Vägen tillbaka till mig själv

Klögg-klögg, klugg-klugg, klygg-klygg, kligg-kligg, klagg-klagg… så låter det tidigt på morgonen när mamma fyller en termos med kaffe. För mig är detta fortfarande ett ljud som ger positiva vibbar. Det betyder att allt är väl och att pappa ska gå till jobbet. Stormen är över. Tills vidare… Pappa brukar komma hemraglande mitt i natten och ofta vill han prata med mig. Om jag har låst dörren till mitt rum händer det att han försöker sparka sönder den. När jag är 7 år säger jag ”snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?”. Jag kan inte föreställa mig hur hon mådde då, men jag vet att hon bland annat kände lättnad: jag fick henne att ta sig i kragen och att slutligen säga till sig själv att det nu var nog!

Vi flyttade och pappa försökte hålla kontakten: när han hade supit till sig mod ringde han oss - oftast mitt i natten. Ibland dök han upp, vi bodde ju inte långt ifrån varandra. Som jag skämdes när jag klev på bussen efter skolan och han satt där och gapade. Jag var bara arg på honom och ville inte prata: “ring när du är nykter!”. Det gjorde han ju såklart inte - då skämdes han, det fattar jag ju nu.

Såhär i efterhand har jag insett att även mamma använde flaskan som tröst emellanåt. Måste ha varit tufft att gå från hemmafru till ensamstående förälder med liten lön. Efter fredagsmyset med vin och läsk till maten somnade hon tidigt. Jag förstod inte varför hon sov så länge dagen efter.

Själv började jag dricka i tidiga tonåren, hängde med de stökiga men skötte själv skolan. Jag drack lika mycket på helgerna som de andra men min mamma blev aldrig kallad till föräldramöte för att jag skolkade. Jag pluggade och festade vidare. Tänkte aldrig tanken att jag kanske borde akta mig för flaskan med tanke på mitt arv - man kan tycka att jag borde blivit avskräckt av far min men inte då. Den duktiga flickan med hyfsad karriär blev jag.

Det har ofta hänt att jag druckit för mycket - sagt och gjort saker jag inte bort, fått ångest dagen efter. Dricker så gott som varje dag för att klara av vardagsstressen som småbarnsförälder. Jag blir en snällare mamma med längre stubin. Det händer fortfarande ofta att jag får för mycket, jag önskar att det satt en ängel på andra axeln som knäppte till mig på kinden och sa att “nu räcker det, inte fler glas nu!”. Det enda jag har är en liten alkodjävul som ser till att jag, “vid festliga tillfällen” inte stoppar så länge det finns kvar i flaskorna. Jag är alltid sist av alla i säng.

Nu när jag är 40+ krisar jag ordentligt. Vet inte vad jag vill med någonting här i livet, vet inte vilken ände jag skall börja dra i. Orkar inte engagera mig. Saknar min mor och undrar varför jag sörjer när det gått 9 år. Nu när det är försent önskar jag att jag hade låtit min pappa delta mer i mitt liv, nu när jag dricker själv har ilskan försvunnit - jag förstår att det inte är enkelt att bara “ta sig i kragen”.

Eftersom jag oroar mig för att föra över hopplösheten till mina barn, jag kan ju inte presentera livet som någonting bra för dem! söker jag hjälp och får konstaterat att jag lider av depression och att jag behöver se över mitt alkoholintag. Eftersom jag dricker för mycket får jag inte medicinera mot depressionen (men det är kanske lika bra).

En fråga läkaren ställer är ju såklart “hur länge har du känt såhär?”. “Alltid” tänker jag och försöker spåra tidpunkten när jag började må dåligt och ifrågasätta meningen med mig själv, livet och allt. (Vad är meningen?!!). En tanke som börjat gro är “vad är hönan, vad är ägget?” Jag tror ju att jag dricker för att jag är deprimerad men kanske är det istället så att jag mår dåligt just för att jag dricker? En oerhört svindlande och hopplös tanke - vad mycket tid jag har slösat bort på att må dåligt i så fall, helt i onödan!!

När mamma gick bort i cancer slutade jag röka, bl.a. med hjälp av ett diskussionsforum likt detta och jag blev därför glad när jag hittade hit. Har insett att jag nu har snurrat runt här på forumet av och till under det senaste året. Kanske har beslutet att ta tag i mitt alkoholproblem behövt mogna fram, kanske bidrar det att kroppen börjar säga ifrån, jag tänker i alla fall att det nu är dags att jag presenterar mig.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sökandet efter mitt nyktra jag, efter henne som kan leva i stunden och vara tillfreds med livet utan att förstöra sig med gift. Det här är min historia. Det här är min tråd.

Profile picture for user santorini

Så roligt att se dej här! Du var en förebild för mej då jag började min resa här. Härligt att det går bra för dej. Jag läser här ibland, skriver sällan. Drygt 6,5 år nykter nu och nyktert ska det förbli. Det går av sej självt när jag väl bestämt att det aldrig, inte under några omständigheter, får bli ett glas vin igen. Kvoten är fylld.
Ha det fortsatt gott!

Profile picture for user Fenix

att se dig här Stigsdotter. Ja det hade varit kul att träffas på Liljeholmen, men det kommer säkert fler möjligheter. Blir så glad att se 6 års nykterhet hos dig och santorini, tyvärr har inte min resa varit lika lyckosam. Men jag känner att jag nog ska gå tillbaks till AA, ensam klarar jag helt enkelt inte att få stopp.

Profile picture for user Adde

påminde dig faktiskt om träffen via fb, Stigsdotter :-)) Så det så :-)) Grattis till medaljen !!

Profile picture for user Jennie71

Hej Stigsdotter,
Känner igen mig mycket i hur du inledningsvis beskrev din situation.
Väldigt inspirerande att läsa om dina nyktra år.
Saknar du berusningen ibland? Smaken av vin? Eller har du lagt allt bakom dig?
Jag är nu tre veckor helvit och det går förvånansvärt bra, men det känns som att förlora en god vän. Jag älskar att dricka vin, tyvärr smycket att jag brukar dricka varje dag. Tänker att ibland tar det roliga slut. Det är dags för en ny tid.