Varit inne och kollat runt en liten tid, nu ska jag skriva själv också. Känns ovant att inse och beskriva att det varit en tid av tröst i vinet. Det är skämmit och fult i min värld att dricka för att läka sorg och smärta, men det är ju ett mänskligt fenomen och det är just vad jag gjort under en tid som kanske består av år. När glasen vin började att övergå i att tygla och döva sorg och smärta vet jag inte. Jag inbillar mig att jag drack mitt goda vin på ett annat sätt för några år sedan men kanske inte ens det är sanningen.

Jag dricker inte vansinnesmycket. Det är mera den belöning som vinet utgör och som många av er beskrivit här, som för mig är ett tecken på att det inte är ok. Det är liksom svagt att falla för alkohol och göra den till sin vän eller något tröstande, dövande... men vi är ju många som faller.

Jag tycker ni är många här som kommit till insikt och verkar så starka, det är skönt och jag känner igen mig i mångas beskrivning av hur naturen börjar betyda mycket, en lång vandring i skogen eller att sitta vid vatten i tystnaden.

En händelse som inträffat i mitt liv för en tid sedan har gjort att jag faktiskt vaknat upp ur min "slummer", en obehaglig händelse som jag inte ännu kan ta upp här men som både kom som en smocka rakt i mitt "duktiga" jag och som ett nödvändigt uppvaknande för det är massor i mitt liv som varit tokigt de senaste åren.

Utåt sett är jag en välfungerande (usch vilket uttryck) "duktig" (usch för det också) människa som klarar mer än de flesta utåt sett, men inuti är jag ofta en liten flicka som stretar på bara för att jag måste, annars rasar ju precis allt samman. Ett korthus har jag byggt mig och tappat bort mitt inre på något sätt. Det är ju för sjutton nu jag måste ta fram mitt "själv" igen... ett nygammalt "själv" kanske, den som får vara sårbar och be om hjälp ibland, inte klara allt så jäkla galant själv jämt.

Var börjar man? Jo lite har jag fattat... ett steg i taget...

Jag tycker om att läsa runt här. Många kloka tankar och mycket positiv anda. Vilken skön stämning här inne, det är fint det. Jag vill också hitta tillbaka, hitta rätt... tappade bort mig någonstans på vägen./Tilde

på måste få komma ut så skriv ner det här eller kanske om du söker dig till nån som du kan lasta av dig tillsammans med. Kommer inte ihåg riktigt hur det var med dig och AA ?

Tilde

Läser i min "dagbok". Det går upp och det går ner. Har hänt vid två tillfälle tror jag (sen jag tog tag i mig)att jag provat att dricka ett eller två glas vin, vilket inte gått. Det har blivit mer vilket gör att jag MÅR DÅLIGT efteråt. Vid ett tillfälle hade jag ett glas vin hemma, gott och bra. Men bättre att vara utan helt då det ju inte funkar, jag har ju inte kontroll på det här.

Det är känsligast när jag är ledsen eller arg. Göra annat då det är som känsligast.
Gråta bättre än att dricka vin.
Prata, eller skriva här bättre.
Springa, dansa,
Jag är bra på det för det mesta men inte alltid. Har det ju för fasen i mitt grundtänk.
När började "det andra tänket, flykten"? Fem år sen. Jag ska börja där.
Också sömnsvårigheterna började där.
Jag har satt upp för stora mål. EN DAG I TAGET BÄTTRE.

Tilde

Vill våga visa mig svag, inte vara så fruktansvärt "duktig". Det är ett problem för mig att jag inte vågar visa min svaghet.
Ok jag kan ju få vara "duktig" på något :) kanske jag är duktig på att motivera mig att springa, träna hålla mig i trim... men jag skulle tycka det vore så mycket skönare om jag inte behövde känna att jag måste vara så "duktig, präktig, klara allt i livet..." Det går liksom inte ihop det här. Jag slås i bitar av mina egna krav på mig själv. Givetvis är det skönt att lindra alla krav o måsten med för mycket vin.
Så har det sett ut i några år.
Ändring.
Många här har kommit till insikt, och det verkar nog handla om det här ganska ofta.

Ge mig råd, jag behöver det.

MissH

Åh, jag önskar så att jag kunde ge dig råd men jag vet knappt själv hur man gör... Just nu sitter jag och tvingar mig själv att INTE städa hela lägenheten inför svärföräldrarnas besök. Bara för att liksom se vad som händer. För sätter jag igång kommer jag vara stressad och irriterad när dom kommer, då blir deras besök ett jobbigt inslag och det vill jag inte. Och jag tror inte att dom kommer vända i dörren bara för att mina väskor står ouppackade i hallen eller för att det ligger kläder lite här och var. Men visst är det svårt.

Men du vet ju att du har problem och verkar ha kommit till insikt med varför du dricker vin och att det inte är bra. Det är ju ett framsteg! Jag insåg det också, och började liksom känna efter, hela tiden. Försöka identifiera känslan när den kommer, varför blir jag orolig och stressad, vad är det jag måste bevisa? Vad är det du grubblar på när du inte kan sova? Är det tankar du trycker undan under dagen?

Sänder en styrkekram!

Hermine

....jo, även jag känner igen det. Lite tror jag att det är ett typiskt kvinnosyndrom att klara allt, rädda upp situationer och leva – utåt sett – ett stabilt liv. Bekymmerslöst och att få sova ordentligt. I början av mina nya dagar här sov även jag väldigt dåligt och vaknade varannan timme. Tankarna snurrade runt, runt, runt... men numera är sömnen mycket bättre.

Att ställa för stora krav på sig själv kan man nog göra bitvis, men det måste även finnas perioder av lugn.

Kram!

/H

Stigsdotter

Visst är det typiskt för sådana som hamnar i ett alkoholmissbruk, man ska vara så duktig hela tiden. MissH har många bra tips tycker jag, stanna upp och känn efter. Vad är viktigt just nu. Räcker det att vara lite duktig? Städa innan besök? Skit i storstädningen, fixa toaletterna och plocka undan i hallen bara - good enough!

Man kan fundera över om en viss sak är bra för mig och min nykterhet också.

Sömnproblem tror jag ofta är att tankar snurrar för mycket i huvudet. Jag försöker göra så här när det händer: kan jag göra någonting åt detta nu? Om svaret är ja, då gör jag det. Om svaret är nej, ja då är det ju bara att sova. Eventuellt skriver jag upp tanken så slipper jag oroa mig för att glömma.

Vet du vad en gudsburk är? Det är ett tips jag fått, man kan strunta i gud om man vill bara anamma själva principen. Man tar en burk, skriver upp sitt problem på en lapp, lägger lappen i burken och överlämnar det hela att ordna till gud eller nåt. Nu när jag skrev detta kom jag på att detta ju är samma som de små "Guatemalan worry people" jag fick en gång, en liten ask med pyttesmå dockor i. Det låg en bruksanvisning med där det stod att man skulle viska sina bekymmer till de små sedan lägga dem under kudden så tog de hand om allt. Det funkar faktiskt (hmm... ska gå hem och se vart jag lagt mina worry people) Kram

Tilde

för bra tankar!

Miss H, bra sista stycket där, ska tänka på det...
Grubblar, det konstiga är att jag grubblar inte längre på kvällarna. Tankar ja men inte riktigt grubbel. Vaknar faktiskt ofta med en ångestkänsla då jag just somnat till och är vips klarvaken. Lite åt ångesthållet tror jag... Jag HAR grubblat mkt förut, har haft svårigheter som liksom blev en del av mitt liv, vande mig vid att de fanns.
Men nu är det så att faktiskt, de problemen är borta men själv har jag inte hängt med i problemminskningen, så i mig... på kvällen när jag just somnat finns den där gamla oron lagrad i mig och poppar upp. Just den oron var fin att döva med vin ;) men det vill jag inte nu.
Nu har jag identifierat den här oron
och den ska förminskas lite för varje gång jag tänker det här! För det här var bra tänkt :))
Tack för hjälpen!

Städ och sånt har jag noll krav på mig själv... får va stökigt. Jag tror annars precis som ni skriver att det är en typisk duktighetsfälla.
Duktigheten som sätter sig i halsen på mig, består mer i att vara "bra" människa... smart, tillräcklig i alla lägen, säja rätt, göra rätt, vara rätt, vara fräsch, vara god, sköta jobbet mycket bra osv...

Finns det ingen bra litteratur hur man jobbar bort sådana här olater som hoppat på en redan som liten unge troligen?

Ska se vad jag kan skaffa mig för småfolk som jag kan lägga över bekymmer o tankar på, Stigsdotter. Bra ide.

Tilde

Jag har varit på en resa sedan sist. Veckovis utan vin och utan ångest, den bästa tiden. Vid några tillfällen återigen provat dricka vin, för att det är så mysigt med det där glaset vin i kvällningen. Kanske går det bra ibland och är verkligen så där mysigt som det kunde vara förut, för några år sedan.
Har nu sedan några dagar förstått precis hur det hänger ihop med mig. Då jag börjar dricka vin sätts en spiral igång, ett plötsligt behov av att döva en oro/ångest. Jag måste döva oron nästa kväll igen o så nästa... Den mysigheten med vinet är ju det onda som skapar min inre oro, en oro som sedan är ganska svår att bli av med. Onödig oro skapas av mig själv som jag ser det nu. Jag gjorde det igen...

Jag har precis som de flesta andra, saker som gör ont i livet, som är ganska tunga. Till stor del består min oro av gamla bekymmer som faktiskt är över o förbi (eller förändrade i alla fall) på ena eller andra sättet, men jag har på något sätt levt kvar i dem, inte kunnat kravla mig upp ovanför kanten och tittat ut. Nu måste jag upp och se vad som finns där och inte gräva i gammalt som jag o andra med mig faktiskt fixat.
Tog min ork slut när jag löst saker o ting? Varför kunde jag inte njuta av resultatet? Kanske är det så, nåt slags utmattningssyndrom... spelar ingen roll kanske vad det var.

Nu ska jag vidare, se det som är bra o göra det bästa av det som går att göra något åt.

Så idag har jag bestämt mig, nu är det total nykterhet som gäller. En dag i taget.
Tilde

Vinter i min t…

Hej Tilde,

Det har varit precis detsamma för mig. Mitt okontrollerade drickande började på allvar efter att jag tagit mig igenom en hel del väldigt tunga händelser. När allt var över! Jag tror att så länge man är inne i det där jobbiga så är man väldigt stark hela tiden för att man måste, då hinner man inte känna sorgen utan måste bita ihop och kämpa.

Efteråt kommer känslorna som har varit där hela tiden men inte fått ta utrymme eftersom man var tvungen att "kriga färdigt" först. Jag har tänkt många gånger att det är märkligt att jag tyckte mig må bättre när jag befann mig mitt i det där kaoset. Att jag var starkare, friskare, piggare och mer klartänkt. Jag kan återuppleva den känslan när jag hamnar i en svår situation, har ett problem att lösa.

Men man blir väldigt trött av att kriga också och förr eller senare behöver man känna känslorna och läka. Det var där det brast för mig, jag hade inte förmåga att ta hand om mig under tiden som följde efteråt. När alla efterverkningar skulle bearbetas och tas om hand. Då började mitt drickande eskalera istället.

När jag drack vågade jag känna många av de jobbiga känslorna, men de förblev ouppklarade ändå - de blev bara marinerade i alkohol istället.

Jag försöker också hitta en glädje och stolthet i det jag de facto har tagit mig igenom, istället för att leva kvar i någon slags ständig beredskap av gammal vana.

Tilde

att man blir trött av att kriga som "Vinter i min trädgård" skriver till mig. Det där namnet är så vackert... jag blir glad av det. Tänker att vintern ska bli en bra tid i år. Vanligtvis fasar jag för vintern o kylan men nu finner jag nån slags tröst i att det ska bli höst o vinter, mörka kvällar och frisk luft. Behöver läka mig och tvinga mig att bara ta dagarna för vad de är, inte prestera så mycket, kanske också tillåta mig att vara ledsen.

Känner mig ju trött, ledsen, inte mycket ork, men känner nästan skam över att jag inte är nöjd då ju saker o ting faktiskt är ganska ok. Vad är det med mig?

Varför blir det nu ett tomrum och orkeslöst när jag äntligen kan simma fritt... Sedan i våras har jag betat av moment efter moment för att komma fram till livsnödvändigt mål, verkligen kämpat. Jag har kännt mig som jag varit fastbunden och med nöd o näppe orkat hålla huvudet ovanför vattenytan. Nu, när vattnet ligger öppet och mina ben och armar är fria orkar jag knappt känna glädjen över det ens.
Usch vilket gnäll...
Hur som haver, jag får en så stor tröst av att läsa alla inlägg här på forumet, jag läser nästan varje dag nu och följer alla. Det ger styrka. Tack alla. Hur i hela världen kan det finnas så många kloka samlade på ett ställe :)

höst trollet

Allt är faktiskt ok!
Jag läser att du är en "duktig" personlighet (missförstå mig rätt) och då känner man sig missnöjd, när man inte "kämpar"..
Ta det bara lugnt, inget är fel, det är bara ANNORLUNDA!
Om du börjar med att försöka intala dig själv att saker är annorlunda, så är det så småningom lättare att acceptera att det inte behöver betyda att det är fel..
Fast jag tror att jag förstår känslan.. Som en vääääldigt utänjd gummisnodd, som suttit fast. När det släpper, så finns det liksom ingen "spänst" kvar.. (ett sorts antiklimax)
Idag har jag faktiskt tillåtit mig att sitta kvar i morgonrocken (hade varit fullständigt otänkbart för en kontollfreak som mig förut) och bara vara eftersom jag är ledig..
Första tanken var, tänk om någon ringer på dörren och ser att jag inte är "uppe"?
Sedan kom jag på att det inte hade någon som helst betydelse...
Jag kunde ju komma direkt från duschen, vara sjuk, eller ha sovmorgon efter att ha jobbat natt?
För min del, handlade det helt om vilken bild av mig själv jag hade..(dvs. vilken bild jag ville att andra skulle se)
Nu har jag bestämt mig för att strunta i bilder, för jag orkar inte ljuga och gömma mig för mig själv längre..
Ta det lugn, ha en"göra-ingenting-dag"! Ta hand om dig själv så gott du förmår. Sov, läs, ja, vad som än dyker upp, utan tanke på att du måste prestera något!
kram trollet!

Stigsdotter

...är så skönt! Just det där att strunta i vad som skulle hända om någon ringer på dörren när jag har morgonrock på mig. So what? Att inte göra en massa saker bara för att... Jag är en sådan som måste göra alla måsten först innan jag får göra det jag vill göra. Vilket såklart ofta leder till att det antingen inte finns någon tid kvar eller så finns det ingen energi kvar (eller så har solen gått ned, ofta handlar det om att sätta sig med en bok i solstolen, ska bara först och sen är det för sent).

Att vara duktig handlar ofta om att vara på väg någon annanstans än att bara vara. Här. Och nu. Det är egentligen den enda stunden jag har att förfoga över: det som varit kan jag inte ändra på och det som kommer sen, det är ju då det...

Kram på er!

Läser era inlägg och det är så det är, ena dagen rastlös och full av energi andra dagen bara trååååkigt. Men då tänker jag igen på det Jonas Inde sa i Jonas löfte på att kapitulera. Jag tror att detta är något att fundera på och kanske försöka förstå. Det är ju väldigt stort detta, men en början till min tanke är att det kanske bara är att kapitulera vad gäller duktigheten oxå. Jag menar ge upp den och se vad som händer.... En fånig och flummig tanke som jag har är att jag tycker ju inte att jag ser ut som jag känner mig, jag är liksom lite småsöt, ljus och mullig men känner mig som en mörk, mager och "levd" människa. Så när jag möter mitt ansikte stämmer det liksom inte... Men då kanske det bara är att kapitulera, det är så jag ser ut, men det är ju i mitt inre jag finns och lever. Hoppas någon förstår detta flummiga men jag skriver samtidigt som tanken tar form.

skrivit det förut.....men : Jag blev glad att Jonas beskrev sin morgon på samma sätt som jag "predikat" här genom åren. Det underlättar så mycket om jag tar mitt beslut varje morgon om att just idag ska jag inte dricka oavsett vad som än händer.

Och att jag inte ska ta det första glaset. Också som Jonas beskriver så bra : Det är bara det första glaset jag bestämmer över. Efter det glaset så tar sjukdomen över helt.

Jag tyckte att jag såg hyfsad ut när jag kom in på behandlingen men jag har fått beskrivet för mig hur verkligheten var. Askgrå hy och väldigt trötta ögon, axlar i höjd med naveln och obefintligt leende. Jag hade en förmåga att ljuga för mig själv även där.

Just idag är det skillnad på mitt liv :-))

Tilde

är det som gäller nu. Jag har tagit tag i min sömn... den som jäklas med att lysa med sin frånvaro. Så jag beställde en kurs, en sömnkurs. Denna veckans rekommendation till mig var väldigt få timmar i sängen och så blev jag då liggandes i en o en halv timme alldeles klarvaken fast mina sovtimmar var planerade sent, somnade runt tre i natt. Upp o hoppa var 20:e min och sedan nytt försök. Men skam den som ger sig. Jag längtar verkligen efter att få in en normal sömnrytm och tänker kämpa på med detta även om ögonen blir grusiga om dagen.

Tycker ju om att ha utmaningar o detta är en lagom sådan just nu. Har ju fått mycket tid till reflektion nu när jag verkligen märkt att mina krig är över, jag behöver inte kämpa med näbbar o klor... Det har blivit stiltje
och ett tomrum...
Jag har haft dagar fria från stora handlingar nu,
tillåtit känsla av sorg, ensamhet o tomhet

och just nu känns det bra...

Tilde

Detta inlägg av Fredde:s vill jag ha och läsa ibland. Lånade det, hoppas det är ok :)

"Jag tror inte det är alkoholen som sådan som egentligen upptar ens tankekraft, det är bara där tanken automatiskt hamnar.

Kraften kommer från att fly från något, för att bli av med tristess, bli av med ensamhet, stress, eller vad man nu upplever i livet.

En patenterad lösningar har ju varit alkohol i hela livet, och då faller tanken naturligt på den väl "fungerande" lösningen tror jag.

Så, för att slippa tankar på alkohol så behöver man nog möta sin andra demoner, på riktigt hitta sig själv, lösningarna på det som känns oroligt, att uppskatta nuet.

Jag tror hjärnan lurar oss att det är alkoholen som är huvudrollsinnehavare, alkoholen råkade nog bara finnas till hands"

Ja nu finns det tid för mig att stämma träff med mina andra demoner, det har lossnat, tror jag är på rätt väg nu.
Hitta tillbaka till livsglädjen
till de små njutningarna
att se nuet med friska ögon...

Tilde

men skönt att ta itu med sömnproblemen, det var ju ofta för att dämpa dem som det satt fint med vin. Lullade in i sömnen på konstgjord väg kan jag tycka nu.
Nu sover jag väldigt lite men försöker få timmarna av sömn koncentrerat och inte utspritt över nattens alla timmar. Mår riktigt bra de tidiga nattimmarna då jag ju inte "får" gå lägga mig efter vad jag lärt mig. Grejar, läser, kollar lite tv, har plötsigt en massa skön tid... och det sista jag vill ha de där vakna nattliga timmarna är konstigt nog vin.

Just nu,,, har jag inte känslan av att vilja dricka vin, när den kommer ska jag försöka minnas denna känsla av att ha byggt upp "många-dagars-utan-vin-känsla" för den är skön, upprensat i huvud o kropp. Den känslan kom utan att jag tvingade mig till den förstår jag nu. Ersatt vin med annat... Just nu passade det med en sömnkurs :)

Känner mig lite gladare också tomheten inte lika akut...

Kom på för några dagar sedan att jag "tagit bort" två små (som jag trodde oviktiga i sammanhanget) "ritualer" som faktiskt per automatik hörde ihop med de där ensamma-mys-vin-kvällarna... Det var tex något jag köpte med mig hem när jag köpte vin... en skraplott, en påse ostbågar, en hyrfilm, en paket cig, ja jag tror det kan vara vad som helst olika för alla... för mig var det alltså en skraplott :) det låter löjligt jag vet men det var ett mönster... en enda skraplott o vin. Det låter sorgligt :( Vin o en skraplott istället för att prata med en kompis (kunde ju inte svara i telefon när jag druckit vin) eller åka till någon, inte träffa särbon dessa kvällar, inte heller ringa honom, inte kunde jag gå o träna morgonen efter, det var mycket som blev omöjligt.

Men ändå, som många uttrycker här... man klarade det bra och visste hur det skulle fixas så man sopade igen alla spår, det var där energin gick och man höll skenet uppe. Man upprättade en speciell rutt med karta och kompass så att man skulle klara sig förbi alla hinder med vinet i sikte...
Inte undra på att det blir tomt... spänningsmomenten (låter ju inte så spännande nu i klart ljus)i att leva sitt hemliga liv tog ju all energi och mycket tid till återhämtning.

Vi skapar oss våra liv och vi kan hjälpa varandra på vägen...
Är så glad jag har hittat hit!

Vinter i min t…

Tilde

Visst är det sorgligt nu i efterhand att det fanns en viss spänning i det hela. Skrev i någon tråd någonstans om en liknande känsla, att leva "on the edge", som en hemlig vinagent ungefär. Samtidigt vara beredd på att stå stark och orubblig om man skulle bli avslöjad, beredd att hålla ett rungande försvarstal, beväpnad till tänderna med ursäkter. Din beskrivning om den speciella rutten med karta och kompass är klockren. En väldigt ensam orienterare har man varit, en självvalt ensam hemlig agent med rätt att dricka!

Jag hade också små saker som jag köpte med vinet för den extra "mysfaktorn". Böcker som aldrig blev lästa (eller så kom jag inte ihåg dagen efter vad jag läst), magasin (samma sak där), lotter ibland här med!, Spa-produkter (för jag skulle ta ett bad och lyxa med ett glas vin, hände ofta eller..? näe).

Också glad att jag hittade hit.

Kram till dig och lycka till med sömnen, berätta hur det går!