Ny här med egen tråd. Har dock läst många inlägg sedan jag hittade forumet för några veckor sedan.

Bestämde i tisdags morse att det får vara nog nu. Kände inte ens ett sug de första dagarna, ett par värktabletter mot huvudvärken bara. Efter att ha läst mångas berättelser förstod jag att lockelsen säkert kommer att dyka upp. I går längtade jag, men tack och lov infann sig aldrig tillfället.

Nu önskar jag lite pepp när suget sätter in. Har förstått att det finns många, många i samma situation som jag. Att det hjälper att läsa om andras erfarenheter och se responsen de får känns stort.

Hälsningar en lyckligt gift kvinna med ett bra jobb och flera fina (vuxna) barn. Så varför?

Såg dig titta in på forumet i morse, finaste Vinäger och skicka små tomtebloss av vänlighet.
Skönt att du rör dig härinne i alla fall, Söstra mi. ?

Efter omständigheterna helt ok.

Tack för att ni bryr er. ?

Kan inte gå in på detaljer och orkar inte skriva så mycket. Blir mindre och mindre av det senare, men tänker på er ofta och får mina forumryck ibland.

Dock...

Jag har INTE tappat greppet. ?

Kör mitt eget race och är förvånad över att det funkar. Men som ni vet är jag uppmärksam på allt som skulle kunna tyda på begynnande tappad kontroll. Längesedan jag försökte lura mig själv.

Tack för att ni finns. ?

Kram

Anonym26613

Du vet själv bäst vad du behöver just nu ???
Skriv när du orkar! Vi finns här ?

Jag känner mig lite förmäten som också jag skickar tro, hopp och kärlek till dig, vi har ju inte hängt så mycket här på forumet. Men jag känner en samhörighet med din kamp på flera plan. Och som du vet har dina inlägg betytt väldigt mycket för mig.

Tänker på dig Vinäger och vill skicka en blomma ?.
Blir glad när jag ser inlägg ifrån dig här på forumet, men jag vet själv att det kan behövas pauser. Och när man tagit en paus är det svårt att hänga med. Forumet är fullt av intressanta personer, så det är ett jäkla jobb att försöka hänga med.
Jag har varit mer aktiv på senaste tiden i alla fall i några trådar, men det är också svårare när man i te för en egen kamp. Hur som helst önskar dig allt gott och tänker att vi båda har lärt oss så pass mycket om oss själva så att vi aldrig återvänder till sölande och pölande, tömmande och gömmande.

Vinäger, vi saknar dig här på forumet. Du är våran lucia året runt! Du kommer med solsken .. / Mrx och Tomen

Kanske blir det mitt sista inlägg här, åtminstone om min resa. Det beror på hur responsen blir. Ja, inte om jag får många hjärtgillanden, utan om jag upplever att det finns risk för att min berättelse kan trigga någon. För det vill jag förstås inte. ?

Som rubriken antyder känns mitt liv helt perfekt vad gäller alkohol nu. Tvärtemot vad en del tror kan alkoholen finnas - förmodligen så som det är för många som inte har A-problem - och livet ändå kännas tillfredsställande.

Självklart beror det på varför man druckit och om man kan hitta ett alternativ till detta.

I mitt fall tror jag att det handlar om all hjälp jag fått av min psykolog. Så många insikter, som jag visserligen själv varit inne och nosat på, men nu har fått bekräftade.

Förutom handspritstillfället ? har jag inte smygdruckit sedan månadsskiftet september/oktober. Jag har inte besökt Systembolaget på mer än fyra månader.

Vad hände?

Jag som aldrig eftersträvat ett så kallat kontrollerat drickande - tvärtom - dricker ibland och har inget sug alls mellan gångerna.

Ett lugn...

Inom mig upplever jag ett lugn och en säkerhet jag inte känt på många år. Jag har insett, med psykologens hjälp, att det i mitt tycke normala livet faktiskt gått i betydligt högre fart än vad jag trott. När vi staplar upp alla mina åtaganden förstår jag att det är på tok för mycket. (Känner någon igen sig? ?) Men när man är mitt uppe i det blir det vardag. Så nu har jag dragit i nödbromsen. Visserligen tar det tid att stoppa det rusande tåget, men det går lite långsammare för varje vecka.

Att mitt drickande inte har drabbat någon annan än mig själv har säkert också påverkat. Ingen har märkt något, inte ens min man, så visst går det att dölja om man är försiktig. Jag berättade ju för honom i oktober 2017 och sedan dess har han stöttat mig helhjärtat.

Sedan kraschen i november 2018, då jag till slut drack av tvång från morgon till kväll, inte sällan gråtandes, har jag sakta men säkert tagit mig uppåt.

Fallit ibland, men bestämt kravlat mig uppåt.

Att dricka kontrollerat har inte känts som ett alternativ, då jag har förstått att det innefattar en massa regler och räknande. Nej, det skulle nog bara få motsatt effekt. Däremot att det är ok att dricka då och då och inte vilja ha mera, blir på ett helt annat sätt. Lite som att både äta kakan och ha den kvar.

Min målbild har som sagt alltid varit helnykterhet. Men egentligen vet jag inte varför. Kanske för att det så ska vara när man hänger här. För att det är det enda rätta. För att trots vad jag har tagit del av, finns det en sanning om att ingen någonsin kan dricka något igen om man en gång varit beroende. Men det stämmer ju inte på alla, om än på de allra flesta.

Antar att ni förstår varför det känns vanskligt att skriva detta... ?

Men jag vill ändå berätta om hur det varit för just mig. Kanske någon känner igen sig. Någon som, liksom jag, tycker att alkoholen blir en icke-fråga, när man känner att man äntligen är hel inombords. När lugnet infinner sig.

Men tänk om drickande ökar igen?

Ja, så kanske det kan bli, men just nu mår jag så bra inuti och har hittat en balans, så jag tror inte att jag utmanar ödet, på samma sätt som den som slutat dricka helt inte heller gör det.

För några veckor sedan var jag med om en otroligt traumatisk händelse. Trots panikkänslor och mycket dåligt mående fick det mig inte att vilja dricka. Det var nog då jag fick bekräftelse på att jag är på väg åt rätt håll. På riktigt.

Jag har ju inte haft svårt att sluta dricka, de första veckorna och månaderna har gått som en dans. Tvärtemot många andra har jag aldrig varit trött eller nere, utan endast varit uppåt av beslutet. Läst både Annie Grace och en massa andra böcker samt sett avskräckande filmer. Jag är aldrig så övertygad som i början av en nykterhetsperiod.

Men den tar alltid slut... Övertygelsen... Till slut...

Min helvita målbild då? Jo, den innefattar ett boende i Spanien (mycket troligt), ett aktivt liv med en mils löpning varje morgon i solen, följt av en kilometer simning i havet (högst otroligt vad gäller båda), en fantastiskt fräsch smoothie som frukost efteråt (delvis troligt), en muskulös kropp (absolut otroligt) och till slut då helnyktert. Hm, i kombination med det andra blir helvitt självklart målet. Så när allt annat är uppfyllt kommer jag nog att vara kritvit. ?

Men varför försöka kämpa om det inte finns någon kamp?

Sammanfattningsvis: Jag är på väg att bromsa mitt skenande liv. Har fått så fina insikter via psykologen. Orkar så otroligt mycket mer när jag inte dricker var och varannan dag. Att slippa tänka på och planera för att dricka är så skönt. Om jag då - för att upprätthålla frånvaron av tankarna på alkohol - väljer att dricka ibland, så är det värt det, många gånger om.

Motsägelsefullt?

Kanske för någon annan, men inte för mig. Och det är ju mig det handlar om. Mitt liv. Som jag nu har tagit tillbaka.

Ett sista förtydligande: Jag förespråkar absolut inte ett kontrollerat drickande. De flesta klarar inte det. Men jag dömer heller inte någon som väljer det som mål. Det viktigaste är att det är du som bestämmer i ditt liv, inte alkoholen.

Ber om ursäkt för ett kanske väl långt inlägg, en del svammel, eventuella upprepningar och en icke kronologisk ordning. Nu ville alla känslorna bara bli nedpräntade. Som jag brukar säga: Orden bara kom och de blev så här många. ?

Tack för all stöttning och peppning genom åren! ? Utan forumet, det vill säga er, hade jag aldrig varit där jag är i dag.

Kanske kommer jag att hänga kvar här regelbundet, kanske jag istället tittar in ibland. Tror inte att jag kommer att lämna helt, det har ni varit alldeles för betydelsefulla för. ? Så lätt blir ni inte av med mig...

Massor med kärlek till er alla.

I dag är jag nykter. Gott så.

Kram kram

Har inte riktigt förstått den eventuella konflikt som har funnits här kring helvitt och kontrollerat. Tycker det låter toppen med dina insikter och jag läser in en massa energi i ditt inlägg. Kör hårt!

Kram!

Anonym26613

Fina Vinäger ❤ det du skriver är inte alls trigger för mig. Vi måste kunna göra skillnad på individer och grupper. Vad du behöver och vill är högst individuellt och andra måste respektera det. Det får inte vara ett tabu att tala om hur man har det!!

Jag tror att många önskar att man kom så långt du kommit. Dina insikter ger dig en lättnad som du förtjänar. Det enda som är tråkigt är att du ens planerar att sluta skriva. För jag skulle sakna dig så mycket ?❤?

Jag önskar dig en underbar helg!

Har heller inte erfarenhet av konflikt mellan det ena eller andra här, men är ju förhållandevis ny. Jag tänker att var och en har sin egen resa till balans och ro. Glad att du hittat din väg, och inspirerar andra att hitta sin. Tror inte någon triggas av ditt inlägg, det är ju mer komplexa frågor än så, som du så tydligt beskriver. Kram till dig.

..tycker jag det låter. Det och helt fantastiskt hur långt du verkar ha kommit i alla insikter och förändringar! ☘️.
Mitt mål är inte att sluta dricka helt och jag tänker ändå hänga kvar här. Hoppas att du gör det också!
Forumet heter väl ändå ”förändra sitt drickande” ??☘️

Kloka inlägg som alltid!!

Stanna kvar här på forumet! Du behövs! Och be inte om ursäkt för dina inlägg hur du skriver osv...Ditt perspektiv är så viktigt att belysa!

Du betyder otroligt mycket för mig!!

Kram:)

Om du mår bra så är ju allt kanon! Det finns ju inget egenvärde i att sluta dricka, man gör det ju av en anledning. Finns det ingen anledning är det ett icke-problem.

Upplever man inte att det är alkoholen som direkt eller indirekt styr ens liv så är det ju bara toppen! Alla måste göra sin egen resa helt enkelt. Här på forumet finns inga rätt eller fel - här finns bara inspiration och gemenskap ❤️

Kram ?

Jag håller med Andrahalvlek, det är ju helt suveränt! Du har äntligen hittat det som funkar bäst för just dig. Härligt! Du gör ju som du vill med skrivandet här, men det hade varit tråkigt om du lade ner det helt.

Du kan ju alltid flytta till ” det vidare livet” också. ?

Återigen Vinäger sätter du ord på det jag känner och upplever. Jag har också bromsat. Bromsat, bromsat. Som du skriver, man märker inte vad man lever i förrän man hoppat av. Då först kan man förstå att det inte var så konstigt att hamna där man var. Ett lugn och i lugnet och insikten då kan man faktiskt välja. Jag tror att du har rätt i det. Så länge som man använde alkohol för att gasa, bromsa, känna, slippa känna ska man akta sig. Men jag är heller inte övertygad om att jag måste akta mig i resten av mitt liv. Jag har levt ett mycket längre liv med ett sunt förhållande till alkohol än ett osunt förhållande till alkohol. Vi är olika allihop och jag får ingen kick av alkohol.
”Kontrollerat drickande” används av många här inne som uttryck för att dricka ganska stora mängder alkohol. Jag är skeptisk till att det fungerar. Kanske för någon, vi är ju olika. Men jag tänker att man faktiskt behöver analysera vilka känslor man vill dricka på. Innan jag hade ett osunt förhållande till alkohol så kunde ju känslan komma nån gång ganska sällan ”nu skulle det sitta fint med en ”whiskey”. När jag hade ett osunt förhållande kom ju känslan upp titt som tätt. Inte vid extraordinära händelser.
Det är så roligt att höra att du mår bra Vinäger! Och vet du, jag tänker att det är gott så. Man behöver inte försvara sina val härinne. Jag tänker göra det som är bra och rätt för mig. Jag tänker vara uppmärksam på tillfällen när livet börjar snurra för fort igen, då ska jag inte dricka. Annars kommer jag att kunna ta ett glas nån gång utan att vara rädd. Just nu vet jag dock inte om det går... jag mådde extremt illa i början nu när jag slutade med alkohol och tänkte att jag drack. Ville förknippa alkohol med illamående. Funkade väldigt bra ska jag säga, så nu vet jag inte... Får väl se om det nånsin går att smaka igen.
Och vi kanske ska bo där i det vidare livet nu? Det är ett avslutat kapitel, en liten men viktig parentes den här erfarenheten. Och det är gott så!

Blir förvånad - och superglad - över all fantastisk respons. Visst, jag har varit mycket aktiv tidigare och skrivit i var och varannan tråd. Nu på senare tid har det dock varit betydligt mer bristfälligt vad gäller den varan.

Jaja, jag kanske kommer i gång igen, vem vet...

I vilket fall som, tack ännu en gång, det betyder så oerhört mycket. Inte minst med tanke på att jag inte är helvit. Ett extra tack till er som själva är nyktra sedan en längre tid, Charlie, Torn, Se klart, Andra halvlek med flera, men som ändå kan heja på oss som valt annorlunda. ?

(Min oro vad gäller mitt förra inlägg visade sig vara obefogad. Puh!)

Om det nu är självvalt... Det här med att inte sluta helt, att dricka ibland. Hrm, i mitt fall blev det till slut det enda alternativ som fanns kvar. Att dricka dagligen funkade ju inte och sluta helt klarade jag inte. Jo, ett tag var det plättlätt, men efter några veckor/månader stört omöjligt.

Så det blev en kompromiss. Med mig själv. Och det funkar. Fortfarande. Tro det eller ej.

Visst, med hjälp av min psykolog. Och min M. Min fantastiska underbara man, som alltid ställt upp. I vått (!) och torrt. Vad gjorde jag utan honom? ?

Men hjälp får man ju ta. Bör man ta. Kanske rentav ska man ta. Om man behöver, alltså. Men då dyker den upp. Den där förbaskade stoltheten som så ofta är i vägen. Och skammen som står som en vaktpost framför all vård/medicin/samtal. Ja, de hör ju oftast ihop, de där två: Skammen och Stoltheten. Nu handlar det förstås inte om den där vackra stoltheten, utan den där andra, som hindrar oss... Och så adderar vi Skulden också. Tre vapenbröder som nästlar sig in hos de flesta som inte mår bra.

Och bra mår vi sällan, vi som dricker. Självklart i olika grad, beroende på omständigheterna kring vårt missbruk. Men ändå. Ångesten kommer oftast som ett brev på posten (kanske ingen bra liknelse nu när PostNord tagit över ?) och gör att vi mår ännu sämre.

Så himla skönt att slippa det nu.

Hörni, i dagarna är det fem månader sedan jag smygdrack. (Jodå, jag vet, har knappast glömt Alcogelen... ?) Kan knappt fatta det själv. Fem månader. Har t o m varit in på Systemet en gång för att köpa en fin Whiskey till en gammal man som önskat sig just det. Men inte ens då handlade jag något annat.

Men, jag har ingen alkohol tillgänglig. Det dröjer nog innan jag utsätter mig för det. Litar inte på mig själv vad gäller det. Ännu.

Men ändå...

Försöker fortfarande att begränsa mig på många områden i livet. Forumet är ett, i alla fall just nu. Vill så gärna skriva hos er, helst allihop, men, som sagt, tränar på att låta bli. Ett tag.

Tänker på er alla, särskilt Varafrisk, FinaLisa, Blenda och ni andra som har det extra kämpigt. Gläds med Sisyfos, Gamlahäst, Mary och alla som på ett eller annat sätt besegrat alkoholen. Hejar på Mrx och Tomen som för en lite annorlunda kamp.

Allihopa kloka människor som vet att det är en dag i taget som gäller. I dag. Att nykterheten kan vara skör. Och att missbruket kan vara starkt.

Ni betyder så oerhört mycket för mig. ? Har sagt det många gånger förr, utan er vore jag inte där jag är nu.

I dag är jag nykter. Gott så.

Massor med kramar