Vad skriver man?

Hårt arbetande kvinna/maka/mor som har många projekt i luften.
Jag har ett rikt känsloliv och grubblar och funderar, planerar och strukturerar hela tiden.
Alkoholen gör att jag känner att jag varvar ner och hamnar i en "vardagsfart". Jag njuter mer av det lilla, känner mig mer närvarande i tanke och själ och skrattar mer. Dricker inte på jobbet, men varje vardagskväll blir det 1-3 glas vin samt även på helgerna. Nu under semestern har det blivit en större konsumtion under dagtid.

Innan jag var 20 år hade jag nästan inte kommit i kontakt med alkohol alls, det hade heller inte lockat mig.
Fina svärföräldrar kom in i mitt liv. De levde mer "Medelhavskt" och tog ofta ett glas rött vin till maten. Det var med dem jag började lära mig tycka om vin och dricka snaps, konjak etc.

Har en dagboksanteckning om från femton år sedan, när jag var cirka 25 år och jag tog en klunk whiskey i min ensamhet för att stärka mig inför ett jobbigt telefonsamtal. "Är det nu det börjar?" Som att jag vetat om att jag skulle börja nyttja alkohol på ett ohållbart vis. Att det var mitt mål?

Maken serverade mig ofta en liten "Baileys" i tevesoffan. Själv drack han nästan ingenting. (När vi träffades så var vi båda med i nykterhetsförbund till och med). Det var när kartongvinet börjat komma på riktigt som jag verkligen började njuta av vinet. Men länge räckte det med ett glas och aldrig på vardagar. Det var även då främst maken som serverade mig vinet.

Jag blev deprimerad och sjukskriven för fem år sedan och det var då jag verkligen "jobbade hårt" för att bli alkoholist. Jag tullade av makens fina whiskeysorter (han hade ett trettiotal som han hade för "show-off", men bara bjöd från, aldrig drack själv från). En dag tittade han i skåpet och blev förfärad. "En alkoholist har brutit sig in hos oss och druckit av min whiskey, kom och titta". Jag blev kall, men ändå lättad. Jag berättade att det var jag. Att jag försökt att lätta på ångesten. Efter att vi samtalat frågade maken om jag ändå ville ha en whiskey och var beredd att hälla upp en i ett glas. Jag tackade nej. En period köpte jag flera lådviner av samma sort. Tog lite av dem allteftersom och kunde ställa fram dem när de började bli halvtomma, så pass att maken sade att "Dricker du inte av ditt vin längre?". Jodå tänkte jag, i smyg.

Har köpt Romflaskor i omgångar och druckit klunkar ifrån i smyg, men sprit ger mig inte samma avslappning som vin. (Illamående, väldig törst på kvällen/natten, magont etc.)

Jag har märkt hur toleransnivån sakta har höjts. Ett glas vin gör att jag slappnar av, men det jag ser är konsumtionsmönstret, att första glaset släpper spärren jag tidigare haft vid ett glas vin och nu fortsätter att ta två till. Jag märker också hur jag har blivit mer lättirriterad och "melankolisk", liksom gråtmild på ett sätt som är förvirrande för barnen. Det är det som gör att jag vill begränsa mitt intag.

Under semestern har det blivit alkohol varje dag. Maken gör goda drinkar som han ger mig på altan bland annat. Däremellan tar jag själv då det kickat igång "vill-ha-mer"et.

Jag VILL och SKA komma tillbaka till "ett glas vin" på fredagskvällen. ÄLSKAR vin (alltså även själva smaken, är med i ett vinprovargäng sedan 20 år tillbaka och är en hejare på mina druvor och ursprungsländer etc.

Nu har jag sagt till maken att jag ska ha en "vit månad". Att jag ska ge mig dispens på vinprovningen som kommer och att han och jag kan dela på en flaska vin på fredagskvällen om han vill, men att jag på övriga dagar och i andra sammanhang inte ska dricka något.

Igår drack jag cola till fredagstacosen, precis som jag gjorde när barnen var yngre. Jag hade nästan glömt hur gott det var med kombinationen.
Sååå....igår var min första "vita" dag.
Idag är det min andra.
Känner lite oro i kroppen och har haft huvudvärk både i går och idag, men det kan även vara åskan i luften som gör.

Skulle tycka mycket om att få prata med andra som är i samma situation, som försöker avstå helt eller begränsa intaget.

Jag känner mig stark och ska fixa detta!

Jag är också helt anti alkohol numer. Stör ihjäl mig på alla dessa sammanhang där alkohol är så självklart att man som nykter skulle känna sig helt utanför typ. Vad är det för samhälle vi har skapat?

Jag tycker också att min resa har gått oförskämt lätt, men jag väljer att tro på att det beror på att jag har gjort den mentala resan grundligt.

Skrev ett inlägg hos ”En annan Anna” om den nyktra resans två parallella spår precis nu.

Kram ?

Men vem räknar? Knappt jag, som är tvungen att räkna på fingrarna här. Fem veckor, eller fyra, eller tre...spelar liksom ingen roll. Alkhoholen finns inte i mitt liv. Igår när det var Mors dag så firade familjen mig med min favoriträtt - Kreolska räkor. I den ska det vara en skvätt vitt vin. Då var det FÖRSTA gången jag saknat vitt vin, för det blev inte alls samma syra med det alkoholfria vinet. Jag ersatte med citron, men det fick gå bra det med ju. Idag kunde jag ta ett glas av det alkoholfria vinet till matlådan här hemma. Ville däremot inte dricka ur ett vinglas, det hade känts fel, men jag tog mitt fint kupade dricksglas från Orrefors istället. Ingen antydan till vinsmak, bara som flädersaft, fast utan den sliskiga sötman. Me like. Den får det bli i sommar när det ska läskas lite extra - med is, tonic och jordgubbar i. Mums!

Näe...jag brygger mig min kombucha, påtar i trädgården och odlar som aldrig förr, läser böcker och bara ÄR.
I nuet. Närvarande och nykter.

Tack Torn och Andrahalvlek för att ni kommenterat i min tråd som sjunkit undan här i forumet.

Kram

Jag räknar månader numer, nummer fyra den 9/6. Känner mig också självklar i nykterheten och kan lägga krutet på att ändra mina vanor.

Jag drack God Dryck No 2 sparkling rosé igår på Mors dag, och den gillade jag.

Kram ?

Så inåt Norden grinig och off på alla sätt och vis. Då slog förstås suget efter att dimma bort, till. Maken har en Smirnoff drink på sitt skrivbord här bredvid. 4% (jo, jag tittade), men jag öppnade den inte. Han var iväg och handlade, jag kände mig ensam och rätt värdelös rakt över, så hade det inte varit så att jag verkligen bestämt mig, så hade den slunkit ner. Till råga på allt så letade jag krukor i förrådet och såg att maken hade burköl och egen flasköl öppen på hyllorna. När jag då öppnade kylskåpet där inne så såg jag det jag anade, burkar och flaskor även där. De har liksom länge varit där, bara det att jag inte brytt mig ett skvatt om dem när jag haft vin att dricka. Det var med en lite tung suck som jag stängde igen kylskåpsdörren igen.

Har berättat för en vän att jag nu valt den helnyktra vägen. Hon frågade lite varför och jag sade att det blivit svårt att dra gränser. Vi har ju pratat om att både hon och jag har släktingar som varit eller är alkoholister. Vi messade lite fram och tillbaka om det, sedan blev det tyst från hennes sida. Jag funderade lite på hur det kan komma att bli mellan henne och mig nu, eftersom mycket av våra träffar har gått ut på några goda glas vin och att hitta fina pubar med ovanliga drinkar i Stockholm t.ex. Igår såg jag att hon lagt ut en festbild på sig själv och två vänninor. Kommer det att bli ett "problem" mellan oss tro? I så fall får jag ta det då.

Funderar på att gå med i ett Nykterhetsförbund, men det får dröja lite. Vill lägga ytterligare några distansmil bakom mig först tror jag.

Maken halvviskade dessutom till mig idag:
"Hur lång tid sedan var det?"
(Jag var lite off och förstod först inte vad han relaterade till), så han fick klargörande väsa fram:
"Sedan du slutade med alkholen!?"
Just då var jag så ovanligt grinig och nedstämd att jag liksom fräste:
"Vad spelar det för roll?"
"Jag vill bara säga att jag tycker du är duktig. Som inte en enda gång liksom..." och så fortsatte han inte meningen.

Tacksam ändå att han tog upp det, även fast han nog inte kommer att göra det något mer, med tanke på hur jag fräste tillbaka.

Men...sex veckor sedan är det hur som helst.

- - ?

Många segrar har du gjort! Vad kan ha gjort dig extra sårbar tror du? Tänk HALT (hungrig, arg, ledsen, trött.)

Och din väninnas känslor kan du inte ansvara för. När du är stabilare i din nykterhet kan du delta, med alkoholfritt i glaset. Om du vill. Även intressen förändras när man blir nykter.

Jag tycker att du ska vara ärlig mot din man. Berätta att du kände dig frestad av alkohol som han lämnat framme. Be honom hålla bättre ordning på alkoholen. Tillfället gör tjuven, och det är så onödigt.

Svinbra kämpat!

Kram ?

Liksom.

Inte ens sugen när maken och hans bror delade på en flaska vin bredvid mig till det grillade. Ingen har ens ifrågasatt mitt val att vara nykter, utan snarare så kändes det som att alla faktiskt generellt sett tog det lugnare själva.

Mycket nöjd med mig själv.

Tror jag går mot 8 veckor nykter på söndag.

...eller något annat glatt vill jag utbrista i.

Jag mår toppen. Inget alkohol så långt som tungan når eller vad man ska säga. Försökte räkna igår och tror jag är upp i 10 veckor alkoholfri på söndag.

Allt detta tidigare vindrickande har givit mig "vinmage" så jag låter en kostrådgivare och en personlig tränare lägga upp ett program åt mig i tre månader för att komma i mitt livs form. Jag är på andra veckan nu. Jag har gått ner cirka 1,5 kilo även fast själva måtten inte är så förändrade (jo - en centimeter tjockare överarmar - superspinkiga innan. Jag hade ju inga muskler alls där innan ju). Mina övriga värden förändras också radikalt - såsom vatten i kroppen, fettmängd etc. Målet är främst inte viktnedgång, utan att bygga upp en starkare och mer hälsosam kropp - både inuti och utanpå.

Det är jobbigt att äta 6 tillfällen om dagen faktiskt - jag som kunde gå utan mat - leva på vin allena typ. Verklig omställning då med kvarg, bananer, avacado, linfröolja, kokosfett, kyckling och massor med grönsaker varje dag etc. Känner ju att jag mår strålande av det. Styrketränar två pass i veckan, två powerwalks i veckan. Det fungerar fantastiskt. Härligt att kunna bygga upp vanorna så här under semestertider.

(Förutom detta har jag även bytt jobb, så jag kommer inte vara kvar på den arbetsplats där jag utsatts för kränkningar). Mer ansvar - och betydligt högre lön i en större stad, så jag klagar inte! ;-)
Jag försöker lära mig ett nytt hantverk och tillbringar mycket tid hemma i trädgåren och med att spela spel tillsammans med mina tonårsbarn.

Sååå...allt är toppenbra! <3

Nu ska jag raskt svida om till träningskläder eftersom det är dags för powerwalk om en stund.

Hoppas ni andra mår toppen och gör de val som ni vet är de bästa för er!

Kram

- - ?

AmandaL

Tack för denna underbara och inspirerande läsning! Stort grattis till dig och dina 10 nyktra veckor, helt fantastiskt! Och att verkligen känna hur bra du mår, det är motiverande! Lycka till vidare och vilken kämpe du är ???

Hej där ute (här inne)! :-)

Jag fortsätter tuffa framåt på min vita linje. 13 veckor utan alkohol på söndag (tror jag...har ju verkligen slutat räkna). Det har farit förbi födelsedagar och halva semestern har gått, men inget sug efter alkohol ALLS! Jag känner verkligen att detta är för alltid. Maken hade glömt en Breezer i hallen. När jag städade ställde jag resolut in den i skafferiet och påminde honom om att ta bort den sedan. Han såg skamsen ut. "Försökte du pröva mig, eller?" frågade jag. Jag har sagt till tonåringarna att de kan vara lugna - att ALLT som de ser i mina glas framöver är helt alkoholfritt - att det är det - även om det ser ut att vara annat. (Som att jag vid någon grillkväll tagit en alkoholfri öl till maten). Det känns i hjärtat att det är så.

Meeeeeen...jag ska verkligen inte helt skönskriva mig själv. Något konstigt, ja-a....nästan fascinerande, hände för någon vecka sedan som fick mig att förstå att alkoholisten i mig inte är borta - även om hen inte är närvarande i mitt liv längre. Maken grillade på altanen. Jag var i köket och plockade med en sallad eller något. Jag hade ett glas alkoholfri öl på bänken. Han hade, tillfälligt, ställt ett likadant med starköl en bit bort från min. Jag hade inget sug, men något inom mig fick mig att snegla mot hans glas och instinkten att ta en klunk från hans var stark. Det var ju så jag brukade göra - när jag var alkoholist. En klunk av hans, ett av mitt. Sedan när han var tillbaka så fyllde han då på mitt och därefter ev. sitt. Jag sträckte mig aldrig, men mentalt hann jag göra det - innan insikten slog mig och jag skrattade högt åt mig själv där i köket. "Jasåååå du, du tror att du är så långt ifrån detta nu, men beteenden tar lång tid att ändra. Ta med dig detta nu, minns det och påminn dig själv om att du aldrig någonsin kan börja dricka igen".
Jag är tacksam över den insikten jag fick där och då i köket. Jag kan inte hantera alkoholen, vi är inte vänner, och därför ska jag hålla mig ifrån. Punkt slut.

I övrigt fortsätter jag med mitt kost- och träningsprogram. Jag sedan jag började för fyra veckor sedan minskat i mag- och midjemått, gått ner 3 kilo i vikt, fått ner min vilopuls, byggt musklerna på armar och lår genom att lyfta mina vikter och gå mina powerwalks. Min kost består av råvaror såsom fisk, kyckling, skaldjur - råris, quinoa, fullkornspasta, enorma mängder med frukt, bär och grönsaker varje dag. Kvarg, kefir, keso, lax, nyttiga nötter, bra oljor. Drycken är kombucha som jag gör själv, eller rent vatten.
Min hud är slätare och renare än den varit på flera år, jag är återfuktad då inte alkoholen suger ut allt från mig längre. Jag är slankare, starkare och har mer energi.

Jag somnar inte, vin-trött, på soffan längre, utan ser på dokumentärer, läser böcker, lär mig sticka krånglig mönsterstickning som kräver fokus. Jag har fått ett nydanat intresse för antikvitieter och åker på loppisar (kan ju köra själv nu, när som helst, när andan faller på) och igår ordnade jag fiskekort och ska åka iväg ikväll och fiska för första gången på länge. Jag ska packa en liten matsäck till mig och tonårssonen och så ska vi se om vi inte kan stå på en solvarm sten vid vår put-and-take sjö och kasta efter den inplanterade regnbågsforellen.

Allt går, nu när alkoholen inte styr mitt liv längre.

Ta hand om er!

Kram
- - ?

Ditt inlägg sprudlar verkligen av energi ? Du har verkligen fått ett helt annat liv! Och din familj måste också vara överlycklig ❤️

Du borde användas som affischnamn i den nyktra kampen! Stort grattis till snart 13 nyktra veckor.

Kram ?

Tänk att jag ändå "redan" är här...vid 16 veckor. Det är ju för sjutton gubbar fyra månader nykter, går mot ett halvår. Vi har firat både midsommar och 50-årsfest här hos oss i sommar, men ingen har ifrågasatt min nykterhet. Och då har jag ändå inte druckit mycket i vanliga fall just vid de tillfällena, har ju aldrig varit redlös eller okontrollerad vid dessa tillfällen. När de ville att jag skulle sjunga snapsvisorna (som jag brukar intitiera och göra lite roliga grejer kring), så svarade jag bara "Det är slutsjunget nu, nu får ni fortsätta utan mig" och det var det. :-)

Det har fortsatt att kännas okomplicerat att avstå från alkoholen och jag har börjat unna mig att köpa saker till mig själv...som lite finare stickgarner till stickningen som är min nya sysselsättning på kvällarna (Istället för att dricka fyra glas vin i smyg och somna på soffan). Så fort jag tvekar inför att köpa något jag verkligen vill ha så tänker jag:
"Men det här motsvarar ju inte ens kostnaden för ett lådvin". Eftersom det blev mååånga kartonger i månaden så har jag lite utrymme att faktiskt prioritera mig själv på mer hälsosamma vis nu. Det känns bra.
(Har ju inga andra laster heller, såsom snusning eller rökning, spelmissbruk eller är någon shopoholic i övrigt, så jag har ju en liten fin "månadspeng" jag kan lägga på mig själv. Mycket av pengarna lägger jag även undan och köper aktier och fonder för.

Denna vecka har jag påbörjat mitt nya jobb. Som vanligt så känner jag mig så utanför det sociala samspelet. Det triggar en massa känslor jag inte tycker om och inte riktigt vet var jag ska ta vägen med. Det innebar att jag i mitten av veckan, efter en lång arbetsdag, faktiskt tänkte "NU skulle det ha varit skönt att bedöva mig med vin...bara få försvinna bort lite, inte känna så mycket". (Men det gjorde jag förstås inte.) :-)

Har just den här helgen känt den där stora, tunga sorgen som brummar. "Varför lever jag?" Den skrämmer mig lite. Känner att jag är lite ur fas och vi som familj också på det stora hela. Det har varit en lång ledighet och ännu längre nu när jag blev sjukskriven i våras efter alla kränkningar på min förra arbetsplats. Känner lite sorg också över att barnen blir äldre. Sonen har "kommit ut" som trans och det är ok förstås, men lite att smälta och anpassa sig till. Dottern upplever sin första kärlek och tillbringar förstås mycket tid tillsammans med honom. Och maken finns där bredvid mig. Stöttande och så förstås på många sätt och vis, men ändå är vi lite distanserade gentemot varandra. Den fysiska närheten är helt borta...jag gjorde lite försök att reda i det tidigare i år, samtal, erbjöd möjligheter, dialog och sätt att hitta tillbaka. Kände mig mest utlämnad och dum så när jag sedan inte tog några intiativ så har det heller inte blivit så att han tagit det. Alltså...ingen fysisk närhet alls längre. Har funderat på det, vad det gör med mig. Om jag är ok med att inte känna mig åtrådd, behövd. Stundvis vill jag bara gråta, över att jag liksom blivit ensam även med den jag delar livet med, vill liksom bara ge mig iväg..men till vad? Jag har ju det ändå bra.

Men ibland kommer liksom de där tankarna...varför finns jag ens? Har samtalstid i början av september med en psykoterapeut, men de är så glest så de ger liksom inte så mycket. Och jag vill inte tro att det hela tiden bara är jag som ska ändra på mig?

- Bytte arbetsplats
- Tagit tag i min hälsa och följer kostprogram, lyfter vikter och löptränar
- Utvecklar mig genom nya hobbies
- Skapar veckorutiner för hela vår familj att följa
etc. etc.

Jag gör så många förändringar, och ändå är det som att inget förändras ändå...på riktigt. Eller...det gör det ju, men känslan INUTI mig förändras inte. Jag tycker fortfarande så otroligt illa om mig själv.

Näe...får sluta skriva nu. Ser ju lite hur det ser ut...rörigt och lite deppigt. Lite "ujuj vad jag tycker synd om mig själv". Men jag har det bra...trots allt. Gäller bara att jag ska känna det också.

Hej du fina som läser detta, ta hand om dig!

Kram
- - ?

Jag blev så rörd av ditt inlägg och imponeras av din kraft och dina vita 16 veckor? ??Grattiskram!!!?

Vet ju att vi har råkat på varandra tidigare här på forumet men det var ett tag sedan jag läste din tråd.
Tror att det finns mycket sorg och längtan efter lyckan som blandas inuti en själv som börjar kännas när man inte längre bedövar sig med alkohol.
Det är nog jättebra att få prata med någon som hjälper en lite att bena ut vad som är vad.
Lite som en kartläsare?
Önskar dig stort lycka till ?
Kram ?

Ditt inlägg berör mig jättemycket. Jag tänker att du har gjort jättemånga förändringar, och de måste få landa på plats lite. Och samtidigt får du träna på ditt tålamod lite.

Jag känner själv att jag för varje nykter månad får lite större tålamod med både mig själv och andra. Jag är lugnare, mer harmonisk. Inte lika rastlös och jagad.

Och det är helt okej att skriva om vad som helst här på forumet. Det är bra att sätta ord på sina tankar och känslor, positiva som negativa.

Kram ?