Vägen tillbaka till mig själv

1107 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Adde
Tack

Stigsdotter för din fina delning om din sorg. Att ha förmånen att ha barn som kan hantera sorgen på ett naturligt sätt och som kan prata om hur de känner utan en massa dimridåer är få förunnat. Njut av de tillfällena då barnen bjuder på det.

Att få känna sorg och andra känslor är ett steg framåt i tillfrisknandet. För ett par dagar sen pratade jag med min dotter om hur min väg var fram till att mina äkta känslor började visa sig igen, det var ett tag en smärtsam erfarenhet men också en mycket välkommen episod i min utveckling.

Ett knep som många har använt sig av för att "göra upp" med gamla "oförätter" och kunna förlåta sina döda anhöriga har varit att skriva ett brev och sen göra som på AA : Det som setts och hörts här låter vi försvinna i ljusets lågor och tar enbart erfarenheterna med oss i livet.

Jag hoppas det finns nån där i närheten som kan skänka dig en kram vännen ♥

vill.sluta
Vilken värme det var i ditt brev........

Tar inte ofta till lipen, men nu fick jag tårar......
Vilka underbart fina barn du har.
Och vad bra att dom hjälpte dig till insikten.
Nu har jag handlat, gjort middag, dukat.
Resten låter jag vara, måste ut. Har ett fruktansvärt sug .

/zA

Maria42
Vad fint du uttryckte det

Blev också alldeles tårögd, sitter på bussen hem (lite olägligt att grina).
Hoppas du fick gråta lite och att det känns lättare i hjärtat efter det. Det är skönt att förlåta.
Stor kram!

NyMan
Jag känner din sorg i mig

efter att jag har läst din fina, fina betraktelse över din far, Stigsdotter. Blev så berörd att jag var tvungen att föröka mig på att skriva lite om min egen far, om oss, mig själv och de mina. Började här i din tråd, men flyttade det till min egen då det, som vanligt växte ut och blev mycket... Har en tendens att göra det alltid...

Jag bär bilden av dig vid din fars grav med mig ikväll.

Sörj, det är bra för själen. KRAM!/NM

Stigsdotter
Tack Fenix

Nej, den här omgången har jag inte tittat. Jättefin verkligen, det är mycket känsla i Ugglan!

Stigsdotter
Tack fina vänner!

Vad skönt det är att ha några att berätta sådant här för, annars skulle ingen veta! Det är så bra att ha er att prata med ♥♥♥

Jag åkte iväg från jobbet i alla fall, hann til kyrkogården innan det blivit mörkt. Lilla J:s teckning hade blåst bort från graven men jag hittade den en bit där ifrån och tog ett kort på den, blir ett fint minne. Jag vek ihop den och la under en hjärtsten som pappas lillasyster lagt på jorden. Sen satte jag mig en stund och pratade med pappa. och grät. Och precis som några av er skrev härovan kom det för mig att jag skall förlåta honom. Passade på att förlåta farmor och farfar också, de ligger i samma grav. Farmor var en elak tant som sa fula saker till mig när jag var liten då hon anklagade mig och mamma för att pappa drack. Det slog mig när jag satt där vid graven att hon antagligen var ett klassiskt fall av medberoende, hennes man, min farfar, drack nog också en hel del har jag för mig. Henne har jag känt ilska och hat mot också, farfar minns jag inte så mycket av men han får hänga med på ett hörn också, säkerligen var det var han som gav alkoholistgenen vidare till sin son.

Nu när jag kan känna sorg över att ha förlorat min far kanske jag så småningom kommer ihåg några bra stunder också. Mina minnen av honom är nämligen så gott som endast dåliga och förknippade med tillfällen då han druckit som när han och mamma sneddade över vägarna framför Stockholmsmässan, han bar mig och jag var så rädd att han skulle snubbla och tappa mig eller hur rädd jag var att han skulle välta bokhyllan i vårt vardagsrum när han snubblade eller hur jobbigt det var att han alltid ville prata med mig när han kom hem full mitt i natten.

Jag har en stor oljemålning hemma. Inmålat i färgen sitter små plastfigurer från cornflakespaket - Flintafigurer har jag för mig. Den tavlan har vi målat tillsammans, kanske kommer jag snart ihåg att vi hade roligt tillsammans när vi målade den? Jag minns hans ilska ibland, hur han var kokande arg på mig och jag fick gå lägga mig utan kvällsmat. Det var tillfällen jag gjort dumma saker och hans ilska tyder väl ändå på att han engagerade sig i min uppfostran tänker jag.

"det är synd om människorna" var det väl nån som sa har jag för mig (Strindberg?). Det stämmer verkligen, inget annat däggdjur håller väl på och grottar så här i sitt förflutna som vi människor - även om djur förvisso kan bli alkoholister, läste i tidningen häromdagen om ett gäng fåglar som berusat sig på jästa bär :-O

vill.sluta
Stigsdotter vad fint det kändes i bröstet

Att läsa din historia idag. Även den igår när din a barn lade teckning på morfars grav.
Och vad skönt det måste vara för dig oxå, lite som om spänningarna släpper i bröstet.
Självklart var du din pappas lilla prinsessa, tyvärr gjorde alkoholen att han inte såg/tänkte klart.
Men pröva så skall du se att du hittar de goda minnena av din far.
Han älskade dig nog väldigt på denna jord. Alla kanske inte är så bra på att uttrycka/visa det.
Men så mycket gott som kommer från dig, måste komma från dina föräldrar, du vet folk präglas under de första 0-4 levnadsåren sedan fortsätter det.
Även om du var hiskligt rädd när han bar dig framför Stockholmsmässan så gjorde han allt i sin makt för att du skulle komma fram på det bästa möjliga söättet då.
Du var hans prinsessa då.

Och att han ville prata med dig när han var full, beror säkert på hur pass viktig du var för honom.
Säkert var du hans ALLT.
Vissa vill inte visa/säga det under en hel livstid. Tänk så, och om alkoholen stod i vägen så........
Du vet i varje fall nu, hur du inte skall göra.
det är bra!
Jag tycker du är fantastisk!!!!!!
Kramar i natten!
//A

Villervalle
Kära Stigsdotter

Dom som har lämnat oss betyder nog mer än man tror. Dom finns kvar i våra minnen positiva och negativa, men med åren så tycker jag mig märka att det positiva framtonar mer och mer och det dåliga förbleknar. Jag brukar att ha för vana att ta en sväng till kyrkogårdarna och besöka de anhöriga och vänner som jag någon gång i livet hade en relation till. Det kan vara för att få tröst i en svår stund eller bara för att säga hej och minnas lite.

Min far var aldrig närvarande i mitt liv. När jag var liten så kom han sporadiskt på besök. Alltid lite på kanelen, men alltid glad och spelade och sjöng så det stod härliga till. Sedan bildade han familj och jag mötte han på stan ibland och ibland sa vi hej och om han var på lyset så kunde han också ibland ge mig några goda livsråd. Ja han var alkoholist, men alltid propert klädd och vältränad och kvinnorna föll som furor var han än drog fram. Han levde hårt och dog ung genom en olyckshändelse som var mer eller mindre alkohol relaterad.

Jag gick aldrig på begravningen, men för några år sedan så fick jag en ingivelse att besöka graven och lyckades till slut hitta den. En oansenlig sten men i en mycket vacker omgivning. Jag åkte därefter på ett av mina otaliga utlands jobb och när jag åter kom tillbaka så tog jag min vanliga runda bland kyrkogårdarna och när jag kom till min pappas grav så var stenen borta, så jag frågade en kyrkogårdsarbetare vart stenen tagit vägen och han svarade att gravrätten hade gått ut och de anhöriga hade inte velat förlänga tiden. Det var tomt och lite snopet. Året efteråt så var en annan person begravd på samma plats och det är egentligen bara jag som vet var min pappa är begravd och som ändå besöker platsen någon gång emellanåt.

VV

Villervalle
.

.

Stigsdotter
Tack Villervalle

...för din sorgliga historia. Det är sorgligt när människor blir bortglömda. Människor "finns" så länge vi minns dem men när vi inte längre gör det så är det som om människan ifråga aldrig funnits!

Idag har jag inte gjort många knop på jobbet, mest suttit och letat nytt boende. Drömmer mig bort till eget litet radhus utan karlslok. Nästa vecka ska vi gå första terapisessionen. Jag vet inte riktigt vad jag vill, vill jag att det ska bli bra? Försöker med Dompas "test": vill jag vakna upp brevid den här mannen resten av mitt liv? Imorse vaknade jag, sträckte på mig och min första tanke var gud vad skönt jag har sovit!! - igår natt var han förpassad till annat rum med sin hosta som höll mig vaken föregående natt...

De senaste turerna in i porrträsket går på temat "hjälplösa muskelknuttar". Manliga sådana. Jag känner mig äcklad över både honom och över mig själv som inte kan låta bli att snoka. Jag känner mig hjälplös för att jag inte vet hur jag ska nå honom i detta. Och arg för att jag tar på mig ett ansvar i detta. Och arg på mig själv för att jag inte vågar ställa mig själv de rätta frågorna eller agera på svaren som min magkänsla försöker signalera. Jag har en gång ställt mig frågan kan jag acceptera detta? Svaret är Nej! Och sagt att händer det igen blir jag tvungen att agera. Det är inte bara mitt ansvar att reda ut frågetecken mellan oss men samtidigt kan jag ju inte påstå att jag gör min del. Och samtidigt vet jag inte om jag vill. Jag vet varken ut eller in.

Det är i sådana här stunder jag tidigare druckit, för då far tankarna till andra platser och jag behöver inte ta något ansvar eller lyssna inåt längre... Jag vet idag att det inte hjälper och idag ska jag inte missbruka annat än den här godispåsen som strax är slut. Suck.

Adde
Juleskum

har nyss kommit till affären :-)
Vad säger din sponsor om dina tankar ? Att inte ta några stora omvälvande beslut första året brukar ju rekommenderas oss bara för att vi ska få en chans att hitta oss själva först. Jag inser känslan av att kanske känna sig åsidosatt av en sexmissbrukande man men jag kan också se din prioritering av din nykterhet och det känns väldigt bra.

Skänker dig styrkekramar och en önskan om att du får en till natt med skön sömn !

Stigsdotter
Ja du, juleskum...

...är en annan av makens favoriter, ska kanske köpa med mig en påse hem? Nej, ikväll ska jag faktiskt gå på ett möte, kanske ska jag dela med mig av dessa tankar där. Fast det är jobbigt att prata om, skämmigt på något sätt. Men det är bara tjejer på dessa fredagsmöten och det är bra.

Min sponsor säger ju såklart att skynda långsamt. Fast jag känner att jag vill vidare med mitt liv, jag är ju ingen ungdom längre :-O

Adde
Inboxar

dig på fb.

Tilde
En enkel styrkekram...

i stället...

vill.sluta
Önskar dig lycka till med ALLT!

StigsDotter.......

Tilde
Skulle så gärna vilja kunna råda dig bra

Detta är svårt och så individuellt. Så svårt att råda dig så jag inte sårar eller klampar fram, jag gjorde ett dumt försök förut men raderade och så tog jag en snabb promenad i runt, runt i kvarteren. Blir ledsen för din skull, du har gjort en rejäl resa för att komma till insikt och göra livet bra och din käraste hänger inte med på resan. Det kan bli så tydligt då, när man själv traskat på en bra bit att "hallåååå... är du med?" och när han inte har viljan att gå dig till mötes, ja vad göra? Svårt.
Jag tänker att dina framsteg har du lyckats oerhört bra med, du kommer att kunna ta beslut i detta också det kanske måste få ta sin tid bara. Du är ju klok Stigsdotter! Du KAN!

Hoppas mötet gav dig någon bra insikt, ibland får man svar även om man inte ställt frågan...
Kram Tilde

Dompa
Klampar på!

Skulle vilja hålla den fina förnuftiga ton som resten av "familjen". Men jag kan inte. Kanske för att jag är en pappa. Det är ofta unga vuxna/barn som arbetar i porrindustrin. Det äcklar mig att vuxna kan välja att sponsra det.

Porr är för mig som att läsa matrecept...ingen blir mätt/tillfredställ. Var är poängen?

Inte ändra ngt första året? Kan nog stämma på en del svaga själar. Nu ser jag inte dig som en svag själ Stigsdotter. Om gubben inte passar så lämna...eller be honom lämna så att du får tid för dig och döttrarna att skapa ett värdigt liv. Han tycks ju vara bra med barnen så det argumentet kanske når fram.

Att du snokar? Den biten är en piss i den stora oceanen. Karln är sjuk...att du vill hålla koll på hur långt det har gått är inte sjukt.

Tänk på dig själv. Känner du respekt för denna porrsurfare? Om inte...ja,ja du vet vad jag tycker.

Hoppas du hade ett bra möte och får vila lite i helgen. Förlåt om mina ord blev lite hårda men du är min människa och så här ska du inte ha det! Jag menar inte att du ska jubla över mitt budskap. Du kan få bli lite arg. "Vad menar gubbfan, vad vet han om mitt liv?". Bra...ta inte skit från mig och ta inte heller dumheter hemifrån. Kram och annat! /R

Villervalle
Det är väl inte så konstigt

att du inte mår bra i ett förhållande där din man föredrar att kolla på förnedrade män framför att ha en sund relation med dig. Detta är ju, som du säkert förstår, ohållbart i längden. Det vore kanske bra för er båda om han "kom ut" så ni kunde fokusera på ett nytt liv på olika håll. Man behöver ju inte bli bittra fiender för det utan kanske istället bättre föräldrar och kanske också goda vänner.

VV

mulletant
Medberoende till

en sexmissbrukare - är du det finaste syster? Dina rader ...

"Jag känner mig äcklad över både honom och över mig själv som inte kan låta bli att snoka. Jag känner mig hjälplös för att jag inte vet hur jag ska nå honom i detta. Och arg för att jag tar på mig ett ansvar i detta. Och arg på mig själv för att jag inte vågar ställa mig själv de rätta frågorna eller agera på svaren som min magkänsla försöker signalera. Jag har en gång ställt mig frågan kan jag acceptera detta? Svaret är Nej! Och sagt att händer det igen blir jag tvungen att agera. Det är inte bara mitt ansvar att reda ut frågetecken mellan oss men samtidigt kan jag ju inte påstå att jag gör min del. Och samtidigt vet jag inte om jag vill. Jag vet varken ut eller in."

... kunde lika gärna vara direkt kopierade från medberoendesidan här. Jag klistrar in en länk till Carina Bångs blogg för medberoende - en sidan som hjälpt mig att hålla min riktning.

http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Kanske sexmissbruk är än mer föraktat än annat missbruk? Åtminstone har jag förstått att sexbrottslingar har mycket låg status i fängelser. Lätt att förstå - jag har inte ord till försvar för sexuella handlingar som kränker/sårar/skadar andra. Inte ett ord till försvar för handlingen.

Men människan som gör detta behöver hjälp och hjälp finns - om han vill och vågar:
http://saasverige.se/
http://www.dn.se/livsstil/manga-ringer-om-sitt-sexmissbruk
http://ehdin.com/?id=933
http://www.unt.se/leva/att-leva-med-en-sexmissbrukare-697880.aspx

Du skriver "Det är inte bara mitt ansvar att reda ut frågetecken mellan oss men samtidigt kan jag ju inte påstå att jag gör min del." - i mina ögon har du verkligen "gjort" - du har tagit makten över ditt missbruk och därmed ditt liv!!! Du har haft modet och ansvaret att förändra för dig och för barnen. Var stolt!

Den dag du vet vad du vill ställer du ultimatum - antingen söker han hjälp eller så lämnar du. Hota inte innan du har klart och är klar att genomföra.

Styrke-syster-kramar! / mt

höst trollet
Precis som Tilde, passar jag

Precis som Tilde, passar jag på och lyfter fram lite trådar som förvunnit i röran denna morgon.
Ha en bra dag/ trollis

höst trollet
Tittar in lite snabbt denna

Tittar in lite snabbt denna söndagmorgon...
Dompa, har väl egentligen redan satt ord på mina tankar..
Funderar lite på om det är den gamla "skammen" som får oss att "inte välja"?
..Som får oss att inte vilja blotta oss i hur illa det är..
Du är modig Stigsdotter, som vågar utelämna en sån här bit. Skammen är inte din, men vi människor funger ju som så, att vi skäms mer för våra närmaste, än för våra egna misstag..
Altså gör vi allt för att dölja... T.o.m. för oss själva..
Du vet redan att du kommit till vägs ände, och att det bara är beslutet kvar.. Hoppet, ut i det okända..
Precis som för oss andra medberoende, förstår jag hur svårt det är att ta "hoppet", beslutet, som ändrar så mycket i våra liv..
Jag kan inte, lika lite som någon annan här på forumet, råda eller besluta åt dig, bara säga att jag förstår din vånda..
Kram trollis

mulletant
Att ta steget

ut i det okända... är svårt, som trollis skriver.
Jag hade en flash back igår mellan kl 15-16, kunde se hur det var för två år sen och talade med mannen om det. Skrev om det i min tråd på morgonen idag. Konstaterar att jag minns enskilda bilder som inte hänger ihop... så var det då och vägen till steget ut var lång.

Tack för att du så generöst delar med dig!
Önskar dig en fin dag! Kram / mtA

Stigsdotter
Tog med mig tanka...

...från mulletants tråd där Hösttrollet funderade över tystnad och skam. Att man väljer ord på guldvåg för att inte misstolkas. Att skam blir till knappar att trycka på, att outredda saker som inte vädras ut finns kvar därinne. Jag känner att där är så mycket som borde vädras ut! Hemma hos oss är kommunikationen bristfällig och vädring förekommer endast i affekt då mannen inte tycker om att "älta".

Jag uppskattar ärliga och tydliga råd! Jag ser er ju inte, ni kan tycka vad ni vill, jag kan inte skälla på er för det :-) även om jag betraktar er alla som riktiga vänner så ser vi inte varandra annat än det vi själva visar upp, vi kan inte slänga igen dörrar i ansiktet på varandra. Min nyfunna "riktiga" vän Maria42 presenterade mig ansikte mot ansikte i helgen några frågor och funderingar som fick mig att känna allt från ett kallt hål i magen, en ilska över det befängda men också en uppskattning inför det modiga och vad härligt det är att kunna säga ärligt vad man ser och hör utan att vara rädd för att trampa på tår!

Till Tilde vill jag bara säga att även om du tog bort dina ursprungliga rader så hjälpte du mig lite med de rader som blev kvar: att det jag skrev fick dig att skriva tillbaka, ta bort och sedan promenera runt, runt i kvarteret ledsen för min skull hjälper mig att se lite på mig själv "utifrån" - jag kan mycket väl tänka mig vad jag själv hade givit för råd!

Tänk att jag skulle bli en sån där som man ser och tänker "varför går hon inte bara!". Så blir min nästa tanke att nu överdriver jag allt, så farligt är det ju inte, vi slåss inte i alla fall. Och det är så lätt att lägga skulden på sig själv: nå hur rolig är jag då? Jag surar minsann ofta jag med! Jag har en orealistisk idé om hur det skall vara osv osv. Om någon skulle beskriva en situation som de inte trivs i för mig så skulle ju jag säga: nå men så gör något åt den då! vad väntar du på? döden? Egentligen räcker det väl med det - jag trivs inte alltså gör jag något åt situationen!

Tyvärr är inte livet svart eller vitt. Det är svårt att famla sig fram i det där dimgrå mörkret däremellan! Just nu vet jag verkligen inte vad jag vill, jag vet inte om jag vill få till en bra dialog, en lösning och en gemenskap med denne man. Mot slutet av veckan ska vi för första gången träffa en familjeterapeut. Tidigare har jag tänkt att jag VILL få detta att fungera och att jag är beredd att försöka men nu undrar jag om man måste veta vad man vill innan man kommer dit eller om man får hjälp med det där? Jag vet inte längre om jag vill, om det finns någonting kvar. Nu svamlar jag men det får stå här som en elegi över min velpottepersonlighet!

mulletant
Nejdå

man måste verkligen inte veta just nånting när man kommer till familjeterapeuten. Hoppas det blir bra. Såg du Par i terapi på TV? Ursäkta nu, jag kanske frågade redan... jag tyckte det var en så bra serie.
Kram till dig! / mt

Maria42
Du är inte velig

Du står inför ett stort beslut som rör flera personer, ett sådant beslut tar man inte i en handvändning. Oavsett vad beslutet blir så ska det kännas bra i hjärtat, vi är inte vana att känna efter utan mer bedöva våra känslor. Känn efter, gå på samtalet förutsättningslöst och se vad som kommer upp där. Känn efter igen, vad känns bäst för dig. Låt det ta den tid det tar, du behöver inte fatta ett snabbt beslut.
Hoppas ni får ett bra samtal, Kram!

Stigsdotter
Skynda långsamt!

Är nog bra! Det känns bara som om jag vill komma vidare. Nu! Men det gör jag tids nog, det får ta den tid det tar och jag ska känna efter riktigt ordentligt, det ska jag. Det är väl för att jag, som du säger Maria, tidigare varit bedövad och inte riktigt känt efter.

Tack för tipset om Par i terapi. Jag såg inte den tyvärr. Försökte se gamla avsnitt på SVTplay häromdagen efter att jag fått tips av en (manlig!) kollega som sa att den var mycket bra! "först tyckte jag den var jättelarvig" sa han, "men sen upptäckte jag att, nämen sådär brukar ju jag säga!". En annan (även det en manlig!) kollega tyckte mycket bättre om In treatment, som är en annan bra serie (som jag faktiskt sett). Vilka män jag har på mitt jobb :-)

höst trollet
Hej Stigsdotter!

Så mycket klokhet det finns i dig idag!(har du märkt det *ler*)
Vi ska ibland skynda långsamt, inte låta oss "stressas" till beslut..
Det ska kännas bra i magen..

Och du undersöker ju alla alternativ först..SMART!

Visst har du fantastiska kollegor ;-D

Morgonkram / trollis

Stigsdotter
Okoncentrerad

Usch, idag är ingen bra dag. På eftermiddagen ska vi gå första terapisamtalet. Om han kommer, har aldrig velat gå men nu bokade jag bara en tid och bad honom infinna sig. Jag hoppas det blir bra, att det är en vettig människa vi träffar och att jag skall vara stark när jag kommer dit. Just nu känner jag mig bara gråtfärdig men vill ju inte gå dit och sitta och böla :-(

Det känns som om det pågår en kamp inom mig. Den där lilla magkänslerösten som skriker NEJ som svar på frågan "vill du vakna upp med denna man resten av ditt liv?" trycks ned av en annan röst som säger att "ni kan arbeta på det, ni kan förändras!". Jag vet att jag håller på att förändras, jag vet att jag håller på att hitta tillbaka till mig själv nu när alkoholen inte bryter ned mig. Men jag vet inte om jag vill förändras med honom. Det skulle kännas lite som om allt det dåliga har varit mitt fel - om bara inte jag hade druckit så hade vårt liv varit bättre. Och nu när jag slutar dricka så blir allt så bra, då förändras han också till det bättre. Är allt bara mitt fel då?

höst trollet
Tittar in med en hög styrkekramar,

till dig oxå, Stigdotter!
Visst är det lite larvigt, att när man väl står där och har fått sin samtalstid, så blir man lite tvehågsen.. Ett litet, "jag kanske överdriver i alla fall" smyger sig in..

Nej, om så är fallet, GLÖM det! Får du med mannen så är det BRA, får du inte så gå SJÄLV!
Om han är minsta intresserad av att ge ert förhållande en chans, så ska han ta denna!
För läser jag mellan raderna, så är det sista halmstået du räcker ut..

Vill han inte, så får du nog inse, att han kanske inte vill fortsätta längre..?
För det måste väl ha gått upp för honom att du inte trivs?

Det betyder kanske inget omedelbart uppbrott, men jag anar att det inte är långt bort om ni inte vill vara ett vi längre (och till ett VI, krävs 2 personer)

Det går inte att bara titta tillbaks och titta på fel (vems, varför etc) DET löser ingenting i NUET!

Det är bra att titta på problemet, men inte sitta och klappa om det som ett gosedjur, för då kommer man inte vidare..

Jag tror att ni måste få hjälp, för att gå åt samma håll igen.. Vill han inte, så kan du inte göra så mycket åt det (bara sluta erbjuda "hotell-boende" av "snällhet")

Kanske Stigsdotter, är det du som får lov att släppa taget...

Jag önskar dig all lycka med samtalet. Hoppas verkligen att det är början på något konstruktivt!

kram Trollis

Tilde
Du kommer lyckas i ett val

Du kommer lyckas i ett val som blir ett gott val för dig... kanske tar lite tid, men jag tror det blir bra att få gå i samtal. Ibland behöver man lite ledljus i mörkret.
...styrka till dig

Vi följs...

Sidor