Har sedan september förra året varit mer eller mindre övertygad om att jag både vill och bör lägga ner det här med alkohol. Klipper med alkoholbeteendet då och då i en vecka eller två, och upplever då i överlag en påtaglig lättnad och förnöjsamhet, men är sedan förbluffande snabb på att ”tacka ja till mig själv” när jag plötsligt bjuder in mig själv till att börja om igen?! Och då håller jag igång var och varannan dag igen en stund. Blir galen på detta!!

Har läst i det närmaste alla trådar i detta forum och igenkänning med många är naturligtvis enorm. Är brutalt avundsjuk på (och imponerad av) er som håller över tid och grunnar på vad som skiljer mig och min typ av beslutsamhet från er...? Hur i h-vete kan jag låta mig själv dricka igen, lite hastigt och lustigt, när jag några dagar/några veckor innan är så sagolikt säker (gång på gång) på att det fan räcker nu! Det är inte inte värt det! Alls!!

Både mängd och frekvens är oroväckande och osunt, även om själva dryckestillfällena inte medför några direkt negativa upplevelser eller tokigheter. Slutar dricka ”i tid” (men har då eg druckit för mkt), gör inga märkliga eller oöverlagda handlingar och har aldrig typ somnat i soffan eller lagt mig utan att tvätta mig o borsta tänderna. Men dagen efter - skjut mig stenhårt alltså... Så vidrigt... Ångest och ofattbart dåligt mående på alla fronter. Om jag har druckit tex tors-lör (aldrig dagtid), blir det en ackumulerad vansinnes-baksmälla/abstinenskänsla som jag hatar och inte kan stå ut med!

Mitt liv är ganska intensivt och jag vet att jag oftast ”bjuder in mig själv till dryckestillfällen” när jag är lite överbelastad och samtidigt speedad och trött. Jag blir då stormglad när jag plötsligt kommer på att ”nämen nu tar vi och piffar upp den här aftonen med vin o bubbel!” ”JAPP” säger jag då DIREKT och tveklöst till mig själv utan att vara ett dugg intresserad av att identifiera något i HALT-modellen (som jag lärt mig om här 😊), eller att ”spela hela filmen”. Där och då vill jag inte hjälpa mig själv till en mental punkt där jag inte vill styra upp en festlighet, så att säga... Jag skiter då fullständigt i att jag typ några dagar/veckor innan fattat ett högst rimligt och klokt beslut att ge fan i att dricka, av den enkla anledningen att det definitivt inte är värt det.

Har som sagt läst här en längre tid och nu skriver jag mitt första inlägg, för att utforska om det kan vara medverkan här, som är en faktor som skiljer mig och min typ av beslutsamhet från er som finns här och som håller över tid 🙂.

Hej förresten 😊! Jag heter (inte 😅) Annabell, jag är 42 år och har ett jättebra liv med superfina relationer till barn och familj (lever utan partner), ett jobb som är givande och jag vill INTE dricka alkohol mer. 🤗

@Annabell skrev:"ett bestämt ”NEJ”, en stenhård pannträff i en grusig snödriva, eller ett trasigt Visakort"

Haha 😂 Tack för det skrattet - humor kommer man långt med! Tänk dig suget som en svinjobbig granne som ringer på titt som tätt och har en massa idéer som du inte alls håller med om. ”Jaha, du tänker så. Intressant. Men det blir ändå inget av de planerna, nu gör vi som jag bestämt.”

Det är viktigt att man tar emot suget och studerar det noga, och sen släpper vidare det. Bye bye. Om du försöker mota bort suget blir det bara mer ihärdigt och risken finns att du hamnar i motvallsfällan. ”Det är faktiskt jag som bestämmer om jag ska dricka eller inte.” Fast då är det inte du som talar utan alkoholdjävulen.

Kram 🐘

Tack @Andrahalvlek 🐘! Jag brukar ibland försöka använda mig av strategin att behandla suget som en svinjobbig granne eller en treåring (eller en svinjobbig treåring till granne) som man visserligen kan lyssna på (inte försöker fly undan) men som man sedan lugnt och bestämt avfärdar... Jag är inte så rädd för suget egentligen, men kruxet är att jag oftast inte riktigt lyckas ha rätt distans och förnuftiga hållning till min treåriga granne, utan snarare låter hen hållas en halv dag typ - och som den skickliga förhandlaren hen ändå är, vinner då den jäkeln alltsom oftast 😡! Iaf så här i början... Det är därför jag istället satsar på att ”bara hålla för dörren” med alla medel... Men precis som du säger, tror jag att jag successivt behöver lära mig att både resonera med och vinna över ”grannen” för att detta ska hålla på sikt! Men just nu behärskar jag nog inte skillnaden mellan att släppa in och resonera med sug - och att starta en förhandling (med dåliga odds att vinna)...

@Seklart - jag tänker också att det nog vore klokt av mig att ”backa hem” lite en period och inte styra upp eller delta i precis allt som vanligtvis innebär vineri... För som du säger - egentligen är ingenting som vanligt om man på riktigt menar allvar med detta... Och det gör jag. Humor och pannbens-attityd är verktyg för mig 😊 - men innerst inne gror den allvarsamma oron... Jag vill byta ut den mot en sån där varm sten som du skrev om till Grezzlon @Seklart 🥰. Tid tid tid...

Kram!

Underbar attityd Annabell! Tack för flera hjärtliga skratt när jag läser.

Har din treåriga granne kommit och knackat på än? Jag tänker att om hen kommer så kan du lyssna på tjatet en stund och sedan ge hen ett påskägg med riktigt äckligt godis i så att hen inser att det inte är lönt att komma fler gånger före/i påsk.
Var förberedd. Då tror jag att du kommer hem nykter i kväll utan bula i pannan och med ett helt visa-kort.

Jag tror på dig!
Kram! 🧡

@Annabell Jag tror att man ska välja sina strider, ungefär som man tänker med barnuppfostran. Jag orkar med min dotters tjat vid vissa tillfällen, men direkt efter jobbet orkar jag bara inte - och då är det en olämplig tid att lära henne laga mat. Det kan jag göra på helgen istället när vi båda är utvilade.

På samma sätt bör man undvika vissa alkoholtäta sammanhang i början när man är som skörast, och se till att hålla stressnivån nere generellt eftersom stress och mental trötthet triggar suget. Målsättningen bör vara att man ska försöka förebygga att hamna i situationer då man känner ”skit samma, det är fan jag som bestämmer om jag ska dricka eller inte”. Just då ser man inte till sitt eget bästa. Just då är konsekvenstänket noll. Just då är det snarare alkoholdjävulen som pratar.

Kram 🐘

Vill bara skicka en stor kram🤗

Skönt att det går så bra för dig men kom ihåg att om det inte går bra så är det helt ok! Man behöver inte prestera..inte ha lösningar ...man kan bara ta en dag efter varandra.....

Kram❤️

Tack kära ni 😊💞! Har gått och lagt mig nu, med helt pannben och obrutet Visakort 😂. Lite i märklig oform ändå på nåt tjorvigt vis, men kommer ju iaf definitivt inte att vakna imorrn och ba ”åååh, fasiken vad synd att jag inte drack igår ändå” 😂 - och det är ju sååå värt 😊!!

Sov så gott alla ⭐️!

Tack Kennie ❤️😊!

Jag har inte skrivit här i min tråd på länge, (men däremot läst och läst, precis som jag ju gjort ett par år 😅…) Igår kunde jag inte låta bli att öppet reflektera kring Se klarts inlägg i Vara frisks tråd. Jag tycker att det var ett SÅ viktigt inlägg.

Har tänkt vidare på det och det fortsatta samtalet som pågår där ang hur vi eg kan stötta och använda oss av varandra här inne - de nya kanske rädda och ensamma, vi som läst, tänkt och förstått och läst och tänkt igen, men loopar i praktiken och aldrig riktigt fullföljer våra intentioner (tex jag) och ni som kämpat er fram till en stadig(are) nykterhetsplattform. Och kanske framförallt - vad är rimligt att förvänta oss av varandra?

Kommit fram till att stöd/feedback etc, när det gäller mig själv, i själva verket kan ta fart först när jag ”börjat sluta dricka” så att säga… inte innan jag är på den punkten… (därför skriver jag inte om jag inte är där). Och att det då främst är hjälpsamt att bli påmind om att jag kan! Jag KAN ge fasiken i att välja att gå på känsla och dricka nåt så fort andan faller på och KAN välja bort att leva ett liv som jag inte mår riktigt bra i.

Det stödet får jag indirekt genom att läsa i Det vidare livet (främst de användarnas trådar från början till nu). Där finns så många som jag både ser upp till och känner igen mig i och som jag upplever har stor ödmjukhet kring den egna resan i relation till andras: ”Kan jag så kan du!” typ - och det tar jag till mig och tror på! De beskriver resor, svårigheter och milstolpar som man faktiskt kan se framför sig att ”det där kan jag också göra/klara - jag kan nå dit!”

Håller till noll komma noll procent med om att användare i Det vidare livet ser- eller uttrycker sig som om de bär på en allena saliggörande sanning och/eller makt, förvärvad genom en framgångsrik nykterhetsresa, som de nu ungefär ”från ovan” försöker prägla oss andra med (och därmed riskerar att kränka oss eller pressa in oss i ett hörn i försvarsställning). Jag tycker att det är SÅ uppenbart att de (fascinerande nog) försöker och anstränger sig för att engagera sig och underlätta/stötta andra som finns på forumet som fortfarande har det kämpigare än dem. Vi - som dessutom befinner oss här för att vi enligt egen utsago uttryckligen vill SLUTA DRICKA (eller förändra drickandet)! Hur i hela friden ska de som kommit längre än oss förhålla sig till oss, om inte på det sätt de gör?

Nog om det! Jag ska iaf (för hundrade gången i ordningen) sluta dricka nu. ”En gång är den sista”, som Andra Halvlek brukar säga. Jag tror att det blir den här gången! Fem dagar idag 😊.

💞

Jag tror också det blir den här gången! Det är så häftigt att som vuxen förändra sin syn på något och sitt sätt att vara. Den personliga resan är så mycket mer spännande än vad en berusning någonsin kan vara.
Håller med om att de som ger råd och stöd gör sitt bästa och vill väl. Ibland träffar det rätt, ibland fel, men hellre det än ingen interaktion alla av rädsla för att bli oense. Och reaktionerna får finnas de med, vi lär oss om varandra och kan nå varandra bättre vartefter.