Hej alla!
Nyinflyttad idag från "att förändra sitt drickande". Helnykter sedan 1 jan i år, och så kommer det förbli!
Har valt att behålla mitt trådnamn "Det är aldrig försent". Det står för att utveckling i och av livet aldrig tar slut, man blir aldrig "klar". Men det är aldrig försent att hitta nytt, både inom och utom sig!
Ser fram emot att lära känna er härinne, som dem ni är i denna del av forumet!

Lördag! Är påväg iväg på yoga i en annan stad, följt av en andningssession. Det tar typ hela dagen, men betyder så mycket för mig. Jag träffar mina yogavänner och liksom nollställer/ återställer hela systemet både fysiskt och psykiskt.
Har varit ganska sänkt och trött de senaste två veckorna. När jag ser det utifrån är det inget konstigt. Men jag är inte riktigt van att känna såhär. Men vet också att det blir bättre.
Maken tittar lite på boenden i närheten. Verkar inte finnas så mycket, men får också känslan av att han inte söker så aktivt. Och visst, det är inte superbråttom. Men nu när vi tagit beslutet att bli särbos känns det angeläget att han hunnit flytta innan dottern kommer hem igen. Vi kan verkligen inte gå in i samma läge igen, att de två bor under samma tak.
Tillit, tillit, allt ordnar sig...

Missade att skriva igår. Vill uppdatera en gång i veckan.
Detta med makens flytt har tagit en ny vändning igen. Kom hem i fredags kväll och möttes av fientlighet, verbal aggressivitet och anklagelser. Han anklagar mig (o dottern, men hon har ju varit en demon i hans ögon länge) för att ha lurat honom på 10 år av livet (den tid vi varit tillsammans), hur jag förstört hans liv etc etc. När jag vägrade följa hans dans, vägrade dras med, hånade han mitt lugn. Förlöjlade min yoga. Gick på mig som person. Att jag sjunkit i hans aktning pga att jag väljer dottern framför honom.
Nu ska han flytta till hemstaden typ 35 mil bort, och inte hit i närheten. Och det är lika bra.

@Sattva Det var inte en trevlig eller positiv utveckling. Låter som ett manipulativt och narcissistiskt beteende där han känner sig kränkt och lägger all skuld på dig. Han vräker ur sig massor av skit till sitt egna försvar och för att förminska dig och din betydelse. Han har nog in det sista önskat att du ska vända, välja honom framför din dotter. Att du ska böna och be honom stanna kvar. Låter inte bra. Bra att du var lugn och att du inte drogs med i hans dans, det är precis det han vill. Det verkar vara hans hemmabana. Du är stark och klok. Lita på dig själv och din intuition, ta inte in hans skit i dig. Han kan få behålla det själv. Stå på dig! Kramar❤️❤️❤️

@Sattva Så sorgligt att det har tagit denna utveckling. Jag tänker att vi alla har ett ansvar för vårt liv och anklaga dig för att bli lurad det blir på lite låg nivå. Människor har en tendens att sjunka i sitt sätt att vara när det blir en ”konflikt”. För många blir det hotfullt när någon håller sig lugn. Så all styrka t dig som kan behålla ditt lugn🙏🏻🥰

@Sattva Fy vilken tråkig utveckling. Den bitterhet som vissa (ofta män) dras med är verkligen smittsam i vår samtid. Missunnsamhet och gigantisk offerkoftan - allt är någon annans fel. (Ser exakt samma utveckling hos mina barns pappa, nyss fyllda 60.)

Du gör helt rätt som inte spelar på hans planhalva utan låter honom bete sig som en idiot mol allena. Du vet att det egentligen är han som mår allra sämst. Ångesten, sorgen och oron river inom honom, men eftersom han tror att han är felfri så måste det ju vara någons annans fel. Sorgligt att uppleva på nära håll 😢 Tack gode gud att din dotter slipper uppleva detta.

Fortsätt djupandas och låt tiden göra sitt jobb. Risken är dock stor att han blir sittande i soffan och bara kräks på dig med jämna mellanrum. Då får du kanske fixa en lägenhet åt honom, även om det sitter jävligt långt inne. En del män är så sällsynt icke handlingskraftiga att man blir helt bedrövad när det är 99,99 procent män som regerar i världen. Trippelsuck.

Varma styrkekramar till dig 🐘

Det är som om något förändrades för mig med det som hände i fredags. Jag känner mig väldigt neutral i känslan sedan dess, inte ledsen eller uppgiven. Eller tänker att det blir nog bra om några år som särbos. Han har liksom visat sitt rätta ansikte en gång för mycket. Det är som om han nästan utmanar hur grovt han kan uttrycka sig utan konsekvenser. Men konsekvenser blir det ju. Jag vill inte mer helt enkelt. Jag vet att jag faktiskt inte gjort nåt fel. Som en vän sa "Finns det ett enda djur i djurvärlden som inte sätter sina barn främst?? Att din dotter går först är inte ens förhandlingsbart".
Jag kan få sting av sorg när jag tänker på tex våra turer med båten eller med hundarna. Då hugger det i magen o jag får nästan svårt att andas. Men det passerar efter några minuter. Så som det har blivit går det inte att fortsätta. Då är det bättre att han flyttar dit han tror att han ska må bättre.

Tack för era inlägg❤️🙏

@vår2022 Ja, det är som om han anser att hela världen har kränkt honom. Han har vantrivts här sedan han flyttade hit, det har jag fått höra med jämna mellanrum i fem år. Jag har varit så förtvivlad o inte vetat hur jag ska kunna få honom att känna sig hemma och inte som "en inneboende". Nu fattar jag att inget hade hjälpt. Vad jag än hade gjort.

@Varafrisk Håller med, det är på riktigt låg nivå, så mycket han gjort och sagt här det senaste.

@Andrahalvlek Exakt, tror man att man är felfri och vägrar se något annat, så måste ju skulden ligga utanför en själv. Det sorgliga är att det finns ju ingen utveckling i en sådan människa. Enda sättet att utvecklas, som jag tror, är att våga rannsaka sig själv. Vara beredd att möta det som kommer. Att se vem man är, på gott och ont, och ha mod att förändra om det faktiskt stökar till det i ens liv.

Lördag igen. Sovit länge, lördagar är min sovmorgon o jag njuter varje gång!

Maken tittar för fullt på boenden i staden 40 mil bort. Jag har landat i det nu. Tror ärligt talat inte att vi kommer kunna få ett fungerande särboskap. Har senaste veckan börjat se honom som en bitter människa, med klagomål på allt och alla. Vi har just inget att prata om. Och han hatar min dotter. Nej, att fortsätta över tid ser jag som osannolikt. Jag o han har utvecklats åt olika håll. Kanske vi inte hade fortsatt tillsammans oavsett, vem vet?

Jag känner hopp. Det kommer att lösa sig.🌸🌸🌸

Det kommer att lösa sig! Var glad att bli av med honom, och lycka till med ditt och dotterns egna boende .
Jag har fått en hel del pepp av dig tidigare men har farit fram och tillbaka här på forumet med anledning av perioder med okontrollerat ”kontrollerat drickande ” Då jag är i startgroparna ( dag. 4 ) kopierade jag något jätteklokt som du skrev efter fyra månader … så här skrev du:
” Jäklar, sov till 11 idag! Jag ÄR nog väldigt trött helt enkelt! Bara att ta hand om, inte ignorera men inte heller överanalysera.
4 mån!! Så skönt. Jag har faktiskt lagt märke till en längtan efter vin de senaste dagarna. Men ni kan vara lugna som läser, jag kommer INTE agera på det. Jag vet ju att alkohol inte fungerar för mig. Jag är en beroendepersonlighet i läkning och detta är bara min kropp o knopp som signalerar att jag behöver....vila? Uppskattning på jobbet? Bekräftelse?
Vill inte vara rädd för känslan av längtan efter vin. Man får känna den. Den står för något!”

Tänk så långt du har kommit !
Kram

@Majaella
Hej Majaella! Jag är inte så aktiv längre, men skriver på helgerna. Vad bra att du är tillbaka! Livet utan alkohol är så mycket enklare. Inte för att livet inte händer, men för att det finns en inbyggd känslomässig distans till det som händer. Man har sin stadiga grund, och jag upplever att den blir stabilare för varje år.
Vad kul att mina tankar efter 4 mån kan plockas fram och hjälpa någon i nuet! Nej, känslor är inte farliga. De är ganska intressanta😊. Och inte bestående. De förändras. Vissa dagar får man bara säga till sig själv "idag är en dag då jag inte ska fästa så mycket betydelse vid mina tankar". Andra dagar vet man att tankarna har bäring.
Jag tror på dig Majaella!🤗

Vill bara skriva av mig lite.
Denna besatthet min man har över hur KRÄNKT han är av min dotter kommer att vara slutet för oss. Det, och att han gjort om hela utvecklingen av det som händer till att det är så FEL att det är han, som inte gjort något, som måste flytta. När orsaken till att han måste flytta är att han inte står ut med att bo med min dotter, som får bete sig hur som helst. Det oerhört kränkande i att HAN är den som måste flytta på sig, och att jag slänger ut honom.
Det är som om han förträngt all skit han själv gjort.
Jag har slutat försöka förmedla min ståndpunkt, att det är ingens, eller allas, fel att det är som det är. Att jag INTE kommer avvisa min dotter, hon bor hemma tills hon inte gör det längre.
Senast igår sa jag att från mitt håll är det slutdiskuterat. Att jag förstår att han behöver älta detta fram o tillbaka, men att jag är fel person för det. Jag kommer inte kunna ge honom den respons han behöver, och det förstör mellan oss. För femtielfte gången sa jag att han kan fortsätta enskilt hos familjerådgivningen, precis som jag. Hans inställning är att han inte behöver prata med någon...

@Sattva Du får bara vidhålla din ståndpunkt. För dig är det slutdiskuterat. Och du kan inte möta honom i hans ältande. Du orkar inte lyssna på honom mer. Du behöver all din energi för att få till den förändring som ska ske. Och sen får du göra som med treåringar. Behålla ditt lugn, upprepa ditt ställningstagande. Om och om och om igen. Till slut tystnar han. Till slut flytttar han.

Styrkekramar i massor till dig 🐘

PS. När mina barns pappa börjar tugga oförrätter från vår relation brukar jag säga: ”Det där är din sanning. Min sanning ser helt annorlunda ut. Nu pratar vi om något annat.” Det sker inte ofta, men när det sker markerar jag direkt. Med ett leende på läpparna men med en skärpa i rösten som han mycket väl vet vad den betyder. Jag tog så mycket skit i vår relation. Aldrig mer. Och han tystnar faktiskt, lite muttrande.

PS2. De första åren märkte jag att han beklagade sig för äldsta dottern också, som då var i gymnasieåldern. Jag hörde hans ord genom hennes mun. Då sa jag till henne att det som sagts och gjorts mellan mig och hennes pappa enbart var vår ensak. Det skulle hon inte lägga sig i. Sen sa jag åt hennes pappa att ge fan i att belasta vår dotter med sin skit. Och då slutade han faktiskt med det. Så helt igenom lycklig var inte vår separation, men vi tog oss ut på andra sidan.

Så tråkigt att läsa Sattva! Synd att han inte går och pratar med någon, det kanske kunde ge honom nödvändiga perspektiv. Du låter så klok i det här - det är faktiskt rätt imponerande. Finns lite berättigad ilska, men ingen bitterhet.
Önskar dig en fin vecka!

@Sattva Det är skönt att skriva av sig….betydelsefullt …kan även vara befriande.

Ja, du kan inte göra mer än vad du gjort..man kan försöka påverka än annan människa t förändring men om människan inte själv kommer till insikt om att förändring behövs..då blir det stiltje.

Jag tänker att det är en sorg att det blev så här men du verkar så grundad så du kommer komma ut hel på andra sidan.
Och, det är klart att dottern kommer först…att hon får bo kvar hemma tills det är tid för något annat….

Varma kramar 🤗

@Sattva Jag tycker du är oerhört stark som står på dig. Låt honom vara bitter, du behöver inte lyssna på det längre. Så fint för din dotter att känna att hon bor hos dig tills hon bott klart. Att inte behöva flytta hemifrån för att mammas kille inte tycker om en, vilken skön känsla för henne ❤️

Bittra människor suger kraften ur en. Ett förhållande ska ju ge energi och inte dränera. Blir lite som med alkohol, den ger ingen energi men dränerar kroppen. Det är alltid lättare att skylla på andra än att se sin del i det hela. Det är väldigt sällan man kan skylla allt på andra parten. Med tanke på att han hatar din dotter så är det ju ingen bra input i relationen. Hoppas det löser sig för er snabbt.

@Sattva Han verkar ha fastnat i bitterhetens ekorrhjul som går runt, runt och där känsla av kränkthet bara växer för varje varv. Som att han inte hittar någon väg ut och lägger all skuld på dig och din dotter och där han själv går fri från skuld. Bra att du hittat din väg att stå på och gör det som känns rätt för dig. Kram❤️

@Sattva Kom på en sak till. Det hjälpte mig oerhört mycket att tänka att barnens pappa faktiskt hade sin sanning. Han var inte dum i huvudet eller elak, han hade bara upplevt konflikten helt annorlunda.

Och han hade rätt till sin sanning. Jag kunde inte övertyga honom om att tro på min sanning. Jag ville inte ens försöka. Jag ville bara att vi skulle separera så snabbt som möjligt. Det ville jag lägga min energi på.

Det mänskliga psyket funkar ju så. Vi tolkar situationer olika. Vi lyfter fram det som stärker vår egna uppfattning. Alla gör så. Och ibland har man helt olika sanningar, båda sidor kan vara lika övertygade. Och då ska man gå skilda vägar.

Kram 🐘