av Himmelellerhelvette

Sattva
lör, 2024-10-26 - 10:40

@Himmelellerhelvette Jag har en bok om drömtolkning som jag tycker är hjälpsam när jag drömmer drömmar som jag känner vill sägamig något. Den heter Drömtolkning och är skriven av Johan Ohlson.
I den finns en tolkningsguide/mall. Man jobbar i olika steg med drömmen:
1. Drömtexten. Skriv din dröm
2. Drömscener. Välj ut nyckelscener ur drömmen; 1, 2, 3, osv
3. Associationer. Skriv det första du tänker på när du går igenom drömtextens scener; 1, 2, 3, osv
4. Tolkning. Gå igenom punkt för punkt dina associationer. Ställ dig frågan Vad står detta för i mitt liv just nu?
5. Varför drömmer jag detta? Gå igenom tolkningen scen för scen. Besvata frågan "vatför". 1, För att: , 2 För att: osv
6. Jag borde
Här får man en bild av vad drömmen säger vad du behöver/borde göra åt situationen. 1, Jag borde: 2, Jag borde: osv

Detta tar tid, men det finns ju inga quick fix att hitta inåt. Jag tycker det är otroligt befriande efter en jobbig dröm att göra detta.

Himmelellerhelvette
lör, 2024-10-26 - 11:02

Jaha, låter intressant @Sattva! Så det handlar kanske egentligen inte om alkoholen utan att jag gör saker jag inte vill för att andra vill, och för att jag vill vara till lags går jag över och trampar på min egen vilja?

Jag har just nu en relation som dränerar mig fullständigt på energi, en vän som bara fokuserar på allt som är dåligt och som dras från ena kaoset till det andra. Jag har försökt ge vägar, råd och tips i ett par år men nu känner jag att ingenting går in, jag ger och ger men inget gott verkar komma ur det!
Visst kan det vara så att vissa människor gör sig beroende av negativa spiraler? Att de aldrig tar sig ur mer än för att gå in i nästa negativa spiral. Klagar och gnäller på att hästen är för mycket sen när den dör är det så tomt utan, gnäller över att barnen är jobbiga men när dom flyttat är man så ensam, gnäller över hur jobbigt det är att jobba men när man slutat jobba gnäller över att inte vara till nytta. Gnäller över att hjälpa alla och inget tack få för det men hjälper med sånt ingen vill ha hjälp med.

Jag försöker att inte tänka på detta men kan inte sluta för jag kan inte förstå! Varför kan jag inte bara släppa det? Och varför dras jag till människor som aldrig slutar klaga! Varför tror jag att jag kan hjälpa alla som har det svårt? Jag verkar tro att jag är någon form av guds gåva till de som mår dåligt och ska ge en massa råd och tips och lyssna på allas problem. Jag lyckas aldrig hjälpa någon att bryta sina negativa spiraler utan det slutar alltid med att jag tillslut tar avstånd för jag ger upp och orkar inte mer men först har jag alltid givit dom några år av att försöka lösa deras problem! Så har jag hållit på i hela mitt vuxna liv! Vad håller jag på med?

Varafrisk
lör, 2024-10-26 - 11:17

@Himmelellerhelvette Tittar in hos dig för det var så länge sedan jag gjorde det. Tänker på vad du skrev i ditt senaste inlägg, att försöka lösa andras problem men att det leder inte till något och till slut dör vänskapen. Jag tänker ur två aspekter dels att du är en empatisk person som vill vara till stöd och hjälp för andra dels att när man hjälper andra så lägger man fokus där för att slippa ta itu med det som gnager inom en själv. Fast, samtidigt tänker jag att du jobbar mycket med dig själv men vissa mönster är ju starkt förankrade inom en själv. För att en vänskap inte ska dö ut så behöver man kanske hänvisa den andra personen till att ta professionell men även för att man själv ska hålla. Det är lätt att säga ngt annat att göra det.
Spännande det där med drömmar...vad vill drömmarna säga oss?
Önskar dig en fin lördag! Allt det bästa till dig! Kramar!!

Blenda
lör, 2024-10-26 - 11:24

@Himmelellerhelvette Jag tycker att du själv beskriver väldigt vad du håller på med 😊
Jag har gjort likadant i hela mitt liv.
”Jag gör saker jag inte vill för att andra vill, och för att jag vill vara till lags går jag över och trampar på min egen vilja” I den meningen finns både ditt vill och ditt inte vill.
Du vill vara till lags.
Det speglar i min värld en jakt på kärlek, en vilja att tillhöra flocken, genom att behaga.
Du trampar samtidigt på din egen vilja. Det ser jag som din innersta egentliga vilja, den som inte riktigt fått ta plats genom livet. Att få duga och bli älskad som du egentligen är.
Så är det i alla fall för mig. Genom detta förhållningssätt har jag tillåtit både mitt medberoende och sedermera mitt eget alkoholberoende (flyktsoda) fått gro.
Dags att bryta mönster på djupet, och du gör det väldigt bra med din starka reflektioner.

Himmelellerhelvette
sön, 2024-10-27 - 07:57

Tack fina @Varafrisk❤️ Jo jag har också tänkt att jag kanske flyr mina egna problem genom att försöka lösa andras men nuförtiden tror jag nog mer det är en vana som sitter kvar.
Sedan älskar jag problemlösning, att förstå dess bakomliggande orsaker, när jag förstår vad det är folk brottas med då är det lättare för mig att släppa det sedan. Till exempel om en person säger att den aldrig kan sluta tänka på mat eller hur mycket den ska äta eller om den ska äta den saken eller låta bli. När det är en ständig fight inne i huvudet. Då kan jag fundera på problemet och komma fram till att personen kanske är sockerberoende och bör låta bli allt som är snabba kolhydrater precis som du och jag bör låta bli allt med alkohol. Sedan om det inte är det personen lider av spelar ingen roll utan bara att jag hittat en lösning för mig själv gör att jag kan släppa det.

Tack @Blenda ❤️ Jag tycker ändå jag har jobbat mycket med den biten att lyssna på min egen vilja men det finns såklart många saker jag fortfarande behöver jobba på och det kanske är de sakerna mitt undermedvetna försöker påminna om.

Kram och ha en fin söndag ❤️

vår2022
sön, 2024-10-27 - 08:49

@Himmelellerhelvette Jag tänker att med i det mesta vi gör så fyller man en funktion, medvetet eller omedvetet. Man uppfyller ett eget behov i den funktionen. Det kan handla om flera funktioner som tex att undanhålla tristess, skapa saker, svårt att vara stilla, få kickar, fly, rädsla för att göra fel, rädsla för att förlora någon och dess kärlek.

Det vi har med oss från barnsben har utvecklat olika funktioner som vi behöver för att fylla våra behov. Jag har själv varit en som ofta var den man vände sig till vid problem bland vänner. Jag uppslukades av det och fanns alltid där. Det fyllde en funktion för mig att vara behövd. Minns också när jag inte behövdes längre, så uppstod en slags tomhet inom mig och en känsla av att inte vara behövd mer. Har inte heller tidigare riktigt vågat säga ifrån i vissa sammanhang av rädslan att förlora någon.

Tänker att det är lite medberoende symptom. Ett medberoende som man lärt sig sedan barnsben, att det är ett sätt man lärt sig att knyta an till personer. Om man säger ifrån så kommer rädslan att förlora någon, man förlorar sin kärlek från personen, att man gör fel. Att man lärt sig att finnas till för andras behov. När man sedan inte är behövd så blir man tom, för man har inte kontakt med sina egna behov.

Så det som är viktigt är att bli medveten om vilken funktion som det fyller hos mig. Vad mina beteenden har för funktion hos mig och vilka behov det uppfyller.

Lite tankar från mig. Ha en fin söndag! Kram❤️

Himmelellerhelvette
sön, 2024-10-27 - 13:57

Tack för dina tankar @vår2022 ❤️ Det är bra, att ta reda på vad funktionen uppfyller idag… vem är jag om jag inte alltid försöker komma med goda råd? Gillar jag att komma på goda råd eller är det mitt ego som vill ha bekräftelse, är det okej att det är båda orsakerna? Vad är mitt medberoende sedan barnsben och vad är hanterbart? Jag gillar när man kommer någon vart men ogillar när det bara står still. Alla kan jag inte förstå mig på eller hjälpa…..
Det får snurra på lite mer i hjärnan om detta, gillar input så kom med tankar kära forumvänner❤️

vår2022
sön, 2024-10-27 - 14:54

@Himmelellerhelvette Här kommer lite frågor du kan ställa dig och som kanske kan hjälpa till.

Varför vill jag komma med goda råd? Hur känns det när jag kommer med goda råd? Vad skulle jag känna om jag inte kom med goda råd? Vad förväntar jag mig av den som jag kommer med goda råd till? Vad känner jag när det står still hos den jag ger goda råd till? Är det en känsla jag känner igen från förr? Hur kändes det? Vad hände, var var jag och vilka var med när jag kände den känslan? Hur hade jag velat bli bemött?

Känner jag igen känslor och beteende från min uppväxt när jag ger goda råd? Tog jag ansvar för andras mående? Vad kände jag för känslor? Kunde jag visa upp mina känslor? Finns det mönster från min barndom i mitt beteende idag som vuxen?

Ha det gott!❤️

Himmelellerhelvette
mån, 2024-10-28 - 10:18

Tack @vår2022 ❤️ Det triggar något argt i mig när tex min vän inte kommer vidare. Kan det vara för att min pappa är precis sån? Som bara ältar och jämrar sig, så synd om honom, allt är alla andras fel? Jag har klippt med honom för jag inte orkar mer men jag drar åt mig sånna personer. Som om jag kan hjälpa andra med samma problematik och sedan lyckas jag inte där heller och sedan är jag väldigt rädd att själv bli en som vältrar mig i negativitet. ”Tänk om jag blir en sån som folk inte orkar med för att jag bara klagar och gnäller” Jag tror inte att jag uppfattas så men är vansinnigt rädd för det.

Jag har nog tagit ganska mycket ansvar för båda mina föräldrars måenden genom livet och jag blir arg när folk lägger för stor vikt på mig att hjälpa dom må bättre, att bli deras papperskorg där de kan tömma sina elenden. Men det är jag själv som öppnar upp för det så jag sätter mig i sitsen själv och sedan sviker jag vänner när jag inte orkar med gnället längre. Då känner jag mig som en elak egoistisk människa som kommer bli ensam och inga vänner ha kvar tillslut? Jag dras till trasiga människor för att laga dom men jag vill dras till glada positiva människor. Mina känslor som barn blev nog bara arg tror jag och det blir jag nu som vuxen med. Sen får jag dåligt samvete. Jag skriker inte och flippar ur men blir hård i tonen och dömande. Usch känner mig så hemsk när jag känner att jag dömer människor för att de inte tar sig vidare.

Tack för dina kloka frågor! Dom hjälper till att skruva på mina frågor om mina beteenden. Hur kommer jag nu vidare, är mina nästa steg kanske då❤️

vår2022
tis, 2024-10-29 - 07:37

@Himmelellerhelvette Kan det du skriver vara det som du själv upplevde som barn? Att du inte fick ge utlopp för dina arga känslor? Att när du blev arg så möttes du med hård och dömande ton? Att det inte fanns tålamod för dig och dina känslor? Att du kände skam, dåligt samvete över dina arga känslor? Att det gjorde dig tyst? Eller att genom att vara arg så fick du i alla fall uppmärksamhet?

Du skriver om dina tankar om dig själv ”Tänk om jag blir en sån som folk inte orkar med för att jag bara klagar och gnäller… Jag blir arg när folk lägger för stor vikt på mig att hjälpa dom må bättre, att bli deras papperskorg där de kan tömma sina eländen. Men det är jag själv som öppnar upp för det så jag sätter mig i sitsen själv och sedan sviker jag vänner när jag inte orkar med gnället längre”.

Kan det vara för att det var så du blev bemött som barn när du gnällde, man orkade inte med dig och vände dig ryggen? Att du internaliserat i dina tankar om dig själv, att du kanske är en som klagar och gnäller och då finns risken att folk inte kommer att orka med dig? Känslor av ilska som du känner när folk lägger för stor vikt på dig att hjälpa och att du blir en papperskorg. Kan det vara för att du fick ta för stort ansvar som barn att vara dina föräldrars hjälpare och även deras papperskorg? Men att mönstret, medberoende beteendet, sitter kvar att vara en papperskorg för andra? Att du känner en ilska för att det var så för dig? Och att du inte orkar vara en papperskorg, men känner dig som en svikare för att du inte orkar vara det? Du får dåligt samvete.

Vi lär oss som barn via våra föräldrar hur vi kan hantera olika situationer och livet. Det är våra rollmodeller och vi tar med oss dessa mönster i livet och som vuxna. Mycket av våra känslor, som ilska, irritation, skam och dåligt samvete mm kan vara för att vi inte har så bra sätt eller verktyg att hantera dem på, för vi har inte fått träna på det som barn. Vi kapslade in ilskan inom oss.

Det är jättebra att du reflekterar över dig själv och hur du känner och det märks att du vill förstå varför du känner och fungerar som du gör. Många gånger lägger vi fokuset på att vilja förstå varför andra fungerar som de gör, men det är bättre att lägga fokuset sig själv och varför man fungerar som man gör. Tex med frågor till sig själv likt de jag tidigare skrev.

Jag uppfattar det som att du bär på ilska som behöver få komma ut, utan att du ska behöva känna dåligt samvete. Att det är något som skaver hos dig för att det liksom ställer till det för dig i livet och att du behöver hitta verktyg för att kunna hantera detta. Det är tex något som du skulle kunna jobba med tillsammans med en psykolog, för det är knepigt att reda ut själv. Jag har egen erfarenhet av att känna skam, ilska och sedan ha dåligt samvete för det, men genom psykologsamtal kan jag tydligare se hur det har hängt ihop i min barndom, hur ilskan varit inkapslad och jag har hittat verktyg för att hantera det.

Lite reflektioner från mig. Ha en fin tisdag!❤️

Andrahalvlek
tis, 2024-10-29 - 08:04

@Himmelellerhelvette Jag har också väldigt svårt för personer som bara spyr i mitt knä. Alla oförrätter i världen vill de spy upp i mitt knä.

Det som har hjälpt mig är att prata om det. Förklara att jag känner mig nästan hudlös och när de är så negativa äter det sig in på benet i mig. Sen förklarar jag att jag behöver fokusera på det som faktiskt är positivt, att för mycket negativitet är skadligt för mig. Då brukar samtalsnivån bli bättre.

Jag har en kompis som alltid gnäller. Om allt. Nu kan jag höja handen och säga ”stopp”. Då skrattar hon och säger ”javisstja, vad gjorde du i helgen?” Värt att försöka om man vill behålla vänner. Vissa vänner är dock så energislukande att man mår bäst av att hålla dem kort. Man behöver inte bryta relationen, bara ses mer sällan och då under i huvudsak trevligare former. Gå på teater eller bio ihop tex.

Kram 🐘

Se klart
tis, 2024-10-29 - 23:35

Så väldans bra inlägg här från @vår och @andrahalvlek
Har inget klokt att säga, jag ser det på Inter sätt omöjligt att komma till rätta med det du beskriver- det kommer du att göra, inget snack om det.
De komplexa saker som ligger till grund för just dig eller mig är som var sin världskarta- ingen är riktigt den andra lik.
Skam är tex något som kan ta sig uttryck som vi är vana att känna igen skam. Skam kan nästintill ”inverteras” och beteendet kan istället bli skamlöst. Visst är det intressant att de mest skamlösa kan vara de som tyngs allra mest av känslan. Självhat eller kritik kan ha sin upprinnelse i många situationer. Kanske hur skoltid och tonår gestaltade sig. Kanske en fråga om anknytning i relation till den närmsta, när man var riktigt liten. Nyfödda barn frågar; hör jag till här i människolivet? De allra flesta föräldrar över hela världen klarar av den där ”javisst hör du till, du hör till här hos mig”. Det är så vi är skapade rent biologiskt. Men det finns många skäl till att det där ”javisst” inte blir otvetydigt. Rädsla, oro, kommer jag att klara av föräldraskapet? Nån som behöver mig, alltid? Sånt brukar räta ut sig, men sätter olika typer av spår i oss.
Livet är- om vi har tur- långt och hoppfullt och varje dag är full av hopp. Kring förståelse för sig själv. Förlåtelse? Försoning med alla ens trasiga och limmade delar? Du vet att man i Japan betraktar lagning av föremål som en konst. En skål som lagats- är mer värdefull än den som aldrig gått sönder.
Det går att fundera på många olika sätt. Jag har läst mycket om affekt-teori som stämmer för mig. Grundläggande effekter och tillåtelse att ge uttryck för dem (sol också @vår skriver om)
Och hur affekter (sorg ilska glädje, bland andra) kan hitta nya vägar ut i en annan kostym.
Min ilska har många gånger varit sorg och rädsla.
Min otålighet inför vad jag kallar ”tafatta” människor är kände mer en känsla som gäller mig? Jag behöver öva på att vara lite frågande, låta saker ta tid, vara i skogen av ovisshet fast det mörknar.
Ja, våra berättelser om våra liv är lika och olika.
Jag tänker att du skulle ha jättestor hjälp av en bra terapeut och med just tålamod att jobba sig igenom olika metoder för att hitta det som funkar för just dig. Bara dig. Kramar.

Himmelellerhelvette
tors, 2024-10-31 - 10:45

Tack så fint @Se klart ❤️ Jag gillar verkligen det där Japanska i att det lagade är konst!

Tack @Andrahalvlek, det är absolut det bästa att kommunicera en gräns för vad jag orkar lyssna på, se vad jag faktiskt kan hjälpa med och inte.

Så mycket kloka frågor @vår2022! Tack! Jag är rätt säker på att jag inte fick utlopp för mina känslor som barn utan min pappas känslor var viktigare. Att mamma övergav mig, flyttade och förblev en som bara hade sporadisk kontakt med mig bidrar nog mycket till min rädsla att bli ensam.
Båda mina föräldrar var så oerhört upptagna med sig själva och deras egna plågor att jag nog blev rätt osynlig och inte ville vara ivägen. Jag trodde ofta det var mitt fel när de bråkade.

Det är precis så jag försöker jobba som du skriver, med att förstå mig själv, varför jag gör som jag gör och känner som jag känner.
Jag försöker förstå varför jag får så dåligt samvete när jag agerar argt mot någon, jag tror jag är rädd att de ska sluta tycka om mig, sluta vilja vara med mig, överge mig. Kan det vara för jag kände att mamma övergav mig för jag trodde det var mitt fel att dom bråkade. Jag ville vara snäll flicka så mamma inte skulle flytta och jag ville att pappa skulle vara snäll och försökte få honom att vara lugnare så mamma inte skulle bli arg.

I mitt vuxenliv vill ha lugn och ro runt mig och blir väldigt stressad av när mina familjemedlemmar blir arga, det triggar gamla sår men människor blir arga och irriterade på varann, det är normalt, det vet jag ändå blir jag så rädd att bli ensam när jag blivit arg…..

Himmelellerhelvette
tors, 2024-10-31 - 12:15

Tänk vad självupptagen jag själv varit under de 10år som jag självmedicinerade på olika sätt! Jag slipade mycket på ytan för att allt skulle se så bra ut men hur mycket tid hade jag egentligen till barnen?
Detta är något de själva säkert inte kommer kunna sätta ord på. Att jag varit upptagen med mitt mestadels av min tid, städ, matlagning, träna, vara fin. Handla kläder. Allt så ytan ser perfekt ut! Så mycket energi på att dölja istället för att förstå att jag inte mådde bra, att jag behövde stanna upp och jobba inåt, bearbeta allt jag varit med om. Men jag hade inte fått några verktyg för att hantera varken uppväxt eller tonår och när orken inte räckte till för den fina ytan självmedicinerade jag, vilket ledde till ännu sämre självkänsla och ännu mer fokus på fin fasad! Jag är oerhört tacksam över att barnen haft en närvarande pappa, det hoppas jag har räddat upp dom mycket från att ha en mamma som inte riktigt tog sig tid till dom. Jag hade likaväl kunnat vara en som i karriären alltid var på jobb och därmed inte närvarande men jag var där men för upptagen med allt som behövde göras. Satt aldrig still! Det ansåg jag vara lathet, ingen vila, prestige var att alltid göra något!

Andrahalvlek
tors, 2024-10-31 - 13:24

@Himmelellerhelvette Du visste inte bättre ❤️ Nu vet du. Finns det möjlighet att prata med barnen om det framöver kanske? Du skulle nog må bra av det. Säga ”jag gjorde fel, för jag förstod inte bättre”. Sannolikt får du bara varma kramar tillbaka ❤️

Kram 🐘

Andrahalvlek
tors, 2024-10-31 - 13:30

Jag vet inte alls hurdan jag hade blivit om inte yngsta dottern föddes för 25 år sedan med sina olika handikapp och allt vad det innebar. Det fanns ingen tid att putsa på fasaden. Jag fick dricka ändå för att orka. Hon lärde mig vad som är viktigt i livet - goda relationer ❤️ Och det tror jag att du har till dina barn också!

Det är så lätt i vår samtid att stirra sig blind på yttre attribut, när det som egentligen betyder något är insidan. Senast igår satt en kollega i fikarummet och beklagade sig över att hon börjat chatta med en kille på Tinder, och hennes övervikt bekymrade henne oerhört. Vad skulle han tycka? Och jag lutade mig mot henne, la min hand på hennes axel och sa ”din vikt definierar dig inte ett dugg som människa, du är så mycket mer”. Jag blev genuint ledsen å hennes vägnar, att hon plågas så svårt av sin övervikt i dejtingsammanhang.

Kram 🐘

Himmelellerhelvette
tors, 2024-10-31 - 18:58

@Andrahalvlek Ja det har jag gjort och gör, pratar med dom om det är något de undrar och vill inte gå i försvar utan låta dom säga det dom vill och behöver. Vi har fina relationer och jag är så tacksam över det. Jag vet hur irriterande det är med en förälder som aldrig erkänner misstag och som överhuvudtaget inte vågar titta inåt för att syna sig själv. Det har lärt mig hur jag inte vill vara. Det kan leda till att jag analyserar mig själv lite väl hårt för att inte föra arvet vidare. Med mig vill jag att den psykiska ohälsa som gått i generationer ska brytas! Jag vill inte ge vidare i fler generationer!

Andrahalvlek
tors, 2024-10-31 - 19:44

@Himmelellerhelvette Du tänker klokt ❤️ Slå inte på dig själv för hårt ❤️ Att vi blir enormt påverkade av vår uppväxt är helt naturligt. De flesta kommer aldrig till stadiet att börja forska inåt och ändra sina beteenden - du gör det massor! Pausa emellanåt också. Baravara-tid är viktigt.

Kram 🐘

vår2022
fre, 2024-11-01 - 09:41

@Himmelellerhelvette Kan känna igen mig i att ha varit så upptagen med att planera, fixa, trixa och se till så att allt flyter och att det är ordning och reda på allt. Oron och självplågan över att inte ha funnits tillgänglig och inte ha gett barnen tillräckligt. Vindrickandet som tagit så mycket tid, energi och självplågan. Jag har på senare tid lyckats få en mer inre ro och självmedkänsla och dömer mig själv inte så hårt längre. Som småbarnsförälder krävs det så himla mycket logistik och planerande för att få allt att gå ihop och på det begär vi också att vi ska vara närvarande 100%. Det är egentligen orimligt. Dels påverkar curlingkulturen men också förväntningarna på oss, en mamma som ska vara fit, snygg, kock, städerska, heminredare, pysslig, trädgårdsmästare, rolig, äventyrlig, duktig på jobbet, lycklig, trygg, harmonisk, älskvärd, skolförälder, skjutsa barnen överallt på träningar mm, finnas till för barnen, familjen, släkten, mannen…puh!

Väldigt lätt att ta till alkohol för att orka och för att få domna bort. Den perfekta dottern, mamman, frun är en fejk, den finns inte, men ändå försöker vi leva upp till det. Vi har alla våra brister och fel och det är mänskligt. Sen tänker jag också att vi inte vill att våra barn ska ha något lidande alls i livet eller må dåligt. Att gör de det så har vi gjort fel, mina egna tankar. Även de måste gå igenom livet, som är tufft och jobbigt på många sätt, lära sig att hantera det för att kunna klara sig därute på ett bra sätt och må bra. Tänker också att jag har gett dem grundläggande trygghet, mycket kunde ha varit bättre, men vi har tid och möjlighet att rätta till saker och jag kommer alltid att finnas där för dem, oavsett vad. Om man finns där, så kommer de att komma vid behov.

Jag brukar också tänka att vi kan inte påverka det vi kommer ifrån, släkten, generna. Vi bär med oss massa skit bakåt, det vi kan påverka är framåt. Bli medvetna om oss själva och bryta mönster, göra det bästa framåt och försöka vara närvarande. Att vi också mognar med åren, genom våra erfarenheter och med ökad självkännedom. Det är också en process och tar sin tid.

Och vi får inte glömma det vi gjort för att finnas där, vara mer närvarande och tillgänglig. Vi har lagt alkoholen på hyllan för att bli ett bättre jag! Och vi har blivit det! Livet är en process och det finns alla möjligheter till att gå i den riktningen vi önskar för att förbättra det vi önskar förbättra. Dit uppmärksamheten går sker tillväxt! Så låt oss rikta vår uppmärksamhet på det som vi vill ska växa❤️

Ha en fin allhelgona helg!❤️

Himmelellerhelvette
lör, 2024-11-02 - 16:59

Tack @Andrahalvlek ❤️ Ja det gör jag verkligen massor och det är bra att du påminner mig om att pausa lite emellanåt! Få låta det ligga lite och återhämta mig. Jag har i perioder jobbat stenhårt med traumabearbetningen och sedan varit helt slut, varit lite i tänket att skynda på det så jag kan komma vidare men har sedan förstått att det inte fungerar på det viset! Det tar den tid det tar, vissa sår är djupare än andra och behöver ibland få ett tillfälligt plåster så får jag återkomma dit när jag hämtat hem lite. Jag blir oerhört påverkad av när nått av barnen har en fight med sin pappa. Det är helt normalt att man grälar förälder och barn emellan men det triggar någon gammal ångest i mig och jag vet inte riktigt vad jag är rädd för, kanske är det när röster höjs, det blir en otrygghet…