@Snödroppen
För min del ser jag ett mönster med titt i backspegeln. Att med en anhörig under uppväxten anpassat mig och känt mig "obekväm" i vissa situationer.
Att inte säga ifrån, att inte sätta gränser...

I mina relationer gjorde jag sedan det, sade ifrån, satte gränser men vid det laget var jag helt slut med lång tid "komma tillbaka på banan" igen.
Med erfarenheter i livet tror jag man omedvetet i många fall fortsätter i samma mönster man är "van" vid.
Både vad gäller glada saker och mindre glada ... 😔 🤔

Kram.
💞

Fortsätter skriva här, det känns skönt att ha en plats att vända sig till och skönt att skriva av sig.
Idag tog jag en promenad, det är så fint ute och inuti känns det som att jag inte riktigt kan njuta av det.
Känner mig så ensam och känner mig så misslyckad som inte mår bra, som inte jobbar. Känns tufft idag.

@Snödroppen
Hej! Tittar in hos dig och ser att jag även varit det tidigare och att du idag varit inne hos mig. Jag har läst i din tråd och kan känna igen mig i mycket gällande att köra över sig själv och finnas till för andra. I min uppväxt har jag blivit ”medberoende” till en förälder som satt sina behov först, som agerar offerkofta om jag säger emot och som har egna trauman. Jag har även som yngre levt i en destruktiv relation med psykisk misshandel. Något jag förstått långt, långt senare. Idag lever jag med en underbar make sedan 15 år. Min frigörelse har pågått i åratal men till slut har jag satt ned foten rejält. Jag har gått i terapi som har öppnat mina ögon för mitt medberoende-beteende. Det var svårt i början att kunna känna den ilskan, men även sorgen. Jag har fått lära mig att känna efter vilka behov jag har och vad som är viktigt för mig. Jag har lärt mig att känna medkänsla med mig själv, försonas med mig själv och även med min förälder/föräldrar. Det senare innebär att jag går vidare i mitt liv, i min värderade riktning och att jag duger som jag är, jag är bra. Att jag kan se offermentaliteten för vad den är, att skulden inte finns hos mig och det är inte mitt problem. Den ligger hos hen. Det har även lärt mig att säga ifrån, stå på mig och skydda mig själv även i andra destruktiva relationer, senast på mitt jobb. När jag slutade dricka helt för drygt 1,7 månader sedan, kunde denna självläkande process starta på riktigt när jag inte drack för att lätta på min inneboende ångest. Terapin fick mig att komma i kontakt med mig själv, min ångest och jag var inte rädd längre för det, för det var bara mig själv jag mötte. Livet har vänt totalt och jag följer mina behov, mina värden och står på mig. Det innebar även processen mot ett nytt jobb som jag stortrivs med idag.

Vad bra att du har en psykologkontakt så att du kan få stöd och hjälp att jobba med dig själv och ditt trauma. Det är en spännande resa om du nyfiket utforskar den. Det kommer att gå upp och ned, men det kommer att gå framåt mot de värden du vill ha i ditt liv. Lycka till!❤️

@Snödroppen Förstod det😁. Fint att du kan känna hopp, för det finns det verkligen! Den osunda skammen och skulden förstör så mycket, men det går att lämna tillbaka dem där de här hemma och det är inte hos dig. Det är aldrig försent att skapa sig ett fint liv. Du har tagit dig ur en destruktiv relation som kräver en enorm styrka och massor av mod. Nu en återhämtningsfas efter den enorma påfrestning som det inneburit. Snart är styrkan tillbaka och då du kan påbörjar nästa fas, att hitta dig själv och dina livsvärden. Allt är möjligt!💪❤️

Dagarna går och det går väldigt upp och ner och fram och tillbaka i känslor och tankar.
En blandning av utmattning, ingen ork att göra någonting till (större delen av tiden), stor känslighet för alla typer av krav och en liten del av tiden till att mejsla ut en bana ur det tillståndet mot framtiden.
Idag hade jag en molande obehagskänsla och bestämde mig för att göra en övning.
Jag la mig ner och besvarade 3 frågor:
1. Var sitter känslan?
2. Vad är det för känslan?
3. Vad vill känslan säga, vad är det som ligger bakom känslan?
Väldigt fin övning tycker jag för att få bättre kontakt med mina känslor.
Hoppas ni har en fin dag alla som kämpar därute!

@Tröttiz 😊
Ja, jag har testat det. Det kändes väldigt bra.
Känslan blev lättare och jag kände mig mer som vän med mig själv.
Låter flummigt kanske men en bra känsla ☺️.
Det kanske är mindfulness, har hört om den men minns inte i vilket sammanhang.

@Snödroppen
Flummigt? Men fint om det känns bra. Det är väl Huvudsaken.
🌹 🙂

Minns första gången jag testade mindfulness. Har CD. Fick höra i ett skede att jag skulle känna hur benen känns mot underlaget.
"Jaha, jag har tacksamt nog dem kvar, de måste ju ta vägen nånstans ... 😳 😅 "
Fick liksom inte alls till det först. Möjligen för mycket oro. Tror att en del måste ge det flera gånger så kan det bli bra sen.
🙏 💞

@Tröttiz
Ja, ibland är det något som fångar en och det är svårt att veta varför, både med övningar eller ord. 🙏
Känner igen det där med för stark oro som blir som ett hinder.
Hoppas CD inte fått fötter 😂 och att du hittar de😊

Känner bara en sån sorg. Jag saknar absolut inte ex men jag känner bara en sån sorg över allt som gått förlorat.
Hur jag förlorade mig själv i allt, hela mitt liv. Skammen över vilke situation jag satt mig i. Det är tungt idag 😔

@Snödroppen Den sorgen har vi gemensamt och det säjs ju att delad sorg är halv sorg. Jag vet inte om det är den vackra försommaren som gör att de vemodiga, sorgsna känslorna dominerar. Jag hade en jobbig dag igår som följdes upp av en riktigt käftsmäll på morgonen. Det behövs heller inte mycket just nu för att man ska falla på knock out.
Jag vill också ha tillbaka mig, hela mig. Undrar om jag hinner hitta tillbaka innan vägen är slut. Och jag kan ju inte skylla på någon annan, jag och endast jag är ansvarig för mitt eget liv. Kramar till dig ❤ Det finns hopp.

@Snödroppen Jag tänker att du håller på med en viktig process, din sorg, för att komma vidare i ditt liv. Den sorgen du känner kommer att påverka ditt liv negativt om du inte möter och sätter ord på det du bär inom dig, att du berättar om den är bra. Så det är viktigt att arbeta sig igenom smärtan då en obearbetad sorg kan leda till att man håller tillbaka känslor och man får därmed svårare att även känna glädje. Det är bra att du bearbetar din smärta, din sorg, det innebär inte att glömma eller utplåna minnen. Det handlar om att försonas med det förflutna, med dig själv och då kommer även skammen att tyna bort❤️