Jag tar tillbaka mitt liv.

200 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Adde
Nej

du överreagerar inte.
Att ta nån på rumpan är inte ok, inte på något sätt. Tyder mer på en sned kvinnosyn än nåt annat. Och klarar han inte att känna empati med dig i din svåra stund så stäng ner alla kontakt. Du är värd så mycket bättre.
Och det finns ju en anledning till att AA rekommenderar att "ha byxorna" på ett år in i nykterheten, dvs man ska bli vän med sig själv först.
Ta hand om dig !

sweatpea
Nej, fy 17 vilken ....typ.

Nej, fy 17 vilken ....typ. Det han utsätter dig för är både ett maktspel och sexuella trakasserier. Maktspel av typen att du bara blir uppmärksammad när du beter dig som han önskar, aldeles oavsett om du vill ha den uppmärksamheten eller inte. Trakaserier eftrrsom du inte utryckligen har bett om att bli föåsad i örat, klapad på rumpan eller de än värre saker som hänt.
Finns det någon möjlighet att prata med en chef eller facket.
Skriv ner dag, händelse, tid och din realtion och känsla när detta händer
Det är tyvärr så att det är lättare att bli trodd om man har det dokumenterat. Det kan hjälpa till att se mönster med, och hjälpa dig att komma undan om du inte får hjälp på jobbet.

Vitutanvin
Verkligen ingen överreaktion

Normalreaktion skulle jag kalla det. Sund känslomässig reaktion. Olika känslor har ju olika syften, det vet du säkert redan, ilskan är just för att sätta gränser och skydda sig själv (och sin avkomma).
Det beteende du beskriver att han har verkar inte alls gynna dig, det är trakasserier och manipulation. Verkligen läge för dig att reagera och agera!

Dee
Grundpelare: Ärlig mot mina känslor.

(Tack Adde, sweatpea och Vitutanvin för era inputs, bra sånna, jag lugnade ner mig och kunde sova efter att jag skrivit tidigare inlägg - jag ser att jag inte överreagerade såhär i efterhand, men igår va jag så ilsken att det inte riktigt gick att resonera med mitt eget huvud!)

En av mina grundpelare i nykterheten har jag insett är att jag hela tiden är ärlig mot mig själv och bejakar vad jag känner. Det har jag inte gjort på det här viset tidigare utan jag har snarare tryckt undan saker och tänkt att jag överreagerat, eller är för känslig och kanske jämfört mig lite för mycket med hur folk i min närhet tar olika situationer, försökt hamna på någon slags känslomässig våglängd med vad jag tror är normen på något vis, eller vad jag tror att andra tror att jag känner, eller för den delen vad jag tror andra tror jag känner och därefter agerat antingen så som jag tror de vill eller bara tvärtemot vad jag tror att de tror att jag känner. (Haha, jösses, det där lät ju hur invecklat som helst)
Jag har pressat mig enormt hårt under flera års tid där känslor som att jag inte klarar av saker, eller är helt slut och egentligen behöver vila har tryckts undan och istället fått mig att jobba ännu hårdare och ännu mer, eller när jag känt att "nu går det sjukt bra, fan jag borde vara stolt" har fått mig att racka ner på mig själv och istället tänka att jag borde prestera ännu bättre. Eller i sociala sammanhang där någon sårat mig har jag direkt felsökt vad jag själv gjort för fel istället för att faktiskt vara ärlig med att det som hände faktiskt sårade mig. Det behöver inte vara något jag gjort för att skapa sånna situationer alltså. Jag felsöker typ alltid allt hos mig själv och skuldbelägger mig själv ofta, även när det är obefogat.
Ja ni fattar kanske.
Jag har inte riktigt vågat vara eller egentligen kanske inte sett mig som en central person i mitt liv, utan snarare alltid som en sekundär, där jag försökt tillfredsställa andras behov och känslor tills jag någonstans slagit knut på mig själv.
Det här blir alltmer tydligt ju längre in i nykterheten jag kommer.

Att jag imorse vågade stå upp för mina egna känslor och faktiskt på ett vuxet sätt konfrontera kollegan med att jag faktiskt tog riktigt illa upp under gårdagen när han inte frågade hur jag mådde, var riktigt starkt gjort av mig själv må jag säga!
Han bortförklarade sig, men jag stod på mig, han bad inte om ursäkt utan jag fick en gliring att jag var "jobbig" senare under dagen, men jag struntar i det. Det viktigaste är att jag tog upp en för mig relevant sak, som påverkade mitt humör imorse.
Det kändes bra, även fast jag hamnade i ett gammalt beteendemönster efter att han slängt åt mig att jag var jobbig, med att söka bekräftelse på mitt osunda sätt igen. Vilket som vanligt ger ett gensvar där jag blir bekräftad, eftersom jag vet vilka knappar jag ska trycka på.
Dessa beteenden jag själv såg hos mig idag har jag lovat mig själv att jag, när jag får råd till det, ska försöka bearbeta i terapi, för jag tror att om jag inte får hjälp att bryta sånna här beteendemönster och inte hittar mitt egna värde, kan jag nog lätt hamna tillbaka med min f.d partner in crime, Herr Vinflaska.
Jag är så tacksam för det jag äntligen lyckats se idag!

Jag jämför alldeles för ofta personen jag verkligen är kär i, men som typ vinner en Guldbagge i att spela död (haha!) men den här manliga kollegan som säger sig tycka om mig mycket. Jag vet att Mr J (dönicksspelaren) faktiskt geniunt tyckte (eller tycker?) om mig men att han verkligen inte mår bra med allt som han har i bagaget för närvarande, och jag tycker så fruktansvärt mycket om hans sätt att vara runt omkring mig - han är nog den allra första som verkligen behandlat mig med värdighet och respekt, vår relation gick så mycket djupare mentalt, än vad den här snubbens relation till mig någonsin kommer att göra, och att när jag jämför beteenden så är det ganska glasklart vad syftet med att etablera en relation till mig har varit. Tyvärr inte att lära känna mig för den jag är om jag säger så, så kan du som läser läsa mellan raderna.
Mr J fick mig verkligen att känna mig fin..
Det här inser jag nu, har varit ett tappert försök för mig att gå vidare från en kärlek jag typ grämt mig över att den fick ett sånt abrupt slut i december, men som istället har påvisat mig att det var jävligt äkta, det Mr J och jag hade, och att det överst på min to do list är att försöka få säga´t till honom.
Bara satsa det jag har och få det sagt, för jag tror han behöver höra det.
Sen blir det va det blir av det.
Jag vill vara ärlig med vad jag känner, inför mig själv, men också inför Mr J.

Dee
Stress på jobbet triggar mitt sug.

Jag har blivit jävligt bra på att felsöka och analysera mina känslor och sinnesstämningar sen jag blev nykter för 216 dagar sedan.
Faktiskt riktigt imponerad av mig själv.
Det är njutbart att få känna känslor, och känna att man har kontrollen. Och även om jag ibland inte har kontroll, så är det numera helt fullt godkänt och okej att känna så ändå, det är befriande!
Den enda situation direkt kopplad till känsla jag ännu inte riktigt bemästrar eller vet hur man egentligen kan begränsa är pressade situationer på arbetsplatsen, typ saker jag verkligen inte kan styra över eftersom det är ledningens fel. Senaste veckan har jag fallit tillbaka något steg i mitt gamla beteende av att när det är mycket att göra så blir jag lätt lite svårhanterlig när det kommer till återhämtningen efter jobbet.
När jag kommer hem så kan jag rent av uppleva mig själv som rastlös och lite plockig med småsaker hemma, när jag egentligen är så trött att jag klipper med ögonen och hela kroppen skriker "lägg dig ner människa!" Jag är lite sånt till person som älskar högt tempo på jobbet, men den där off-knappen råkade mina föräldrar glömma när de skapade mig tror jag faktiskt.
Jag har väl egentligen inte riktigt sett sambandet med alkoholen och det här beteendet så klart förens idag när jag verkligen började felsöka min känsla i kroppen efter jobbet, vilket jag är enormt tacksam över.

I mitt tidigare liv, pågick den här både fysiska stressen men också mentala stressen 24:7 fast ungefär på nivå 10 om jag i dagsläget efter denna arbetsvecka skulle skatta att jag befinner mig på en nivå 3-4. Det var verkligen fruktansvärt.
Stress föder mer stress och det absolut enda sättet för mig att tillslut sätta mig ner och "vila" efter en arbetsdag, att kunna tillåta mig själv att få sätta mig ner och vila ska jag rättare sagt skriva, var med ett glas vin i handen. Som blev en flaska inom 1 timme, som blev ytterligare en flaska innan man däckade. Sen ångest när man vaknade. Självmedicinering i form av två glas för att klara av att komma upp ur sängen. Repeat.
Det, ser jag ju nu, funkade som en otroligt farlig belöning för min hjärna. Jag var endast värd att sätta mig ner med ett glas vin i handen. Jag var så jävla värd "avkopplingen" med alkohol.

Sen jag blev nykter har jag stenhårt fått jobba på att hitta andra belöningstekniker i min vardag, andra sätt att kanalisera stress på, och tvingande vila och återhämtning. Det är ibland, inte ofta, men ibland som att gå som en kravallklädd piképolis med sköld, hjälm och batong mot den mentala stressen och gamla beteendemönster. Det måste tyvärr bara göras, det måste hållas undan, för dricka alkohol för att hantera någon form av stressande situation, eller känsla i kroppen, det finns ju inte på världskartan som botemedel har jag ju fattat för 216 dagar sedan.
Den känslan kan man inte ignorera med alkohol. Den måste jag vara lyhörd för.

Idag har jag behövt gå med elpistol utöver min stridssköld och hjälm. Förjävligt. För det finns inget jag kan göra för att påverka just den situationen som utlöser stressen. Vi är tyvärr kort om folk. Vi måste få sakerna gjorda. Och jag vill inte lämna min enda kollega på plats i sticket, men jag känner ju att detta inte är bra för mig.
Runt eftermiddagen när allt hade lugnat ner sig och jag fick tid för lite återhämtning small det till av bara helvete i min hjärna. Faktiskt en av de största sugen jag haft.

216 dagar in i nykterheten och där kom det där jävla suget from hell. Va gör man?
Jag välkomnade suget, inte med någon större applåd eller så, mer ett konstaterande att "Jaha, du nu igen. Jag ser dig. Det är okej". Jag kanske inte hade tittat så mycket närmre på suget om det varit en av mina tankar som kan dröja sig kvar typ 10 minuter eller så, då kan jag med lätthet låta den tanken bero och se till att vara sysselsatt, men den här situationen var lite ny för mig, eftersom jag varit sysselsatt hela dagen och nu bara krävde en paus och kände att jag inte ville göra något en stund för att vila mig.
Då vart det helt plötsligt väldigt tydligt hur hårt etsat mitt gamla beteende sitter i mig.
Först blev jag nästan rädd, sen blev det till en reservation, sen till en betraktelse och efter att ha kämpat mig igenom 4 timmar med suget så lyckades jag vända det till min fördel och lägga en pusselbit på plats och se en ny sak jag behöver hitta en strategi för. (Sug en 5:a av 10:a, vilket inte är så farligt ändå, det var tiden det satt i som var hemsk)
Jag såg mitt gamla beteende när jag är stressad idag, glimtar av saker som nappade upp alkoholen till en stor best i mig.
Jag hade svårt att släppa stressen och tänkte när jag cyklade hem att jag inte riktigt kunde sätta mig i soffan och koppla av, för jag var orolig, jag vet inte om det fanns en potentiell risk men jag var inte villig att ta den, att om jag satte mig i soffan och vilade, skulle kanske suget vinna. Och det var där poletten trillade ner idag över vad som varit belöning och vad som nu är ett ganska tydligt straff mot mig själv och mitt välbefinnande.
Istället valde jag att ta en promenad till Alkohollinjen nere på Riddargatan och passande nog hämta tidningen som legat undanlagd ett par veckor till mig där jag deltagit i en artikel om stöd och hjälpprogram på internet. Jag valde att göra så idag för att bli rejält påmind om varför jag sitter här och skriver detta just nu och om varför jag är nykter.
Sen gick jag en vända på stan fast jag egentligen behövt vila och tänkte mycket på konsekvenserna av att "ta ett glas", inte bara de kortsiktiga, utan främst de långsiktiga. När jag jag kände att jag var lugn i sinnet efter stressen på jobbet gick jag hem läste jag igenom artikeln i "Alkohol & droger nr 2 2019" , kände mig stolt över att jag vågade ställa upp på intervjun och övade på att njuta av belöningar som inte innefattar alkohol: Jag hade en liten spa-kväll för mig själv istället och reflekterade över dagens insikter, som jag nu försöker förmedla till mig själv i skriftlig form här.
Kanske det hjälper någon annan som kanske kan känna igen sig i det jag försökt beskriva.

Ensam1984
Wow, vilken underbar

Wow, vilken underbar självinsikt du har. Jag har bara varit nykter, ja om 10 minuter, 10 dagar men har läst igenom din tråd och känner igen mig så väl. Och känner även som du skriver i de sista inläggen, att allt sitter i förhållningssättet och ärligheten gentemot sig själv och gentemot andra.

Du är en inspiration. All lycka!

Strulan65
Hjälte 🙏💪❤️👏👏👏👏👏👏

Så klok du är, dina ord är så värdefull kunskap och insikt om vad vi slåss emot.
Så tack för du delar detta med oss, all lycka till dig 🙏💪❤️👏

Dee
Ensam1984 & Strulan65

Hej!

Tack för era kommentarer, det värmde!
Jag finns på Cairy (appen/sociala nätverket för beroendeproblematik) under samma nick om ni har den också!

Mod och styrka på er väg,
Dee

Dee
Kärlekskrank

Jag och Mr J har pratat om en promenad i veckan, om än en kort stund att vi ska ses, men ändå. Jag får äntligen chansen att träffa honom!
Det är alltid så himla intressant hur män funkar - jag riktigt njuter när jag får analysera både mina manliga kollegors ibland grottliknande resonemang och beteenden, såväl som mer detaljerade studier som leder till aha-upplevelser, det roar mig mycket!
Jag har alltid försökt lite mjukt förmedla till Mr J att jag gärna träffas om han vill, alltid med en liten fråga, som inte har krävt något svar. Men kanske man kan få ett litet, yttepyttigt svar..? Månne?
Men ack nej.
Till slut fick jag nog och skrev, efter lite radiotystnad på drygt 2 månader.
"Hej! Jag vill ta en promenad med dig snart."
Då helt plötsligt kom ett förslag på en promenad. Respons och jackpot. Det var alltså så man skulle hantera honom i den situationen.
Jag ska bli mer som kommandoran tror jag minsann!
Jag förstår att detta kan uppfattas som att jag är någon förklädd igel, men, det enda jag är angelägen om att få berätta, är att jag är nykter, vilket kan förklara mitt konstiga beteende i vintras för honom. Jag vill ge honom förklaringen, men bara han är villig att stanna upp och lyssna på mig.
Kanske han kan se modet i mig?
Och hur stark jag var, är och har blivit?

Jag är nervös, försöker att inte skriva ett manus där allt blir sådär happy endning som vanligt när jag sätter igång och dagdrömma. Faktum är att jag inte försöker skriva något manus alls. Det här ska jag göra primärt för min egen skull.
Jag har väldigt klart för mig att jag troligtvis inte kommer att blotta mig på öppen gata under tidspress, men det manuset jag i alla fall skrivit innefattar att jag ska försöka förmedla honom att jag har något jag verkligen vill berätta, två saker faktiskt. (1. Att jag är nykter - its gonna take all day baby to tell my story, undrar om han behöver ansöka om tjänstledigt för att höra den storyn klart? 2. Att jag typ är sjukt kärlekskrank. Typ töntigt kär.)
Jag tänker att min bikt måste ske under bättre former än en promenad till från jobbet hem. Där jag kan få ta tid.
Det här är viktigt för mig.
Även om han inte besvarar mina känslor, så vill jag att han ska veta att jag tycker om honom, kanske han behöver få veta att han är värdefull mitt i sin kamp med PTSD från en period i barndomen INGEN ska behöva få utstå?
Jag ser på mina känslor till honom som vackra och närvarande, och att det bara kan få vara såhär ett tag på obestämd tid framöver. Det var en vän till mig, som jag lärt känna via alkoholhjälpen, som sa att det finns ju något vackert med att få känna och tillåtas känna även fast man vet att det inte är besvarat, fast hon uttryckte det så mycket bättre och klokare än det jag nyss skrev, och jag har funderat mycket på det sedan vi gick en promenad och pratade om det senaste gången vi sågs.

Jag är typ stel av skräck, motiverad, beslutsam och undrar vart off knappen för känslor finns på en och samma gång.
Låter jag som en galning?
(Risken finns.)

Adde
Du

må vara 2 äpplen hög men din personlighet är verkligt stor ! Ta hand om dig !

Dee
Adde!

Haha va gullig du ör, det värmde! 🍏☺️
Ta hand om dig med och tack för att du finns här för mig och alla andra!

Mod och styrka 💪🏻
Kram,
Dee

Dee
Hur fan fokuserar man inåt?

Fokusera Dee.
Du kan inte gå runt och söka bekräftelser hela tiden.
Fokusera Dee, men fokusera inte utåt. Fokusera inåt.

Hur fan fokuserar man inåt, på sig själv?
Hela mitt liv har gått ut på att bli bekräftad. Så fort jag varit bra på något har fokuset legat i att söka ord från andra.

I eftermiddag har jag haft en hyfsat stor aha-upplevelse rörande nykterheten, som mer och mer går hand i hand med min självrespekt som det ser ut.
Jag träffade Mr J i eftermiddags, det var en trevlig promenad, om än kort. Våra händer snuddade vid varandra flera gånger, vi samtalade mest om våra arbetsdagar som spenderas under samma tak men med skilda områden.
Vi gick förbi "mitt system" på vägen. Jag kan ju säga att jag skämdes som en hund när vi gick förbi det. Jag vred bort hela huvudet från fönstersidan. Jag tror jag till och med blundade. Det där jävla systemet som nu har gjort att jag och Mr J är milsvida ifrån varandra.
Vi höll om varandra länge när vi skiljdes åt vid stationen, sen gick vi åt varsitt håll.
Jag kan ju understryka att jag sökte som en jävla idiot hela promenaden efter det där fönstret att säga att jag ville säga något under lite mer ordnade former, men det där fönstret var förseglat idag.
Jag saknar det vi varit för varandra.
Jag ältar och grämer mig. Jag grämer mig över att jag var full. Jag grämer mig över att jag inte var jag.
Helvete. Det kan vara det enda jag egentligen riktigt bittert har ågren, ångest och känner skuld över. Mr J.

Så gick jag där, den sista biten hemåt, med varken en öppen fönsterjävel eller nått sagt. Inte ens att jag ville berätta något för honom.
Misslyckad. Så kände jag inför mig själv en stund.
Jag tänkte också att jag kan ju lika gärna börja dricka igen, åtminstone blir jag lite mer rätt fram och lägger på kråset när jag snackar?

Gick hem. Kände mig som att jag hade en multipel personlighet. Glad över stunden med Mr J, maktlös över att jag inte kan styra mitt manus, ledsen över att inte fått den bekräftelse jag hade hoppats på.
Men.. Hur skulle han kunna ge mig nått jag behöver höra när jag inte berättat något för honom?
Drog på mig löparskorna när jag kom hem, visst kände jag sug efter att dricka på de negativa känslorna, men mest behövde jag springa milen pga att jag behövde få landa i alla känslor.

Efter 2 km tänkte jag på att jag inte kan fokusera utåt på något sätt med min nykterhet.
Jag kan omöjligt få självrespekt genom andra. Det här är helt nytt för mig att tänka såhär.
Jag har gått dryga 30 år av mitt liv och hela tiden tänkt att om andra tycker om mig så kommer det mesta lösa sig.
Om jag är svinduktig på jobbet, om jag gör jobbet fort, om jag säger dom rätta sakerna, om jag är som jag tror att jag borde vara i olika sociala sammanhang, om jag gör det andra vill, om, om, om...
4 km. STOPP! Om finns inte!

6 km. Jag kan inte fortsätta fokusera utåt, jag måste fokusera inåt. Med allt i mitt liv.
Hur gör jag det? Är det ens möjligt?
Jag funderade en bra stund medans jag sprang och kom på att min nykterhet är min alldeles egna resa inuti mig själv. Det här gör jag enkom för mig själv.
För att jag ska må bättre. Och det har ju aldrig varit så svårt, om man skalar av det mesta och bryter ner det till nykterheten. Det är inte många som vet om det här, faktum är att det är den första livsförändringen jag gör utan att över huvudtaget bry mig om att få bekräftelse. Ändå har det gått hand i hand utan att jag ens tänkt tanken. Några värdefulla pusselbitar längs med vägen har jag ju fått med som en stor bonus att använda med tillförsikt, lyhördhet och tacksamhet.

10 km. Jag kom hem klar i huvudet.
Vilken mirakulös effekt löpning har!

Adde
Acceptera

det jag inte kan förändra
Förändra det jag kan
Och inse skillnaden.
(Jo, lite förkortad version)

Och den största och ärligaste bekräftelsen får du av dig själv ! Ge dig själv en blomma, lite godis, gott te/kaffe, en klapp på axeln, en stund i solen, gå på nåt event bara för att du vill.....skäm bort dig !

Denlillamänniskan
En bra mil

Bra sprunget och fint berättat!

Sofia
Att programmera om bekräftelsesökande...

...Det går, jag lovar! Även om det kan kräva hårt arbete och medvetenhet. Du är ju redan på väg med stora kliv i rätt riktning här! Det är ju som med alkoholen, ofta en långvarig, djupt inrotad vana och en stor omställning - vem är jag, vad är mitt liv om jag inte ska styras av vad jag tror att andra förväntar sig av mig? Kanske går det i olika situationer att hitta en liten tyst viskning som säger något om lust, drömmar och mål - saker som du vill sträva efter, oavsett vem som får reda på det eller inte - och följa den rösten, som snart växer sig starkare. Läskigt till en början, men utvecklande!
Så fint att ta del av hur du gav dig ut på en mils löprunda istället för att döva besvikelsen och känslan av misslyckande och där landade i viktiga insikter. Tänk om du hade tagit den andra vägen...
Tack för att du finns här på forumet och skriver så ärligt, välkomnande och hjälpsamt, det är värt oerhört mycket.
Allt gott!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Dee
Adde, Denlillamänniskan och Sofia

Tusen tack för era inputs,

Adde - så fina ord från sinnesrosbönen, AA va?
Skulle gärna vilja läsa hela någonstans!

Sofia - oj vilka ord du avslutar med till mig, tack för att jag fått chansen att finnas här på ert forum!

-

Tänka sig, Mr J kanske såg att jag mådde bättre, det plingade till i min telefon i eftermiddags.
"Är du kvar på jobbet, eller ska vi ta en promenad?"
Jag övar mig på att vila i att vara här och nu med den känslan av glädje att han äntligen verkade sluta spela död denna fredag.
Här och nu bara.

/Dee

Adde
Gud

ge mig sinnesro att
acceptera det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Kanske lite nördigt men jag har den som tavla hemma framförallt för att påminna mig om att jag måste acceptera det jag inte kan förändra. Finns att köpa hos AA's webshop för 30:-

Dee
Eftersträvan

En bra text att eftersträva i livet, borde inte bara sägas utav en som är alkis utan egentligen av varje litet knytt på vår jord.

Tack Adde ⭐️🙏🏻

Dee
Hantera känslorna.

Min bästa vän gick bort den 4/7. En av mina stora triggers till att vilja dricka alkohol trodde jag.
Jag trodde sorgen skulle bli avgrundsdjup, men hon lämnade mig med varma ljusa minnen, många fina samtal med människor runt omkring mig (mestadels min familj) där vi alla konstaterade att det var konstigt att vi inte gråtit mer, eller känt oss mer sorgsna.
Jag frågade mamma här om dagen om hon gråtit mycket sen hunden fick somna in. Hon svarade:
- Nej, det är så märkligt, jag känner henne närvarande och jag är totalt tillfreds över det liv vi gav henne (vi hade delad vårdnad) och hur fint avslut det vart för henne, hon avslutade på toppen av den nedåtgående spiral som det hade inneburit med hennes tumörer.Och hon fick 14,5 fantastiska år. Jag är dock orolig för att jag inte gråter, din syster sa exakt samma sak, gråter du mycket?
Märkligt. Vi alla säger samma sak.
Men så ikväll, helt apropå ingenting, sköljde en stor våg av sorg över mig och jag började storgråta från ingenstans. Jag grät och grät och grät, det var som en ventil som öppnade sig lite temporärt och det enda jag hann tänka förutom att jag saknar min bästa vän så ofantligt mycket var "Bra skit Dee, det här måste vara processens ventil, grina medans du är i sinnesstämning"
Jag grinade färdigt och gick till tvättstugan som jag bokat på kvällen. I tvättstugan finner jag en kvinna som tydligen bor i huset, jag har aldrig sett henne förut, som plockar med min nytvättade tvätt, hänger bland annat upp mina underkläder (wtf?!) Jag kommer dit helt rödgråten, måste ha sett ut som jag typ supit i 40 veckor i sträck.
- Är det du som tvättar nu? Du har inget mer att tvätta va?
- Ursäkta, men va gör du?! Svarar jag.
- Jag tänkte tvätta nu efter dig!
Kvinnan lägger in sin tvätt i maskinen, det är 2 timmar kvar på min tvättid, visserligen hade jag inget mer att tvätta, men det ska ju torkas och städas osv och jag bokstavligt talat hatar folk som inte respekterar tiderna, varesig på arbetsplatsen eller i tvättstugan.
- Men såhär kan du inte göra! Jag har tvätt kvar, ljuger jag bara för att nu är jag riktigt förbannad.
- Jaha, vart då någonstans? Kvinnan tittar på mina tomma händer och på mina tomma ikea-kassar som redan är i tvättstugan.
- Ja, uppe i min lägenhet, jag tänker gå och hämta den nu!
- Okej, men då väntar jag här nere så ser jag om du har tvätt med dig!
OJ, OJ, OJ, OM DET BRINNER i denna lilla människas kropp nu.
- Va heter du? Frågar jag.
- Va heter du själv, svarar hon emot.
- Tala nu om va du heter!
Hon säger ett namn.
- Efternamn också, fortsätter jag, helt svart i ögonen.
Jag får inget efternamn.
Jag är så förbannad att jag sliter upp all tvätt, varpå kvinnan häller 10 liter bensin över denna brinnande lilla människa:
- Jag tycker att man kan hjälpas åt, vi är ju trots allt grannar, man kan va lite schysst och låna ut sin tid tycker jag!
Inte ett ord till av mig får hon, jag stirrar henne i fejset och smäller igen dörren.
Väl i lägenheten igen så är jag så jävla förbannad så jag direkt impulsivt tänker "nä nu fan går jag ner på haket och dricker mig full, helvete att det inte finns nått i detta torra jävla hem, usch va jag är trött på det här!"
Jag går säkert 30 gånger fram och tillbaka i min lilla etta och är så arg, tills jag tillslut kan tygla ilskan och googlar upp förnamnet och gatuadressen och får ett efternamn på denna kvinna.
Jag övervägde drygt 30 minuter om jag skulle gå ner och slå av strömmen också när maskinen är som mest fylld med vatten när hon körde sina program, men insåg att jag borde ringa värden imorgon. Att stänga av maskinerna är ju en kortsiktig lycka, medans att ringa värden är en mer produktiv långsiktig tillfredsställelse.
(Till saken hör att detta är inte första gången jag tvättar och får min tid bara snodd på det här viset, det är ett i-landsproblem, jag vet, men när tvättstugan jämt är fullbokad på kvällarna och man inom mycket snar framtid måste vända ut och in på underkläderna, ja, då blir man arg!)

Tre meningar som beskriver min sorg över min hund:
1. Jag kan inte få henne tillbaka.
2. Jag saknar henne.
3. Hon var världens finaste.

Tre meningar som beskriver min ilska:
1. Mina underkläder är privat, rota inte!
2. Oförskämd handling!
3. Köp mina argument människa och backa, det är du som gjort fel!

Hälsningar från det übertorra nyktra hemmet, som är helt underbart att bo i för det andas lugn och är min trygga punkt,
Dee

Dee
Alla har ett val. Men inte alla kan ta sig i kragen.

Folk skruvar oroligt på sig på tunnelbanan när dom kliver in.
De är högljudda, när ruset går ur deras kroppar tar irritationen vid.
De argumenterar utan röd tråd.
En doft sprider sig i den delen av vagnen på tunnelbanan de slagit sig ner i.
En doft av gårdagens urin som förolyckades i deras smutsiga jeans, av misstag i fyllan och villan.
Smuts. Urin. År av samma klädsel. Smutsigt hår. Dålig tandstatus om ens det, ibland ingen tandstatus alls. Smuts under naglarna, solbränd hud som är gulnad av cirrosen och hepatiten.
De står längst ner i samhällets trappa, kan de om möjligt slå hårdare i botten än såhär?
Jag hör någon säga att de har ett val, att de får fan ta sig i kragen.
Visst är det så. Alla har ett val. Men inte alla kan ta sig i kragen.
Du, jag, dom, vi, ni. Vi alla har ett val. Vi alla gör aktiva val varje dag.
Jag gör mitt aktiva val att aldrig ta första glaset, några av oss gör val att ta återfall, andra valde missbruket men den dagen det slog i botten hade de inte tillräcklig stöttning att simma upp från den vi alla trampar eller har trampat runt i.
Oavsett val, så kvarstår det faktum att skyddsnätet som tillåter oss slå i botten ser olika ut beroende på psykosocial miljö, arv, utbildning och mentala ting.

-

Jag tänker ofta på att jag är oerhört tacksam över att jag har några få som hejar på mig. Att jag i grund och botten haft en bra start i livet men fuckat up längs med vägen en hel del, mestadels för mig själv. Att dom som står där och hejar aldrig har krävt en nykter ursäkt utan att de ser min kamp och att det är ursäkten nog. Så länge jag ger dom min ärlighet.
De andra jag tappat längs med vägen har ändå varit mestadels sådana personer jag i en nykter vardag troligtvis inte hade gjort aktiva val att hänga med ändå.
Det jämnar ut sig längs med vägen.
Det viktigaste är att jag har några stycken som agerar något form av skyddsnät för mig.
Jag tänker ofta, väldigt ofta, på att det där hade kunnat vara jag, om jag inte haft förmånen att ha de relationer jag har idag.
De utgör en sån viktig stomme i min nykterhet.

Adde
Har

du bosatt dig i duschen med kallvattnet på ??

Dee
Hej Adde!

Nejdå, inte alls, fullt upp med att oroa mig för Svalbard, därför du inte sett mig här den här helgen ;-)
Hoppas du inte smälter bort bästa Adde!

Kram,
Dee

Dee
4 år tidigare

Helvetes jävla skit. Sov mig genom 4 alarm på mobilen, jag måste gå hemifrån om 45 minuter.
När jag reser på mig från liggande position känns det som att mitt huvud ska sprängas.
"Fan va äcklig du är Dee!"
Smaken av gammalt vin i käften.
Jag tar mig ut i köket. Vinflaskor på diskbänken och fest hos bananflugefamiljen. Det vart sent igår, men jag hade trevligt. Tror jag?
"Vad pratade jag egentligen om halva kvällen?"
Såg smset från min väninna, det verkade vara en bra kväll, men hon va också bakis.
"Tur att hon typ drack lika mycket som mig, då är det ju inte så farligt. Det är typ en normal grej att sänka 4 flaskor vin under en middag.
Fy fan, jag är fortfarande full! Shit va dåligt jag mår!"

-

Jag ser hur Dee tittar på vinflaskan som har mer än hälften av innehållet kvar. Jag vill idag skrika STOPP och trycka på den röda knappen. Stoppa det som kommer att hända och backa bandet. För med mitt manus i handen nu, var det den här händelsen som kommer att utspela sig nedan, som blev fallgropen till en lång och mycket ångestfylld karriär som fullblodad alkoholist. Detta skär i mitt hjärta. Jag vill bara stoppa filmen. Filmen om mitt liv.

-

Jag ser vinflaskan som ännu bara är urdrucken med ett glas. Jag stannar till mitt i steget att ta mig ut från köket och in i badrummet.
"Återställare naturligtvis! Jag ska ta en återställare - jag har hört att det hjälper! Varför har jag inte tänkt på det tidigare för?!"
Jag ställer mig raskt vid diskbänken och tar fram ett dricksglas ur skåpet. Häller upp det vita vinet i det. Doften får mig att äcklas.
Jag tar en klunk av det vita vinet samtidigt som jag tänker att det va en jävla röta att det var vitt vin och inte rött vin, det skulle synas på min tunga om jag drack rödvin nu. Jag tar en klunk till. Och en till.
"Åh fy fan, jag måste spy, shit va äckligt!"
Står vid diskbänken och sväljer och sväljer, försöker behärska och kontrollera kroppens högst sunda reaktion på att giftet återigen kommer ner i magen på mig, men det går inte. Spyr ner i diskhon. Vinet kommer upp både ur min mun och när jag inte kan parera även genom min näsa.
Jag hulkar och försöker få ett andetag av luft att gå ner i lungorna.
Jag tänker medans jag spyr att detta är så jävla ovärdigt. O-v-ä-r-d-i-g-t.
När jag spytt klart mår jag om möjligt lite bättre men jag är fortfarande full, eller bakfull eller va man nu kallar det. Jag häller upp ett dricksglas med vin igen, tänker att skam den som ger sig, skiten ska ner, och dricker ur det, går ut på toan för att tvätta av mig och sminka mig, hinner dricka ett dricksglas till innan det är dags att gå hemifrån.
"Fan va gött, det funkar ju! Jag är så jävla fucking queen of this." Tänker jag medans jag staplar ut från porten och ner på gatan.

Adde
Åååå

vad jag känner igen det där med att alkoholen bara SKA ner !! Jag tvingade ju ner Explorer, som var min basföda, på morgonen och den kom upp lika snabbt ! Och jag svor över förlusten av den dyra spriten ! Kom efter ett tag på att om jag grundade med en klunk 10.2 % öl och så stannade den kvar.....

Tack för att du påminner mig !!

Dee
Så tomt. Och tyst.

Såg din favoritleksak jag undrat vart den tagit vägen under byrån ikväll när jag låg på golvet och stretchade efter löpträningen.
Den måste ha åkt in där under när vi lekte sist.
Det är så tomt här hemma utan dig.
Så förbannat tomt. Och tyst.

Igår hämtade jag hem dig från djursjukhuset.
Det satt fullt med hundar, mattar och hussar i väntrummet när jag gick fram till receptionen.
- Jag ska hämta min hund, sa jag och fick lämna mitt personnummer och ditt namn.
Efter en stund kom sköterskan ut med en liten pappkasse med din urna i, jag vill sprida dig på din favoritplats. Hela väntrummet drog en suck av vad jag tror var medlidande sorg, om de ändå hade kunnat låta bli att stirra så storögt på mig när jag stod där med kassen i handen och tårarna som trillade nerför mina kinder.
När jag kom hem gjorde jag en egen liten plats till dig på min byrå, tände ett ljus och viskade att jag älskar dig. Idag satte jag dit din favoritleksak också, en gul anka som piper när man klämmer på den, som har två stora blå ögon och ett fånigt leende som nu står där och ler mot mig där jag sitter i soffan med mitt sova-gott-te och datorn i knät, snorpapper bredvid.

Jag saknar dig.
Jag saknar din doft i din lurviga päls.
Jag önskar att jag kunde få borra ner mitt ansikte i din stora krage och andas dig.
Jag saknar ditt sällskap, det där trygga, rofyllda sällskapet som skänkte mig en mening med min tillvaro.
Jag saknar att kunna få känna att min tillvaro gick ut på att ge dig det bästa, att med omsorg och ren, villkorlös kärlek kunna få älska dig kravlöst.

Min absolut bästa och mest trofaste vän har jag förlorat, men jag vann en sån ren och oförstörd kärlek och vänskap.
Min allra längsta vänskapsrelation som började som ett litet frö och som slutade mitt i en sådan vacker blomster den där dagen i början på juli, vårt band var nått alldeles extra och du har stått vid min sida i vått och torrt och aldrig vikit, aldrig dömt, bara älskat.
Och för dig blev jag så stark.

Vila mjukt.

Adde
En

stor mjuk kram till dig !

Dee
Mysigt att få vara torr tant!

Jag har jobbat hela dagen, körde ett tungt benpass + lite löpträning på bandet efter det.
Tjackade nya pjucks här om dagen så jag springer in dom just nu innan jag ger mig av på längre sträckor.
Kom hem, lagade mat, pratade med mamma i telefonen och planerade vår kommande resa, tog en dusch, messat med några bekanta från förr som jag tappat kontakten med sen mitt liv spårade ur, och har nu, sen klockan 21.00 bäddat ner mig i sängen och dricker te som en annan tant.
Kollegan frågade vad jag skulle hitta på i helgen.
Plocka svamp svarade jag. Och va i skogen. Kanske jag kör en tidig morgontur i stan med en kompis som också springer mycket imorgon bitti.
- Jasså, här va det party party hos innerstadsbruttan som är singel hör jag, det blir nog många karlar på kroken även denna helg! Svarade han lite spydigt.

Vet ni hur mycket jag bara njuter av det som pågår i min hjärna just nu?
Jag skiter i om jag låter hur torr som helst, eller som att jag är fullfjädrad tant som bäddat ner mig klockan 21.00 och chillar med mitt te, det är hur underbart som helst.
Det är en välsignelse att slippa detta eviga tjat i skallen, att passa systembolagets tider och vara styrd över hur mycket man ska handla hem och hur mycket man kan dricka i helgen. När man får dricka. Att slippa vakna med rå-ångest över att man tydligen kände sig lite ensam hemma en fredagskväll (eller rättare sagt natt eftersom jag inte kunde släppa glaset förens morgontimmarna i en bedrövlig känsla av att känna att om jag sover får jag ju inte dricka alkohol) och bränner av en jädra massa grejer över nätet och sms. Ringer folk.

Kalla mig dåre. Kalla mig tant. Kalla mig torr. Kalla mig vad som helst.
Just ikväll ser jag så klart och tydligt den gamla Dee´s liv kontra Dee´s "nya" liv, och det är en så vacker förändring som stärkt mig något så oerhört, inifrån och som nu börjar synas utanpå också.
Det är så jädra mysigt att få va torr helt enkelt!

/Dee the tant.

sweatpea
Kan kalla dig klok, cool och

Kan kalla dig klok, cool och modig. Krävs mod att vara torr och i verkligheten.

Hillary
Hej Dee!

Glad över att det går bra flr dig. Skrev på Mrx tråd tidigare idag om att vi träffades IRL i vintras. Följer dig vidare🌸 /Hillary

Dee
Hej Hillary!

❤️

Sidor