av Dompa

Hej! Mitt nick är efter en mousserande dryck. Djävla illa valt, då jag själv mest kan liknas vi en avslagen mellis. Jag är halvny här. Har hukat under en stark kvinna vid namn lillablå på anhörigsidan. Men nu tror jag mig vara redo. Jag måste vara det. Min historia är på inga sätt unik. Ni kommer dessvärre ändå få ta del av den. Just nu behöver jag bara lite teknisk support och sen följer booooooring./R

Stigsdotter
fre, 2012-06-01 - 23:21

...detta är ju just en sådan situation där man skall stötta varandra. På något sätt så tycker jag att det vore lättare när båda har samma problem (förutsätter såklart en gemensam insikt) istället för att en super och den andra inte. När man inte är där själv så förstår man ofta inte att det är en sjukdom och tänker att partnern väl bara kan skärpa sig, men har man problemet tillsammans så borde man kunna kämpa tillsammans. Tycker jag. Men jag vet ju att det bara funkar så i den bästa av världar, sällan i den verkliga världen.

Chipsdoftande kramar från mig <3

Anonymt
lör, 2012-06-02 - 01:23

Alkoholism är en utdragen process men med samma förlopp på sikt. Det du gjort är att snabba upp processen så allt sker i snabbare takt. Vad är syftet med att dra ut på lidande? Du är ett skolboksexempel på hur man på bästa sätt försöker tasig ur och rädda så mycket som möjligt för alla parter om man ser det på sikt vilket borse vara prio. Förstår dock dina tankar men försök tänka att du drivit på en process du inte själv kan styra helt hur gärna du än vill. /Anonymt

Dompa
lör, 2012-06-02 - 09:27

Även idag är bergtrollet ute! Ont i huvudet, ont i magen, regnet öser ner och det är flyttdag för J. Hon ska komma över och hämta saker. Själva flytten hjälper jag inte till med...men ongarna ska och vill vara med. De ska ju få nytt hem där med är det tänkt. Hur och när nu det ska ske...eftersom hon inte får träffa dem utan andra vuxna i närheten.

Jag vill bara dra täcket över huvudet! Nej, det är inte sant...jag vill att ongarna sover hos svågern inatt så farsan kan ta sig en rejäl grogg. Konstigt att det är just grogg som spökar...grogg är inte mitt numero uno alternativ när det gäller A.
Denna känsla vaknade jag med. Har smygsurfat här någon timme, läst i alla trådar. Men inte velat logga in, inte blev humöret bättre av allt spam.
Vet fan inte vad jag gör...får nog köra en timme i taget idag. Och hur fan tänker jag...inte finnas till där för mina barn samma dag som deras mamma flyttaroch de kommer att vara fulla med nya intryck ikväll. Nu har ni sett mitt fula jag. /R

Nynykter
lör, 2012-06-02 - 09:37

Hej gamla bergtroll!
Glöm inte att du är "älsklingsgrabben" också. Nu kommer det att försvinna en massa möbler och krafs ur ditt hem. Det blir tomt på sina ställen. Tomt är bra. Tomt kan fyllas med nytt. Tomt gör det lättare att andas. Du ska inte dricka groggar idag. Du ska fortsätta projekt projekt ommöblering. Nu blir det DITtT hem. Kanske ni ska byta rum med varandra du och ongarna. Det är en ny era i era liv ju. Den eran när pappa är nykter.
Hoppas huvudvärken ger sig. Du har mycket att göra!
Kram!
Nynykter

kalla
lör, 2012-06-02 - 09:42

Att vilja fly är ett grunddrag hos oss människor, men du fixar det här också. Finns ju inte mycket man kan säga så jag skickar mycket styrka och du vet att vi är med dig//Kram Kalla

Lilja-12
lör, 2012-06-02 - 09:54

Klart som bara den att det känns tufft för dig! Detta ÄR tufft! Men med risk att låta som en knarrig gammal AA-gubbe kan jag bara säga....det KUNDE varit värre...dvs..du KUNDE varit onykter...vilket du inte är!

Och som Kalla skriver; detta grunddrag vi drinkare är experter på...att vilja FLY det jobbiga.

Stanna kvar i det Dompa. Skriv här timme för timme om det behövs.

När man tar steget ut i det okända svävar man ett tag i tomma luften. Stå ut där ett tag, utan grogg.

Tids nog hittar du en liten tuva att landa på. Den må vara liten som ett forum-pepp men det kan räcka!
Vi finns för dig DOmpa!

Håll i nu för h...!!

Tänk på att du är en krigare!
Lilja-kram

Nynykter
lör, 2012-06-02 - 13:27

Det går bra med nya livet. Jag hade som ambition att lägga till en ny god vana när jag uppnått tre månaders nykterhet, men det har jag inte orkat ta tag i på grund av mycket jobb, mycket studier och mycket barn (tre stycken, helt självförvållade :-)). Planen är att börja med morgonyoga, men hittills har jag inte känt mig riktigt peppad. Jag låter det vila så länge, för i mitt nya liv ingår också att inte pressa mig själv för mycket.
Kram från Nynykter

Lelas
lör, 2012-06-02 - 14:10

Dompa!

Du skriver: "Att J rasat så fort är mycket mitt fel. Jag har inte varit den idealiske stöttande partnern. Jag var tvungen att prioritera barnen och därmed min egen nykterhet. " och det kan jag inte låta bli att kommentera.

Precis som Anonymt är inne på så kan dina beslut möjligtvis ha påskyndat processen för J, men det är INTE ditt fel! Inte, hör du det?

Det du skall tänka är: "Mina barn kommer att tacka mig för det här. Hade jag inte prioriterat dem så hade vi gått under allihop."

Nu får de se sin mamma falla hårt, och det skall ingen behöva vara med om. Men, alternativet hade INTE varit en skimrande svenssonidyll, eller hur? Alternativet hade varit att de inom ganska snar framtid hade fått se båda sina föräldrar falla lika hårt. Och det hade inte varit bättre.

Det du gör är stort.

Och en annan sak, på samma tema: du skall visst ringa polisen när J kommer och beter sig så där. Här har du också två alternativ. Antingen kommer dina barn i framtiden säga "Mamma terroriserade oss och pappa var en fegis som lät det pågå." eller "Mamma terroriserade oss men pappa stod upp för oss och fick ett slut på det.". Som så mycket annat så är det ditt val... ;-)

/H.

PS. En fråga som dök upp på jobbet häromdagen var "Men vem bygger fågelholken som vi behöver till det här?". Jag tänkte på dig, såklart, och log. :-)

Magnolia
lör, 2012-06-02 - 17:42

Hur blev dagen?

Håller för övrigt med Lelas: Du har hanterat din familjs resa så förståndigt, ansvarsfullt och empatiskt man kan.

Kramar

Lilja-12
lör, 2012-06-02 - 18:05

Stark och duktig är- 3 månader - då har det skett massor med reningen i kroppen och hjärnans belöningssystem! Känn dig stolt!

Ja, du har nog rätt! Stressa på med yoga också kan bli en sak för mycket! Bättre vänta tills vanan satt sig ordentligt, den att inte dricka.
Vi Törstiga har ju annars en tendens att bli överambitiösa i alla lägen-dricker vi inte för mycket gör vi nåt annat för mycket!

Vad yoga beträffar har jag gjort det länge- det är skönt och avslappnande för psyket.

Fortsätt på samma suveräna sätt!!

Kramar Lilja

Stigsdotter
lör, 2012-06-02 - 18:19

...särskilt Lelas. Stå på dig, det du gör är toppenbra. Jag skickar massor med styrka och hoppas att dagen har löpt på hyfsat väl. Byta rum tycker jag är en jättebra idé, då blir det som ett nytt hem! När jag var liten möblerade jag om på mitt rum minst en gång om året och det blev alltid "nytt"! Hmm, varför slutade man med det?? Nåja möblerade ju om lite på jobbet häromdagen.

Min mamma samlade förresten på lite troll, hon var också övertygad om att det finns troll i de djupa skogarna. Kanske man skulle tro på det om man stötte på dig idag?

Många kramar

Dompa
lör, 2012-06-02 - 20:34

Jag tar till mig allt ni skriver.

Anonymts och Lelas input...för jag greppar inte riktigt den här anhörigbiten. Jag vet hur man är en alkoholist men jag ser inte riktigt hur man ska agera som anhörig. Även Kalla var ju inne på det.

Även vad Nn och Stigsdotter skrev om att återerövra mitt hem. Ska ha ett snack med ongarna...vem vill ha "masterbedroom" - ser fram emot ett ärligt slagsmål.

Lilja och Magnolia för en pepp utan förbehåll...

Just ikväll är jag mer ledsen över mig, ongarna och J...än vad jag är över mitt eget drickande/min egen törst. "Det är inte mitt fel"...mitt förstånd säger det, men mitt hjärta säger ngt helt annat...så därför är jag inte helt övertygad. En annan tanke; Varför dricker J, varför började hon dricka? Har inte råd att fundera på det.

Sitter här ensam just nu. Resten av familjen är på pizzeria efter att ha flyttat hela dagen. Men snart är ongarna hemma...nej, jag har inte varit på Apoteket Röda Näsan utan jobbade. Även idag gick det bra...men det satt djävligt hårt inne.

Tack alla! Ert stöd och intresse betyder så mycket för mig. Att ni tror på mig...får mig att kanske också göra det. Piacere!

Nynykter
lör, 2012-06-02 - 20:50

Jag har tänkt på dig idag, på att det här ju inte bara handlar om alkohol, utan också om en skilsmässa. En skilsmässa som förmodligen blir än mer påtaglig när J nu flyttar sina saker. Så mitt i alltihop är det också sorgen över den kärlek och det äktenskap som inte höll tills döden skilde er åt. Sorgen över det som inte blev. Även det ska hanteras någon gång och på något sätt. Varför drack du? Varför drack hon? Det är retoriska frågor. Du behöver inte svara. Jag menar bara att det kanske fanns mönster och brister i er relation långt innan alkoholen blev det stora problemet. Och sådant är aldrig bara ena partens fel. I en relation är båda lika ansvariga.

Nu kommer inga käcka tillrop. Jag håller bara om dig.

Nynykter

Anonymt
lör, 2012-06-02 - 23:09

Det tar tid att förstå rollen som anhörig och hur man bäst agerar. Jag jobbar själv på det fortfarande. Gör ett försök att förklara hur jag tänker som anhörig. Enligt min uppfattning handlar det om det du själv precis skrev, logik och förnuft å ena sidan ställt mot ens inre känslor som tycker något helt annat. Jag har kommit fram till att min alkoholist inte är hjälpt av att jag skyddar honom. Han behöver ta konsekvenserna av att han dricker för att förstå att det inte är hållbart och därmed faller han allt djupare då allt färre täcker upp för honom, något som är fruktansvärt att se eftersom jag samtidigt bara vill honom gott och inget hellre än att han ska få må bra igen.

Logiken i att släppa ansvaret och låta alkoholisten ta eget ansvar är oerhört tuff att hantera eftersom känslorna inte hänger med i samma takt. Det är säkert lättare för den som inte är nära anhörig att se problemet och tycka att lösningen att lämna är enkel men känslorna hos en nära anhörig "ställer till det". Man känner enorm skuld i att ta steg som gör att alkoholisten i princip faller. Men som jag ser det, efter mycket ångest, stöd här och via professionell hjälp finns ingen annan lösning. Genom att fortsätta tiga om problemet bekräftar man som anhörig att beteendet är okej och bidrar därmed istället till att det fortsätter. Låter enkelt men är så lerhört svårt och förknippat med starka skuldkänslor. Jag gick bara upp på morgnarna efter att jag lämnat och kräktes över hela situationen. Kände enorm ångest och skuld för att jag övergett en sjuk människa. Men jag är inte orsak till att min alkoholist valt att dricka precis som DU inte är skuld till att J dricker - aldrig! Och precis som Lelas skriver, det hade knappast varit ett bekymmerslöst familjeliv som funnits som alternativ om du inte gjort något även om man inte vill se det klart när man är mitt i bearbetningen av allt som hänt.

En sak är säker. Du har brutit ett oerhört destruktivt mönster och gett dig och barnen världens möjlighet till ett bra liv framöver. Låt oss hoppas att J en dag också bottnar och tar hjälp. Försök tänka att idag är idag, att det kommer andra dagar. Livet kommer inte att kännas så tufft varje dag framöver. Man behöver perspektiv. Ge det tid och försök vara snällare mot dig själv. Något annat finns inte. Kramar A

Maria42
sön, 2012-06-03 - 00:23

Nynykter och Anonymt har skrivit så kloka ord, kan bara hålla med dem i deras tankegångar. Vill bara nu förmedla mitt stöd till dig, Stor, stor kram!

Tvåbarnspappan
sön, 2012-06-03 - 02:28

Tänker på dig Dompa.
Du går igenom två saker samtidigt, som var
för sig kan slå omkull den starkaste.

Genvägar är något vi sökt både du och jag, men
denna gången får vi ta den långa vägen. Trots all smärta som finns där, all sorg som väller fram.
Denna gången får vi ta det...för både du och jag
vill kunna se våra barn i ögonen och se glädje,
trygghet och veta att vi har fan gjort det bästa
vi kan!
Önskar jag kunde ta bort allt det onda du känner.
Även att du känner dig vilsen och skör så är jag helt förundrad över vilken styrka en människa
kan besitta!
Jag försöker bryta mitt beroende, jag är sjukskriven, jag ansvarar inte för mina
barn för tillfället....åh bara den saken är tillräcklig för mig.
Du gör allt det och fan så mycket mer på en och samma gång.

Ta all hjälp du kan av svågern m. familj. Lämna barnen ibland
för att få ett andrum. Vissa saker måste du vara stark i nu, som
du redan vet. Men du får inte glömma bort Dompa helt och hållet
i ditt inre kaos. Glöm inte bort DIG själv i allt detta, du måste få vila ut ibland så att du får tillbaka din energi
Har läst allt som alla otroliga människor
skriver här inne...så mycket värme, kloka ord och kärlek!
Har du någon samtalskontakt förutom när det gäller alkoholen?
Är skitviktigt att du får bra hjälp att hantera ALLT som händer i ditt liv.

Känner en stolthet över dig och en tacksamhet
att jag får ta del av allt du skriver! Som du skrev innan så lär vi
av varandras och alla andras resor!

Glöm inte att vara förbannat stolt över dig själv!!!!
Åh glöm inte bort dig själv mitt i allt!

Kram TP

Dompa
sön, 2012-06-03 - 09:14

Du ställer tuffa frågor Nn...men det gör inget. Behöver ju förstå själv. Jag tror - med betoning på tror - att vi drack för att vi blev besvikna. När vi träffades så var det verkligen stor passion, du vet den där "Once in a lifetime"-känslan. Vi ville allt...flytta ut på landet, odla vår egen mat, yngla av oss och minst sex barn skulle vi ha, som ett slags "lovetoken".

Nu blev det ju inte så. Vi var ju tvugna att äta. Jag gjorde gjorde karriär, inte direkt för att jag ville. Men vi behövde pengarna och efter ett tag blev även det en livsstil. Vi beroendepersoner går ju så ofta "All in" i vad vi än gör. (Se passionen ovan). Trivdes på jobbet gjorde jag väl inte...så när jag kom hem ville jag ladda ner. Men inte som tidigare med kärlek och prat. Jag var så trött. En virre satt fint i början, men sen blev det bara fler...ja den resan kan du ju.

När det gäller J kan jag bara spekulera. Besvikelse? En vacker kvinna som hade hela världen för sina fötter som en dag vaknade upp och såg att hon satt i Byhåla med en make som inte alls var närvarande. Jag såg henne inte och hon hade satsat allt på oss.

Men ett riktigt svar kan jag inte ge. Gener skulle en del hävda...kanske? Varför drack du? Du behöver inte svara om du inte vill/kan/orkar.

Tack för att du höll om mig! Kram

Dompa
sön, 2012-06-03 - 09:28

Tack för dina tankar! Det känns skönt att få bekräftat att jag handlar rätt. För det känns ju inte rätt. I mitt fall var det J som lämnade mig och hon har bett om att få komma tillbaka. Det vore så lätt att svara ja, men aldrig! Inte av missriktad stolthet...vore det bara vi så skulle jag snurra runt i denna karusell för evigt (För så mycket älskar jag henne), men för att jag måste prioritera rätt.

Och samtidigt som jag älskar så avskyr jag...inte henne, men hennes val. Jag måste nog läsa lite mer på anhörigsidorna. I början var det de enda jag läste.

Men så mycket förstår jag att ni har rätt; Låt din alkoholist sjunka. Simma upp till ytan måste hon/han göra själv. En anhörig kan vara en flytväst...men det gör ingen skillnad för en dag kanske man trillar i spat och flytvästen är inte med. Så lära sig simma är viktigt. Låter jag lite flummig? Hoppas du förstår ändå...jag försöker bearbeta ditt och Lelas budskap på mitt egna sätt.

Verkligen Tack för input! Hur mår DU nu? Kram

Nynykter
sön, 2012-06-03 - 11:42

Bra fråga Dompa! Jag har faktiskt inte på allvar funderat på VARFÖR. Mer varit inne på ATT och INTE.
Någon slags beroendepersonlighet har jag också. Bantning och matmissbruk i unga år. Att alltid ha lite för mycket att göra.
Min förra man träffade jag på en stor fest. Rena karnevalsyran. Jag var full och glad och exet med. Vi hamnade hemma hos mig och hade mycket och roligt sex. Dagen efter, när jag var nykter, blev jag lite besviken över hans utseende. Tyckte att han var alltför tunn och kort. Inte alls min typ (skriver det här för att det har betydelse för fortsättningen) Jag såg det hela som ett one-night-stand men han ville mer och vi började ringa varandra. ( Vi bodde 30 mil ifrån varandra). Vi blev förälskade och drog igång en kärlekskarusell där vi gifte oss, köpte hus, startade företag och skaffade barn inom loppet av mindre än två år.

Sen kom vardagen och vi var inte så bra på den. Mycket tjafs om vem som skulle göra vad. Jag tände inte på min man. Han ville ha sex ofta och sa att han behövde det för att känna sig älskad. Jag kände att jag borde ha sex för att hålla ihop äktenskapet och familjen. Det gick lättare när jag drack. Vårt sätt att ha roligt och komma "nära" var att bli lite berusade och sen ha sex. Sen behövde vi ha en massa stora projekt för att känna oss levande tror jag. När allt var gjort och bara lunkade på började jag känna mig ensam. En gnagande otillfredsställelse och tomhet. Jag ville något mer, något annat. Visste inte vad. Märkte att jag tyckte det var skönt när maken var på tjänsteresa. Då kunde jag leva som jag ville. Sänka städkraven. Stänga av TV:n. Läsa böcker. Dricka mer också. Det var skönt att bli lite berusad när barnen hade somnat.
Jag prövade att vara otrogen. Trodde på fullt allvar att jag skulle stå ut bättre om jag hade en annan vid sidan av. Den fina kärnfamiljen ville jag inte riskera.
Det tog hus i h-ete. Maken kom på oss och sen blev det skilsmässa. Jag var lättad. Tror att otroheten bara var ett fruktansvärt dåligt sätt att göra slut på äktenskapet.

Men sen. Bo ensam med barnen varannan vecka. Jag var fruktansvärt rädd för att inte klara av det. Hade skuldkänslor. Var rädd för att inte klara ekonomin att inte kunna montera möbler, laga punka, ta bilen till verkstad - allt det där som mitt ex hade skött om i vårt ganska traditionella äktenskap. Jag drack för att lindra min ångest tror jag. Jag drack för att jag kunde, för att jag varannan vecka var utan barn. Det gjorde inget om jag blev full när de var hos mitt ex. Sen fick jag ett bättre jobb och slapp oron för ekonomin. Samtidigt fick jag större ansvar för både resultat och människor vilket ökade min oro. Jag träffade ganska snabbt en ny man. Han var och är måttlig i sitt drickande men drack nog mer på grund av mig. Att vi är särbor har underlättat mitt drickande. Jag är nämligen väldigt beroende av vad andra tycker om mig. Tillsammans med honom dricker jag måttligt. Har jag bara publik så kan jag uträtta stordåd. Det är nog därför forumet funkar så bra för mig. Jag har pressen från er andra på mig.

Så varför drack jag? Jag tror att jag drack för att fly från min egen oro. Nu ska jag möta den istället. Vilken lång historia det blev. Ändå finns det mycket kvar att säga.

Kram från Nynykter