Klögg-klögg, klugg-klugg, klygg-klygg, kligg-kligg, klagg-klagg… så låter det tidigt på morgonen när mamma fyller en termos med kaffe. För mig är detta fortfarande ett ljud som ger positiva vibbar. Det betyder att allt är väl och att pappa ska gå till jobbet. Stormen är över. Tills vidare… Pappa brukar komma hemraglande mitt i natten och ofta vill han prata med mig. Om jag har låst dörren till mitt rum händer det att han försöker sparka sönder den. När jag är 7 år säger jag ”snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?”. Jag kan inte föreställa mig hur hon mådde då, men jag vet att hon bland annat kände lättnad: jag fick henne att ta sig i kragen och att slutligen säga till sig själv att det nu var nog!

Vi flyttade och pappa försökte hålla kontakten: när han hade supit till sig mod ringde han oss - oftast mitt i natten. Ibland dök han upp, vi bodde ju inte långt ifrån varandra. Som jag skämdes när jag klev på bussen efter skolan och han satt där och gapade. Jag var bara arg på honom och ville inte prata: “ring när du är nykter!”. Det gjorde han ju såklart inte - då skämdes han, det fattar jag ju nu.

Såhär i efterhand har jag insett att även mamma använde flaskan som tröst emellanåt. Måste ha varit tufft att gå från hemmafru till ensamstående förälder med liten lön. Efter fredagsmyset med vin och läsk till maten somnade hon tidigt. Jag förstod inte varför hon sov så länge dagen efter.

Själv började jag dricka i tidiga tonåren, hängde med de stökiga men skötte själv skolan. Jag drack lika mycket på helgerna som de andra men min mamma blev aldrig kallad till föräldramöte för att jag skolkade. Jag pluggade och festade vidare. Tänkte aldrig tanken att jag kanske borde akta mig för flaskan med tanke på mitt arv - man kan tycka att jag borde blivit avskräckt av far min men inte då. Den duktiga flickan med hyfsad karriär blev jag.

Det har ofta hänt att jag druckit för mycket - sagt och gjort saker jag inte bort, fått ångest dagen efter. Dricker så gott som varje dag för att klara av vardagsstressen som småbarnsförälder. Jag blir en snällare mamma med längre stubin. Det händer fortfarande ofta att jag får för mycket, jag önskar att det satt en ängel på andra axeln som knäppte till mig på kinden och sa att “nu räcker det, inte fler glas nu!”. Det enda jag har är en liten alkodjävul som ser till att jag, “vid festliga tillfällen” inte stoppar så länge det finns kvar i flaskorna. Jag är alltid sist av alla i säng.

Nu när jag är 40+ krisar jag ordentligt. Vet inte vad jag vill med någonting här i livet, vet inte vilken ände jag skall börja dra i. Orkar inte engagera mig. Saknar min mor och undrar varför jag sörjer när det gått 9 år. Nu när det är försent önskar jag att jag hade låtit min pappa delta mer i mitt liv, nu när jag dricker själv har ilskan försvunnit - jag förstår att det inte är enkelt att bara “ta sig i kragen”.

Eftersom jag oroar mig för att föra över hopplösheten till mina barn, jag kan ju inte presentera livet som någonting bra för dem! söker jag hjälp och får konstaterat att jag lider av depression och att jag behöver se över mitt alkoholintag. Eftersom jag dricker för mycket får jag inte medicinera mot depressionen (men det är kanske lika bra).

En fråga läkaren ställer är ju såklart “hur länge har du känt såhär?”. “Alltid” tänker jag och försöker spåra tidpunkten när jag började må dåligt och ifrågasätta meningen med mig själv, livet och allt. (Vad är meningen?!!). En tanke som börjat gro är “vad är hönan, vad är ägget?” Jag tror ju att jag dricker för att jag är deprimerad men kanske är det istället så att jag mår dåligt just för att jag dricker? En oerhört svindlande och hopplös tanke - vad mycket tid jag har slösat bort på att må dåligt i så fall, helt i onödan!!

När mamma gick bort i cancer slutade jag röka, bl.a. med hjälp av ett diskussionsforum likt detta och jag blev därför glad när jag hittade hit. Har insett att jag nu har snurrat runt här på forumet av och till under det senaste året. Kanske har beslutet att ta tag i mitt alkoholproblem behövt mogna fram, kanske bidrar det att kroppen börjar säga ifrån, jag tänker i alla fall att det nu är dags att jag presenterar mig.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sökandet efter mitt nyktra jag, efter henne som kan leva i stunden och vara tillfreds med livet utan att förstöra sig med gift. Det här är min historia. Det här är min tråd.

UnderIsen

Är det inte så för oss alla att vi i teorin ungefär vet vad vi borde göra? Det svåra är ju sedan att omsätta detta till praktiken och denna oförmåga är vi ju många som har bevisat på detta forum.

Jag är väl en av dem som skrivit om din "klokskap" och jag tycker faktiskt att det är kloka saker som du skriver och i min värld så gör dit lilla snedsteg ingen skillnad på detta. Uppskattar dina inlägg väldigt mycket då du ofta lyckas skriva ned det som jag egentligen känner, men kanske inte har förmågan att formulera.

Hoppas att du dyker upp snart igen / Underisen

du är självklart inte sämre människa på något sätt för att du fortfarande åker dit på att dricka. Det är verkligen vårt gemensamma problem. Jag höll på och tro att jag på allvar var vansinnig, sinnessjuk på riktigt de sista åren. Hur faan kan jag med min kunskap och erfarenheter ändå tusenfalt sluta och börja igen. Det var nog därför jag gick en utbildning kan man kalla det, i början av oktober förra året. Tack och lov har hjärnforskningen kommit så långt, att man verkar kunna konstatera att hjärnan blir förändrad när man dricker tillräckligt länge och mycket. Ihop med kanske en trolig ärftlig känslighet för alkohol, så kan man säga att man är ganska chanslös redan från början. Receptorer och signalsubstanser skadas och till slut blir man som en målsökande robot efter drogen. Man kämpar emot som en fisk som sprattlar på kroken. Men så länge man sprattlar finns en chans att komma loss. Nu har jag inte druckit en droppe sedan kursen. På något sätt blev det en tröst och förståelse att det inte är jag som är tokig, utan att jag kemiskt var så förändrad att jag inte kunde förändra mig utan att förstå det. Som det känns nu, så kommer jag aldrig mer att dricka, för att jag vet att alkoholen från första minut kommer att kidnappa min hjärna igen. Enda boten är att inte tillföra giftet. Så ser jag på det.
Kram
Fenix

Stigsdotter

Och mantrat "hem till vinet" har fungerat lugnande många gånger!

Kan man lida av kraftig PMS utan att veta? Jag menar utan att ha andra sådana problem som man sätter i samband med mensen, t.ex. smärta? Jag tror jag har varit / är lite deppig mest hela tiden, men kanske blir det värre ibland. Får vara lite mer observant!

Stigsdotter

Det värmer att veta att ni ser mig! Jag är här men känner mig lite förvirrad. Jag går ju dessutom också en utbildning i återfallsprevention (är väl liknande den du gick Fenix) och man har ju åtagit sig att inte dricka under tiden, skrivit på kontrakt och allt... Nå, jag skulle ju inte behöva gå en sådan kurs om jag vore en person som kunde låta bli att dricka bara så där!

Vet inte riktigt hur mycket vodka jag lyckades hinka i mig i onsdags, var nog tur att maken var på väg hem när jag ringde. Och vilken ångest jag hade när jag gick och la mig tidigt: "neeeej, tänk om jag blir bakis imorgon, det går inte!"

Senaste tiden har jag varit outhärdligt trött mest hela tiden och att till det lägga en baksmälla kändes verkligen inte lockande. Tack och lov mådde jag bra och kunde jobba duktigt dagen efter - kanske drack jag inte så mycket i alla fall (jo det gjorde jag). Men någon all-in blev det inte tid till som sagt.

Återigen får jag bekräftat för mig själv att det inte är värt det att dricka: det hjälper inte mot vardagsångest (jo det gjorde det faktiskt, men helt säkert hade mitt beslut att låta trötta barnen äta rester istället för att vänta på middagen med dämpningen att göra också). Kanske hade jag lika gärna kunnat äta en chokladbit?

En gång tänkte jag att för varje sug jag får skall göra 10 st armhävningar och 25 sit-ups. Suget borde ju rimligen gå över då, kan kanske vara ett tips?

kalla

Skönt att se dig på banan igen, du och Bella1 är mina nya idoler. Men 10 armhävningar och 25 sir-ups vet jag inte riktigt om jag pallar :D Fast jag prövar nästan det nu med nya gymkortet, får ut lite frustration och blir trött i kroppen och dte känns bättre. Så heja dig och många styrkekramar och nu ta

Bella11

Jag kan se en klar fördel med att göra en massa armhävningar...

Först är händerna upptagna och då kan man inte hålla i något glas. Sen efteråt är musklerna så fulla av mjölksyra att man skakar och då kan man inte heller hålla i något glas.

Det där var genomtänkt Stigsdotter ;-)

Tack för komplimangen Kalla! ♥

ÄnnuEnVindåre

Hej min gyndoktor menar att det är mera regel än undantag att kvinnor runt och efter fyrtio får det besvärligt med PMS:en. När har frågade om det och jag svarade att jag märker nog av lite skillnad (jämfört med knappt ingen alls PMS förut) så sa han: på vilken nivå vill du lägga medicineringen? :)

Jag har flera väninnor som varit ok tidigare i livet som nu äter prozak 8 dagar i månaden. För att typ inte döda sina anhöriga. Så galna har de blivit. Så ja, tycker du att det är värre har du förmodligen rätt.

Vindåren

härligt att du är tillbaka! Jag visste det. Jag tillåter mej själv att äta lite godis nu om jag är sugen fast jag borde gå ner i vikt. Men jag tycker att det är så bra att jag slutat med vinet så jag kan få behålla chokladen ett tag till. Inte sluta med allt på en gång. Jag brukar alltid ta i för häftigt så det brakar ihop så nu ska jag ta en sak i taget.

Stigsdotter

Datera argt-humör-toppar / sug och ät mer choklad.

Nej det är bra att inte sluta med allt på en gång. Dessutom är det väldigt mycket kalorier i alkohol så man kan väl säga att vi har lite till godo när vi inte dricker?

Jag har gått ned ca 8 kg det senaste halvåret "utan att göra något" - antagligen beror det på att mina gallstenar har gjort så att jag blivit snabbare mätt = inte ätit lika mycket och stora portioner som tidigare. Egentligen är det ju då ganska enkelt att gå ned i vikt - bara äta mindre!

Ytterligare kom i håg: inte börja äta mycket nu igen, vore ju bra att bli av med lite till!

Jag har en kär vän som jag inte träffar så ofta, hon bor utomlands. Igår ringde hon till mig och jag berättade hur det ligger till med allt. Jag visste att hon skulle förstå och kunna stödja då hon själv för flera år sedan slutade dricka eftersom hon helt enkelt inte kunde hantera alkoholen.

Det här var ju länge sedan och jag har ju haft henne i tankarna ofta, tyckt att hon varit väldigt stark och duktig, tänkt att man nog märker INNAN det går så långt att man känner att man har ett problem. Naturligtvis gör man inte det.

Nå det känns skönt att kunna prata om detta med någon som känner mig. Dock var vi inte ense på en punkt: hon tycker att jag kan kräva av min man att vi inte skall ha alkohol hemma. Jag som grälade med honom under graviditeten om detta - jag tyckte han kunde sympati-avstå drickandet medan han förstod inte vitsen med att vi båda skulle "lida" - ids inte ta den striden nu.

Faaast, hon har ju rätt som säger att han har klagat på mitt drickande, då borde han också ställa upp på att vi skall ha ett alkoholfritt hem. Min man har alkohol som hobby (ha, ha, det kan man väl säga att vi alla har, han på parkbänken med =) nej, men han håller på att samla ihop folk och köper whiskytunnor från Skottland o så.

Hur tänker ni andra om detta och hur har ni gjort hemma?

kalla

Heja dig, visst är det skönt att ha någon att prata med. Vi har tagit bort all alkohol hemma, jag vet med mig själv att jag inte klarar av att ha det hemma. Jag har väl inte krävt det, men om han hade vägrat hade jag nog gjort det. Min man har resér mycket i jobbet så baren var väl fylld men just nu går det inte för mig att ha det hemma, vid för mycket stress vill jag bara fly in i dimman och det skall inte vara så lätt.
Tycker att det är konstigt när man lever nära någon och är medveten om problemet och inte vill ställa upp. Jag tycker vi är så bra som kämpar på och då måste dom nära ställa upp och stötta och underlätta så mycket som möjligt. Jag tycker du skall tala om hur du känner och att du behöver stöd under den här tiden. kram på dig

Maria42

Vi har sprit hemma men vi köper inte hem något vin som vi alltid druckit tidigare. Min man dricker inte heller nu, men han dricker alltid lite så för honom gör det inget. Skulle vara klart mycket svårare för att säga nästan omöjligt för mig att sluta om han satt och drack vin på helgerna. Men så funkar jag, Kram!

till viktminskningen! Det är en helsikes massa kalorier i alkohol och vin i dom mängder vi kommit upp i. Plus att levern ju prioriterar alkohol framför fett så dricker man flera dar i veckan i större mängd så hinner den nog inte med. Levern har fått semester nu:-)Jag räknar nog med att minska i vikt automatiskt också fast jag ska förstås ta i lite extra. Jag har nog 20 kg som ska bort.

Gällande sprit hemma så har vi inte det. Vi brukar aldrig ha nåt större lager, det som finns går åt så att säga. Min man brukar ha en låda öl ibland, starköl, och trots att jag egentligen inte gillar öl så har jag druckit av dom i brist på annat. Men starksprit har jag aldrig brytt mej om. Nu vet jag inte hur han tänker göra. Jag sa att han får köpa vin om han vill ha till helgen men han har inte gjort det sen nyår. Lika bra det kanske. Onödigt att ha hemma fast han skulle nog bara köpa det han dricker i helgen. Även om jag känner mej hur säker som helst så är det ändå tryggt att inte ha nåt. "Tillfället gör tjuven" heter det ju. Vi får se från vecka till vecka. Han är nog angelägen om att jag ska hålla mej och han har själv nämnt nån gång att det blir lite för mycket för hans del också. Vi får se.

Stigsdotter

Idag satt vi några stycken i fikarummet och diskuterade kommande tjänsteresor där det kommer att vara middagar och fest på kvällarna och intensiva arbetspass på dagarna där dagarna gärna blir lite trögflytande för oss som tar tillfället i akt att festa till ordentligt på kvällarna.

Plötsligt hör jag mig själv säga "ja jag har ju slutat dricka så jag kommer ju inte ha det problemet i alla fall!"

Jag tror de flesta som satt där vet att jag haft problem med magen och tänker att det är därför jag slutat med A men kanske ändå undrar varför nu när jag är frisk? Det var ingen som sa något i alla fall.

Nu känner jag mig både och: det känns bra att yttra orden, att bestämma sig! samtidigt känns det som att stänga en dörr. Ska nog kanske säga att jag dricker inte just nu istället för "längre" - inte lika definitivt och väcker kanske inte funderingar på samma sätt. För,, vad tror de om mig nu egentligen?? Eller är det fegt? Undras egentligen om någon bryr sig? Några av dem som var med har nog sett mig rejält i gasen, fast det är ju såklart ömsesidigt!

Nå, på det stora hela känns det bra fast lite konstigt. Som min kära väninna beskrev sina egna tankar: "jaha, ska jag nu vara en av DE DÄR tråkmånsarna SOM INTE DRICKER!!??" För handen på hjärtat, jag kan nog erkänna att jag tänkt lite så att folk som inte dricker är lite tråkigare än alla andra, det är något suspekt med en människa som vägrar (ha så himla kul som det faktiskt är att)dricka!! (Obs för er eftermiddagströtta som inte uppfattar det: jag är ironisk ;-)

Ja, ja, sagt är sagt i alla fall. Det ska bli så skönt att sova på hotell (och inte gå lägga mig nästan sist av alla någon gång på morgonkvisten!)

kalla

Visst är det skönt att säga det, men jag tror faktiskt inte folk varken hör eller bryr sig igentligen.Att man inte gillar folk som inte dricker är ju att dom jäklarna envisas med att komma ihåg allt dan efter :D
Denna gången har jag försökt vara så ärlig som möjligt och stängt dörrar som gör det lätt att falla dit igen, sen vill jag känna mig stolt över att jag tagit detta beslut som gör att jag och familjen mår 100% bättre. Kramar och vi tar ett steg till

Jag tycker att det var jättebra att du sa det! Ju fler dörrar som stängs desto svårare blir det att börja dricka igen. Och det är ju meningen att vi har lagt av för gott, visst? För vi har ju prövat så många gånger och klarar inte måttligheten eller? Att folk tror att det beror på magen gör väl ingenting. Och jag säger som kalla att folk egentligen inte bryr sej särskilt mycket så länge man inte tar drickat från dom. Jag var utan i 1,5 år för några år sen och socialt så var det faktiskt inte några större problem. Så länge man är nöjd med sitt beslut och inte tycker synd om sej själv så går det jättebra. Så kör hårt på den linjen du, det kommer att bli trevligt att bo på hotell och uppleva det på nytt sätt. Skulle jag tycka.

Stigsdotter

För ikväll känner jag att det skulle blivit en sådan kväll där jag provocerar fram något. Jag känner mig irriterad, rastlös, less på mitt äktenskap, sur i största allmänhet. Jag inser att en sådan kväll tidigare ofta lett till gräl eftersom jag ju gärna efter ett eller par glas låter dessa känslor komma ut i form av irriterade pysar.

Nå, lite irritationspys kommer nu med ("att gå ut med skräpet ingår i diskningen", "varför släcker du inte lamporna efter dig?" o liknande) men jag vrålar inte tillbaka när maken fräser ifrån så som jag skulle gjort tidigare, nästan nöjd med att få lite mothuss. (fast nog skulle det vara gott med ett glas vin nu...).

Usch jag är så missnöjd med skrället. Vi diskuterar vad bra det är för mig att inte dricka, vad bra man kan må, det där med att alkoholen tar så stor plats i samhället och överallt. Men han sitter där med sitt vinglas. Inte en tanke på att kanske själv låta bli? Å ena sidan tänker jag att jag ju inte kan ta ansvar för fler än mig själv, och att jag måste lära mig att leva med att a finns överallt (även i mitt eget hem). Men samtidigt. Kan man inte göra den uppoffringen för den man älskar (fast fan vet om han gör det).

Nä usch vad sur och grinig jag känner mig. Satt på tuben hem och tittade på ett par och deras sätt att vara uppmärksamma på varandra. Det är ju så jag vill ha det känner jag! Fast jag vet att det ju mest är i början. Fast så behöver det ju inte vara heller - finns ju gammelpar som går och håller varandra i handen och fortfarande tycker om att prata med varandra...

Jag tror att jag håller på att få upp till ytan något som jag måste ta tag i och som kan vara något jag tidigare dolt i mitt vinglas... känns inget vidare men helt säkert nödvändigt...

Stigsdotter

...smyger jag till mig. Tänker att detta är en del i processen för jag känner mig samtidigt mer motiverad än någonsin - jag ska bli en sådan som inte dricker! Det finns bara fördelar med det ju!

Det är så härligt att kunna bemöta barnens "vad dricker du mamma?" med ett: "blåbärsdricka, här, vill du smaka?".

Dagens jobbiga tanke: Just nu är jag väldigt mycket inne i mig själv, flyter bort i tankar och dagdrömmar och ger inte min man lika mycket uppmärksamhet som jag brukar. Ju bättre jag mår, ju smalare jag blir och ju mindre uppmärksamhet på alla sätt och vis han får desto trevligare/gulligare/mer uppmärksam o.s.v. blir han mot mig.

Detta stör mig något så infernaliskt: skall man inte finnas där för varandra när man är tjock och mår dåligt? Komma nu? Jag fattar att en människa som mår bra är mer attraktiv än en som deppar (och super) ned sig men ändå - nöd och lust för bövelen?

Jag skriver detta här bara för att bli av med tanken, lägga den någonstans. För hur skulle jag kunna prata om detta utan att det blir helfel?

ÄnnuEnVindåre

Hej nu låter jag arg och elak och jag hoppas du tar det på rätt sätt men jag tycker att det är närmast sadistiskt elakt av honom att låta dig sitta och titta på när han dricker vin, med tanke på vad du går igenom nu. Om han dessutom samtidigt sitter och tycker en massa om dig och ditt beteende får jag mest lust att skjuta honom.

:)

kram

Stigsdotter

Som du kanske kunde läsa dig till i mitt föregående inlägg verkar det som om även jag har lust att skjuta honom emellanåt - säkerligen är hans sätt att hantera mig och mitt drickande en av orsakerna till att jag känner så, och kanske att jag drar mig undan honom.

Men, jag tänker också såhär:

Den som inte själv har problem med alkoholen har egentligen ingen aning om vad det handlar om. "hur svårt kan det vara, det är väl bara att sluta?" liksom. Så har jag ju själv tänkt tidigare, och gör kanske lite fortfarande om många problem som andra men inte jag själv har. "tjock?" "ja men sluta vräka i dig chips och läsk då, då", "ledsen alkoholist på väg att förlora familjen?", "nåmen sluta sup då, hur svårt kan DET vara?". Kanske kommer detta ifrån den ilska jag kände gentemot min egen far som valde flaskan istället för sin familj.

Lite så kanske min man tänker. Och jag själv tänker dessutom så här:

...att det är skämmigt att inte "bara kunna låta bli". Jag säger inte till honom att "hjälp mig här nu för det är jättesvårt att låta bli om du sitter där och dricker" eftersom då måste jag erkänna för honom (men kanske också för mig själv?) hur svårt det faktiskt är. Med risk för att behöva skämmas för mitt problem, visa mig svag.

Jag inser när jag skriver detta, eller det visste jag förstås redan, att vårt förhållande inte är så öppet som jag önskade att det vore, att vi pratar om problem osv. Om det vore det skulle jag ju såklart kunna visa mig svag och han skulle låta mig förstå att jag inte behövde skämmas osv. Som det är nu vill jag lösa detta mitt problem själv, på egen hand, utan honom, för att så småningom när jag blivit stark nog, ta tag i mina andra problem här i livet (varav han antagligen är ett).

Låter det jättekonstigt?

En ytterligare aspekt på det hela är ju att man faktiskt inte kan ändra på andra än sig själv. I helgen när vi skall ha släkt hemma på middag - ska vi inte servera vin till maten då bara för att värdinnan kanske då kommer slurka i sig alltihopa? Ska jag då förklara för svärmor, svägerska och allihopa att jag har alkoholproblem (vilket de naturligtvis redan fattat och de hejade glatt på mig när jag tidigare berättat att jag inte dricker just nu och de köper mer än gärna fina alternativ till mig när jag kommer hem till dem), men ska de själva behöva avstå? Vi pratar inte direkt om problemet... men jag tror att de skulle tänka samma sak som om hälsofreaket till släkting som bjöd på 50-årsmiddag. På en VEGETARISK restaurang UTAN VIN TILL MATEN! Herregud vilken knasboll! Och lite så tänkte väl jag med - man kan väl låta andra äta kött och dricka alkohol även om man inte själv gör det? (Inte riktigt samma sak, i vårt fall handlar det ju om solidaritet, men ändå...)

Dessutom finns alkoholm överallt annars också och jag tänker att jag måste lära mig att leva med den runtomkring mig utan att själv dricka.

kalla

Tycker du skall ta dig en funderar på helgen om du känner att det är rätt för dig, jag själv skulle nog ha ganska svårt att ha massa vin hemma just nu. Sen är det ju så att man får vänja sig, men jag tror att allt har sin tid och man känner nog själv när tiden är mogen. Att din man inte stöttar dig beror nog mer på räddsla av att spelplanen ändras och du blir starkare och börjar se klarare på saker. Så i detta läget kan det nog vara bra att visa sig lite vek, så kanske ni börjar prata med varandra igen. Kramar till dig!