Klögg-klögg, klugg-klugg, klygg-klygg, kligg-kligg, klagg-klagg… så låter det tidigt på morgonen när mamma fyller en termos med kaffe. För mig är detta fortfarande ett ljud som ger positiva vibbar. Det betyder att allt är väl och att pappa ska gå till jobbet. Stormen är över. Tills vidare… Pappa brukar komma hemraglande mitt i natten och ofta vill han prata med mig. Om jag har låst dörren till mitt rum händer det att han försöker sparka sönder den. När jag är 7 år säger jag ”snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?”. Jag kan inte föreställa mig hur hon mådde då, men jag vet att hon bland annat kände lättnad: jag fick henne att ta sig i kragen och att slutligen säga till sig själv att det nu var nog!

Vi flyttade och pappa försökte hålla kontakten: när han hade supit till sig mod ringde han oss - oftast mitt i natten. Ibland dök han upp, vi bodde ju inte långt ifrån varandra. Som jag skämdes när jag klev på bussen efter skolan och han satt där och gapade. Jag var bara arg på honom och ville inte prata: “ring när du är nykter!”. Det gjorde han ju såklart inte - då skämdes han, det fattar jag ju nu.

Såhär i efterhand har jag insett att även mamma använde flaskan som tröst emellanåt. Måste ha varit tufft att gå från hemmafru till ensamstående förälder med liten lön. Efter fredagsmyset med vin och läsk till maten somnade hon tidigt. Jag förstod inte varför hon sov så länge dagen efter.

Själv började jag dricka i tidiga tonåren, hängde med de stökiga men skötte själv skolan. Jag drack lika mycket på helgerna som de andra men min mamma blev aldrig kallad till föräldramöte för att jag skolkade. Jag pluggade och festade vidare. Tänkte aldrig tanken att jag kanske borde akta mig för flaskan med tanke på mitt arv - man kan tycka att jag borde blivit avskräckt av far min men inte då. Den duktiga flickan med hyfsad karriär blev jag.

Det har ofta hänt att jag druckit för mycket - sagt och gjort saker jag inte bort, fått ångest dagen efter. Dricker så gott som varje dag för att klara av vardagsstressen som småbarnsförälder. Jag blir en snällare mamma med längre stubin. Det händer fortfarande ofta att jag får för mycket, jag önskar att det satt en ängel på andra axeln som knäppte till mig på kinden och sa att “nu räcker det, inte fler glas nu!”. Det enda jag har är en liten alkodjävul som ser till att jag, “vid festliga tillfällen” inte stoppar så länge det finns kvar i flaskorna. Jag är alltid sist av alla i säng.

Nu när jag är 40+ krisar jag ordentligt. Vet inte vad jag vill med någonting här i livet, vet inte vilken ände jag skall börja dra i. Orkar inte engagera mig. Saknar min mor och undrar varför jag sörjer när det gått 9 år. Nu när det är försent önskar jag att jag hade låtit min pappa delta mer i mitt liv, nu när jag dricker själv har ilskan försvunnit - jag förstår att det inte är enkelt att bara “ta sig i kragen”.

Eftersom jag oroar mig för att föra över hopplösheten till mina barn, jag kan ju inte presentera livet som någonting bra för dem! söker jag hjälp och får konstaterat att jag lider av depression och att jag behöver se över mitt alkoholintag. Eftersom jag dricker för mycket får jag inte medicinera mot depressionen (men det är kanske lika bra).

En fråga läkaren ställer är ju såklart “hur länge har du känt såhär?”. “Alltid” tänker jag och försöker spåra tidpunkten när jag började må dåligt och ifrågasätta meningen med mig själv, livet och allt. (Vad är meningen?!!). En tanke som börjat gro är “vad är hönan, vad är ägget?” Jag tror ju att jag dricker för att jag är deprimerad men kanske är det istället så att jag mår dåligt just för att jag dricker? En oerhört svindlande och hopplös tanke - vad mycket tid jag har slösat bort på att må dåligt i så fall, helt i onödan!!

När mamma gick bort i cancer slutade jag röka, bl.a. med hjälp av ett diskussionsforum likt detta och jag blev därför glad när jag hittade hit. Har insett att jag nu har snurrat runt här på forumet av och till under det senaste året. Kanske har beslutet att ta tag i mitt alkoholproblem behövt mogna fram, kanske bidrar det att kroppen börjar säga ifrån, jag tänker i alla fall att det nu är dags att jag presenterar mig.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sökandet efter mitt nyktra jag, efter henne som kan leva i stunden och vara tillfreds med livet utan att förstöra sig med gift. Det här är min historia. Det här är min tråd.

Maria42

Kul att höra att det går så bra, och vilket stöd av svägerskan!!
Det går bra för mig med, har äntligen kommit ur svackan så det känns stabilt igen.
Kram!

kalla

Vad du är stark, man blir så glad för din skull, Kram Kalla

Stigsdotter

När vi kramades hejdå idag vid sista pausen under hemresan passade jag på att tacka svåger och svägerska för den alkoholfria veckan "jag uppskattar det verkligen" sa jag. "Det är bara skönt, särskilt om morgnarna!" sa svågern. En gång när jag var riktigt arg på min make och han frågade varför jag var med honom sa jag elakt att "ja hade det inte varit för din familj hade jag nog inte valt dig". Det var ganska elakt sagt men i stunder som dessa känner jag att det ligger ett uns sanning i detta, de kan vara väldigt goa!

Passar på att dela med mig av en annan bra sak jag märkt under den här veckan: Jag brukar alltid vara lite avundsjuk på sådant som svägerskan och hennes familj har eller har hittar på. Det kan vara allt från stövlar de köpt till sina ungar till hårvårdsgrejer som hon har som verkar vara bra. Jag blir på något vis avundsjuk för att jag inte hittar lika bra saker eller för att hon hela tiden har en sådan bestämd uppfattning om vad hon tycker om för saker eller vilken åsikt hon har i alla frågor.

I och med mitt tillfrisknande känner jag mig mer nöjd med mig själv och de saker jag har valt åt oss, jag kan stå för min egen uppfattning i olika frågor (även om min uppfattning just då är att jag inte tycker något särskilt just i den frågan!). Om hon hade någon bra grej som jag tänkte skulle passa mig eller familjen tänkte jag bara lugnt att, "ja den där kanske jag skulle kolla in lite närmare", istället för att slå lite på mig själv för att jag inte hittat till det braiga.

Vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig så att ni förstår vad jag menar? Men vill i alla fall dela med mig av någonting jag upplever som positivt och jag är övertygad om att det är min hjärna som håller på att tillfriskna nu när den inte längre regelbundet dränks i alkohol!

MissH

Jag förstår precis vad du menar! Har varit likadan innan, men nu helt plötsligt bryr jag mig inte längre om varken prylar eller produkter. Fokus inifrån, inte utifrån. Är det kanske självkänslan som börjat växa? Bra där förresten, ta ingen skit! Gubbar som gnäller om bilkörning är det värsta jag vet! Nejdå det finns värre, men inte ska vi ta skit längre väl? Lättare att stå upp för sig själv när självkänslan har vuxit lite. Ibland far orden bara ur mig utan att jag hunnit reflektera, ifrågasätter och sätter gränser. Det är bra.

Ha det gott så länge!

Dompa

Vill bara skicka en morgonpuss till min favvogirl! Puss puss. Nu drar jag iväg till kyrkan som vi anständigt folk gör på söndagarna ;-). Puss puss/R

Leo

Hej Stigsdotter!

Leo här, vill bara ge dej en stor eloge hur fantastiskt du stöttar alla här i forumet. Försöker själv lite här och där men är tyvärr skriftligt en torrboll. Beror säkert på att jag är en byråkrat som skriver tjänsteutlåtande; - ). Utanför det skriftliga ordet är jag en stor känslomänniska.

Såg i nån tråd om att din make inte brydde sej om vad du sa som berusad vilket jag själv upplevt och har funderat på följande: Varför inte skriva ned vad man känner och kräva en skriftlig kommentar. Det blir inte lika lätt att bara avfärda med att man var onykter?

Stigsdotter

Tack Leo, det var rart av dig! Jag tycker att det hjälper mig själv också att sätta ord på tankar och att peppa andra, roligt att det uppskattas :-)

Tanken att skriva ned vad jag tycker har också slagit mig. Men sen blir jag lite irriterad, ska jag inte kunna prata med min egen livskamrat utan måste jag skriva ett brev till honom? Är han min livskamrat egentligen då?

Nej, detta är något jag skall ta tag i när jag hittat tillbaka till mig själv, när jag är stark nog att erkänna inför mig själv vad jag vill med livet.

Skrev nyss såhär i Tildes tråd, känner att detta var viktigt och klistrar därför in det också i min egen:

"Att hitta tillbaka till glädjen är även mitt mål. Jag börjar känna att jag är på väg dit. Det är så mycket i mitt liv som jag inte är nöjd med men hittills har jag inte orkat ta tag i saker men om jag hittar glädjen igen så kommer jag att bli stark nog att ta tag i mitt liv, att välja mitt liv - låter det rimligt? Att "välja sitt liv"? Det inte bara blir som det blir utan jag kan ärligt säga att här är jag nu därför att jag har valt det, jag vill inte vara någon annanstans."

Man har alltid ett val. Det har jag alltid vetat och jag har lugnat (kanske lurat?) mig själv med "att välja att inte göra någonting är också ett val". Visst, det är också ett val, kanske lika gott som ett annat, men är jag nöjd med det valet? På riktigt nöjd?

jag vill ge dig en hel massa respekt för den väg du går. Det är stor skillnad att läsa dina inlägg idag jämfört med för... jag bara ett halvår sen. Jag läser, på och mellan raderna att du valt väg beträffande alkoholen och väntar med spänning på vilka val du tänker göra för ditt liv. Systerkram / mt

PersonligaPersson

Håller med mulletanten, du har gjort en sjuhelsikes resa här under våren/sommaren. Jag är oerhört imponerad över att du sakta men säkert nått ända hit, och inte som i mitt fall slängt mig än hit än dit mellan ytterligheterna. Och du gör ett kanonjobb med all peppning och kloka ord.

Tilde

Det tycker jag låter väldigt väldigt rimligt, Stigsdotter! Jag tror det är det som bygger vårt självförtroende och självkänsla, att vi väljer det vi vill ha i livet och väljer bort det som suger vår energi. (men det är ju inte alltid lätt)

Jag tänkte lite på det här med att du inte tycker du kan kan prata med din livskamrat som du skriver. Ofta tror/tänker jag att partnern borde fatta vad jag menar eller ibland borde fatta utan att jag ens sagt vad det är som är viktigt för mig... Massor av missförstånd och irritation blir det...

Nu försöker jag tänka att han kan ju faktiskt inte veta vad det är jag vill, om jag inte klart o tydligt talar om det för honom. Talar om vad som är skitviktigt för mig även om det låter som något varje människa borde förstå ändå, utan förklaring. Jag trodde han kunde läsa mig som en öppen bok. Det kunde han inte!
...och det har blivit lugnare o mera harmoniskt nu när jag i klarspråk, ibland in i detalj förklarar hur jag tänker o reagerar på det el det. Jag har helt enkelt fattat att man måste vara ganska tydlig och det har inte legat för mig innan då jag trott att "han tänker väl som jag" men det gör han ju inte eftersom vi är två individer. Lite tramsig tankegång från mig kanske o kanske inget som du inte tänkt tusen gånger :)

Tack för din tråd! Bra det här...
/Tilde

Dompa

Det finns ngt i det du skriver...som jag kan ta till mig. Varje gång! Klok som satan är du... Nu var detta en komplimang ;-) Allvar! Kram fästemön...det är bara att säga till så väntar dig ett liv med en tillnyktrad tokstolle! Kram och så/R

Stigsdotter

Känner mig förföljd. Inte nog med att samhället i stort genomsyras av alkohol i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Nu blir jag förföljd här på jobbet också, och då menar jag inte den där jäkla lådan i köket som innehåller både vinbox och starkölsburkar (har varit där två gånger idag redan, där finns även en kakburk...).

Bestämde mig för att jobba lite istället för att hänga här på forumet hela dagen och det första av mina väntande ärenden innebär att jag måste sitta och stirra på en vinflaska för att kunna jämföra den med en annan vinflaska, visserligen är det inte riktiga flaskor utan bara på bild - men ändå! Hallå måste JAG ta hand om detta???!

Stigsdotter

...är jättesvårt tydligen. Jag har förstått det. Problemet med vår kommunikation, som jag upplever det, är att han verkar tycka det är jobbigt när jag försöker tala så där tydligt som du beskriver Tilde, men det fungerar inte. Ändå är jag medveten om att det lätt blir en massa "jag vill" och att han tycker det är jobbigt med en massa krav, så jag försöker formulera mig på ett annat sätt ("jag känner, upplever" osv). Då säger han ibland att jag raljerar, det är väl när jag försöker tänka mig för hur jag uttrycker mig, när jag försöker tala med en lugn röst istället för den grälsura rösten. Jag kommer ingen vart. Han uppfattar allt som en massa krav och gnäll från min sida oavsett vad.

Och sen hans sätt att, oavsett vad det gäller, i princip alltid säga ett blankt nej på ett, som jag uppfattar det tjurigt sätt. Han har ett behov av att processa det som frågan gäller och så kan han komma tillbaka till mig och säga att han håller med om att vi borde... vad det nu är. Men då har jag surnat till över hans tjurighet så då har jag ingen lust längre. Hans pappa är likadan, svärmor sa en gång att "han kan aldrig bestämma något rakt av utan måste fundera ett tag först". Och, visst, jag köper det. Jag fattar att det är så han/de är.

Jag har under under den senaste tiden verkligen försökt pränta in i mig själv att "jag kan inte ändra på någon annan, jag kan bara ändra på mig själv, jag kan ändra hur jag uppfattar någon annans beteende men jag kan inte ändra på personen ifråga". Och frågan jag måste ställa mig då är: "kan jag leva med att han gör så, kan jag ändra min inställning till det?". Min inställning är att om man inte kan besluta sig på en gång så säger man på ett normalt trevligt sätt exempelvis att "jag måste fundera lite på det, kan vi prata sedan" alternativt om man är mitt uppe i något kan man säga att "jag måste koncentrera mig lite på det här" i en normal samtalston. Vad som helst, men man fräser inte ett surt nej.

Jag läser en bok nu som heter Mats & Anna bor inte här längre, en fortsättning på Ur vulkanens mun av Helena Zweigbergk och jag känner igen mig så väl i, framför allt den sistnämnda. Mats i boken verkar bete sig på samma sätt som min man. Andra boken handlar om livet efter skilsmässan och jag slås av hur bra Mats i boken ändå är, han tänker och känner en massa saker men det kom liksom inte fram till hans Anna. Jag blir lite ledsen när jag tänker på hur något bra kan bli så dåligt. Tror till och med jag sagt det hemma någon gång: vi är ju bra och trevliga personer båda två, varför har vi det inte bättre?

Hoppsan, blev långt detta. Ibland är det skönt att få ur sig tankarna.

PersonligaPersson

Är det mig du är gift med? Men då borde ditt nick vara Henriksdotter iofs... ;)

Leo

Ja du Stigsdotter, att leva tillsammans är inte lätt. Börjar med ”het kärlek” sen , barn, städning, tvätt , disk, vem skall var hemma när barnet är sjuk. vem skall ha sovmorgon? Jag gör mer än du, bla blaa!. Snacka om nedbrytning av ett förhållande. Mitt äktenskap hamnade till slut i att vi levde var siit liv parallellt, det som beskrivs som syskonliknande förhållande. Hon levde sitt liv med sina vänner och jag med mina.

Skilsmässa? Ja givetvis efter några år. Träffade efter ett par år (efter vald ensamhet, ville lära känna mig självI) ny kvinna som jag idag efter 8 år älskar högt och är älskad mer än jag nånsin kan komma ihåg.

Funderar ibland om jag och mitt ex hade kunnat hittat tillbaks till varandra genom att lägga all prestige åt sidan och försökt hitta saker vi kunde gjort tillsamman. Allt för vår dotters skull. Men som sagt: Har ett lyckigt liv med min nya älskade (får ofta kommentarer om att jag är sexig trots +50 ; . ).
Hoppas att ni alla i forumet har eller får den kärlek ni är värda

Leo

Hej igen!

Efter viss eftertanke vill jag komplettara min kommentar med följande:

Du och din make har levt ett flertal år ihop och har delvis fastnat i vardagen med städ, barnomsorg m m. Du måste känna efter djupt i ditt hjärta om din man fortfarande är den du vill leva med. Om så är fallet är jag övertygad om att ni behöver hjälp utifrån i form av samlevnadsexpert eller vad det nu heter. I annat fall är det nog bara att gå vidare med en separation. Alternativet är att ni fortsätter ett frustrerat liv som innebär att när barnen är i tonåren osvikligt leder till skilsmässa (hur mänga vänner imkl mig själv som har erfarit detta).

Stigsdotter, vill dej all gott och inte pressa dej men fundera på detta. / Leo