av Sattva

Hej alla!
Nyinflyttad idag från "att förändra sitt drickande". Helnykter sedan 1 jan i år, och så kommer det förbli!
Har valt att behålla mitt trådnamn "Det är aldrig försent". Det står för att utveckling i och av livet aldrig tar slut, man blir aldrig "klar". Men det är aldrig försent att hitta nytt, både inom och utom sig!
Ser fram emot att lära känna er härinne, som dem ni är i denna del av forumet!

Sattva
lör, 2024-09-14 - 18:19

Tack fina ni för era kommentarer!❤️

Geggan, jag vet inte riktigt vad som hände i dynamiken mellan mig o terapeuten faktiskt. Det bara kändes så fel.

Terapeuten var inte alls otrevlig, men jag såg på henne/ kände att hon var irriterad på nåt sätt. Det kan ju vara så att hon känt länge att hon borde avsluta mig, och trodde nog från förra tillfället att jag skulle vara på en annan plats nu än jag är. Men jag ser det som att jag ändå blivit otroligt hjälpt framåt av henne. Inte nu i veckan, men tidigare. Jag har absolut ingen agg.

Tack Se klart, känner igen mig i det du skriver. Jag trodde nog på nåt sätt att dottern skulle se att jag ändå nånstans offrat något. Det är inte tacksamhet jag tänker, utan mer "Mamma, jag fattar att detta inte har varit lätt". Eller nåt. Bli sedd i att mitt liv har drastiskt förändrats. När jag uttryckte något liknande hos terapeuten blev hon nästan arg på mig kändes det som. Att det var förbjudna känslor.

Andra Halvlek, ja så ser jag vår relation just nu också. Han mår väldigt mycket bättre, och jag ser heller ingen anledning att inte undersöka vart detta distansförhållande leder till. Jag tror ärligt talat att det blir svårt i längden, men här o nu funkar det. Förra helgen kändes det som i gamla tider mellan oss. Okomplicerat.

Tack för att ni finns!
Ps. Idag har jag o dottern haft en fin dag tillsammans. Vi har varit på kyrkogården o gjort fint vid gravarna hos min pappa o hans släkt. Bra samtal med en vuxen dotter. ❤️🌸🌸🌸

vår2022
sön, 2024-09-15 - 08:22

@Sattva Min dotter och jag hade en hel del konflikter när hon var i tonåren. Jag fick ta emot mycket bråk, skrik och anklagelser från henne. Det var mycket dörrar som slängdes igen och att jag inte fattar något och att det är mitt fel. Separerade från hennes pappa och det blev nya familjekonstellationer med min nya man. Hon var också mitt i sitt egna identitetssökande och kompisarna var det viktigaste. Hon var som ett barn ibland och vuxnare ibland. Senast i helgen kom hon över och vi pratade om livet, hur det varit och är, hon är idag 30+. Hon sade att det var alltid mig hon kunde bråka med, att hon behövde få ut sitt och ventilera, att det ofta inte handlade om mig, även om det kunde verka så. Jag var hennes trygga punkt och som alltid fanns där, oavsett vad. Att inom henne var det kaos med allt som hon tampades med för att gå mot vuxenvärlden. Jag minns att hon kunde göra mig ledsen och jag också ibland tänkte att hon var känslokall, egoistisk och tankar om vad har jag gjort för fel, har hon inte fått det hon behövt. Idag med perspektiv, förstår jag att hon behövde mig som hon gjorde och att hon hade fullt upp med sig själv och inte kunde ta så mycket hänsyn till mig i det och hon hade heller inte riktigt utvecklat den förmågan fullt ut. Konsekvenshjärnan är ju inte fullt utvecklad förrens vid 25 års ålder. Hon litade på att jag klarade mig själv och jag var hennes trygghet där hon fick både lämpa av sig bördor och tanka energi. Det var slitigt och många gånger otacksamt, men jag är glad att jag stod pall!

Jag minns när hon fyllde 25 och jag skämtade med henne och sade ”Puh! Nu har äntligen dina hjärnhalvor vuxit ihop!”😂. Vi har en jättefin och nära relation idag och hon kan som äldre på ett helt annat sätt, sätta sig in i och förstå även hur det var för mig. Så hålla ut, stå kvar och ta inte ordagrant fasta på allt din dotter säger, ibland in i ena örat och ut i andra. Det kan finnas en hel del egen frustration i det egna livet som behöver kommer ut till den tryggaste personen för henne, du❤️.

Ha en fin söndag!🌞❤️

Sattva
sön, 2024-09-15 - 11:15

@vår2022 Tack att du delar! Du beskriver det jag upplever. Jag försöker verkligen stå pall. Dottern har ingen aning om hur sänkt jag blir, jag vill inte lägga skuld på henne. Det var väl här terapeuten tappade mig nu senast. Jag uttryckte hur det kändes o mina "hemliga" känslor kring det. Såklart jag inte uttrycker dem till dottern. Men jag kände mig skuldbelagd att jag kände vad jag kände. Så det hjälper mig att läsa det du skriver!

När hon åkte på sin långresa hade hon skrivit ett jättefint brev till mig, där hon just uttryckte att jag är hennes stora trygghet i livet. Det är nog jag som inte riktigt har förstått att det också i vårat fall innebär att ta emot allt möjligt som hon själv inte kan härbärgera än.
Men det kommer🌸🌸🌸🌸

vår2022
sön, 2024-09-15 - 12:16

@Sattva Ja, det kommer😁. Jag förstår att du kände skuld av det du kände och uttryckte till terapeuten, som inte kunde bekräfta att det, att det är ok att känna så och inte konstigt. Klart det kan framkalla sådana känslor i dessa situationer. Och det är ok att känna sig arg också. Det är mänskligt. Det hjälpte mig att tänka om min dotter att hennes tonårshjärna kokade, känslorna svallade och ofta var i kris. Sen sade jag också tex att jag blir ledsen när du säger så, om det gick över gränsen, att vi får prata senare och att jag inte riktigt förstår och att hon behöver hjälpa mig att förstå, för jag vill förstå. Och om hon upplevde något som väldigt orättvist eller så kring vad jag gjort, så bad jag om ursäkt, att det inte var menat så, även om jag egentligen kanske inte gjort så mycket fel, men det viktigaste var att bekräfta hennes känslor kring det. Det upplevde jag som viktigt för henne, att jag bad om ursäkt, då kunde hon också lättare göra det. Och att verkligen välja vilken strid man vill ta, jag tog mest de som det kunde uppstå en fara i, typ med alkohol och så.

Ha det gott!❤️

Sattva
sön, 2024-09-15 - 12:27

@vår2022 Tack igen Vår! Det är ganska precis så som jag gör, som du beskriver. Ibland kan det kännas helt avigt att be om ursäkt för saker som ur mitt perspektiv är helt rimliga saker (och egentligen inte behöver ursäktas), men jag har förstått det senaste 1-2 åren att det är dotterns upplevelse som liksom får gälla, här o nu iallafall. Djupt i mig känns det orättvist att det är på mina axlar så mycket (fasiken vad lätt hennes pappa har det, som träffar henne ibland o då får en massa cred). Och ja, jag är ibland arg inom mig.
Inget av detta bekräftade terapeuten. Jag är nog arg o besviken på henne också när jag känner efter...

vår2022
sön, 2024-09-15 - 12:44

@Sattva Alltså, skriver jag bara vad jag nu kom att tänka på i allt. Tänker på projicering. Terapeuten fick dig att känna skuld, liksom din dotter. Du undrade var du gör för fel, lade skuld på dig själv. Du är lite besviken på att du ska få ta allt med din dotter och kan nu också känna dig arg och besviken på terapeuten och ditt ex. Det är nu som att du tillåter dig själv känna det du känner och att det är ok. Du bekräftar dig själv. Du bär ett stor last i detta, själv. Man får vara arg på sin skitjobbiga unge och känna skitkänslor kring det. Det kan hjälpa kring att ta bort skulden som du känner. Du gör ett bra jobb! Det är skitjobbigt emellanåt och du blir slut. Så ser livet ut just, att känna en acceptans kring det. Bra att hitta egna andhål där du kan återhämta dig och det är så bra att du har din yoga. Lite av mina snabba tankar😁

aeromagnus
sön, 2024-09-15 - 12:56

Det är jobbigt detta med att efter så lång tid ändå på något sätt känna sig straffad trots att man gort bo eller vad man nu ska säga. Terapeuten kanske inte är riktigt objektiv. Tiden brukar läka sår.

Sattva
mån, 2024-09-16 - 07:58

@vår2022 Tack igen för dina tankar! Det äe empowerment i det du skriver, stärker mig! Tack!
@aeromagnus Ja faktiskt, det känns så ibland; hur länge ska jag "göra bot". Men jag försöker tänka att det får ta den tid det tar.

Jag är iallafall starkare idag än förra veckan, det är skönt. Haft en bra helg. Igår bara hemmafix. Skön promenad i solen. Mötte en gammal bekant, hade fint samtal om livet en stund.
Det är faktiskt något som är positivt med separationen, jag är mer tillgänglig för andra. Jag o maken har varit väldigt mycket "vi" på fritiden. Det blir mer spontanprat med folk jag känner, inte bara "hej", och så gå vidare.
Ha en fin vecka alla🌸🌸🌸

vår2022
tis, 2024-09-17 - 08:42

@Sattva Vad bra att det stärker dig. Precis som du skriver, det handlar om empowerment, att ta tillbaka makten i sitt liv, egenmakten att stärka sig själv i sina känslor och acceptans i att känna som man gör, att det är ok. Att äga sin egna berättelse om sig själv. Känslor är som ett brev på posten, de bara dimper ned och man känner det man känner. Sen kan man leta efter vägar och verktyg för att kunna hantera dessa känslor och undersöka vad de består av och var de härstammar ifrån. Lära känna och förstå sig själv bättre. Det är en spännande resan om man nyfiket närmar sig och undersöker den, livets resa😁.

Ha det gott!❤️