av fooliehutten

fooliehutten
mån, 2025-02-10 - 09:16

Livet-utan-fooliehutt

8784 timmars nykterhet! 366 dagar, lika med ett helt skottår! Bästa nyktra tid hittills kom efter några dagars våndor och varade i 6 veckors varierande grad av eufori. Därefter inträdde en fas på uppemot 6 månader som jag läste mig till kallas postakut abstinens. Den fasen var ömsom tuff och småäckligt dryg, men tipsen här på forumet som till exempel ”en dag i taget”, ”aldrig ta första glaset” och ”man ångrar aldrig en nykter gårdag” rimmade väl med en som jag själv brukat använda ”en öl är för mycket och två öl blir för lite”; kontemplationen runt dessa enkla och klara visdomar är och har den gångna tidsrymden varit goda stöd för mig. Stort tack för det AH-kämpar! Så här i eftertanke konstaterar jag att nykterheten genom året utvecklats och nu befästs som min nya drog. Krank blekhet har övergått till frisk hy. Nykter tar jag mig genom dagar och nätter oavsett vad som ansätter mig, och dystymin mitt eviga ok känns numer mest som en otidsenlig fast hyfsat bekväm kofta; den koftan jag aldrig kunnat eller ens längre vill ta av, därför att jag varken vill eller kan anpassa mig till denna tidsepoks uppsjö av enfaldiga normaliteter. Men inget är bara ros, även ris i form av lågimpulsiv livsleda plågar mig då och då. Fast det är trots allt som nykter människa med jämn och lugn puls, enklare att utan skov ta sig ur de bedövande känsloslöa tillstånden. Efter hand har dagarna i sakta mak tuffat på; och trots ett skavande avtryck i minnet av acetaldehydinpyrda dimridåer så har större delen av året ändå tett sig ljust. Med nykterheten nöts lager efter lager av min tidigare påstrukna alkoholfernissa bort. Det märker jag på stabilare och sundare kroppsfunktion och psyke. För i den här kampen har jag upplevt en växande inre frid och styrka i mig själv; och jag har ändå länge levt efter, kämpat med och utvecklats med insikten att det krävs ett visst motstånd för människan att ta spjärn emot för att lyfta sig och vandra fram på livets stig. Fast nu drar jag mig själv vidare på krafter sprungna ur friktionen i livet självt. Jag väljer det i stället för att ödsla min energi på gyttjebrottning mot bakisruelsen.

Ja, det är sannerligen mycket som följer med en människa.