Kaffetanten88

Min sambo mår dåligt. Han mår tydligen sämre nu när jag varit borta en vecka med sonen. Problemet är att han söker inte hjälp för sin depression. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet att jag lagt mycket av mitt mående länge på honom innan jag insåg att det är mitt ansvar. Jag vet också att det är mitt fel att han nu mår dåligt. Pga min diagnos och alkoholberoendet. Han är ju medberoende och har brutits ner av mig. Jag vill bara att han ska få hjälp att byggas upp igen. Hur kan jag få honom att förstå att han måste våga söka hjälp. Att han inte ska göra samma misstag som jag och lägga ansvaret med sitt mående på mig?

@Kaffetanten88 Jag skulle bara vilja svepa in dig och din son i en kokong av lugn och ro. Stillhet. Bara vara. Vila. Tystnad.

Du kan inte bära din sambos dåliga mående också. Du måste tänka på dig själv, för att orka bära sonens problem också. Tänk på syrgasmasken på ett flygplan - ta på dig din egen syrgasmask allra först om planet störtar.

Samtidigt är det inte ovanligt i relationer att man orkar växelvis. Så var det när vår yngsta dotter föddes svårt sjuk för snart 22 år sedan. Jag rasade initialt och då stod hennes pappa rakryggad som en fura. När jag hade återfått fotfästet föll han ihop en liten hög. Så höll vi på i flera år innan vi fann en vardag i det annorlunda. Det sker ofta helt omedvetet, men man kan se mönstret efteråt. Vi hade varit tillsammans i 9 år när hon föddes, så vi kände varandra väldigt väl.

I din sambos fall tror jag att du ska kalla in någon annan. Det måste finnas någon annan i hans liv som kan hjälpa till och stötta honom nu. Risken är annars stor att du hjälper honom och sen mår du sämre igen, och då får han hjälpa dig och sen kan ni hålla på så.

Det finns stödlinjer han kan ringa anonymt också (Mind till exempel), bara för att rådfråga. Men han är vuxen och måste ansvara för sitt liv, precis som du ansvarar för ditt liv och din sons liv. Barnen måste ju vi föräldrar ansvara för och på den punkten gör din sons pappa en urusel insats. Han kan också bo på sjukhuset med sonen, så att du får åka hem och sova ordentligt.

Var rädd om dig ❤️

Kram 🐘

Kaffetanten88

Tack @Andrahalvlek ❤️ Ja jag vet du har rätt i allt du säger. Just nu är mitt fokus sonen. Jag märker att det är lite jobbigt för sambon. När jag drack var mitt fokus ofta på honom. Nu när jag jobbar på mig själv med allt vad det innebär så har fokus ändrats mycket. Sonen kommer alltid alltid alltid först. Sen sambon. Sen ser jag till att ta tid för mig för återhämtning. Allt för att orka med. Jag ger sambon så mycket stöd jag orkar men kan inte ge för mycket av mig själv om jag ska hålla för sonen. ❤️

Kaffetanten88

Jag skulle vilja säga att sambon stod vid min sida när jag mådde dåligt så nu ska jag stå vid hans men senaste dippen jag gjorde innan jag fattade att jag var bipolär. Då när jag blev inlagd. Då funderade han på att lämna mig. Så jag har svårt att ta till mig att han mår dåligt. Han förstörde lite mellan oss när han sa så. Han själv förstår nog inte hur mycket. ❤️

Du skriver en del saker som gör mig lite bekymrad eftersom jag känner igen mig själv litegrann i det och det är något som har kostat på.
Du tar ett stort ansvar för din son och du håller just nu på att återhämta dig från en rejäl svacka. Nu mår din sambo dåligt och du skriver att det beror på dig. @Kaffetanten88 skrev:" Jag vet också att det är mitt fel att han nu mår dåligt. Pga min diagnos och alkoholberoendet. Han är ju medberoende och har brutits ner av mig. "
Det är möjligt att du under perioden när du mådde dåligt betedde dig illa, men hans mående är inte ditt fel. Du kan inte och bör inte försöka kompensera det som hände då med att ta extra stort ansvar eller hänsyn nu.
Lika lite som vi kan skylla att vi dricker på någon annan, lika lite kan vi lägga ansvaret gör att vi dricker eller mår dåligt utanför oss själva. Som vuxen måste man ta ansvar för sitt eget mående. Du kan inte ta ansvar för hans. Du kan stötta honom i att söka hjälp, men du ska inte bära honom. Det är inte ditt ansvar och jag tror inte ens att du gör honom en tjänst. Jag skriver det här eftersom jag har tagit på mig så mycket ansvar för andras mående under hela mitt liv och det är för arbetsamt. Jag kan se mönstren från när jag var yngre nu. Det gick så långt att jag försökte gissa mig till sambons behov och det känns ibland när du skriver som om du gör samma sak påse när det gäller sonens pappa och din nya sambo. Du orkar, du gör, du tar ansvaret...
Det här går kanske bra i perioder när du mår bra. Känns skönt att läsa det förresten, men var lite klokare än jag. Ställ krav! Du gör ingen en tjänst genom att låta dem komma undan ansvar. Att dra växelvis som AndraHalvlek beskriver kan absolut vara nödvändigt under perioder av nedstämdhet eller kriser, men det är också nödvändigt att sparka lite på den andra för att den ska ta sig upp. Som vuxen kan man inte bara lägga sig ner, du vet ju det. Även andra har sitt ansvar och du har ingen skuld att betala igen för att du under en period inte orkade. Ett steg är att förstå och förlåta sig själv för att det blev tokigt en period. Men om nån skyller sina problem på dig då är det dags att säga ifrån. Deras liv, deras ansvar. Men jag vet att det är skitsvårt i praktiken och det låter som om du också är väldigt van att ta hand om andras mående... har du varit medberoende på nåt sätt i din uppväxt?

Kaffetanten88

@Sisyfos Tack för ditt svar. ❤️ Ja du har rätt och jag försöker faktiskt att inte ta på mig sambons mående för att just inte braka av den anledningen. Han måste ta tag i det själv. Jag vet ju själv att man blir inte bättre för än man tar tag i det själv.

Inte medberoende direkt eller pappa har alltid druckit mycket men jag har inte tänkt så mycket på det. Där emot så har min syster haft stoooora problem med psyket och det var alltid massa daltande med henne. Jag fick vara storasyster fast jag är 5 år yngre. Om man mådde dålig var mamma alltid dålig på att trösta utan hon blev ledsen själv så jag har alltid tagit hand om mig själv. Har nog kompenserat med att ta hand om andra kanske. Mamma är dock mycket bättre nu. Ställer alltid upp. När jag brakade slängde hon sig i bilen och kom och tog sonen när jag åkte in med ambulans osv. Så det är bättre men man är ju skadad från barndomen. Håller mycket inne tills det är för sent typ.

Kaffetanten88

Just det var så kul att komma hem igår...not..sambon hade inte ätit och var hungrig och grinig. Han ville ha en maträtt. Då behövde jag åka och handla jag vägrade efter eftersom det krånglade med sonens medicin som inte fanns på apoteket osv. Då blev han surare. Sen sa jag åt han att skärpa sig. Då gjorde han visserligen det men jag var ju redan sur. Senare så börja han hålla på om att jag inte tagit ut hundarna när jag kommit hem och att jag borde gjort det för de saknar mig osv. När han såg att jag blev sur sa han att han skämta. Asså jag orkar inte. Måste man vara elak för man mår dåligt? Eller är hungrig? Eller är trött?

Kaffetanten88

Idag har iaf varit en bra dag. Mamma satt barnvakt så jag fick komma ut och jobba lite. Åkte hem emellan och såg till att sonen fick mat. Kors i taket så har sonen ätit alla sina mål än så länge. Vi har ett kvar som jag snart ska försöka ge. Jag hoppas så att det vänt nu. ❤️

Jag och sambon har har haft det bra vi med idag. Han har varit på bättre humör med. Han pratade faktiskt med en psykolog från jobbet idag och tror det fick honom på bättre humör. Han tänker till lite. Han får bara 3 tillfällen med den här psykologen men ska vara på honom om att hitta en till psykolog. Det är bra för honom.

Imorgon ska jag ta antabus igen men jag har inte haft något sug för alkohol. Missförstod sambon igår och trodde han frågade om vi skulle ha alkohol igår (det gjorde han inte)jag sa nej direkt. Så min instinkt är att inte dricka nu. Det känns bra. Så om inte allt för länge tror jag att jag kan klara mig utan antabus. Jag undrar om man kan få ha det som behov vid dippar? Typ om man skulle gå ner i en depression så kan man ta antabus bara då?

Kram ❤️

Kaffetanten88

Fick skälla lite på killen igår. Uttryckte att jag var trött och lite utmattad nu efter allt med sonen. Direkt sa han bara jaha nu kommer du dippa. Gå ner i depression. Visst kan det bli så men det är väl snarare så att det är nu jag behöver avlastning så jag inte gör det. Nu jag behöver vila innan det blir för mycket. Blir ledsen för det känns som jag inte kan säga hur jag mår utan måste lossas mår skitbra hela tiden istället.

Kaffetanten88

Lite över en månad har jag levt nästan utan ångest. Nya medicinen har jag att tacka för det. Idag känner jag massa ångest dock. Tror det blivit för mycket med sonen. Jag vill inte braka igen. 😔

Kaffetanten88

Har dippat igen och hoppas till gud att det inte blir så djupt den här gången. Jag vågar inte ens berätta för min kille att jag gjort det för jag är rädd. Rädd att han ska tycka det är för jobbigt. Så jag lossas som ingenting men jag mår skit. Ångest, trött och ledsen.

@Kaffetanten88 Att låtsas är inte bra, men jag förstår samtidigt varför du inte vill prata med sambon om det. Mina senaste depressioner för några år sedan teg och led jag mig igenom. Inte nu igen liksom. Jag orkade inte med mig själv och ville inte ens prata om det med någon. Bara tiga och lida mig igenom det.

Det som är jobbigt med depression är att vi själva i mångt och mycket tänker oss sjuka. Vi känner något negativt, tänker negativt, allt blir negativt. Det blir en nedåtgående spiral. Samtidigt är det omöjligt att tänka positivt när man mår dåligt. Men man kan tänka neutrala tankar, utan värdering. Och det kan vara vägen ur en svacka. ”Okej, nu mår jag dåligt igen. Vad brukar jag må bra av? Cykla. Då ska jag cykla.”

Tricket är att inte lägga någon värdering i att man mår dåligt, och sen ska man bara göra sådant som man brukar må bra av. För att på sikt må lite bättre. Tänk treenigheten tänka-känna-göra. Genom att påverka göra-benet och försöka neutralisera tänka-benet kan man på sikt påverka känna-benet i positiv riktning. Det låter skumt, men det funkar. Inte alltid och på alla, men väldigt ofta. Och du förlorar inget på att prova.

Styrkekramar i massor till dig ❤️

Kram 🐘

Kaffetanten88

Jag berättade för min kille. Han var så förstående och snäll så jag började gråta. Börjar gå upp för mig att det kommer vara så här upp och ner resten av mitt liv 🙈 Jag får ju hoppas att det inte tänker svänga så ofta som det gjort de senaste månaderna. Jag kan väl få må bra lite längre mellan varven liksom. Har mycket att lära mig om min sjukdom tror jag. Har bara varit glad att jag fått ett namn på varför jag så ofta mått dåligt. Fått mer förståelse på varför jag är som jag är. Nu när jag mår sämre böter jag lite rädd. Det finns ju faktiskt inget som botar mig. Det här är jag. Så här kommer det vara mer eller mindre resten av livet. Shit!

Kaffetanten88

Why do I sabotage everything I love?
It's always beautiful until I fuck it up
Tell myself I'm safe and lonely
With nobody else to break my heart
Even though I know you'd never
I'm my own worst enemy and think you are
Matches in my back pocket
I'm the queen of burning bridges
I will only let you down
Why do I sabotage everything I love?
It's always beautiful until I fuck it up
Why do I sabotage everything I love?
The walls are closing in because I built them up
Why can't I let myself be happy? (Ooh)
Why do I gotta get in my own way? (Ooh)
My shoes are worn out, always runnin'
From the reasons that I really wanna stay
Matches in my back pocket
I'm the queen of burning bridges
I will only let you down
Why do I sabotage everything I love?
It's always beautiful until I fuck it up
Why do I sabotage everything I love?
The walls are closing in because I built them up
So don't let me hope too high
Don't let me hope too high
'Cause I will find a way to tear it down every time
Don't let me hope too high
When everything is right
'Cause I will find a way to tear it down every time
I sabotage everything I love
It's always beautiful until I fuck it up
Why do I sabotage everything I love?
It's always beautiful until I fuck it up
Why do I sabotage everything I love?
The walls are closing in because I built them up
Why do I sabotage?

”Bebe Rehxa Sabotage”