Kom på en sak till. Jag ringde min mamma igår. Vi har en vad jag brukar kalla väder-och vind-relation. Våra samtal ligger på nivån snacka väder. Vi brukar prata om 1) vad jag har gjort sen vi hördes senast, 2) vad hon läst i tidningen, 3) tv-program hon sett, 4) vad någon annan sagt eller gjort på stan när hon varit ute och handlat, 5) läkarbesök, hemtjänsten eller annan specifik händelse. (Nu var det ett bankkort som strulade och hon fick beställa ett nytt.)

Igår när hon ringde frågade jag om hennes liv ihop med min pappa och om hur hennes liv har varit efteråt. Vi redde ut att han dog när han var 64 år och att det i januari blir 20 år sedan han dog. Bra fakta att börja med att reda ut. Sen berättade hon och sen grät hon i omgångar, men vi fortsatte prata. Jag berättade hur jag upplevde vissa situationer och hon berättade hur hon hela tiden försökte mörka och hålla tyst. Hemligheten fick inte komma ut. Hon flydde till jobbet, där lyckades hon distrahera sig. Hon jobbade den dagen han dog, och fick skjuts av en kollega till sjukhuset. Två dagar senare jobbade hon igen.

Det var ett bra samtal. Det är sorgligt att vi inte har orkat ha den här typen av samtal oftare under årens lopp. Men jag har inte varit intresserad och hon har verkligen visat att hon inte heller har varit intresserad. Så är hon uppfostrad - familjehemligheter hänger man inte ut på vädring. Så är jag också uppfostrad, även om jag har ventilerat och vädrat byken i alla möjliga andra sammanhang. Men jag har inte gjort det med henne så mycket tidigare, inte efter den första tiden då han dog. Det är inte farligt att någon gråter, tvärtom.

Kram 🐘

Min kollega vill att vi testar lite till att skruva till arbetet, bli ännu tydligare i vårt urval och ställa tydligare krav. Jag är beredd att ge det en chans till. Efter att jag kräkts i hennes knä i morse kändes det mycket bättre. Hon höll med till hundra procent. Och det är ju inte hennes fel, det är ingens fel. Det är så många olika led som ska klaffa - och samtidigt så många ställen där det kan hänga upp sig.

Alla gör förstås så gott de kan, att skälla och gorma på mina chefskollegor (som är steget innan mig) är nog helt fel. Inte ens nog, det är fel. Jag tror ju inte på det egentligen, jag tror på positiv förstärkning. Så istället bemödade jag mig med att berömma det som jag tyckte var bra gjort i helgen. Det finns ju alltid saker som blir bra gjorda också. Efter omständigheterna. Man måste höja blicken och sikta mot det man vill uppnå istället för att grotta ner sig i det man upplever som fel. Jag behövde bara bli påmind om det.

Man måste också ha good enough med sig som en ständig ledsagare, sätta ner foten och markera sina gränser och sedan bevaka dem noga. Arbetet fortskrider. Klar blir man aldrig. Jo, när man är död.

Idag kompade jag ut fredagens två övertidstimmar och slutade kl 15 och hann med höneblund, handla till min mamma med efterföljande besök, och ha ett lååångt samtal med min äldsta dotter. Min stora kloka tjej ❤️ Våra samtal är verkligen så berikande, så långt ifrån väderprat man kan komma, sånt som jag brukar ha med min egen mamma.

Så nu mår jag toppen igen 😍 Hoppas inte nattsömnen blir allt för lidande av höneblunden bara för klockan ringer 5.45 😱 De bygger ju om infartsleden till min gamla jobbstad, så man får vara beredd på långa bilköer. Och imorgon är det min kollega som ska sluta kl 15. Vi får ge varandra lite spejs om ingen annan gör det. Köra lite växelvis.

Kram 🐘

Fastnade såklart i din tråd, AndraHalvlek. Man får så många tankar om det du skriver. Kul att det blev ett fint samtal med din mamma ändå. Jag tänker att det var ett väldigt viktigt samtal på nåt sätt.
Tror ni får ordning på jobbet du och din kollega till slut. Tänker att man inte förändrar med skäll, det är ett som är säkert. Eller ilska. Så bra att pröva olika vägar.

Läst ikapp här och blir så tagen av din berättelse! @Andrahalvlek skrev:"Det är inte farligt att någon gråter, tvärtom." Låter som ett väldigt fint samtal med din mamma, kanske fick hon hjälp till både känslor och gråt i ert samtal. Gråten kan verkligen vara förlösande🧡

@Sisyfos @Lillek Ja, det blev ett fint samtal. Jag ska ta mig tiden att ha den typen av samtal med henne lite oftare. Kanske inte på gråtnivå, men lite mer under huden. ”Kan du berätta när…” Jag minns att när min farmor, mormor och morfar var döda så grämde det mig oerhört att jag inte hade pratat på djupet med dem alls, utan bara skvalpat runt på ytan. Jag vet ingenting om deras liv, mer än det jag själv såg och vad min mamma har berättat i förbigående.

Jag har också märkt att det krävs kontinuitet för att få kvalitet på samtalen. Det gäller både barn, mammor och kollegor. Om man pratar ofta så finns det både tid och tillit för att våga vara frispråkig. Samtalet blir inte lika ängsligt och tillrättalagt. Det får utvecklas lite som det vill, även samtalen kan börja resonera med sig själva nästan. Ett ord leder till nästa. Bara det finns en grundläggande ärlighet och omtanke i botten - och en vilja att få veta mer om den hur den andre tänker.

Kram 🐘

Idag har jag jobbat delad dag. Halva dagen på jobbet och halva dagen hemifrån. Jag insåg efter lunchrasten att jag inte skulle fixa att göra mitt jobb enbart på min lilla laptop-skärm, och den stora skärmen har jag fortfarande hemma. Jag har en stor skärm på min andra arbetsplats också, dit jag ska imorgon. Det är där jag känner att jag behöver bo in mig ordentligt, nu är det nog dags. Nu ska jag jobba där ons-tor och nästa vecka blir det tis-tor. Mån, fre jobbar jag hemifrån. Sakta, sakta vänja sig vid alla nya röster.

När jag väl är på plats på heltid så är det väl dags att jobba hemifrån på heltid igen 🤣 Jag tillhör ju olyckskorparna som tror att covid-19 kommer att ta rejäl fart igen tyvärr.

Idag skickade jag hem min kollega kl 14.30 så att även hon fick kompat ut övertid från förra veckan. Vårt jobb kräver övertid ibland, men vi ska bannemej komma till bukt med den till vardags och har vi övertid så SKA den kompas ut i närtid. Vi måste vara rädda om varandra. Och när hon gick hem styrde jag skutan alldeles själv och det gick alldeles utmärkt. Heja mig!

Till helgen ska jag åka till min yngsta dotter med tre plastbackar julpynt. Sen ska hon få välja vad hon vill pynta sitt hem med 😍 När barnen var små började jag samla tomtar till ett tomteland. Tre ungefär likadana porslinstomtar köpte jag varje jul - en till mamma och en till vardera dotter. Nu är det dags att dela upp tomteskaran, så det ska vi göra på lördag bland annat. Min yngsta dotter är ett julfreak på hög nivå. Hon har redan börjat använda sin ”julkläder”.

För egen del tänker jag nog strunta i att pynta helt. Eller åtminstone nöja mig med väldigt lite. Jag har spanat in en stor adventsstjärna på fot hos Röda korset, som ska få pryda fönstret på mitt gästrum/kontor. Stjärnan som brukar hänga där ska ju förstås yngsta dottern ha i sitt nya hem. Nåväl, det är ett tag till jul, jag får se om andan faller på och i vilken utsträckning. Men bor man ensam och man inte ska vara hemma på julen alls så känns det inte jättemotiverande att julpynta. Jag ska bara pynta med sådant som känns hundra procent rätt och som sätter mig i lite julstämning.

Och jag inser när jag skriver detta att det som skapar huvudbry i min skalle är verkligen högt och lågt 🤣 Precis som med nykterheten.

Kram 🐘

Hej @andrahalvlek, läst dina inlägg om din dotter och inte minst om ditt modiga samtal med din mamma. Jag ska försöka jag med. Nu har dagarna gått i ett och inget mer än det nödvändiga ryms, att titta in här till exempel och skicka en mitt i veckan lagom chill kram till dig 😍

Igår kändes julpynt väldigt långt bort. Möjligen adventsljusstakar och adventsstjärnor i fönstren och en krans på dörren. Sådant som andra kan se. Det kändes lagom. Att julpynta här hemma i övrigt, nu när jag bor själv kändes både onödigt och oinspirerande. Det blir förresten den första julen på 31 år som jag bor helt själv. Jag bodde helt själv den julen jag fyllde 21 år, men aldrig tidigare eller efter det.

Idag köpte jag... En gran. Visserligen en sådan där klen och lite ranglig bordsgran, men det blev en tomtig betongytterkruka till och jag köpte pyttesmå julröda rosetter som jag ska fästa i den lilla granen. Senare. En julduk åkte fram på köksbordet också av bara farten. Det är bannemej snabba ryck i min skalle 🤣 Sen kom jag på att jag förstås måste hämta hem min hyrgran Julius också, det får jag absolut inte glömma! Det blir jag, marsvinstjejerna och två granar den här julen 🌲 🌲 Fast själva julafton ska jag fira hemma hos ex-svärföräldrarna.

Jag vet att jag är impulsiv till min personlighet. Ser jag något fint eller får höra talas om något roligt eller spännande så vill jag handla eller prova. Helst direkt. Som en treåring känner jag mig ibland. Just därför skulle tex köpa hus vara värdelöst att göra helt på egen hand - jag blir så exalterad att jag tänker bort alla eventuella skavanker och bekymmer, jag är färdig att flytta in direkt! I mitt tidigare liv agerade barnens pappa bromsklossen, men han bromsade så mycket att han till slut bromsade sig ur mitt liv.

Nåväl, det är ju bra att känna sig själv så pass bra att om/när det väl blir dags för husplaner så måste jag involvera någon klok eftertänksam person i mina planer, så jag inte kastar mig in i något helt galet. Jag är ju inte speciellt händig heller, så det är därför jag drar mig lite för att bli husägare. Men det finns ju folk man kan betala för att göra det mesta, så det ordnar sig nog.

Det blir inget hus än i alla fall. När min yngsta dotter flyttade i april lovade jag mig själv att bo kvar minst ett år. Landa ordentligt. Plus att jag tänkte att dottern kanske ville komma ”hem” ibland, men hon har ju inte sprungit ner dörrarna direkt 🤣

Men min spontanitet hade uppenbarligen ingenting med drickandet att göra, även om det kunde bli väldigt tokigt när jag var onykter. Spontaniteten är en del av min personlighet - och det är faktiskt en styrka. Jag bangar sällan, jag kastar mig in i det mesta utan större betänkligheter. Det mesta är bring it on i mitt liv.

Jag älskar att båda mina döttrar har anammat det tänket. Sin pappas veliga långbänkande har de också lärt sig hantera, åtminstone den äldsta dottern. Tricket är att göra som med små barn: ”Det här eller det här? Du får välja”. Det har hon nog också lärt sig av sin mamma 🤣 Att vänta tills han kommer till skott är värdelöst, då blir ingenting gjort.

Idag har jag haft en riktigt bra dag på min nya arbetsplats 🤩 Jag trivs med mitt skrivbord/arbetsyta, börjar vänja mig vid folks röster, gick en härlig lunchrunda samtidigt som jag passade på att köpa nya inneskor, och hade ett trevligt lunchsamtal med kollegor. Nice 😍 Jag hade dessutom flera bra samtal med kollegor som kändes bondande och framåtsyftande. Återigen gäller det att inte sitta och vänta, utan hellre ta för sig och fråga om det är okej att man gör si eller så. Det verkar uppskattas.

Kram 🐘

@Andrahalvlek skrev:"En julduk åkte fram på köksbordet också av bara farten. Det är bannemej snabba ryck i min skalle 🤣 "
Jag har oxå snabba ryck i min skalle, men tyvärr har jag inte samma ork som du har.
Jag tar slut efter halva dagen och måste sova ett par timmar för att orka fortsätta dagen och kvällen. Min man är oxå en bromskloss, både nackdel men ibland är det nog bra. Annars hade jag nog haft en mindre djurfarm här hemma 😂
Jag hoppas att jag ska få tillbaka lite mera ork framöver.
Kram 💕 sländan

Ja, du är kvicksilver @andrahalvlek, vända på en femöring brukade min pappa säga. Det är härligt. Har varit en julmarodöt genom åren, stressat och hetsat enormt. Tagit det lite lugnare med åren, och har för all del viss rutin 👵🏻 Såhär långt har jag bara beställt adventsstjärnor hem till stan, på landet står 6-7 kartonger ”jul”. Men jul på landet behöver egentligen inte så mycket pynt, är liksom fint med bara ett par amaryllisar (just det, det har jag beställt- står på balkongen i väntan på advent)
Önskar dig en fin kväll kompis, alltid härligt att dyka in här, känns tryggt. Kram 🥰

Idag blev det övertid igen. Suck. Det hängde liksom upp sig, både i produktionen, teknik som laggade och min skalle gick nog i baklås också stundtals. Men jag kan ju inte tänka ”jag tar det imorgon”. Vi måste ju göra klart tidningen. Förstås. Den stora fördelen är att när man är klar så är man verkligen klar, och får ett färdigt resultat i handen nästa dag, bokstavligt talat. Mäktig känsla. Och imorgon gör vi en ny tidning. Vissa blir kanon, vissa blir okej och några urusla. De går i återvinningen ändå efter en dag.

Jag skulle sjunga med kören i kväll. Var inte där förra veckan pga förkylning, och jag kom inte iväg i kväll heller. Jag hade kunnat hinna dit med andan i halsen, men det kändes inte bra. Plus att jag då hade varit tvungen att fortsätta jobba några timmar efter körsången. Och mina steg hade jag inte hunnit med heller. Så jag valde att traska ihop de sista 2.500 stegen i regn och mörker, och sen gick jag hem och jobbade klart. Var klar ungefär när kören hade varit klar.

Det är nog bara att fejsa faktum. Det blir för stressigt att boka upp sig på något kvällstid mån-fre. Jag börjar stressa upp mig redan på morgon och sen hänger stressen med hela dagen, och sen hinner jag ändå inte. Inte sunt alls. Det innebär inte att jag ska okeja övertid var och varannan dag, på något sätt ska vi knäcka den nöten men jag måste inse att det inte är någon quickfix. Det måste få ta tid, det är många inblandade. Lägger jag några pusselbitar på plats lite tidigare för varje vecka, så är vi kanske i hamn hyfsat om några månader. Enstaka övertramp sker förstås alltid, men min målsättning är att få det vardagliga att lira på ett hållbart sätt.

När det blåser är den bästa taktiken att gilla läget. Så här är det just nu. Det man inte bör göra i det läget är att lägga tid och energi på att önska att allt vore annorlunda. För vi sitter inte själva på alla pusselbitar, vi måste sakta men säkert få med oss alla på tåget mot målet. Och det gör man bäst genom att vara tydlig med sina förväntningar på varje medarbetare - och återkoppla både ris och ros. Mest ros. Positiv förstärkning. Hylla det som funkar bra, och det som är bra sprider sig sakta men säkert som ringar på vattnet. Alla vill leverera - och får de positiv återkoppling anstränger de sig lite extra nästa gång.

Det är precis som med nykterheten. Efter grisdagar kommer gulddagar, och sakta men säkert tar man sig framåt. För att det är den enda vägen.

Lite övertid att ta ut i tid passar mig rätt bra kommande två veckor. Ska iväg med dottern på några läkarbesök, som kräver några timmar här och där på förmiddagen. Det är på eftermiddagarna som vi har mest att göra, så det borde funka alldeles utmärkt. Det måste funka alldeles utmärkt. Jag måste följa med henne på läkarbesök. Punkt.

Inför julen har jag inte lagt in om någon ledighet alls. Jag låter min kollega vara långledig mellan jul och nyår och trettonveckan. Vi ska få en erfaren vikarie, så vi fixar det galant. Det får gå. Jag har ingen annan julplanering än att fira julafton hos ex-svärisarna. Och alla helgdagar är jag ju ledig. Däremot ska jag vara ledig mån-fre 10-14/1. Av ingen orsak alls, mest för att jag nog behöver pusta rejält efter alla klämdagar. Kanske hittar jag på något. Kanske inte. Jag planerar ingenting nu i alla fall.

Vad det gäller kören så vill jag verkligen inte halka ur den gemenskapen, och jag mår ju bra av att sjunga. Den 27/11 ska vi sjunga på en julmarknad i stan, så nästa torsdag måste jag verkligen gå dit och öva julsånger. Sen tror jag inte att kören drar igång igen förrän i mars, och då ska det väl ha lugnat ner sig på jobbet. Förhoppningsvis.

En dag i taget. Idag visar min app Nomo att jag har varit nykter i 648 dagar och bibehållit min promenadstreak i 108 dagar, tjoho!

Kram 🐘

@Andrahalvlek Förstår att du jill ha kvällen obunden för jobbets skull, och därmed minska din stress. Klokt. Och ändå kan jag inte tycka annat än att det är nåt som är snett i det. Man måste ju kunna ha en fritid trots sitt jobb. Du som fyller på så mycket på fritiden dessutom...
Vad hände med ert där bra förslaget du hade om att du o kollegan turas om att vara "på jour" o ta sånt som är akut? Det lät kättebra i mina öron!
Kram!!🥰🌟💥🌼

@Andrahalvlek Jag håller med Sattva, det är ju inte bra när saker som du mår bra av och tycker är kul faller bort pga att du måste jobba över. Blir det mer regel än undantag med övertid så är det ju något fel på arbetsupplägget. Då krävs det mer personal. I alla fall så fungerar det så här på mitt jobb. Nu ska det tex införas ett extra helgskift. Detta pga att produktionen inte klarades av utan att det krävdes övertid på helgerna. Det blev ohållbart, med för mycket folk som sjukskrev sig eller vägrade jobba över. Eller så får det stå i ens avtal att övertid ingår i jobbet, som ju är vanligt hos en del högre chefer. Men då är ju lönen därefter. Även om man är ny på jobbet är det inte ok med en massa övertid tycker jag, då är det extra viktigt att man har stöttning och backup tills man klarar av jobbet på ordinarie arbetstid. Det är viktigt att säga ifrån om man tycker arbetsbelastningen är för stor, att må dåligt eller bli stressad av sitt jobb är varken bra för en själv,arbetsgivaren eller skattebetalarna med tanke på risken för sjukskrivningar och sämre kvalitet på utfört jobb som drabbar alla parter i slutändan. Hoppas det lugnar ner sig snart så du kan njuta av andra saker än jobbet också. ❤️ Kram

Tack @Torn och @Sattva ❤️ Ni har förstås rätt. Jag är lite inne på att ändra våra arbetstider fortfarande. Min kollega vill dock inte, men hon säger inte tvärnej heller. Det enda jag känner är att vi måste ge varandra spejs och möjlighet att faktiskt sluta i tid utan att ständigt vara beredd på att jobba övertid. Man måste känna att man kan sluta utan att ha dåligt samvete eller andan i halsen.

Jag har några konkreta idéer att testa redan idag. Skruva och fila lite.

Kram 🐘

Jävlar vilket flow vi hade idag! Redan i morse dikterade mina chefskollegor villkoren till samtliga medarbetare: ”Ge oss tidigt besked så kan vi ge XX och YY tidigt besked”. (XX och YY är alltså jag om min närmaste kollega.) Och sen har folk levererat! Även våra chefskollegor ❤️ Så fredagen slutade med endast en timmes övertid, vilket är en enorm förbättring jämfört med tidigare fredagar.

Det viktigaste är dock att jag hela tiden har känt ett lugn inom mig, jag har haft koll. Har inte känt mig förvirrad en enda gång. Jag har kunnat jobba på i bra och stadigt tempo hela dagen, jag har verkligen upplevt hur allt har fortskridit sakta men säkert. Och jag har kunnat njuta av hur roligt jobb jag har 😍

En sak som hände kändes dock väldigt jobbigt 😢 Vid tretiden fick jag ett meddelande från min kompis på jobbet. Alltså inte kollega utan kompis, stor skillnad. Hon jobbar på en helt annan avdelning, men vi har ändå blivit kompisar via jobbet. Hon undrade när jag tänkte komma till kontoret. ”Jag vet ju inte hur länge jag blir kvar eftersom jag är uppsagd.”

Jag blev helt varm och kall och helt chockad 😢 Hon! Jag hörde att det var en omorganisation på gång, men hon har ju jobbat hos oss i över 20 år. Fattar ingenting. Delar av hennes arbetsuppgifter ska flyttas till ett annat företag inom koncernen. Tre hos oss med de arbetsuppgifterna ska bli två, och de andra två har jobbat i över 30 år. Min kompis står för så mycket trivsel på jobbet och hon har verkligen full koll på allt i huset. Tar ett enormt ansvar för allt och alla. Hon kommer att lämna ett ENORMT hål efter sig.

Givetvis ringde jag upp henne direkt, och jag hörde hur sammanbitet ledsen hon var. Bitter. Jag är dock inte ett dugg orolig för hennes del, hon kommer att få jättemycket hjälp av Trygghetsrådet. Hon är en kanonrekrytering! Så jävla serviceminded. Jag vet att det kommer att lösa sig för henne, vilket jag också framförde på en massa olika sätt under eftermiddag/kväll. Själv är hon bara tom inombords just nu, hon vill bara sluta, känner sig inte välkommen. Förstås. Fy fan 🤬

Och jag är så glad för egen del att jag inte tänker åka in till det kontoret något mer. Nu har jag verkligen ingen anledning att åka dit! Att flamsa och skratta ihop med henne på rasterna var dagens stora behållning. Vi får bli duktigare på att flamsa och skratta ihop på fritiden istället.

Jo, jag ska faktiskt åka dit på måndag. Ska byta vinterdäck på morgonen och besöka min psykolog kl 11. Resten av tiden jobbar jag på mitt gamla kontor. Det första jag ska göra på morgonen är att gå bort till min kompis och ge henne en bamsekram ❤️

Chill helgkram 🐘

PS. För två år sedan blev tre kollegor uppsagda. Vi hade jobbat ihop i över 20 år, varav många år på samma avdelning innan jag gick vidare. Jag mådde så dåligt av det. Jag sa till min chef: ”Det kunde ha varit jag!” Jag har aldrig varit så nära att säga upp mig själv. Av den anledningen att företaget betedde sig så illa mot mina kollegor på många sätt, på sätt som stred mot mina egna värderingar. Jag mådde jättedåligt. De tre mådde förstås ännu sämre. De fick hjälp via Trygghetsrådet. En utbildade sig till trädgårdsmästare, en till läkarsekreterare och den tredje jobbar idag som bibliotekarie. Det löst sig för dem, och det löser sig för min kompis också ❤️ Men just nu är det jobbigt förstås.

Precis lagt mig ner i dotterns säng. Rejält trött, har handlat och julpyntat i hennes lägenhet. Plötsligt slår det mig som en blixt: Stegen!? Jag tog en lite längre runda vid lunchtid och efter det hade jag fått ihop cirka 9000 steg. Hade planerat en kortare runda ikväll också, men min MiFit visar 12.587 steg. Pust. Jag slipper ge mig ut i mörker och regn just nu. Handla och julpynta genererar också steg 🤣

Sov till 10.33 idag. Ovanligt länge. Det är bra, jag behöver all sömn jag kan få. Jag har sovit så dåligt i så många år att jag hade kunnat sova 20 tim/dygn och ändå aldrig komma ikapp. På vardagar får jag aldrig ihop 6 tim/natt ens, men jag sover generellt väldigt mycket bättre sen jag blev nykter. Jag kommer in i sämre perioder, nästan alltid pga stress, men jag försöker att inte göra för stor affär av det. Acceptans. Nu är det så här. Det går över. This too shall pass.

Kram 🐘