I tisdags fyllde jag år. Min födelsedags spenderades (som vanligt) i soffan, bakfull, trött och full av ångest. Natten innan betedde jag mig som en idiot, jag blev riktigt rädd för mig själv. Bara några dagar tidigare var det samma sak, jag skulle bara ut och ta en, max tre öl. Jag kom hem halv sex på morgonen och var tvungen att sjukskriva mig från jobbet. Jag orkar inte gå in på vad jag gjorde, men det var hemskt, känner inte igen mig själv.

Igår morse satt jag på tåget, på väg hem från min pojkvän jag tillbringat helgen hos. Min fina fina pojkvän, som gjorde allt för att min födelsedag skulle bli fantastisk. Och jag bara förstörde den, sådär. Vi pratade om det, jag bad om ursäkt och han förstod. Hur kan han älska mig och bara acceptera? Jag har alkoholproblem sa jag. Nej, skrattade han, du är bara mänsklig, så blir det ibland.

Men på tåget igår funderade jag, och jag var så rädd, så rädd att jag skakade. Det var som om varenda cell i kroppen vibrerade. Försöker komma på varför, verkar vara flera saker. Mina varningsklockor har ringt så länge att jag vant mig vid ljudet. Jag tror att jag är rädd för att jag nu inte kan ljuga eller låtsas längre, jag har problem, jag missbrukar alkohol. Jag kan inte bara ta ett par öl. Eller jo, ibland kan jag, och det är det som ställer till det, för jag vet själv inte när det kommer gå och när det går åt skogen. Och när det väl går tänker jag att nu, nu har jag fått styr på det! Men jag vet innerst inne att det är lögn, för det är alltid jag som vill stanna kvar, det är alltid jag som propsar på en till, det är alltid mig man räknar med när det är fest, det är alltid jag som är kvar sist. För jag vill alltid ha mer. Jag vill inte vara salongsberusad, jag vill vara nykter eller skitfull. Svart eller vitt.

Det fanns en tid när jag "bara" festade på helgerna. Det spårade ur ibland men verkade vara okej med omgivningen. Tror jag omgav mig med en viss sorts människor som alla hade samma inställning till fester och fylla. Partyprinsessan, det var jag det. Det skulle aldrig på den tiden falla mig in att dricka på vardagar, att ta en öl var för mig bara sådär var helt onödigt tyckte jag, och jag skulle definitivt aldrig dricka själv, aldrig i livet! Idag ser det inte ut så, alla gränser har suddats ut. Jag har inga gränser längre. Jag dricker inte varje dag men jag kan när som helst få för mig att det är okej, och då går det inte att bromsa.

Det senaste året har spårat ur rejält, jag har förstört relationer på grund av att jag blir för full. Men mest av allt har jag förstört mig själv, jag förstår det nu. Hela tågresan igår, hela dagen på jobbet, hela kvällen i soffan tillbringade jag på detta forum. Jag kände igen mig i så många historier! Och det var skönt, och skrämmande. Äntligen har jag erkänt för mig själv. Men nu finns det heller inget att gömma sig bakom, ingen återvändo. Tror att jag är rädd att misslyckas redan innan jag försökt.

Jag köpte en anteckningsbok igår och skrev ner mina tankar, huller om buller, och så grät jag massor. Och det kändes lite bättre. I morse när jag vaknade kände jag mig märkligt lugn, så har det inte känts på riktigt länge. Det var skönt, men samtidigt blev jag rädd att rädslan ska gå över. Är det någon som förstår vad jag svamlar om? Om ångesten försvinner och jag slutar vara på min vakt kanske jag trillar dit? För nu har jag bestämt mig, jag kan inte dricka. Om jag kommer göra det igen i framtiden vet jag inte, så långt ser jag inte. Men jag vet att jag inte kan, att jag inte har kontroll och att jag kommer fortsätta må dåligt om jag fortsätter.

Oj det här blev en hel uppsats, många tankar som cirkulerar i huvudet just nu! Jag var lite rädd att skriva här men det känns samtidigt bra, ett erkännande inför mig själv. Jag tar tacksamt emot tips på vägen, råd inför framtiden. Hur gör man när det här första lugnet lagt sig? För det gissar jag att det gör, livet blir ju inte rosaskimrande bara för att jag slutar med alkohol.

Nu ska jag läsa vidare i alla inspirerande trådar. Tack för ordet!

MissH

Ja jo jag vet, jag kände mig alltid lite besviken när jag var inställd på fest och sällskapet bara satt och smuttade. Men det berodde ju på att jag drack som jag drack, jag hade ju (har) ett skruvat förhållande till alkohol. Tänker mig att folk som kan hantera det inte gör en så stor sak av att jag inte dricker, har varit så hittills iallafall. Har mest fått positiv respons. Men det är väl bara att acceptera, han får ha sin åsikt, jag får försöka få ut så mycket jag kan av semestern ändå. Tyckte att han lät egocentrisk men det är ju å andra sidan jag också just nu, kanske där det krockar?

Villervalle

och väldigt träffsäker MissH. Det är inte ofta jag skrattar när jag läser här inne men din kontratanke över din kompis kommentar är faktiskt väldigt kul

Ha det Gött

Nynykter

"Ja man tror kanske att man är rolig när man är nykter"... Hmmm...Dunkelt uttalande!
Borde det inte vara att man VET kanske att man är rolig eftersom man är nykter och skärpt?
Jag känner igen mig i det där. Alla som inte dricker är TRÅKIGA. Usch, jag skäms! Hur tråkiga var inte vi som drack, som sluddrade, upprepade oss, tappade tråden...Men jag upprepar det många redan skrivit; att det bara är vi som har ett osunt förhållande till alkohol som stör oss på att andra inte dricker.
Ni kan säkert få en fin semestervecka trots detta.

Grattis till två månader!

Kram från Nynykter

Tänkaren

Är ny inne på sajten här...men oj vad jag kan indentifiera mig med många av er. Så skönt att inte vara ensam om dessa problem (det visste jag egentligen innan) men här är det svart på vitt - brutalt och ärligt. För det är just vad det är: brutalt denna problematik. Men det är där jag har liksom fastnat, att det är ett problem. Behöver det vara det? Enklaste sättet är ju att låta bli. Om jag vore allergisk mot nötter inte fasen drar jag i mig en hel påse då?
Läste ett inlägg från MissH som jag verkligen känner igen mig i. Att alltid vara den som festar mest och är ute längst. Har ofta minnesluckor och hamnar i situationer där jag aldrig hade varit nykter. Har upplevt så mycket bakfylla/ångest att det nästan känns normalt. Jag fattar inte hur jag orkar?! Har ju hållt på att festdricka på det här sättet i 10 år! Har haft pojkvänner som vägrat gå ut med mig om jag dricker eller tom sagt att de lämnar om jag inte gör en förändring. Det gjorde jag då - gick på antabus i 5 mån - men det slutade med att han drog ändå... O vad hände? Lika bra att supa till det igen!
Och nu hände det igen. Sommarfesten på jobbet slutade med att chefen skickade hem mig i taxi. När jag kom fram till hotellet bestämde jag mig tydligen att jag ville tillbaka till festen (har inget minne av detta). Tappade bort mitt visakort, ringde en massa folk jag sällan ringer, glömde personliga saker på festen - summa summarum: en riktig karatefylla! Inge första gången heller...
Nu när den värsta ångesten har lagt sig skriker min kropp & själ efter lite lugn & ro. Stärka mig själv, bygga upp mig själv. Det lustiga är att det går fantastiskt bra på jobbet men jag har en del av mig som måste få lov att "fucka up". Att supa till är naturligtvis bara destruktivt, det vet min logiska del av hjärnan. Men alkoholen är allt än logisk. When is enough, enough??!!
Längtan efter en nära, kärleksfull relation blir starkare för varje år men jag tänker att vem vill vara ihop med en person som beter sig så här? Inte jag i alla fall...
Och härligt med 2 månaders nykterhet och att du mår så bra!!!

MissH

Och jag känner igen mig i dig, det där med att ha en del av sig själv som bara måste förstöra. Har insett att alkohol varit min ventil, min enda ventil i min strävan efter det där perfekta livet. Därför har jag inte "bara" slutat dricka, jag har bestämt mig för att fröken duktig kan dra något gammalt över sig samtidigt. Jag försöker att inte få dåligt samvete för att jag inte alltid kan prestera på topp på jobbet, accepterar att jag gör fel, accepterar att jag ibland sätter mina egna behov främst. Accepterar att jag inte är en perfekt flickvän, att mitt humör går upp och ner, att jag är envis och morgontrött och att det är okej :-) Det är inte helt enkelt, för det går per automatik att hela tiden tänka på vad andra vill, eller vad jag tror att andra vill och vad andra tycker. Men det går. Och det är skönt. Så fort jag märker att tanakrna skenar iväg, tankar som bara gör att jag mår dåligt och får dåligt samvete bromsar jag mig själv, låter mig få en liten paus i det hela. Och än så länge (peppar peppar) har de där känslorna av att bara vilja fly från allt, att bara göra något flippat och förstöra hållt sig undan. Istället går jag omkring med en konstant märklig känsla av trygghet i hela kroppen, ovant men behagligt!

Att det sket sig sist du var nykter är väl inte så konstigt, om du slutatade för en killes skull? Beslutet måste komma inifrån tror jag, man måste vara trött på det själv. Och vem vill vara ihop med någon som beter sig så? Jo det tror jag nog att det finns dom som vill. Men frågan är väl vad du vill? Vill DU fortsätta leva som du gör? Jag tycker du ska hänga kvar här ett tag, läs om folks berättelser och erfarenheter och känn igen dig. Precis som du skriver är det skönt att slippa känna sig ensam, och se att det faktiskt går att leva nykter. Det går riktigt jäkla skitbra om jag får säga det själv.

Tänkaren

Tack för ditt svar. Är likadan - en överpresterande flicka som alltid fått bekräftelse för mina prestationer eller ytliga saker. "Va duktig du är, va söt du va idag, klart att du ska vara bäst" osv. Detta har haft en baksida också då jag har hört "varför vann du inte eller det ser ut som du har gått upp i vikt". Höga krav från föräldrar från ung ålder som har gjort att jag har fått höga krav på mig själv och min omgivning. Om jag inte kan acceptera mig för den jag är hur ska jag då kunna acceptera andra som de är? Jag vill verkligen KÄNNA att jag är bra nog som jag är. Nånstans på vägen har jag tappat vad jag vill & var mina gränser går. Jag jobbar på det och har kommit en liten bit på väg. Men va skönt det låter att inte få dåligt samvete när man inte ligger på topp! Jag vill må bra - varje dag!
Ska absolut vara kvar och läsa mer, en dag i taget ;-)
Fråga till dig MissH: har du någon ny ventil eller har behovet försvunnit?

MissH

Nja, min nya ventil är jag själv. Har inget behov av att strula till livet längre, förut höll jag på med allt möjligt, shoppade för mycket, hetsåt i perioder, festade för mycket osv. Det där är borta, iallafall nu. Men jag har ett behov av att sätta mig själv främst, att känna efter vad jag vill och behöver och sedan följa det. Trodde det skulle vara skitjobbigt, att andra runt mig skulle reagera negativt, men det enda jag har hört är att jag är gladare. Är vi bortresta och jag känner att jag måste vila så gör jag det. Känner jag att jag måste gå iväg en stund och vara ifred gör jag det, vill jag inte hänga med på något säger jag det. Och på något märkligt sätt överlever folk utan mig ;-) Det här är självklart för många, men inte för mig, jag har alltid anpassat mig till andras vilja. Men nu orkar jag inte det mer, för det blir outhärdligt att vara jag om jag lever enligt andras premisser. Och det är ju inte så konstigt att man upplevs som gladare när man äntligen får vara sig själv! Sen är det såklart inte helt enkelt, men jag försöker. Sedan är nog naturen en ventil också, förut sket jag väl i den, har alltid varit en riktig stadstjej. Men nu är det som att jag ser allt på ett annat sätt, att jag ser allt "på riktigt", kan bli lycklig av några träd ;-) svårt att förklara, men jag hoppas att du får uppleva det du också!

Att ta beslutet att inte dricka ger mig ett enormt lugn, jag vågar äntligen tro att jag kan lita på mig själv. Det låter klyschigt, du kommer hitta den meningen i många trådar här, men det är sant. Det är en frihet att slippa dricka, något jag absolut inte trodde på när jag satt där livrädd och fasade för att aldrig mer få dricka, när jag insåg att jag har problem med alkohol.

Tänkaren

Gud va skönt det låter - en befrielse att slippa alkoholen!
Jag har alltid varit en beroendeperson, överätit, övertränat, översnusat (gör fortfarande), allting blir så mycket. Tur att jag inte har provat några tyngre droger...
Vill kunna lita på mig själv och att andra kan göra det. Så lättad att höra att andra upplever samma problem och att det blir bättre. Många av mona vänner säger att det är väl inte så farligt att du blir för full ibland, det händer alla. Tidigare har jag lyssnat för det va lättast, men nu ska jag stå på mig mer. De som inte är där förstår inte vilket det inte ska heller.
Tack igen och kram!! ;-)

Stigsdotter

Kanske är det så att vännen också har ett problematiskt förhållande, jag tror nog att det är så för annars så tänker man inte så att "fan vad tråkigt för mig". Jag tror inte att normaldrickare tänker så. Vet vännen inte att du oroas över ditt drickande? I så fall var det otroligt elakt sagt. Jag hoppas ni får en skön och trevlig semester trots allt, skärgården är underbar, önskar jag kunde smyga med er :-)

Stigsdotter

som blir för full ibland. Du blir en måttstock för vännerna, det är klart att de inte tycker att det gör något för då gör det inte heller något om de själva blir lite för fulla ibland. Det är lite läskigt när någon börjar ifrågasätta något hos sig själv, många känner då ett tvång att själva göra detsamma. Lite som när någon på jobbet går ned i vikt, då får vi andra dåligt samvete när vi tar en bulle till kaffet.

Du måste vilja för din skull! Lyssna på MissH, skit i andra känn efter vad som händer i din mage: vill du jobba häcken av dig idag för att det är roligt? kan du prova att säga nej? måste du vara med? Vi duktiga flickor riskerar att sluta som bittra kärringar som tycker att resten av världen består av otacksamma idioter.

Mitt recept innehåller mycket forumläsning & -skrivande, en kombination av mindfullness- och religionstänk ihop med lite vanligt sunt egocentrering ("hur mår jag?" vad vill jag?). Firar 5 veckor idag. Det är inte lätt hela tiden men det är verkligen en befrielse och jag känner mig stark. Känner nästan varje dag hur jag hittar lite mer tillbaks till mitt "riktiga" jag.

Välkommen hit!

Tank sa manga vi ar... Kanner igen mej i allt ni skriver, har alltid varit sa otroligt duktig, ordentlig och aldrig aldrig aldrig nojd med mig sjalv, har alltid forsokt fylla tomrummet med mat, ingen mat, traning, vin, glass och godis.... Jobbigt med en spegel som detta forum ar.

Nynykter

Jobbigt med spegling - ja! Men så skönt att det finns fler och att vi kan stötta varandra. Även jag är en duktig flicka som försökt fylla ett tomrum...Jag vet inte vad jag kommer att fylla det med framöver. Kan det minska kanske om man lever balanserat och närvarande? Jag vet inte, men det känns spännande att utforska en nykter framtid.
Kram på dig och njut av solen!
Nynykter

MissH

Jag har inte varit helt rak med varför jag slutat dricka när jag berättat för mina vänner, bara några få vet. Finns säkert många som inte tycker att jag är alkad, men dom har ju aldrig behövt vara med och ta konsekvenserna av mitt drickande (förutom de gånger jag betett mig idiotiskt mot dom). Många vet ju inte heller omfattningen av problemet, har bara sett en del. Men det spelar ju ingen roll så länge JAG vet att jag har problem. Folk har en tendens att vilja väl och säger det man vill höra och det har jag sugit åt mig av innan. Sedan är det ju så som sagts tidigare att man är väldigt tacksam att festa tillsammans med eftersom man alltid är värst. Kan se nu att jag valt att festa med en viss typ av människor som har samma alkoholbeteende som jag själv, ett smart sätt att rättfärdiga sitt eget beteende. Jättesmart.

Igår fick en kollega en flaska vin som tack för att hon hjälpt till i ett projekt, hon blev jätteglad. Lite bittert tänkte jag att så där kan det ju aldrig bli för mig, få en flaska vin som bara ger ångest, helt meningslöst. Varför kan jag inte bara vara normal? Sedan tänkte jag efter och kom fram till att jo, jag kan visst få en flarra vin, bli glad för gesten och sedan hälla ut den eller ge bort den. Svårare än så är det inte, om jag inte väljer att göra det till en stor grej. Jag är normal, jag kan bara inte, får inte och vill inte dricka vin. DÅ blir jag nämligen onormal.

Jag måste hela tiden påminna mig om varför jag slutat, men inte överdramatisera mitt beslut. Det är ingen ide' att få panik över hur jag ska klara ett helt liv utan alkohol, gå igenom varenda situation. Jag vet ju inget om framtiden, får ta det då. Jag vet bara att jag mår skitbra just nu, det får räcka.

Imorgon kommer mamma och hälsar på, kände direkt när vi pratade förut hur jag började stressa över vad jag måste fixa, organisera och planera. Har alktid känt att jag har ett stort ansvar för henne, lite knepigt att förklara. Fick ryta till ordentligt inombords, SLUTA! Det är ingenting hon kräver alls, sitter i mitt huvud. Så nu låter jag agendan vara blank, vi tar det som det kommer. Så kan hon få umgås med en lugn glad dotter istället. Och jag slipper gå och trycka ner min ilska och stress som bottnar i något jag skapat alldeles själv. Det är lustigt hur man funkar om man bara låter hjärnan gå på autopilot!

Stigsdotter

Kan verkligen stressa upp en. Med sina förväntningar och våra förväntningar som vi lägger på oss själva. Precis som du nu upptäckt och sagt ifrån till dig själv. Bra där!!

Tänkaren

Håller helt med, mamma/dotter relationer är komplicerade. En mamma betyder så oerhört mycket och ställer gärna höga krav på sina döttrar liksom de har på sig själva. Det gäller att bryta det mönstret som jag har jobbat på jättemycket de senaste åren. Mamma behöver inte veta allt! Min mamma kan ringa mig dan efter hon vet att jag har varit på fest och vill att jag ska redogöra för henne hur mycket jag har druckit. Duktig dotter som jag är så har jag känt att jag måste svara och då säger hon ofta "drack du sååå mycket, jag visste det. Du måste må jättedåligt idag"
Har lärt mig nu att det är mitt liv och jag som måste sätta mina egna gränser! Och precis som du skriver MissH så lägger vi de största förväntningarna på oss själva. På jobbet, i relationer, på gymet - you name it, vi måste vara bäst! Jag kommer ihåg när jag va yngre så var det viktigt att presenten jag köpte till en kompis var den "bästa" att personen gillade min mest. Helt galet, det är ju inte vad att ge handlar om, hur det påverkar mitt ego...
Varför detta stora bekräftelsebehov? Ett behov som blir ännu starkare med alkohol i kroppen. Har vaknat upp med killar bredvid mig som inte ska vara där. Spriten får min moral att stängas av i mån av att bekräftelsen tar över. Som att slå ner min egen självkänsla. Som en alkoholläkare sa till mig för några år sen: "Gör du dumma saker för att du dricker eller dricker du för att göra dumma saker"? Ibland tror jag det är det sistnämnda...
Önskar Er en trevlig kväll och imorrn ska det bli 25 grader så ut och njut av värmen. Kram!!

MissH

Vi har ett stort bekräftelsebehov eftersom vi ställer för höga krav på oss själva och därför inte kan känna att vi duger, dvs bekräfta oss själva. Jag tror det är så enkelt, förklaringen alltså. Lösningen är svårare... Därför blir det så tomt när man söker det där hos andra, tex hos killar på krogen. Det är ju inte deras godkännande man vill ha egentligen, så det hjälper liksom inte. Har själv varit där många gånger, känner igen känslan.

Har tänkt på det förr, att jag måste sänka mina krav och tycka om mig själv, men det har inte funkat förrän nu. Kanske var jag tvungen att bli helt klar i huvudet först? :-) Eller ta mig själv på större allvar, respektera mig såpass mycket att jag låter mig själv slippa den förnedring det inneburit att alltid låta alkoholen kontrollera mig istället för tvärtom? Vet inte riktigt, men hoppas det håller i sig!

Håller tummarna för att du får känna samma sak!

Tänkaren

Tomt är verkligen ordet - helt meningslöst att söka det ute på krogen samt med alkohol i kroppen. Det är så falskt alltihopa, inklusive jag själv. Vet att jag läste i en artikel om en alkoholist som sa att han blev kär "på riktigt" första gången efter att ha blivit nykter! Stod även om en högt uppsatt kvinnlig chef i aftonbladets söndagsbilaga för några veckor sen som upplevde samma sak. Jag har varit nykter sen min fina genomdykning på jobbfesten för en vecka sedan och det känns urskönt. Gick förbi några uteserveringar tidigare idag och kände mer avsmak än nånting annat. Lättad just nu att jag känner så men vet att tankarna om att dricka kommer smygandes tillbaka efter ett tag.... Det är bra och vara inne och läsa här för att påminna sig (läsa sina egna äldre inlägg också)
Det fina är att jag har tränat flera ggr denna veckan och känner mig redan starkare! Har även avslutat en energisugande relation som inte var på väg nånstans för jag kände att jag är värd bättre ;-) Tog inte emot som det har gjort innan. Är jag på rätt väg månntro?
Varför vi har denna prestationsångest vet jag inte men kruxet är att den har varit positivt också. Jag har åstakommit en hel del med hjälp av den. Som Emma Ingelström sa i nåt program: viljan att bli bäst, att prestera & att aldrig vara nöjd är min främsta styrka men min största svaghet. Jag kände igen mig så mkt i henne när jag såg det programmet. Tydligen är det ganska vanligt att A-människor har beroendepeoblem. Behöver jag bli B-människa då? Troligtvis inte, men kanske en A-...;-)
Jag tror att det är som du säger MissH att vi måste ge oss en tid utan alkoholens inverkan för att bygga upp självrespekten och tilliten till oss själva. Den vacklar hos mig en hel del. Om inte jag kan lita på mig själv, hur ska då någon annan göra det?
Många i min omgivning som inte känner mig så väl ser den bilden som jag serverar dem. Dags att sluta med det och vara sann mot mig själv. Lättare sagt än gjort. Men träning ger bättre!!
Jag tänker fortsätta träna, bygga upp och må bättre. Det som har hänt har hänt, det är bara nuet jag kan kontrollera. Hur skönt känns inte det?
Härligt att det går bra för diig. Det är både inspirerande och förtroendeingivande!

MissH

Jag har också tänkt så att min strävan efter att prestera faktiskt tagit mig framåt, att jag åstadkommit saker i livet. Och självklart ska man sätta upp mål, det är ju utvecklande och höjer självförtoendet när man väl når dom. Men så tänker jag också att mina prestationer är ju ingenting värda om jag hela tiden bara ångar på, sätter högre mål, och aldrig stannar upp och är nöjd. Känner mig tillfreds med det jag gjort. För så har jag funkat hela mitt liv, kört på i hundraåttio och ägnat en massa tid och energi åt att gräma mig över det jag inte klarat. Utåt sett ser det ju snyggt ut, men hur känns det på insidan? Då är man ju där igen, den där tomma bekräftelsen man får av "alla andra" (den där publiken man har som hela tiden vakar och bedömer, som bara finns i ens huvud). Jag tycker som sagt att man ska sträva mot mål i livet, men man måste på nåt sätt klura ut vilka mål som är ens egna och vilka som är andras, eller de man tror att andra tycker att man ska nå. Blir helt snurrig av att tänka på det :-) Ibland får jag en sån beslutsångest när jag funderar på vad jag vill, kan vara nåt enkelt som vad jag vill göra en ledig dag. Inte vad jag bör göra, vad som är bäst, mest effektivt, vad som gör mest nytta eller vad någon annan vill. Bara vad jag känner för. Skrämmande att jag kan vara så ovan vid att känna efter, för ibland har jag verkligen ingen aning.

Jag förstår att du är rädd att tankar om att det inte är så farligt kommer komma krypande, det är jag också. Och dom poppar upp titt som tätt. Har gjort halvhjärtade försök att sluta innan men det har inte funkat. Den här gången låter jag inte hjärnan gå på autopilot, jag funderar och grubblar, ifrågasätter invanda mönster och mitt beteende i stort, inte bara när det gäller alkohol. Låter inte mig själv komma undan på nåt sätt. Eller alkoholdjävulen som många kallar den del av en själv som vill dricka. Tror det är en del av förklaringen till varför det funkat bättre den här gången. Har insett tidigare att jag druckit för mycket men velat skylla det på allt annat än mig själv. Nu vet jag att jag har allvarliga problem att jag är en risk- eller missbrukare. Hur är det med dig, varför tror du att du dricker som du gör?