände att jag var lugn i sinnet efter stressen på jobbet gick jag hem läste jag igenom artikeln i "Alkohol & droger nr 2 2019" , kände mig stolt över att jag vågade ställa upp på intervjun och övade på att njuta av belöningar som inte innefattar alkohol: Jag hade en liten spa-kväll för mig själv istället och reflekterade över dagens insikter, som jag nu försöker förmedla till mig själv i skriftlig form här.
Kanske det hjälper någon annan som kanske kan känna igen sig i det jag försökt beskriva.

Ensam1984
tors, 2019-07-11 - 23:50

Wow, vilken underbar självinsikt du har. Jag har bara varit nykter, ja om 10 minuter, 10 dagar men har läst igenom din tråd och känner igen mig så väl. Och känner även som du skriver i de sista inläggen, att allt sitter i förhållningssättet och ärligheten gentemot sig själv och gentemot andra.

Du är en inspiration. All lycka!

Dee
fre, 2019-07-12 - 20:33

Hej!

Tack för era kommentarer, det värmde!
Jag finns på Cairy (appen/sociala nätverket för beroendeproblematik) under samma nick om ni har den också!

Mod och styrka på er väg,
Dee

Dee
mån, 2019-07-15 - 20:40

Jag och Mr J har pratat om en promenad i veckan, om än en kort stund att vi ska ses, men ändå. Jag får äntligen chansen att träffa honom!
Det är alltid så himla intressant hur män funkar - jag riktigt njuter när jag får analysera både mina manliga kollegors ibland grottliknande resonemang och beteenden, såväl som mer detaljerade studier som leder till aha-upplevelser, det roar mig mycket!
Jag har alltid försökt lite mjukt förmedla till Mr J att jag gärna träffas om han vill, alltid med en liten fråga, som inte har krävt något svar. Men kanske man kan få ett litet, yttepyttigt svar..? Månne?
Men ack nej.
Till slut fick jag nog och skrev, efter lite radiotystnad på drygt 2 månader.
"Hej! Jag vill ta en promenad med dig snart."
Då helt plötsligt kom ett förslag på en promenad. Respons och jackpot. Det var alltså så man skulle hantera honom i den situationen.
Jag ska bli mer som kommandoran tror jag minsann!
Jag förstår att detta kan uppfattas som att jag är någon förklädd igel, men, det enda jag är angelägen om att få berätta, är att jag är nykter, vilket kan förklara mitt konstiga beteende i vintras för honom. Jag vill ge honom förklaringen, men bara han är villig att stanna upp och lyssna på mig.
Kanske han kan se modet i mig?
Och hur stark jag var, är och har blivit?

Jag är nervös, försöker att inte skriva ett manus där allt blir sådär happy endning som vanligt när jag sätter igång och dagdrömma. Faktum är att jag inte försöker skriva något manus alls. Det här ska jag göra primärt för min egen skull.
Jag har väldigt klart för mig att jag troligtvis inte kommer att blotta mig på öppen gata under tidspress, men det manuset jag i alla fall skrivit innefattar att jag ska försöka förmedla honom att jag har något jag verkligen vill berätta, två saker faktiskt. (1. Att jag är nykter - its gonna take all day baby to tell my story, undrar om han behöver ansöka om tjänstledigt för att höra den storyn klart? 2. Att jag typ är sjukt kärlekskrank. Typ töntigt kär.)
Jag tänker att min bikt måste ske under bättre former än en promenad till från jobbet hem. Där jag kan få ta tid.
Det här är viktigt för mig.
Även om han inte besvarar mina känslor, så vill jag att han ska veta att jag tycker om honom, kanske han behöver få veta att han är värdefull mitt i sin kamp med PTSD från en period i barndomen INGEN ska behöva få utstå?
Jag ser på mina känslor till honom som vackra och närvarande, och att det bara kan få vara såhär ett tag på obestämd tid framöver. Det var en vän till mig, som jag lärt känna via alkoholhjälpen, som sa att det finns ju något vackert med att få känna och tillåtas känna även fast man vet att det inte är besvarat, fast hon uttryckte det så mycket bättre och klokare än det jag nyss skrev, och jag har funderat mycket på det sedan vi gick en promenad och pratade om det senaste gången vi sågs.

Jag är typ stel av skräck, motiverad, beslutsam och undrar vart off knappen för känslor finns på en och samma gång.
Låter jag som en galning?
(Risken finns.)

Adde
tis, 2019-07-16 - 20:43

må vara 2 äpplen hög men din personlighet är verkligt stor ! Ta hand om dig !