Jag tar tillbaka mitt liv.

109 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Adde
Nej

du överreagerar inte.
Att ta nån på rumpan är inte ok, inte på något sätt. Tyder mer på en sned kvinnosyn än nåt annat. Och klarar han inte att känna empati med dig i din svåra stund så stäng ner alla kontakt. Du är värd så mycket bättre.
Och det finns ju en anledning till att AA rekommenderar att "ha byxorna" på ett år in i nykterheten, dvs man ska bli vän med sig själv först.
Ta hand om dig !

sweatpea
Nej, fy 17 vilken ....typ.

Nej, fy 17 vilken ....typ. Det han utsätter dig för är både ett maktspel och sexuella trakasserier. Maktspel av typen att du bara blir uppmärksammad när du beter dig som han önskar, aldeles oavsett om du vill ha den uppmärksamheten eller inte. Trakaserier eftrrsom du inte utryckligen har bett om att bli föåsad i örat, klapad på rumpan eller de än värre saker som hänt.
Finns det någon möjlighet att prata med en chef eller facket.
Skriv ner dag, händelse, tid och din realtion och känsla när detta händer
Det är tyvärr så att det är lättare att bli trodd om man har det dokumenterat. Det kan hjälpa till att se mönster med, och hjälpa dig att komma undan om du inte får hjälp på jobbet.

Vitutanvin
Verkligen ingen överreaktion

Normalreaktion skulle jag kalla det. Sund känslomässig reaktion. Olika känslor har ju olika syften, det vet du säkert redan, ilskan är just för att sätta gränser och skydda sig själv (och sin avkomma).
Det beteende du beskriver att han har verkar inte alls gynna dig, det är trakasserier och manipulation. Verkligen läge för dig att reagera och agera!

Dee
Grundpelare: Ärlig mot mina känslor.

(Tack Adde, sweatpea och Vitutanvin för era inputs, bra sånna, jag lugnade ner mig och kunde sova efter att jag skrivit tidigare inlägg - jag ser att jag inte överreagerade såhär i efterhand, men igår va jag så ilsken att det inte riktigt gick att resonera med mitt eget huvud!)

En av mina grundpelare i nykterheten har jag insett är att jag hela tiden är ärlig mot mig själv och bejakar vad jag känner. Det har jag inte gjort på det här viset tidigare utan jag har snarare tryckt undan saker och tänkt att jag överreagerat, eller är för känslig och kanske jämfört mig lite för mycket med hur folk i min närhet tar olika situationer, försökt hamna på någon slags känslomässig våglängd med vad jag tror är normen på något vis, eller vad jag tror att andra tror att jag känner, eller för den delen vad jag tror andra tror jag känner och därefter agerat antingen så som jag tror de vill eller bara tvärtemot vad jag tror att de tror att jag känner. (Haha, jösses, det där lät ju hur invecklat som helst)
Jag har pressat mig enormt hårt under flera års tid där känslor som att jag inte klarar av saker, eller är helt slut och egentligen behöver vila har tryckts undan och istället fått mig att jobba ännu hårdare och ännu mer, eller när jag känt att "nu går det sjukt bra, fan jag borde vara stolt" har fått mig att racka ner på mig själv och istället tänka att jag borde prestera ännu bättre. Eller i sociala sammanhang där någon sårat mig har jag direkt felsökt vad jag själv gjort för fel istället för att faktiskt vara ärlig med att det som hände faktiskt sårade mig. Det behöver inte vara något jag gjort för att skapa sånna situationer alltså. Jag felsöker typ alltid allt hos mig själv och skuldbelägger mig själv ofta, även när det är obefogat.
Ja ni fattar kanske.
Jag har inte riktigt vågat vara eller egentligen kanske inte sett mig som en central person i mitt liv, utan snarare alltid som en sekundär, där jag försökt tillfredsställa andras behov och känslor tills jag någonstans slagit knut på mig själv.
Det här blir alltmer tydligt ju längre in i nykterheten jag kommer.

Att jag imorse vågade stå upp för mina egna känslor och faktiskt på ett vuxet sätt konfrontera kollegan med att jag faktiskt tog riktigt illa upp under gårdagen när han inte frågade hur jag mådde, var riktigt starkt gjort av mig själv må jag säga!
Han bortförklarade sig, men jag stod på mig, han bad inte om ursäkt utan jag fick en gliring att jag var "jobbig" senare under dagen, men jag struntar i det. Det viktigaste är att jag tog upp en för mig relevant sak, som påverkade mitt humör imorse.
Det kändes bra, även fast jag hamnade i ett gammalt beteendemönster efter att han slängt åt mig att jag var jobbig, med att söka bekräftelse på mitt osunda sätt igen. Vilket som vanligt ger ett gensvar där jag blir bekräftad, eftersom jag vet vilka knappar jag ska trycka på.
Dessa beteenden jag själv såg hos mig idag har jag lovat mig själv att jag, när jag får råd till det, ska försöka bearbeta i terapi, för jag tror att om jag inte får hjälp att bryta sånna här beteendemönster och inte hittar mitt egna värde, kan jag nog lätt hamna tillbaka med min f.d partner in crime, Herr Vinflaska.
Jag är så tacksam för det jag äntligen lyckats se idag!

Jag jämför alldeles för ofta personen jag verkligen är kär i, men som typ vinner en Guldbagge i att spela död (haha!) men den här manliga kollegan som säger sig tycka om mig mycket. Jag vet att Mr J (dönicksspelaren) faktiskt geniunt tyckte (eller tycker?) om mig men att han verkligen inte mår bra med allt som han har i bagaget för närvarande, och jag tycker så fruktansvärt mycket om hans sätt att vara runt omkring mig - han är nog den allra första som verkligen behandlat mig med värdighet och respekt, vår relation gick så mycket djupare mentalt, än vad den här snubbens relation till mig någonsin kommer att göra, och att när jag jämför beteenden så är det ganska glasklart vad syftet med att etablera en relation till mig har varit. Tyvärr inte att lära känna mig för den jag är om jag säger så, så kan du som läser läsa mellan raderna.
Mr J fick mig verkligen att känna mig fin..
Det här inser jag nu, har varit ett tappert försök för mig att gå vidare från en kärlek jag typ grämt mig över att den fick ett sånt abrupt slut i december, men som istället har påvisat mig att det var jävligt äkta, det Mr J och jag hade, och att det överst på min to do list är att försöka få säga´t till honom.
Bara satsa det jag har och få det sagt, för jag tror han behöver höra det.
Sen blir det va det blir av det.
Jag vill vara ärlig med vad jag känner, inför mig själv, men också inför Mr J.

Dee
Stress på jobbet triggar mitt sug.

Jag har blivit jävligt bra på att felsöka och analysera mina känslor och sinnesstämningar sen jag blev nykter för 216 dagar sedan.
Faktiskt riktigt imponerad av mig själv.
Det är njutbart att få känna känslor, och känna att man har kontrollen. Och även om jag ibland inte har kontroll, så är det numera helt fullt godkänt och okej att känna så ändå, det är befriande!
Den enda situation direkt kopplad till känsla jag ännu inte riktigt bemästrar eller vet hur man egentligen kan begränsa är pressade situationer på arbetsplatsen, typ saker jag verkligen inte kan styra över eftersom det är ledningens fel. Senaste veckan har jag fallit tillbaka något steg i mitt gamla beteende av att när det är mycket att göra så blir jag lätt lite svårhanterlig när det kommer till återhämtningen efter jobbet.
När jag kommer hem så kan jag rent av uppleva mig själv som rastlös och lite plockig med småsaker hemma, när jag egentligen är så trött att jag klipper med ögonen och hela kroppen skriker "lägg dig ner människa!" Jag är lite sånt till person som älskar högt tempo på jobbet, men den där off-knappen råkade mina föräldrar glömma när de skapade mig tror jag faktiskt.
Jag har väl egentligen inte riktigt sett sambandet med alkoholen och det här beteendet så klart förens idag när jag verkligen började felsöka min känsla i kroppen efter jobbet, vilket jag är enormt tacksam över.

I mitt tidigare liv, pågick den här både fysiska stressen men också mentala stressen 24:7 fast ungefär på nivå 10 om jag i dagsläget efter denna arbetsvecka skulle skatta att jag befinner mig på en nivå 3-4. Det var verkligen fruktansvärt.
Stress föder mer stress och det absolut enda sättet för mig att tillslut sätta mig ner och "vila" efter en arbetsdag, att kunna tillåta mig själv att få sätta mig ner och vila ska jag rättare sagt skriva, var med ett glas vin i handen. Som blev en flaska inom 1 timme, som blev ytterligare en flaska innan man däckade. Sen ångest när man vaknade. Självmedicinering i form av två glas för att klara av att komma upp ur sängen. Repeat.
Det, ser jag ju nu, funkade som en otroligt farlig belöning för min hjärna. Jag var endast värd att sätta mig ner med ett glas vin i handen. Jag var så jävla värd "avkopplingen" med alkohol.

Sen jag blev nykter har jag stenhårt fått jobba på att hitta andra belöningstekniker i min vardag, andra sätt att kanalisera stress på, och tvingande vila och återhämtning. Det är ibland, inte ofta, men ibland som att gå som en kravallklädd piképolis med sköld, hjälm och batong mot den mentala stressen och gamla beteendemönster. Det måste tyvärr bara göras, det måste hållas undan, för dricka alkohol för att hantera någon form av stressande situation, eller känsla i kroppen, det finns ju inte på världskartan som botemedel har jag ju fattat för 216 dagar sedan.
Den känslan kan man inte ignorera med alkohol. Den måste jag vara lyhörd för.

Idag har jag behövt gå med elpistol utöver min stridssköld och hjälm. Förjävligt. För det finns inget jag kan göra för att påverka just den situationen som utlöser stressen. Vi är tyvärr kort om folk. Vi måste få sakerna gjorda. Och jag vill inte lämna min enda kollega på plats i sticket, men jag känner ju att detta inte är bra för mig.
Runt eftermiddagen när allt hade lugnat ner sig och jag fick tid för lite återhämtning small det till av bara helvete i min hjärna. Faktiskt en av de största sugen jag haft.

216 dagar in i nykterheten och där kom det där jävla suget from hell. Va gör man?
Jag välkomnade suget, inte med någon större applåd eller så, mer ett konstaterande att "Jaha, du nu igen. Jag ser dig. Det är okej". Jag kanske inte hade tittat så mycket närmre på suget om det varit en av mina tankar som kan dröja sig kvar typ 10 minuter eller så, då kan jag med lätthet låta den tanken bero och se till att vara sysselsatt, men den här situationen var lite ny för mig, eftersom jag varit sysselsatt hela dagen och nu bara krävde en paus och kände att jag inte ville göra något en stund för att vila mig.
Då vart det helt plötsligt väldigt tydligt hur hårt etsat mitt gamla beteende sitter i mig.
Först blev jag nästan rädd, sen blev det till en reservation, sen till en betraktelse och efter att ha kämpat mig igenom 4 timmar med suget så lyckades jag vända det till min fördel och lägga en pusselbit på plats och se en ny sak jag behöver hitta en strategi för. (Sug en 5:a av 10:a, vilket inte är så farligt ändå, det var tiden det satt i som var hemsk)
Jag såg mitt gamla beteende när jag är stressad idag, glimtar av saker som nappade upp alkoholen till en stor best i mig.
Jag hade svårt att släppa stressen och tänkte när jag cyklade hem att jag inte riktigt kunde sätta mig i soffan och koppla av, för jag var orolig, jag vet inte om det fanns en potentiell risk men jag var inte villig att ta den, att om jag satte mig i soffan och vilade, skulle kanske suget vinna. Och det var där poletten trillade ner idag över vad som varit belöning och vad som nu är ett ganska tydligt straff mot mig själv och mitt välbefinnande.
Istället valde jag att ta en promenad till Alkohollinjen nere på Riddargatan och passande nog hämta tidningen som legat undanlagd ett par veckor till mig där jag deltagit i en artikel om stöd och hjälpprogram på internet. Jag valde att göra så idag för att bli rejält påmind om varför jag sitter här och skriver detta just nu och om varför jag är nykter.
Sen gick jag en vända på stan fast jag egentligen behövt vila och tänkte mycket på konsekvenserna av att "ta ett glas", inte bara de kortsiktiga, utan främst de långsiktiga. När jag jag kände att jag var lugn i sinnet efter stressen på jobbet gick jag hem läste jag igenom artikeln i "Alkohol & droger nr 2 2019" , kände mig stolt över att jag vågade ställa upp på intervjun och övade på att njuta av belöningar som inte innefattar alkohol: Jag hade en liten spa-kväll för mig själv istället och reflekterade över dagens insikter, som jag nu försöker förmedla till mig själv i skriftlig form här.
Kanske det hjälper någon annan som kanske kan känna igen sig i det jag försökt beskriva.

Ensam1984
Wow, vilken underbar

Wow, vilken underbar självinsikt du har. Jag har bara varit nykter, ja om 10 minuter, 10 dagar men har läst igenom din tråd och känner igen mig så väl. Och känner även som du skriver i de sista inläggen, att allt sitter i förhållningssättet och ärligheten gentemot sig själv och gentemot andra.

Du är en inspiration. All lycka!

Strulan65
Hjälte 🙏💪❤️👏👏👏👏👏👏

Så klok du är, dina ord är så värdefull kunskap och insikt om vad vi slåss emot.
Så tack för du delar detta med oss, all lycka till dig 🙏💪❤️👏

Dee
Ensam1984 & Strulan65

Hej!

Tack för era kommentarer, det värmde!
Jag finns på Cairy (appen/sociala nätverket för beroendeproblematik) under samma nick om ni har den också!

Mod och styrka på er väg,
Dee

Dee
Kärlekskrank

Jag och Mr J har pratat om en promenad i veckan, om än en kort stund att vi ska ses, men ändå. Jag får äntligen chansen att träffa honom!
Det är alltid så himla intressant hur män funkar - jag riktigt njuter när jag får analysera både mina manliga kollegors ibland grottliknande resonemang och beteenden, såväl som mer detaljerade studier som leder till aha-upplevelser, det roar mig mycket!
Jag har alltid försökt lite mjukt förmedla till Mr J att jag gärna träffas om han vill, alltid med en liten fråga, som inte har krävt något svar. Men kanske man kan få ett litet, yttepyttigt svar..? Månne?
Men ack nej.
Till slut fick jag nog och skrev, efter lite radiotystnad på drygt 2 månader.
"Hej! Jag vill ta en promenad med dig snart."
Då helt plötsligt kom ett förslag på en promenad. Respons och jackpot. Det var alltså så man skulle hantera honom i den situationen.
Jag ska bli mer som kommandoran tror jag minsann!
Jag förstår att detta kan uppfattas som att jag är någon förklädd igel, men, det enda jag är angelägen om att få berätta, är att jag är nykter, vilket kan förklara mitt konstiga beteende i vintras för honom. Jag vill ge honom förklaringen, men bara han är villig att stanna upp och lyssna på mig.
Kanske han kan se modet i mig?
Och hur stark jag var, är och har blivit?

Jag är nervös, försöker att inte skriva ett manus där allt blir sådär happy endning som vanligt när jag sätter igång och dagdrömma. Faktum är att jag inte försöker skriva något manus alls. Det här ska jag göra primärt för min egen skull.
Jag har väldigt klart för mig att jag troligtvis inte kommer att blotta mig på öppen gata under tidspress, men det manuset jag i alla fall skrivit innefattar att jag ska försöka förmedla honom att jag har något jag verkligen vill berätta, två saker faktiskt. (1. Att jag är nykter - its gonna take all day baby to tell my story, undrar om han behöver ansöka om tjänstledigt för att höra den storyn klart? 2. Att jag typ är sjukt kärlekskrank. Typ töntigt kär.)
Jag tänker att min bikt måste ske under bättre former än en promenad till från jobbet hem. Där jag kan få ta tid.
Det här är viktigt för mig.
Även om han inte besvarar mina känslor, så vill jag att han ska veta att jag tycker om honom, kanske han behöver få veta att han är värdefull mitt i sin kamp med PTSD från en period i barndomen INGEN ska behöva få utstå?
Jag ser på mina känslor till honom som vackra och närvarande, och att det bara kan få vara såhär ett tag på obestämd tid framöver. Det var en vän till mig, som jag lärt känna via alkoholhjälpen, som sa att det finns ju något vackert med att få känna och tillåtas känna även fast man vet att det inte är besvarat, fast hon uttryckte det så mycket bättre och klokare än det jag nyss skrev, och jag har funderat mycket på det sedan vi gick en promenad och pratade om det senaste gången vi sågs.

Jag är typ stel av skräck, motiverad, beslutsam och undrar vart off knappen för känslor finns på en och samma gång.
Låter jag som en galning?
(Risken finns.)

Adde
Du

må vara 2 äpplen hög men din personlighet är verkligt stor ! Ta hand om dig !

Dee
Adde!

Haha va gullig du ör, det värmde! 🍏☺️
Ta hand om dig med och tack för att du finns här för mig och alla andra!

Mod och styrka 💪🏻
Kram,
Dee

Dee
Hur fan fokuserar man inåt?

Fokusera Dee.
Du kan inte gå runt och söka bekräftelser hela tiden.
Fokusera Dee, men fokusera inte utåt. Fokusera inåt.

Hur fan fokuserar man inåt, på sig själv?
Hela mitt liv har gått ut på att bli bekräftad. Så fort jag varit bra på något har fokuset legat i att söka ord från andra.

I eftermiddag har jag haft en hyfsat stor aha-upplevelse rörande nykterheten, som mer och mer går hand i hand med min självrespekt som det ser ut.
Jag träffade Mr J i eftermiddags, det var en trevlig promenad, om än kort. Våra händer snuddade vid varandra flera gånger, vi samtalade mest om våra arbetsdagar som spenderas under samma tak men med skilda områden.
Vi gick förbi "mitt system" på vägen. Jag kan ju säga att jag skämdes som en hund när vi gick förbi det. Jag vred bort hela huvudet från fönstersidan. Jag tror jag till och med blundade. Det där jävla systemet som nu har gjort att jag och Mr J är milsvida ifrån varandra.
Vi höll om varandra länge när vi skiljdes åt vid stationen, sen gick vi åt varsitt håll.
Jag kan ju understryka att jag sökte som en jävla idiot hela promenaden efter det där fönstret att säga att jag ville säga något under lite mer ordnade former, men det där fönstret var förseglat idag.
Jag saknar det vi varit för varandra.
Jag ältar och grämer mig. Jag grämer mig över att jag var full. Jag grämer mig över att jag inte var jag.
Helvete. Det kan vara det enda jag egentligen riktigt bittert har ågren, ångest och känner skuld över. Mr J.

Så gick jag där, den sista biten hemåt, med varken en öppen fönsterjävel eller nått sagt. Inte ens att jag ville berätta något för honom.
Misslyckad. Så kände jag inför mig själv en stund.
Jag tänkte också att jag kan ju lika gärna börja dricka igen, åtminstone blir jag lite mer rätt fram och lägger på kråset när jag snackar?

Gick hem. Kände mig som att jag hade en multipel personlighet. Glad över stunden med Mr J, maktlös över att jag inte kan styra mitt manus, ledsen över att inte fått den bekräftelse jag hade hoppats på.
Men.. Hur skulle han kunna ge mig nått jag behöver höra när jag inte berättat något för honom?
Drog på mig löparskorna när jag kom hem, visst kände jag sug efter att dricka på de negativa känslorna, men mest behövde jag springa milen pga att jag behövde få landa i alla känslor.

Efter 2 km tänkte jag på att jag inte kan fokusera utåt på något sätt med min nykterhet.
Jag kan omöjligt få självrespekt genom andra. Det här är helt nytt för mig att tänka såhär.
Jag har gått dryga 30 år av mitt liv och hela tiden tänkt att om andra tycker om mig så kommer det mesta lösa sig.
Om jag är svinduktig på jobbet, om jag gör jobbet fort, om jag säger dom rätta sakerna, om jag är som jag tror att jag borde vara i olika sociala sammanhang, om jag gör det andra vill, om, om, om...
4 km. STOPP! Om finns inte!

6 km. Jag kan inte fortsätta fokusera utåt, jag måste fokusera inåt. Med allt i mitt liv.
Hur gör jag det? Är det ens möjligt?
Jag funderade en bra stund medans jag sprang och kom på att min nykterhet är min alldeles egna resa inuti mig själv. Det här gör jag enkom för mig själv.
För att jag ska må bättre. Och det har ju aldrig varit så svårt, om man skalar av det mesta och bryter ner det till nykterheten. Det är inte många som vet om det här, faktum är att det är den första livsförändringen jag gör utan att över huvudtaget bry mig om att få bekräftelse. Ändå har det gått hand i hand utan att jag ens tänkt tanken. Några värdefulla pusselbitar längs med vägen har jag ju fått med som en stor bonus att använda med tillförsikt, lyhördhet och tacksamhet.

10 km. Jag kom hem klar i huvudet.
Vilken mirakulös effekt löpning har!

Adde
Acceptera

det jag inte kan förändra
Förändra det jag kan
Och inse skillnaden.
(Jo, lite förkortad version)

Och den största och ärligaste bekräftelsen får du av dig själv ! Ge dig själv en blomma, lite godis, gott te/kaffe, en klapp på axeln, en stund i solen, gå på nåt event bara för att du vill.....skäm bort dig !

Denlillamänniskan
En bra mil

Bra sprunget och fint berättat!

Sofia
Att programmera om bekräftelsesökande...

...Det går, jag lovar! Även om det kan kräva hårt arbete och medvetenhet. Du är ju redan på väg med stora kliv i rätt riktning här! Det är ju som med alkoholen, ofta en långvarig, djupt inrotad vana och en stor omställning - vem är jag, vad är mitt liv om jag inte ska styras av vad jag tror att andra förväntar sig av mig? Kanske går det i olika situationer att hitta en liten tyst viskning som säger något om lust, drömmar och mål - saker som du vill sträva efter, oavsett vem som får reda på det eller inte - och följa den rösten, som snart växer sig starkare. Läskigt till en början, men utvecklande!
Så fint att ta del av hur du gav dig ut på en mils löprunda istället för att döva besvikelsen och känslan av misslyckande och där landade i viktiga insikter. Tänk om du hade tagit den andra vägen...
Tack för att du finns här på forumet och skriver så ärligt, välkomnande och hjälpsamt, det är värt oerhört mycket.
Allt gott!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Dee
Adde, Denlillamänniskan och Sofia

Tusen tack för era inputs,

Adde - så fina ord från sinnesrosbönen, AA va?
Skulle gärna vilja läsa hela någonstans!

Sofia - oj vilka ord du avslutar med till mig, tack för att jag fått chansen att finnas här på ert forum!

-

Tänka sig, Mr J kanske såg att jag mådde bättre, det plingade till i min telefon i eftermiddags.
"Är du kvar på jobbet, eller ska vi ta en promenad?"
Jag övar mig på att vila i att vara här och nu med den känslan av glädje att han äntligen verkade sluta spela död denna fredag.
Här och nu bara.

/Dee

Adde
Gud

ge mig sinnesro att
acceptera det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Kanske lite nördigt men jag har den som tavla hemma framförallt för att påminna mig om att jag måste acceptera det jag inte kan förändra. Finns att köpa hos AA's webshop för 30:-

Dee
Eftersträvan

En bra text att eftersträva i livet, borde inte bara sägas utav en som är alkis utan egentligen av varje litet knytt på vår jord.

Tack Adde ⭐️🙏🏻

Sidor