Tack för era grattis och reflektioner.
Har insett att de flesta har problem med sina mammor?

Jag är första barnet. Storasyster. Hade min mamma själv ett par år innan jag fick syskon. Jag var världens sötaste bebis tydligen. Måste ha varit stor kärlek från min mammas sida. ? ? Sen kom ”problembarnen”.

? Har stängt dörren till mina systrar just nu. Orkar inte. Har pågått för länge.
Försöker öppna dörren till min mamma emellanåt. Men vi kommer ingenstans.

Hon har blivit utbränd och sjukskriven av mina systrars sjukdomar.
När jag fick en egen dotter med funktionsnedsättning fick jag en chock. Jag fick inget stöd av min mamma. Barnet skrek , jag grät. Min man fick dra ett stort lass. Jag dränkte mig i jobb.
Och relationen med min mamma blev ännu sämre.

Jag och min man har kämpat. Med vår dotter och med min psykiska ohälsa. Vi väntade i 6 år med att skaffa ett till barn.
Vi har hus, pengar, jobb. Vi har varandra. Så jag behöver ingen mamma. Eller?

Senast fick jag höra av henne att jag bara var arg och irriterad. Och inte hade någon medkänsla för mina systrar. Ingen empati. ”ni har allt, dom har ingenting”. Medberoende.
Men jag stänger igen för att orka... jag är för känslig. Tvärtemot av vad som uppfattas...

Har precis tagit mig upp igen sedan en sjukskrivning. På randen att ramla tillbaka.
Försöker må bra. Kämpar varje dag med att hålla mig över ytan.... i vardagen.
Duktig flicka.
Men jag har min man. Han är allt. ? och mina barn. Tack för dom. Sluta klaga.....

Vi har alla tunga bördor i våra ryggsäckar. Okej är nog nyckelordet här också. Du har ingen vidare relation till din mamma av olika skäl. Med all rätt. Okej. Du väljer att inte ”bära” dina systrar också eftersom du har fullt upp med ditt eget liv. Också med all rätt. Okej. Så är det. Det är tankarna om att du vill att det ska vara annorlunda som ”äter dig”. Du måste acceptera att det är som det är. Och det är okej.

Först när jag kunde släppa sorgen över att min relation till min mamma inte är så ”djup” som jag vill att den ska vara så fick vi en annan typ av relation. Jag kallar den väder-och-vind-relation. Vi pratar väder. Och vad som står i tidningen. Och det är okej.

Min mamma är supernöjd med den typen av relation. Hon klarar inte av att hantera mer än så. Och jag har också behållning av vår nya typ av relation, även om jag gör det mest för hennes skull. Jag tänker att jag inte ska göra mot henne som hon har gjort mot mig. Jag ska inte spela på hennes planhalva. Eller som jag brukar säga till min dotter: ”Vissa saker gör man inte i första hand för sin egen skull, utan för andras skull”. Sen måste det förstås vara på mina villkor. Ett telefonsamtal per vecka och en fysisk dejt varannan helg är en lagom nivå för mig ?

Håll hårt i din man ❤️

Kram ?

Tack för svar ?
Emellanåt stänger jag Även dörren ? till mamma. För att kunna fortsätta på relationen när känslorna lagt sig. Hon mår jättedåligt av de perioderna. Sämre än mig. Jag tycker att det är skönt. Det är nog hon som vill ha en djupare relation än jag. Jag har gett upp...

Har sagt att jag inte vill dra in mina systrar i vår relation om vi ska kunna ha en. Hon klarar det inte. Drar alltid in dem. Gör mig irriterad. Hennes fokus är där. Fokuserar inte ens på mina barn, hennes barnbarn när vi umgås. Det gör mig irriterad.... sitter och sms:ar med mina systrar.
Vi ses och ska umgås, planerna bryts av att ena systern tappat mobilen... eller har fått panikångest. Hon åker dit.....
Vi åker hem. Och hon undrar varför vi inte har empati. Varför vi inte svarar i telefonen efter. Varför vi inte förstår att mamma mår jättedåligt också. KAOS. Medberoende...

Intressant läsning om relationerna i familjen. Jag har jobbat mycket med att försöka se mönstren i min familj under de år jag har varit på forumet. Jag har egentligen haft en hyfsad barndom och fungerande familj, men men... pappa smygdrack periodvis, det var mycket gräl mellan mamma, pappa och min syster. Min roll var att hålla alla på gott humör. Inte min syster, för henne bråkade jag med. Jag försöker ta mig ur det där träsket, men ibland är man där igen och tar ansvar för att alla är glada och nöjda. Skitjobbigt!
Du känner dig bortvald, medan hon kanske släpper dig som klarar sig själv för att orka med de andra. Hon har verkligen klara problem med sitt medberoende känns det som. Sms:ar hela tiden. Hon möjliggör då också dina systrars missbruk. Hon borde kanske hänga på anhörigsidorna härinne.
Jag tror att ni kanske kommer att ha svårt att reparera er relation om hon inte kommer ur sin destruktiva relation till sina andra döttrar. Så ni måste kanske våga prata öppet om det. Du väljer bort dem för att orka och för att du mår dåligt av att inte ha koll på deras kaos. Hon tar hand om de döttrar som hon tror har störst behov eftersom de inte klarar sig utan henne. Ni måste kanske våga prata om just det där och att hon kanske borde vända sig till någon professionell och prata och försöka få lite perspektiv. Tror att det är bra att du börjar fundera över det här och eventuellt sätter gränser, tex ett mobilförbud under era besök. Det kan verkligen inte vara så akut att hon inte kan ha mobilen av under ditt besök. Hon kanske kan annonsera det innan, eller så är det kanske just det som händer att din syster vill konkurrera om uppmärksamhet just när ni är där. Starkt jobbat med 3 månader också!

Intressant att de flesta här inne verkar va de som hållit upp fasaden i familjen. Varit den starka. Fixat de mesta själva. Kanske därför vi är här och försöker fixa det här själva.

Jag och min mamma pratar öppet om min mammas medberoende med mina systrar. Har gjort i alla år. Därav alla bråk. Hon är naiv och för snäll. Sätter inte gränser. Kan inte lämna nån i knipa. Mina systrar ramlar aldrig ner ordentligt i avgrunden för försöka ordentligt själva och bli starka. Hon underlättar deras beroende. Hon säger att hon kämpar med det. Men hennes medberoende är starkt. Jag säger att hon behöver hjälp. Hon tror att hon klarar det själv. Enligt min mening är hon rätt trög. Inte så smart.... blåögd och svag.
Det är skillnaden mellan oss.

Jag är hårdare. Sätter gränser. Sätter upp en mur. Ställer ultimatum och är ganska långsint. Men så har jag klarat mig själv rätt mycket. Har fått blivit stark. Har fått sortera bort. Vänner som tar energi och stänga av när det blir för jobbigt. För jag kan vara hård på ytan. Sån har jag blivit. För att orka. Men egentligen är jag superkänslig. Oro. Ångest. Inre Stress.
Som barn var jag rädd, osäker, orolig.... Det lilla barnet finns fortfarande inom mig. Men syns inte utåt.

Vi kommer ingenstans... vi är för olika. Ja hon behöver komma över sitt medberoende. Hon är bara för trög för att fatta det. Har pågått över 20 år..... jag är trött. Hon är ännu tröttare.
Enligt henne straffar jag henne när jag sätter hårt mot henne.... eller under mina perioder när jag stänger dörren till henne. Då mår hon som allra sämst.

Detta snurrar på år efter år efter år efter år....

Otroligt sorgligt att dina barn tvingas uppleva att deras mormor indirekt väljer bort dem ?

Min mammas medberoende handlar mer om att stoppa huvudet i sanden. Pratar man inte om det så finns det inte. Plus att hon stängt in sig i en självcentrerad bubbla. Hon är oförmögen att hjälpa andra, hon tänker bara på sig och sitt. Därför var det aldrig med henne jag pratade när jag mådde som allra dåligast.

Mig har uppväxten präglat så till vida att jag också har svårt att prata allvar. Pratar man inte om det finns det inte sitter så starkt i mig. Jag är också starkt präglad i att klara mig själv. Jag är den enda jag kan lita på liksom. Därför var utmattningen så enormt knäckande, för då upplevde jag det som om jag svek mig själv.

Mina barn har en urusel relation till sin mormor också. Det verkar inte bekomma henne ett dugg. Och mina barn har en kanonrelation till sin farmor, det väger upp ❤️

Kram ?

Idag är jag också nykter. Har haft en skön och avslappnande kväll. Spelat spel med barnen. Var ute på en kvällspromenad. Låg och pratade med min man väldigt länge... skrattade! Och det kändes för första gången på väldigt länge som att jag börjar få se mitt gamla jag igen. En slags lugnhet och en närhet till skrattet. Utan något annat som drar i mig. Utan ångest och utan att något fattas.

Hoppas ni också får en fin fredagkväll ?

Hej hej! Åh tänk att det snart är 100 dagar!? Helt otroligt. Minns när jag var på dag 3.

Idag vaknade jag tidigt med minsta tjejen. Hon ville upp och äta frukost. Visst inga problem. Mysfrukost i soffan.
Kände mig utvilad och pigg. Ingen oro, ångest, trötthet eller irritation.
Låter simpelt och normalt eller hur?
Men har inte varit så tidigare i mitt liv. Så nu vill jag att det ska vara det normala. Får bara inte glömma hur bra det känns jämfört med att känna sig trött, törstig, ångest, förvirrad, lätt illamående och irriterad på barnen.

Alkohol är gift för kroppen. Glöm inte det!

Jag kan bli avundsjuk på dig som tog tag i detta innan dina barn blev stora.
Och det du nu gör är det bästa du kan göra för din familj.?
Hoppas du får en underbar nykter helg.

Jag ligger här bakom och jagar dig?
Funderar på att ha dig som morot för att hålla min nykterhet.
Så länge Akilles inte dricker så ska jag inte dricka?
Kram⚘

Hej allihopa! Va kul att ni tittar in på min tråd och säger hej :) @andrahalvlek , @kennie och @kaye (tack vad gullig du är. Då får jag ha dig som morot för att inte dricka! Om jag börjar , börjar ju du ? )

Idag var det tvärtom med barnen. Speciellt den minsta (snart 4 år) så in i norden trotsig! Ingen kul dag. Pappa fick ta över det hysteriska utbrottet och jag åkte iväg till gymet. Andas andas andas... sitter i bilen utanför gymmet och försöker hitta ny energi.
Måndagar är inte min favoritdag. Fast kanske inte nåns favoritdag precis ?

Coronan och så mörkt ute. Finns ju inte så mycket att göra just nu.
Vad hittar ni på just nu, som gör er tillvaro lite ljusare?

Hej hopp! Dag 100 idag. Tänk va tiden går fort. Och ändå inte.
Suget som går upp och ner beroende på måendet. För måendet hos mig går som en berg och dalbana. Mycket pga stress! Och jag är himla bra på att gå igång på saker och starta nya projekt så JAG är min största fiende. Precis som med förhållandet till alkoholen. Bara jag som kan göra nåt det också... kämpar med båda dagligen.
Jättebra att vara viljestark och envis. Dock svävar det ut åt båda hållen. Lätt att vara självdestruktiv också.

Kram

100 nyktra dagar är mäktigt många!

Ja, den nyktra resan är verkligen upp och ner. Känslor och energi är ömsom hög och svag. Vi får träna på den viktiga balansen. Okeja dåliga dagar och njuta av de bra.

Tänker på Bengt i Närvaropodden som säger att man ska tänka ”okej” om och om igen tills man verkligen känner att det som hänt är okej. Acceptans.

Kram ?

Grattis! Det var vid 100 dagar jag började räkna månader i stället. En dag man minns med stolthet.?
Härligt att du har nått dit! Väldigt mycket positivt som har hänt, och du har massor mer att upptäcka.

Kram

Hej! Tack alla. Känns häftigt att få komma med lite större siffror precis som ni andra förebilder här på sidan. Fortsätter dock att räkna dagar ett litet tag till :) har ändå Nomo (appen) som gör det åt mig.
Har haft fullt upp denna vecka med jobb som vanligt. Så hinner inte skriva så mycket mer denna fredagmorgon heller. Men lite längre i helgen. Ser fram emot att träna i helgen! För det har jag varit lite dålig med denna vecka. Tänk va skönt att se fram emot nånting som är bra för kroppen. Istället för helg-vinet.

Kramar ?