Ny här med egen tråd. Har dock läst många inlägg sedan jag hittade forumet för några veckor sedan.

Bestämde i tisdags morse att det får vara nog nu. Kände inte ens ett sug de första dagarna, ett par värktabletter mot huvudvärken bara. Efter att ha läst mångas berättelser förstod jag att lockelsen säkert kommer att dyka upp. I går längtade jag, men tack och lov infann sig aldrig tillfället.

Nu önskar jag lite pepp när suget sätter in. Har förstått att det finns många, många i samma situation som jag. Att det hjälper att läsa om andras erfarenheter och se responsen de får känns stort.

Hälsningar en lyckligt gift kvinna med ett bra jobb och flera fina (vuxna) barn. Så varför?

Förstår dig helt o fullt .
Ångra dig inte för att du berättade , tvärtom ! Du är så modig o ärlig. Beundransvärd .
Önskar att jag själv hade hälften av ditt mod .
Snälla! ? fortsätt orka skriva!
Som vanligt håller jag med om allt du skriver , läser alla dina inlägg o nickar i samförstånd .
Första veckorna i en nykterhet tycker jag oxå är rätt lätta , det är längre fram jag får sug o längtar efter att tex få dricka lite vin med min man vid fredagsmyset. Eller helst att få sitta ensam o mysa med en flaska vin (eller mer...)
Vi som inte lyckas helt o fullt med vår nykterhet behövs verkligen här på forumet . Strävan är förstås att vara helt a-fri men vägen dit är otroligt krokig o guppig , många djupa hålor är det , i alla fall på min väg . Tänker på dig o är med dig i din ångest , du hjälper många av oss genom att våga vara brutalt ärlig
Styrkekramar ❤️

Det kanske bara var inlägget hos OnkelF om handspriten som fick dina tankar i de banorna. En påminnelse och så bara blev det som det blev.

Glöm aldrig att dina nyktra dagar kan ingen ta ifrån dig.
Tycker ibland att det är lite väl stor fokus på dagar i följd.
Det viktiga är väl förändringen.
Att minska, och komma ifrån destruktivt drickande.
(Och bland destruktivt drickande hamnar väl tyvärr handspriten?)

Glöm nu det här och fortsätt hitta din egen väg.
Kram⚘

av din resa Vinäger. Från att fullt och helt vilja avstå till att falla.
Du påminner en del om mitt ex och hans drickande.
Han var fullständigt övertygad om att nu var det slutdrucket.
Inte för att han ville avstå,men han måste.
För barnens och min skull och naturligtvis också för hans egen.

Men han kunde inte.
Det kunde gå veckor och månader,så långt som upp till ett halvår.
Men sen kom det,missmodet längtan och någon sorts depression som bubblade upp inifrån honom.

Då visste jag att nu är det snart dax igen.
Vi gick så småningom isär för att jag ställde ultimatum och han klarade inte att avstå.
Han föll rejält djupt i tre år för att sen ta min hand och bli skjutsad till behandlingshem.
Han blev då nykter och var det i 2,5 år innan han dog.

Jag stod länge kvar och väntade och hoppades att han skulle komma till insikt.
Och det gjorde han förstås bitvis,men efter ett tag var det klippt igen.

Jag vet inte riktigt vad de gjorde på behandlingshemmet.men de nådde uppenbarligen fram.
Sen höll han sig nykter med hjälp av AA och efterbehandling från behandlingshemmet.
Först ett år efter nykterhet kunde jag se att han på riktigt ville och valde att vara nykter.

Jag kunde då igen fråga,men varför slutade du inte när du fortfarande hade mycket kvar att rädda?

Jag hade inte druckit klart,var hans svar.
Som du så fint beskriver,alla har sin egen resa. Suget och drickandet ser olika ut för alla.
Men det gemensamma är ju ofta resan neråt.
En del klarar att hitta en balans i det överdrivna intaget till att bli nästan måttligt.
Dvs något som många kan skriva under på är ok.

Men att släppa den där sista tåten,livlinan trösten eller vad nu alkoholen bistår med verkar vara så svårt.
Jag hoppas du finner en väg till återhämtning och strategier.
Det är du värd.

Femina

Fina du, ta hjälp. Det kommer att bli bra till slut men du klarar det inte ensam och M har säkert ett medberoende han måste få hjälp med. Jag tror på er. ? ?

Hej vinäger.
Du vet att du är jätteviktig för jättemånga här, för forumet, för mig!
Jag hör till de som inte hamnat i fyllecell och mitt drickande är olikt någras och likt andras. Jag har känt vindilen av både fyllecell och psykakut. Att jag inte varit där beror enligt mig på en hårsmån av tur och tillfälle. Kanske var det ditt inlägg som svar på mitt allra första inlägg? Kanske har det varit några av de exceptionellt goda människorna här, som jag kanske inte är lik i alla avseenden, men här är vi förtrogna, på unika vis.
För jag vill tro, och det ligger djupt i mig, att människor kan finnas för varandra på sätt som vi inte alltid förstår. Människor är -också- mysterier och ibland är det Inte så självklart att vi vet innan, vad som kommer att förändra våra liv. Så ser jag på mig själv och även på forumet. Jag tror inte att du tänkte när du skrev i min tråd i januari att det här inlägget kommer att vara av AVgörande betydelse för hennes nykterhet. Men det var det.
Jag kanske hänger kvar eller puffar eller puttar lite extra här eller där (vilket mång av er är mycket bättre på än jag) för att jag tänker att det kan ha betydelse, något av det.
Jag har ju skrivit massor här- i min tråd och andras- jag har fått massor av stöd. Är evigt tacksam för det.
Kanske tänker jag- att insikt om att man har ett problem bestämmer lite om jag tror att det jag har att säga är värt något. Sen om problemet är en liter handsprit eller en flaska vin (har sällan träffat på några här som dricker två glas för att stressa ner) så tänker jag att viljan att få ett slut på det- förenar oss. Om slutet är en gång i veckan eller två förstår jag det. Men jag kan känna mig trött på alloholromantisering av slaget ”det är ju så underbart med ett fylligt vin till biff a la biff”
För mig blir det lite aningslöst och skavigt.
Om vi var skeppsbrutna på en öde ö skulle jag inte tänka där och då på våra olikheter utan hur vi med samlad kraft kunde ta oss därifrån.
Jag är helt på det klara med det du skriver i dina långt mer insiktsfulla inlägg än det här.
Ibland känner jag mig banal eller töntig rentav. Men jag önskar att det viktigaste är att vi vågar dela med oss. Att även jag kan skriva om mina bekymmer utan att ha känslan att någon tycker de inte är ”på riktigt”. Det är så det är för mig och det önskar jag ska bara okej och inte förbundet med nån smygskam över att ”det kanske inte är så farligt då”.
Det ÄR rent livsfarligt för mig att bagatellisera mitt drickande. Jag behöver tänka samhörighet med alla som har gått längre än jag i alkoholist-resan för jag ser det som om vi går på samma väg, men med lite olika startnummer.
Hoppas också att du på allvar förstår att dömande inte är ett ord som någon använder sig av här? I relation till dig!.
Jag vill gärna känna mig trygg med att du kan VETA att jag är en person som inte dömer. Kan ju inte skriva åt någon annan men jag ser att många instämmer.
Det är viktigt att bli betraktad som en tillitsfull person, någon som andra kan använda, söka stöd hos.
Jag känner och har haft kontakt med många under det här året som jag med de resurser jag har i tid och tanke- stöttat eller bara småpratat med.
Jag vet att du skriver och säger att alla sätt är ok. Men jag känner mig ibland lite fundersam då även såna som jag vill ”passa in” och jag kan inte passa in på något annat sätt än jag gör. Spretiga tankar och spretigt inlägg.
Ps. Jag saknar också ruset ibland.
Jag saknar också att få lyfta från verkligheten, jag saknar en massa saker. Men jag jobbar mycket med att inte stanna där.
Det gör mitt liv kanske lite torftigt att inte konfrontera mig med frågeställningarna, men helt ärligt så vågar jag inte.
Tack för ditt tankeväckande inlägg. Stor och skamlös kram till dig.

Jag tycker att du är så modig och bra som berättar. Jag stoppar hellre huvudet i sanden och låtsas att det inte hänt... ganska svårt att bli klokare då. Så skäms inte, var stolt över att du är ärlig... precis som ditt trådnamn.
Jag tror att det är nåt annat som händer dig än att a-djävulen tar över, eller att suget bli för stort. Plötsligt finns ingen broms, ingen möjlighet att sugsurfa, utan bara aktion. Jag tänker att det är något som hjärnan behöver, någon av signalsubstanserna och att det också saknas något som finns där, där hjärnan vanligtvis säger stopp.
Nu är jag nykter men det hände att jag vaknade vid 3-4 tiden och tyckte att det var en jättebra idé att dricka upp sambons öl. Och när jag väl druckit 1 fanns ingen botten. Det där var ett beteende jag absolut inte kände igen och för övrigt inte vill förlika mig med och jag har funderat mycket över varför bromsen inte fanns. Det är ett helt sjukt beteende. Jag gillar ju inte ens berusningen. Har funderat på om det var graden av vakenhet som var nedsatt. Har nu läst på och nån näringsbrist påstås kunna ge brist på kontroll, minns faktiskt inte vilken det var och det är kanske inte det som är det viktiga. Men jag tänker på MM, på Aeromagnus, ADHD och några till som beskriver det här när vettet fullkomligt flyger ut. Det är läskigt och skrämmande, men det är ju nåt som händer först. Du har låst in din a, god idé tror jag. Men fundera över om du kanske behöver något annat. Min gissning är att det är nåt annat som händer när du går från 0 till handsprit. Jag vägrar faktiskt att tro att det skulle vara a-djävulen. Eller jo, indirekt, men nåt som hjärnan verkligen behöver och mår bra av. Det kan hjärnan få på annat sätt än genom a. Håller du på med någon meditation eller nåt som vilar hjärnan? Mitt återfall tog jag när det varit väldigt mycket en period och ingen stund alla för mig. Sen var det till och från länge och jag vet nu att jag hade allvarlig järnbrist. Tror absolut att det har påverkat ”stoppknappen” och att också hjärnan gått på högvarv länge för att hålla igång.
Jag vet att jag har snöat in på näringsbrist teorin men, haha jag har inte hittat något som motbevisar ännu. Vinsterna många får när de slutar helt är säkert också till viss del rent kemiska. Och just du, Vinäger, har ett dryckesmönster som inte stämmer med den forskning om alkoholvanor som finns. Det finns trådar där man kan ana när återfall är på väg som blir mer ”maniska”. Jag har inte märkt det så mycket hos dig, men är du mer grubblande innan? Mer aktiv här? Mindre vila för hjärnan? För helt allvarligt, när vi absolut inte förstår oss själva, då är det kanske dags också att titta på andra förklaringar än alkohol djävulen särskilt när man har så mycket nykter tid som du har. Det är en annan sak när man har ett långt missbruk bakom sig. Så skäms inte Vinäger, du är inte ensam om det här, handsprit låter kanske värre, men det är egentligen ett uttryck för samma sak som alla andra brottas med här.
Lycka till nu, söstra mi!

Hur mår människan bakom allt? Hoppas du är OK . Skriv gärna och berätta(om du vill och orkar). Det är ju när det är som jobbigast vi behöver mest stöd.

Jag vågar mig på att skicka en Coronasäker cyberkram till dig.
Sköt om dig.

Släpp nu inte taget om nykterheten. Jobba på, en dag i taget. Du är ok nu, och det kommer att bli bättre. Ge det lite tid, bara.

Hej vinäger! Jag har också varit där och druckit handsprit. Så jävla vidrigt! Tror jag gillade att jag blev full så jäkla fort på det, lättåtkomligt var det också. Vem misstänker att man skulle dricka det liksom?? Fy bubblan, den skammen man känner... Idag har jag varit nykter i 8 månader. Vaknar varje dag och är så tacksam över att jag faktiskt inte vill dricka! Trodde jag aldrig! Så skönt att ha den känslan, hoppas du får känna detsamma! Kram på dej ❤️

Hej vännen... Jag ser att du har haft det riktigt överjävligt tufft med kampen... Jag har inte hängt med så bra här inne. Sist jag gled in på forumet kändes du rätt stabil i försöket att dricka med måtta. Kom det här bakslaget medans du var kvar i den planen, eller efter ett försök att köra på helvitt? Tänker att svaret på den frågan får rätt stor betydelse för hur du går vidare. Oavsett så lider jag med dig. För kontrollförlusten i sig. Och för att jag vet hur hårt du slår ner på dig själv pga den. Gör inte så. Var snäll mot min kompis! Kram

Vinäger, kom igen! Du har fler vita dagar än du någonsin har haft. Du vet lika bra som jag att helvitt är bäst. Jag väljer dock att dricka med måtta ibland. Vi har kommit långt på resan livet innebär. Vi lär oss av våra misstag även fast vi fyllt 50 år. Livet är en resa mot ett tragiskt slut. Vi måste välja hur vi vill leva våra liv. Alla ska dö!
En dag i taget ?
/Mrx

Vinäger, du behövs här på forumet. Du skriver väldigt bra inlägg som uppskattas av många. Du får inte ge upp din kamp mot ett hälsosammare liv.
/Mrx

Hur mår du Vinäger ? Jag saknar oxå dig jättemycket här .
Hoppas du har det så bra du kan . Du är värd att få må bra ❤️
Kram?

Skam över vad som hände för två veckor sedan - även om jag inte kan förklara det fullt ut, trots mycket grubblande.

Skuld över att jag inte förmått mig att skriva något. Jag har läst och tryckt massor av hjärtan, men inte kommit till skrift. Förlåt! ?

Samhörighet och kanske ännu mer en stor portion tacksamhet infinner sig när jag läser era inlägg. Fantastiskt vilken respons jag fått. Så skönt med igenkänning, även om det känns tungt emellanåt.

Jag är helvit sedan handspritsincidenten för två veckor sedan. Är fortfarande inte sugen på att dricka.

Dock har jag funderat. Och funderat. Och funderat igen.

Tänker att jag kör vidare på min mer liberala bana. Åtminstone tankemässigt. Jag får - om jag vill. Tror att jag fastnade i tänket "aldrig mer" och "aldrig första glaset". Fungerar uppenbarligen för en del andra, men absolut inte för mig.

Min hjärna registrerade ordet "aldrig" och sedan hände det onämnbara. Det som visserligen någon mer råkat ut för, men som ändå får förpassas till skämskudde deluxe. Visst, jag vet att det är en del av beroendet, men ändå... Det finns en gräns...

Under ca ett halvår kunde jag dricka kontrollerat, trillade aldrig dit igen. Väljer det ordet istället för normalt, då det är olika för alla. Kontrollerat i min värld innebär att jag har koll på vad jag dricker.

Nu har jag inte velat ha något alls. Sedan början av oktober har jag alltså druckit endast en gång - och det var verkligen inget planerat eller kontrollerat. Suget - om det ens kan kallas det - anföll mig med full kraft och den förbannade handspriten stod i närheten.

Nu är den bortplockad.

Väljer att skriva något, även om jag inte orkar besvara alla en och en just nu. Ni vet väl att lite respons för mig är lika med en halv uppsats... ?

Hörni, jag mår bra. Superbra till och med. Trots extrem arbetsbelastning är jag hyfsat lugn.

Nykter som en nyponros (i brist på någon annan liknelse...)

Tack för att ni finns i mitt liv. ?

Trevlig första advent! ?️

Kram på er

Gick in här på dåligt humör och irriterad över några släktrelaterade konflikter, men det försvann när jag läste ditt inlägg. Det gör mig glad att veta att du mår bra och tar dig vidare på ditt eget sätt. Kram till dig!