I tisdags fyllde jag år. Min födelsedags spenderades (som vanligt) i soffan, bakfull, trött och full av ångest. Natten innan betedde jag mig som en idiot, jag blev riktigt rädd för mig själv. Bara några dagar tidigare var det samma sak, jag skulle bara ut och ta en, max tre öl. Jag kom hem halv sex på morgonen och var tvungen att sjukskriva mig från jobbet. Jag orkar inte gå in på vad jag gjorde, men det var hemskt, känner inte igen mig själv.

Igår morse satt jag på tåget, på väg hem från min pojkvän jag tillbringat helgen hos. Min fina fina pojkvän, som gjorde allt för att min födelsedag skulle bli fantastisk. Och jag bara förstörde den, sådär. Vi pratade om det, jag bad om ursäkt och han förstod. Hur kan han älska mig och bara acceptera? Jag har alkoholproblem sa jag. Nej, skrattade han, du är bara mänsklig, så blir det ibland.

Men på tåget igår funderade jag, och jag var så rädd, så rädd att jag skakade. Det var som om varenda cell i kroppen vibrerade. Försöker komma på varför, verkar vara flera saker. Mina varningsklockor har ringt så länge att jag vant mig vid ljudet. Jag tror att jag är rädd för att jag nu inte kan ljuga eller låtsas längre, jag har problem, jag missbrukar alkohol. Jag kan inte bara ta ett par öl. Eller jo, ibland kan jag, och det är det som ställer till det, för jag vet själv inte när det kommer gå och när det går åt skogen. Och när det väl går tänker jag att nu, nu har jag fått styr på det! Men jag vet innerst inne att det är lögn, för det är alltid jag som vill stanna kvar, det är alltid jag som propsar på en till, det är alltid mig man räknar med när det är fest, det är alltid jag som är kvar sist. För jag vill alltid ha mer. Jag vill inte vara salongsberusad, jag vill vara nykter eller skitfull. Svart eller vitt.

Det fanns en tid när jag "bara" festade på helgerna. Det spårade ur ibland men verkade vara okej med omgivningen. Tror jag omgav mig med en viss sorts människor som alla hade samma inställning till fester och fylla. Partyprinsessan, det var jag det. Det skulle aldrig på den tiden falla mig in att dricka på vardagar, att ta en öl var för mig bara sådär var helt onödigt tyckte jag, och jag skulle definitivt aldrig dricka själv, aldrig i livet! Idag ser det inte ut så, alla gränser har suddats ut. Jag har inga gränser längre. Jag dricker inte varje dag men jag kan när som helst få för mig att det är okej, och då går det inte att bromsa.

Det senaste året har spårat ur rejält, jag har förstört relationer på grund av att jag blir för full. Men mest av allt har jag förstört mig själv, jag förstår det nu. Hela tågresan igår, hela dagen på jobbet, hela kvällen i soffan tillbringade jag på detta forum. Jag kände igen mig i så många historier! Och det var skönt, och skrämmande. Äntligen har jag erkänt för mig själv. Men nu finns det heller inget att gömma sig bakom, ingen återvändo. Tror att jag är rädd att misslyckas redan innan jag försökt.

Jag köpte en anteckningsbok igår och skrev ner mina tankar, huller om buller, och så grät jag massor. Och det kändes lite bättre. I morse när jag vaknade kände jag mig märkligt lugn, så har det inte känts på riktigt länge. Det var skönt, men samtidigt blev jag rädd att rädslan ska gå över. Är det någon som förstår vad jag svamlar om? Om ångesten försvinner och jag slutar vara på min vakt kanske jag trillar dit? För nu har jag bestämt mig, jag kan inte dricka. Om jag kommer göra det igen i framtiden vet jag inte, så långt ser jag inte. Men jag vet att jag inte kan, att jag inte har kontroll och att jag kommer fortsätta må dåligt om jag fortsätter.

Oj det här blev en hel uppsats, många tankar som cirkulerar i huvudet just nu! Jag var lite rädd att skriva här men det känns samtidigt bra, ett erkännande inför mig själv. Jag tar tacksamt emot tips på vägen, råd inför framtiden. Hur gör man när det här första lugnet lagt sig? För det gissar jag att det gör, livet blir ju inte rosaskimrande bara för att jag slutar med alkohol.

Nu ska jag läsa vidare i alla inspirerande trådar. Tack för ordet!

MissH

Jamen precis så är det! Även om personerna runt mig inte varit med när jag druckit har jag känt mig ... Oärlig på nåt vis. Svårt att förklara känslan. Nu är jag bara jag, som jag är. De senaste veckorna har just det varit viktigt. Låter ytligt, men jag har gått till jobbet osminkad, ostylad. Tvingade mig själv att träffa en gammal väninna iklädd skitfula joggingskor och nån slafsig tofs. Brukar alltid få prestationsångest när vi ses annars, har känt mig tvungen att vara tipptopp trots att det inte fått mig att känna mig ett dugg bättre. Den här gången kändes det helt okej, utan skal. Låter som sagt ytligt, men för mig har det varit nåt slags statement, en protest mot just yta. Handlar väl inte om att andra ska acceptera mig som jag är, tror dom flesta skiter i hur jag ser ut (trots att man får kommentarer om att man ser trött ut utan smink). Det handlar mer om att JAG måste acceptera mig själv som jag är. Det är väl tyvärr rätt vanligt att man som tjej (och kille kanske?) får mycket bekräftelse för sitt utseende, men det blir så fattigt i slutändan på nåt sätt.

Kan tyvärr inte delegera, jag är längst ner i näringskedjan på jobbet :-) Nyutexad och alldeles alldeles underbart glad och tacksam över att jag fått den här tjänsten. Men jag lär mig massor varje dag, det är därför jag blir så trött. Men som sagt, jag kom på mig själv snabbt den här gången, åt en rejäl lunch idag och gick hem i rimlig tid. Och det känns faktiskt bra, att sätta gränser för mina prestationer. Måste ju inte få all min bekräftelse från chefen, att respektera mig själv är rätt gött det med.

dig en underbar fredag !!

Alla vill nog ha någon form av bekräftelse som ger oss ett kvitto på hur vi uppfattas av andra människor. Vill "bli användna av" som prästen Olle Carlsson beskriver det alltså vara till nytta för nån annan. Men för att kunna vara det så var i alla fall jag tvungen att hitta mig själv och lära mig att bekräfta mig själv, lära mig att klappa mig själv på axeln när jag gjorde något bra. Och den kunskapen har du MissH och det är ett stort steg du tagit.

Att ha fått lära mig att se bakom ytan på folk är en för mig stor förmån. Jag har skrivit tidigare om att kunna se människan bakom exvis missbruket, eller sminket, gör allting så mycket enklare. Som i alla andra sammanhang så är vi människor så lika varandra om vi bara tar bort de yttre attributen.
Vi är vackra trots vårt utseende :-)

MissH

Idag är det dags för grillfest, hoppas bara att regnet håller sig borta. Vart tog sommaren vägen? Var på systemet förut och handlade öl och cider till vännerna, alkoholfritt till mig själv. Kände mig inte det minsta lockad av övriga sortimentet, ska bli kul att testa det jag köpte. Blir lite sliskigt med läsk efter ett par glas, hoppas att cidern jag köpte är lite mindre söt. Ser fram emot att umgås "på riktigt" och att kunna köra hem när jag känner för det. Kommer träffa en väninna som inte vet att jag inte dricker, tror hon kommer bli besviken över att vara ensam med sitt vin faktiskt. Men då får det vara så.

Pojkvännen ska på konsert och funderade över hur han ska kunna smuggla in ölen. Och så har han det lite tajt ekonomiskt just nu, men ölen ska handlas ändå. Slås av hur mycket plats alkoholen tillåts ta, den stjäl tid och energi. Men jag säger inget. Vill inte kasta sten i glashus. Min mamma har tydligen fått astma och behöver sluta röka, men det får hon ta till hösten för herregud, hur ska man kunna sluta nu när man får sitta på uteserveringar och dricka vin? Men måste du dricka det jäkla vinet då tänker jag, men jag säger inget. För det kan man väl inte? Vill inte vara sådär jobbigt nyfrälst, lägger sluta-dricka-energin på bara mig. Men att alkoholen är viktig, det är tydligt. Även om den skapar krångel även för människor som kan hantera den.

Pojkvännen och jag pratade om mitt beslut igår, han betättade om en kollega som skulle ta ett vitt halvår. Det halvåret har nu varat i sex år. Jag blir så glad när jag hör sånt! Glad för hennes skull, att hon hittat ett sätt att leva som funkar bättre. Glad för att jag känner hopp, det går och jag kan också! Hoppas jag :-) Känner mig fortfarande trygg i mitt beslut, känns skönt att veta att kvällen inte kommer spåra ur, att jag kan fokusera på mina vänner och att ha roligt. Jag kommer inte spilla ner min vita klänning med rödvin, jag kommer inte gå ut på krogen och tömma kontot, jag kommer inte fyllebråka med pojkvännen och jag kommer inte supa bort mina nya solglasögon. Är ju som bäddat för en fantastisk kväll!

Önskar er alla en fortsatt trevlig helg!

Nynykter

Jag hoppas att d får riktigt trevligt ikväll och det tror jag du får. Dina reflektioner är väldigt kloka och nyktra (hehe). Visst är det som om fjällen faller från ögonen när man blir nykter? Plötsligt "ser" man sådant som förut var dolt. Det är svårt att inte vara sådär nynyktert nyfrälst. Jag försöker som du att inte bli en som "predikar". Men i bland får jag bita mig i tungan. Det får pysa ut här på forumet bland alla likasinnade istället :-)

Kram från Nynykter

MissH

Ja forumet är som en lite oas på det viset...Känner att jag är ganska passiv på andra trådar även om jag läser de flesta. Rädd att uppfattas som dryg kanske, eller nyfrälst, svårt att sätta ord på känslan, men jag tycker inte att det är så jobbigt att vara nykter. Just nu. Som sagt, mina prövningar kommer med all säkerhet längre fram. Men det känns inte som om jag kan tillföra något när jag ser hur andra starka personer kämpar mot sug och sin nykterhet. Blir dock vansinnigt impad! (fiskar inte sympatier nu, vill bara inte verka ego)

Idag är ingen bra dag, en riktig skitdag. Är ledsen och besviken över att jag och pojkvännen knappt hann ses i helgen, besviken över att han valde att gå ut efter konserten istället för att umgås med mig, besviken över att hans möte idag drog ut på tiden så att vi bara hann säga hej då innan han skulle åka igen. Rädd att jag investerar mer än han. Distansförhållanden suger. Ett helt år kvar tills vi kan bo ihop igen, tills dess är jag fast i en stad jag avskyr i en lägenhet jag hatar. Trivs jättebra på jobbet, måste ha erfarenheten det ger mig, blir snyggt i cvt. Men ett år är lång tid när man inte trivs. Jag vill hem! Såg på fejjan att en väninna gift sig i helgen, trist att jag inte var där. Kom ifrån varann när jag flyttade 30 mil bort för att plugga men ändå...vi var riktigt nära varann då. Ledsen att jag inte blev bjuden. Har jag relationsproblem? Verkar så. Svårt att släppa någon för nära, rädd att vara ensam. Skitdag.

Var iallafall nykter igår, hade jättetrevligt. Var sådär lugnt och avslappnat, ingen blev full. Sådär så att det känns som om alkohol kvittar. Värre med fylleslag där man känner att ett par liter vin behövs för att stå ut med folk. Sådana tillfällen kommer jag undvika i framtiden. Har det någonsin varit kul egentligen, även med vin i kroppen?

Nej nu brinner huvudet snart upp, ska lägga mej under täcket och hoppas på att dagen tar slut snart.

Nynykter

Hej Miss H!

Jag kan också känna mig sådär lite präktig när jag skriver i trådarna. Märker ju hur många kämpar mot alkoholen och för mig har det, sen jag började skriva här, gått så lätt att bara lägga av. Men jag tror att beroendet eller den osunda relationen till alkohol kan se väldigt olika ut för olika människor. Därför går det aldrig att generalisera. Jag behöver också påminna mig själv om alla de gånger jag har försökt minska mitt drickande och misslyckats. Eller lyckats ett tag och sedan varit uppe i samma konsumtion igen. Här har du de vita månadernas okrönta drottning!

Alldeles nyss läste jag i en bok som heter Prins Charles känsla av Liv Strömqvist. Mycket bra och tänkvärda tecknade serier som tar upp det här med manligt och kvinnligt. Rekommenderas! Hon skriver bland annat om hur flickor definierar sig själva utifrån relationer och får tillgång till den "manliga" självständigheten bara via en man. Så din besvikelse över att du och pojkvännen inte han ses så mycket kan ha med sådana mönster att göra. Det behöver inte bero på att du är mer "på" än han.

Kram från Nynykter

kalla

Kommentera det du vill, det som gör forumet levande är att vi har så olika problem men målet är det samma. Jag tror att alla är glada för ditt kloka beslut och dina tankar runt det så fortsätt med det//Kram Kalla

Stigsdotter

Det kan du få vara. Präktiga observationer om att det går lätt för dig kan ge andra kraft och mod att våga ta steget! Strunta i jantelagen, ingen (hoppas jag verkligen!) kommer att uppfatta dig som dryg :-) Du är duktigt på att uttrycka dig och dina tankar blir ett fint tillskott till tråden var du än väljer att väva in dem!

Alkoholen tar alldeles för stor plats i vårt samhälle. Jag känner igen det där tänkandet, ibland har jag känt mig riktigt irriterad på att den dyker upp och tar så stor plats överallt!

Jag tänker på din mamma också, kan hon inte sitta på uteserveringen med sitt vin men utan ciggen? Usch, hon måste ju sluta så snart som möjligt om hon får astma av det, det lär ju bara bli värre. Nikotinet är ett annat fult monster. En släkting gick bort i KOL för ett par veckor sedan. Jag tror att han smygrökte in i det sista, i alla fall så länge han kunde resa sig ur sängen för egen maskin.

Jag slutade röka för många år sedan med hjälp av ett läkemedel som heter Zyban, för mig var det en magisk tablett som tog bort röksuget. Hade hoppats att de läkemedel som finns mot alkoholbegär skulle funka lika bra men tyvärr inte.

Kram från mig

MissH

Tack för fina inlägg, ska tänka bort jante! Och tack för tanken, att man kan vara till hjälp just för att det är lätt, livet behöver inte bli kass utan alkohol.

Har ont i halsen igen och känner mej risig, fattar inte varför jag blir sjuk jämt, blir tokig! Förmodligen en liten anledning till att jag var så förbannat gnällig och sur igår. Känner mej alldeles rastlös i kroppen, irriterad. Skit också. Men det går över. Har sett att många upplever krämpor när dom blir nyktra men gäller det även om man "bara" drack ett par gånger i veckan?

Mina kollegor diskuterade den stundande sommarfesten på lunchen idag, det flabbades över läkarsprit i bålen och planerades, klart man måste dricka fördrink före fördrinken! Kände mig inte provocerad direkt, men lite...trött är nog rätt ord. Det är ju bara jargong såklart, men jag blir stressad. Vill inte behöva slingra mig eller känna mig tråkig bara för att jag inte dricker, den allmänna åsikten verkar vara att alla KAN dricka. Funderar på om det verkligen är så, är vi här inne unika? Knappast va? Bestämmer mig för att gå när jag vill. Några satt och gnällde över hur trista många är som går direkt efter maten. Fröken duktig (jag) tänker såklart genast att nej, så tråkig ska inte jag vara, man får ju stanna kvar så att det blir roligt. Men för vem? Ja knappast för mig om jag tvingar mig kvar. Näpp, jag tänker lämna bygget när jag vill! Och guuuuud vad skönt att jag slipper oroa mig över att bli för full bland chefer och kollegor!!!

Det pratades viner också förresten. Man började diskutera fina dyra sorter först, sen kröp det fram att de flesta helst handlar mycket och billigt, gärna lådvis i Danmark eller boxar som räcker hela veckan, även om det surnar lite. Men man dricker ju för den goda smakens skull, jo tjena. Nä nu tänker den här tråkmånsen ta sig ett glas saft till gosa ner sig i soffan.

unika kan jag tycka att vi är här på forumet! Vi har ju kommit till den punkten att vi vill göra något åt vårt liv. Alla kommer inte dit.

Och vi är ju inte ensamma.

Ca 10 % av befolkningen är i ett risk- eller missbruk med alkohol alltså i runda slängar 900 000 pers. Lägg till minst 3 st anhörig/vän till varje så blir det ca 3,6 miljoner som är direkt berörda.

Det tunga narkotikamissbruket anses uppgå till, idag, ca 30 000 pers.Lika många anhöriga/vänner där ger 120 000 berörda.

Tablettberoendet har jag inga officiella siffror på eftersom det är ett oerhört känsligt kapitel då det är en "lagligt" föreskriven drog vill/kan/törs ingen ta tag i det. Men utvecklingen är glasklar inom AA idag där praktiskt taget alla som kommer dit har ett blandmissbruk. Alkohol/tabletter eller alkohol/narkotika, en blandning på enbart tabletter/narkotika har jag aldrig stött på.

Ett skrämmande perspektiv både som helhet och på individnivå.

Vin innehåller ju så mycket mer kemikalier än ren alkohol, kan det inte vara tänkbart att det tar lite längre tid för dessa kemikalier att lämna kroppen eftersom dessa lagras i kroppsfettet ? Jag vet ju att tablettberoende har en avgiftningsperiod på upp till ett år innan kroppen blir ren. Jag, som kunde peta i mig det mesta i drickaväg, undvek i det längsta vitt vin för jag fick en helt grotesk huvudvärk av skiten. Är lite osäker på vad jag reagerade på men svavel har nämnts i sammanhanget. Idag vet jag också att jag får en liknande huvudvärk av Aspartam.

Villervalle

Adde, vin är inte den naturliga produkt som vi inbillar oss och de flesta viner innehåller någon sorts kemikalier, bl. a Sulphite ,(svavel). Jag fick själv antabus liknande symptom emellanåt när jag drack som värst och mestadels drack vitvin.

och vis är ju ren alkohol lite "bättre" för kroppen än en massa blandningar av olika slag. I början av min dryckeskarrär kommer jag ihåg att jag blev rent oanständigt sömnig av några glas Bourgogne så det fick ju till följd att jag hoppade den sorten. Jag köpte Bordeaux i fortsättningen :-) Jag ville ju inte missa nåt !

Sen har jag väl gått igenom det mesta i alkoholväg, i början mycket konjak Remy Martin, Martell, whiskey, helst riktigt gammal Chivas el likn, rökte naturligtvis rejäla cigg som Benson and Hedges, John Player Special, senare Players......fint skulle det va' !

Vid ägglikör och den där vidriga söta smörjan Baileys...brrrrrr !!där gick gränsen för mig !!
Har provat den inhemska "vodkan" i Indien och där trodde jag att jag blev skinnflådd i strupen, den var en riktig rysare ! Tom jag backade och tog bara ett glas av den, jag höll mig till deras kopia av Doctors Special i fortsättningen. Även den var en rysare men av en helt annan anledning, den smakade av nån äcklig krydda som återfanns i både öl och mat. Det ska fan vara alkis i Indien !

Senare behövde jag inte gömma mig bakom några fina sorter, bara jag blev full så var det helt ok. En helböj och en sexpack Blå så var helgen räddad.

På slutet försökte jag ransonera drickandet till en kvarting Explorer och 6 st 10,2 öl varannan dag. Det funkade ju självklart inte att ransonera det så där.Vill minnas att den ransonen kostade 288:- (?) och det dubbla, minst, till helgen.

Med tanke på all dryck som runnit ner i min strupe så är det konstigt att jag inte har mer skador än den som jag har skaffat mig, typ krigsskada. Kroppen har en förunderlig förmåga att läka men det tog över ett år för mig innan jag hittade alla funktioner i min kropp igen och jag kände att jag hade en balans inombords.

Tja, det blev ju ett inlägg som var långt och inte alls gav något för dig vindrickare, eller fd ska jag säga kanske :-))

Ha en bra nationaldag :-))

Villervalle

Jag kämpar fortfarande. Kul att höra om dina erfarenheter från Indien.

MissH

Ibland undrar jag hur jag är funtad egentligen? Läste ovanstående inlägg och förundrades över styrkan författarna besitter. Och sen tänkte jag sorgset att skit också att man inte ska få dricka mer vin nu när man äntligen lärt sig tycka om det. What? Där jar jag ju liksom lösningen på mitt dilemma i en och samma mening! Ibland poppar sådana tankar upp i huvudet, från ingenstans, att jag inte FÅR dricka. Så resonerar jag med mig själv en stund och kommer fram till att jag snarare inte VILL eftersom jag inte KAN. Märkliga samtal men jag antar att det är ett slags sätt att hela tiden pröva mitt beslut, kanske för att påminna mig om det?

Drömde inatt att jag drack och fick sån ångest men minns att jag i drömmen tänkte att jaha, det kanske behövdes för att jag ska bli säker på mitt beslut. Vaknade helt svettig! Glad att det bara var en dröm. Är såklart rädd att jag ska få för mig att dricka, skulle bli så besviken på mig själv, men tänker att jag får ta det då i så fall. Nu vet jag att jag inte vill.

Är inte sådär lyriskt lycklig just nu som jag var för ett par veckor sen. Är fortfarande risig i kroppen och känner mig rastlös men tar tillfället i akt att öva mig på att acceptera känslan och tänka att det går över. Inte springa ifrån den. Inte helt lätt men övning ger färdighet säger dom ju :-) Vill inte låta präktig men det är viktigt för mig att försöka se livet ljusare, måste vid 33-års ålder lära mig att leva om, att leva rätt. Till alla duktiga fröknar förresten, har fått en del cred på jobbet trots att jag inte kör slut på mig själv och kör på i 180. Jag gör mitt jobb i min takt, ser till att ta paus när jag behöver så att jag mår bra. Det funkar. Och plötsligt kan jag säga nej utan att få dåligt samvete. Vet inte vad som hänt riktigt men jag gillar det!

revenge76

Oj, nu reste sig håren på mina armar. Det du beskrev så målande i ditt inlägg är så läskigt likt min historia att det kunde varit jag som beskrev min egen sista fylla - som inträffade då jag fyllde år. Jag spårade totalt, och jag blev fruktansvärt rädd för mig själv, besviken och generad eftersom jag är så pass gammal att jag borde kunna bete mig som folk, men tydligen inte.

Jag kan också dricka hyggligt normalt, alltid mer än alla andra men det är ju inte så att jag spårar varenda gång. Jag spårar nästan aldrig, men jag har druckit så extremt mycket och ofta det senaste året att jag skapat en hög tolerans så 2 1/2 vinare gör mig inte så plakat som de borde göra mig. Känner igen mig så rusktigt mycket i att varningsklockorna ringt så länge att man vant sig vid ljudet. Jag vill leva livet nyktert och använda min hjärna. Har märkt att min kapacitet på jobbet sänkts betydligt och jag på senare tid har börjat bli lite trög, vilket jag verkligen inte är egentligen. Det är alkoholen som fördummat mig, gjort mig till en korkad och obegåvad idiot - exakt en sån typ v människa som jag själv skulle ta avstånd ifrån. Det är slut med det nu, aldrig mer.

Tack för att du delade med dig av din berättelse, den styrkte mig i mitt beslut om att vara nykter hädanefter, har vacklat lite i den övertygelsen de senaste två dagarna. Är på min femte nyktra dag, en dag i taget.

MissH

Sådär har jag också känt! Att jag börjat bli trög! Avskyr känslan man har dagen efter en ordentlig fylla då allt går i slow-motion och man undrar om man förstört hjärnan, om den verkligen orkar reparera sig. Tack för påminnelsen för det hade jag glömt, har inte känt av det sedan jag slutade dricka tack och lov.

Det där med att det funkat att dricka hyfsat ja, det är det som gjort att jag kunnat lura mig själv såpass länge. Har klamrat mig fast vid det och ignorerat alla de gånger det gått åt skogen. Fast nu när jag varit nykter ett tag och funderat lite...gick det verkligen så bra alla gånger, även om man inte spårade ur? Vill jag verkligen vara den som alltid blir fullast (eller full över huvud taget), alltid stannar kvar till sist? Lite som en pajas, en som inte kan styra sig själv? Nej. Det vill jag inte. Jag vill bli tagen på allvar, eller jag vill snarare ta mig själv på allvar. Det förtjänar vi båda två tycker jag :-)

Att ta beslutet att vara nykter är skrämmande, speciellt i början. Men jag tycker det blir lättare allt eftersom, lite av en utmaning, samtidigt som livet blir roligare i sig. Mer äkta. Svårt att förklara, men du kommer märka det själv! Att se ett helt liv nykter framför sig är för stort, jag sätter upp mindre delmål. Även fast jag innerst inne vet att jag nog aldrig kommer kunna dricka normalt, vilket känns sorgligt då och då. Men just nu tar jag en dag i taget, och jag växer i mig själv varje dag. Den känslan vill jag aldrig byta bort!

Jag är så glad för din skull, att du kommit till insikt och vågat ta steget. Bra jobbat! Häng kvar i forumet, läs och inspireras, skriv av dig! Du är på rätt väg. Önskar dig lycka till!

revenge76

Just det där med trögheten har jag känt av jättelänge. Längre än jag förstått att jag haft problem, men sanningen är att jag haft problem i många år, mitt drickande har bara eskalerat det senaste året. Hoppas bli av med trögheten, jag som alltid annars sett mig som kvicktänkt och "slipad" har blivit så enormt avtrubbad, hur gick det till? Vill verkligen inte vara den som blir fullast, aldrig mer.

Tack för din omtanke, det betyder jättemycket.

MissH

Eftersom jag återigen(*bitter*) ligger sjuk och nedbäddad i soffan har jag tid att fundera och filosofera. Över livet, vad som varit, hur det är och kommer att bli. Ingen orosklump i magen, bara funderar och låter tankarna löpa fritt. Min lilla depp har släppt, gissar att det var förkylningen som låg och skavde. Att bli sjuk skapar en enorm ångest inom mig, inte att vara sjuk i sig självt men att behöva vara borta från jobbet. Fröken duktig blir alldeles stressad och vilsen och funderar över vad kollegor kommer att tycka. Sjuk igen? Men hon har ju massor att göra! Låter som Nasse i huvudet, "kä-kä-kära nån"! Vänder ut-och-in på mig själv, är jag verkligen så sjuk, orkar jag inte ta mig dit en liten stund? Är jag inte bara lite lat ändå? Trots att jag knappt kommer ur sängen, hostar och nyser, sover inte eftersom jag inte kan andas. Hade själv blivit provocerad om någon kollega kommit till jobbet i det skicket. Funderar över vad som driver det där tänket, tjänar jag på det på något sätt? Ger det någon bekräftelse? Frågade pojkvännen vad han hade gjort (så osäker är jag), han hade stannat hemma såklart. "Jag jobbar inte sjuk längre". Bara sådär, enkelt. Det är definitivt ett kapitel jag måste jobba mer på.

Nystartade trådar på Forumet för mina minnen tillbaka till morgonen på tåget, då jag var så rädd att jag skakade. Rädd för det beslut som måste fattas, rädd att misslyckats innan jag ens försökt, och framför allt rädd för ett liv utan alkohol. Rädd att inte veta hur det ska levas. För hur går det till att delta i hela livets innehåll, utan att dricka? Nu är jag inte lika rädd för jag märker ju att det går. Precis som jag samlade argument för att kunna fortstätta dricka tidigare, samlar jag nu argument för att låta bli. Tänker nu snarare på hur fasen jag lyckades leva och dricka som jag gjorde? Hur kan jag ha relationer kvar, hur klarade jag min utbildning, hur kan jag ha haft sån tur att det inte blev värre än det blev? Samtidigt har det gått åt skogen så många gånger på grund av alkohol, jag ville bara inte se det så då. Fanns ju tusen andra saker att skylla på, gärna saker jag inte kunde rå över alls.

Alla argumentationer (för/emot A)i huvudet är tröttsamma, ibland smått underhållande och komiska, men framförallt viktiga inför kommande motgångar tror jag. Just nu är favoritargumentet "men om du vore gravid då"? Om du vore gravid, skulle du ändå dricka den där champagnen vid bröllopsskålen? Skulle det vara ett problem avstå? Inte? Bra. Om det är en bebis i magen eller ett alkoholproblem som ligger bakom mitt "nej tack jag dricker inte" spelar ingen roll.

Jag har ett något luddigt resonemang i huvudet som jag ska försöka få på pränt, ha gärna i åtanke att jag har feber för tillfället. Jag trodde att det skulle ta så mycket tid och energi att komma på hur man lever utan att dricka, att "inte-drickandet" skulle ta så mycket plats. Och visst tar det plats, jag hänger ju här varje dag. Men den energi jag lägger ner på att inte dricka är inte i närheten av de resurser jag måste lägga på drickandet, de konsekvenser som uppstår när jag dricker. Någon som förstår hur jag menar? Ska jag sudda? Nej, det får stå kvar. Jag förstår ju själv vad jag tänker. Vad jag vill få fram är att man inte behöver vara så jäkla rädd för hur livet ska bli utan alkohol, för det tenderar ju alltid att rulla på oavsett vad jag gör, det liksom skiter i kalendrar och planer. Är jag nykter styr jag iallafall över vad jag säger och gör, och det är ju en rätt bra början.

Nu ska min överhettade hjärna få vila sig, en liten lur på soffan blir bra tror jag.

tankarna svirra runt fritt är samma som att släppa taget från invanda föreställningar, att låta sig bli osäker på om detta verkligen är jag som tänker så ( jmf Cogito, ergo sum !), att komma på helt nya vägar att leva livet idag.

Alla har inte den förmågan att släppa tanken fri, var glad för den gåvan :-)