Tisdagskväll... Imorgon har jag varit nykter i en vecka (om jag inte kladdar till det inatt vill säga) och har faktiskt inget direkt sug alls idag. Lite darrig och nervig, magen krånglar (ågren kanske?), makalösa svettningar ett par nätter och en rastlöshet som en galopphäst i boxen innan start...MEN OCKSÅ:

Jag har träffat mig själv de här senaste dagarna - Goddag, goddag, trevligt att se dig igen! Trodde du hade emigrerat till okänt land?! Surrealistiskt och intressant, minst sagt. Tycker faktiskt ändå rätt mycket bättre om den här versionen av mig själv, nervig och svettig, men ändå: Nykter!

Jag har följt så många av Er andra härinne så länge nu; Berra (of course), Dompa, Mulletanten, Adde, för att nu nämna några, vars berättelser ur den brutala alkoholverkligheten har hjälpt mig att sakta, ja jag e väl lite korkad, men ändå säkert inse att -Fortsätter du så här så har du snart supit bort allting och du kommer inte ens att fatta varför förrän det är "long gone", pal.

Så nu sitter jag här alltså och lyssnar på min minste pågs hostningar i rummet intill, ackompanjerade av Lilla Spöket Laban som snurrar på i spelaren. Den andre har jag krammat hårt och länge när jag bar in vatten till honom och jag har talat om för båda att jag älskar dem så mycket att det inte är klokt. Det har jag även bedyrat för min alldeles bästa fru som tjattrar på med bästa kompisen i telefon i TV-soffan.

Och jag tänker givetvis: Så nära det var, och ÄR, att allt detta vardagsliv, som jag nu undan för undan för varje dag upptäcker är så viktigt för mig, hade/kan försvinna för att aldrig mer återvända.

Men allting finns kvar här för mig, än så länge, allt beroende av hur jag klarar av att hantera nykterheten, som ju verkligen är NY-kterhet! En vecka är bara ett andetag men ändå en evighet.

Jag vet vad jag vill och jag kommer att kämpa för mig själv och för de mina och jag hoppas att jag kan få lite hjälp härinne på forumet att jaga fram lite extra styrka när min egen inte riktigt räcker till. God afton alla medmänniskor! NyMan har hoppat upp på vagnen och jag hoppas vi får en spännande resa tillsammans!

NyMan

Nästan lite märkligt med denna återfunna kreativitet. Kul att den leder till någon form av resultat. Nytt sen igår. La sista handen vid den under middagsbrejket. Håll till godo, ni som orkar läsa. Jag slänger ut bäbisen här bland mina människor och hoppas ni tar väl hand om den.

"Nakna För Varann"

Är det inte dags att vi pratar med varann?
Har stått och tittat här hela kvällen nu
Du ser ut att ha ditt vilda kvar, min vän
Som om du tagit värsta smällen nu

Och medan lanternorna brinner allt klarare i viken,
där vi kan höra elverkets sus inifrån fabriken,
Ser dessa irrande ögon ifrån nattrafiken,
Tar jag prövande din hand…

En enda blick - Ett andetag

En annan kvinna - Ett helt nytt jag

Ett litet stick - Ett djupt svart sår

Du håller för det så gott det går

Men jag kan se i dina ögon att det är rädsla som du känner

Och vi vet att du och jag kan aldrig bara vara vänner

För vi känner våra hjärtan, hur de sprakar och spänner

När vi vågar vara nakna för varann…

Ingen människa är gjord för ett sådant liv
Insnärjd i cynisk ovärdighet
Där ensamheten skriver lag på din själ
Eller byts mot en förstenad tvåsamhet
Du stryker det korpsvarta håret mjukt ifrån pannan
Och säger: Allt är svårare nu, jag är en annan
Men när nu vinet för alltid har sinat i kannan
Kan vi kanske leva med varann?..

En enda blick - Ett andetag…

Tystnad och skuld på en pir vid ett litet hav
Med kontinenten ett par brolängder bort
Hand i hand, men så skräckslagna ändå
För att vi ser, vi är av samma sort
Och fast vi vet att vi behöver värmen nu i natten,
Nåt som stannar längre än de skylande skratten,
Nån som guidar oss i dessa farliga vatten,
Så har vi svårt att nå varann…

En enda blick - Ett andetag…

Tisdagskramar från NM!

Dompa

Snyggt jobbat. Jag kan nästan "se" dig och frugan där ni står lite darrande i fönstret och tittar ut över Danmark (?). Funderandes på "vad hände?" I vanlig ordning läser jag in precis vad som helst i texten. Men så får det vara. Spelar du ngt också? Du skrev ju om den förra texten att musiken var klar...så jag gissar att du kan hantera ngt instrument. (vilket i mina ögon slår dålig spanska :-)) Ja, visst är det mkt som man orkar/kan/vill när det stora A har plockats bort ur ekvationen. Även om dagarna ibland känns helt överfulla...så finns det där. Den där lilla extra energin som gör att man känner att nu "lever jag...på riktigt". Ha det gött (Villervalles ord) idag. /R

NyMan

och blivit musikrescensent istället (även om du nu inte har hört musiken till någon av dessa låtar, får väl komma vid något senare tillfälle på något sätt...)!

Dina bilder stämmer delvis väldigt bra in på känslorna jag har fått när jag gjort låtarna. Och visst finns det en del verklighetsförankrat i dem, men även saker som baseras på känslor och tankar. Jag gör mentala bilder av känslor rätt ofta när jag knåpar med texterna, för det är ju ofta en känsla som jag vill förmedla, främst för mig själv (terapi?) men det är ju kul om det kan frammana bilder och känslor hos andra som läser texterna eller hör låtarna.

Hanterar ett instrument? Ja, jag spelar väl hyfsad gitarr, är absolut ingen fingerfärdig sologitarrist, och det är främst gitarren jag använder när jag skriver. Har dessutom spelat piano när jag var yngre, så jag är väl halvhyfsad på det med, även om jag knappt spelar alls nuförtiden. Sedan har jag sjungit i hela mitt liv och sjungit som trubadur och i band sedan 20-årsåldern. Musik och idrott har varit mina passioner hela livet, kommer från en sådan familj. Att sedan ett alkoholmissbruk kom emellan och kraftigt dämpade dessa intressen (ja, dricka kan ju också vara en hobby...) är något som jag försöker rätta till nu. Nu när jag återigen märker vad jag brinner för och vad jag tycker tänder livsanden i mig.

Har nu varit nykter i en dryg månad och jag upplever att jag lever ett helt annat liv nu! Alkoholsug? Javisst, lite grand ibland, men det är mest illusionen om att det var så jävla mysigt och trevligt att umgås under "the influence of..." som tänder den lampan och, visst, det var jäkligt trevligt, tills allt började spåra ur. Det brukar gå rätt kvickt att släcka den lampan igen. Jag är fortsatt evinnerligt tacksam över att jag SLIPPER dricka, för då blir jag, i alla fal i mina egna ögon, en bättre människa, i alla hänseenden.

Jaha, mer jobb väntar. Ta hand om Er själva, Era nära och varandra så hörs vi snart igen!/NM

NyMan

Jag sörjer min trasiga, olyckliga och sjuka far varje dag. Fast han finns kvar i livet, så lever han inte. Psykiskt sjuk och fråntagen och dränerad på all form av livslust och mening framhärdar han, utan några förhoppningar att det ska vända och ljusna.
Min pappa var en bra pappa och en härlig farfar till min äldste son, innan sjukdomen grabbade tag i honom med okuvlig obarmhärtighet.
Nu är det som ett spöke sakta växer fram. Han blir på något sätt alltmer genomskinlig och rösten mer och mer spöklik.
Jag skulla vilja prata med honom om vårt liv tillsammans, om hans eget liv, hans allra innersta drömmar och visioner och om hur han blev den han var/är.

Pappa har missbrukat både det alkohol och mediciner, så min historia är väl lika typisk som andras härinne; vet var generna kommer ifrån. Dock älskade alltid sitt jobb och hade alltid många kreativa bollar i luften. Han var mycket omtyckt och, får jag nog säga, duktig på det han gjorde, så det räddade honom länge att leva ett aktivt och energiskt liv.
När han slutade jobba tog det ungefär ett år innan livsluften liksom gick ur honom och det som var han liksom började sjunka längre och längre in i sin egen krökta kropp. Själen slukades av mörkret långt därinne. Givetvis drog ju problemen igång med överdosering av både medicin och alkohol, gärna en blandnig, och det hjälper ju aldrig upp det hela.

Jag känner det där mörkret, vet att det finns i mig också sedan flera generationer, men jag har bestämt mig för att inte fly ifrån det, utan försöka möta det utan rädsla. Jag ber (faktiskt på riktigt!) att mina barn ska ha lättare sinnen och om de inte har det, att ha modet att möta demonerna med ett avväpnande leende.
Det jag vet att de INTE behöver är en självmedicinerande far som är skiträdd för det svarta & obehagliga, det svåra & jobbiga, det tunga & oförutsägbara, livet & DÖDEN...
Jag vill inte heller vara "en liten lort" (tack Skorpan för den) som krammar mina barn godnatt med en vinindränkt andedräkt, för att jag inte pallar att möta det RIKTIGA LIVET!... där faktiskt barn ibland dör ifrån sina föräldrar, utan att man kan göra något och utan att det är någons fel.
Jag har hört ångestskriken ifrån de kvarlämnade föräldrarna på barnonkologen, när deras barns ande lämnar, så jag vet hur outhärdlig smärta och ogreppbar sorg och livsångest hörs. Det ljudet söker upp mig ibland på nätterna...

Men jag vill vara på RIKTIGT... och då finns allt kvar här för mig: Ljuset & Mörkret, Sorgen & Glädjen, Skratten & Gråten, Det Ljuva & Det Bittra, Livet & Döden.. ja, jag vet att listan kan göras lång, men det är ju så:

Den ena existerar inte utan den andre! De är beroende av varandra! Och väljer man att döva den ena med någon form av själsinpackande bromsmedicin, så följer den andra med i svepet. Jag har provat det alltför länge och nu är jag färdig med det, förhoppningsvis. Jag ska i alla fall göra mitt bästa att leva mitt liv TILLSAMMANS med mina människor och inte bredvid dem och försöka göra det här och nu utan rädsla. Se, det var en riktig utmaning.! Kommer nog att ta resten av livet...

Maria42

Men vilket liv det blir, fyllt av olika känslor, levande istället för det du så fantastiskt bra beskrev.
Vad synd att din far inte får uppleva livet som du gör, men det är hans val och du gör ett annat val.
Tack, för en fin beskrivning av hur det kan vara.
Kram!

En fantastisk beskrivning av livet ... Tack NM för den.

Ljuset & Mörkret, Sorgen & Glädjen, Skratten & Gråten, Det Ljuva & Det Bittra, Livet & Döden.
Den ena existerar inte utan den andre - så är det och bara. Det är verkligt och på riktigt.
Orden och insikten vrider om ett varv djupt där inne. Jag har i mitt arbete mött det du beskriver både om din far och när anden lämnar kroppen. Att besluta sig för att möta livet i hela dess vidd tillsammans med de som finns nära är nog det finaste sätt jag kan tänka mig att tacka ja till livet som den gåva det är. Tack för att du delar.

Tillsammans är ett fint ord och ett gott tillstånd. Tove Jansson & Erna Tauro (mest kända för Höstvisa) har gjort en sång som heter just Tillsammans. Jag har skrivit texten i min tidigare tråd där jag skrivit in en del av mina närmaste dikter & texter. Måste söka fram den och klistrar in

Vi går runt, vi går runt om varandra och dagarna vandrar med oss.
Vi vet ingenting alls om varandra och vad vet de andra om oss?
Vi vet inte vad tystnaden gömmer, var de förlorade vännerna finns.
Vi är rädda för allt som vi glömmer och hoppas på allt som vi minns.

Vi söker och finner väl ständigt
och det är ju många som tror
att vägen blir längre och längre
till den plats där de lyckliga bor…

Kom till mig och låt oss tillsammans försöka att tro och förstå
att all världens vind är densamma men varmare om man är två.

Låt oss göra en måne av silver och en underbar krona av guld
och ett drama med rytande lejon och ett tåg – för effektens skull!
Det är mera än låtsas och leka för du kan vara alldeles viss
om att riktiga rosor är bleka mot en handmålad rosenkuliss.

Tove Jansson

NyMan

Tack så hemskt mycket för "Tillsammans", förstår inte hur jag kan ha missat den?..

Tror att jag ska försöka lära mig den och sjunga den rakt igenom alla tjocka och hårda lager av jävlighet som tynger och trycker min far. Någonstans långt därinne vet jag att det finns en själ som lyssnar, det gäller att röra vid den.

Lång Jättekramm!/NM

höst trollet

Vilken fin beskrivning NyMan!
Du har så rätt, i vår värld existerar inte det ena, utan det andra.. Utan sorgen skulle vi ju inte veta vad glädje var..
Om vi aldrig tillät oss att ha tråkigt, skulle vi ju inte veta hur det var att ha roligt..
Utan mörkret, skulle vi inte hitta till ljuset..

Men inte ens det kompaktaste mörker är för evigt.. Det behövs bara ETT enda litet ljus, för att skingra det!

Så jag säger som så många före mig i historien: Förbanna inte mörkret. Tänd ett ljus!

Ja, jag tror att du klarar utmaningarna (det är de som får oss att växa!)och fortsätter att vara ett föredömme för dina barn.
Jag tror att du också har fått klart för dig, att barn inte gör som vi säger, utan som vi gör ;-D

Fortsätt du att älska det som är "själen"/essensen av din far! Det är vi alltid fria att göra.. Jag tror att du vid det här laget har förtått att skilja mellan person och handlingar/beteenden.

Och jag tror också, att ditt sätt gör skillnad, både för dina barn och för dina kommande barnbarn..

Morgonkram /trollis

Dompa

Andra har sagt det så mkt bättre. Dina texter är starka. Vare sig det är musiken eller texterna här om barnonkologen, om smärtan över din far. Du är en djup själ kompis...förstår att sponken kunde behövas där. Nu lät det fel...men jag tror/tycker mig se att många alkies ÄR känsliga själar. Att vi kanske tänker för mkt...inte orkar med alla funderingar och känslor som bara väller in.

Men det är en ursäkt...så god som ngn annan. Vad är det som säger att normaldrinkaren inte har det exakt lika tufft med livet? De är kanske bara modigare/rakare mot sig själva? Möter det som komma skall...eller så finns det andra sätt att fly? Kanske köpa en ny bostadsrätt och twittra om det ;-) ?. Håller med om att det är skönt att SLIPPA dricka idag...imorgon får vi se. Kommer nog tycka detsamma...men vi får se om den känslan segrar över dumheten i att ta den lätta vägen ut.

Glad att lära känna dig! /R

Harry den Trötte

Du har verkligen en förmåga att uttrycka känslor i text NyMan. Jag har ofta själv upplevt att alkoholsuget kommer när känslorna väller över en. Det kvittar om det är positiva eller negativa känslor, de har behövts dövas ändå.

NyMan

...så det är väl dags att signalera närvaro.

Har varit inne och läst varje dag och klottrade ner nåt snabbt inlägg i någon tråd. Blev lite tagen av att min DompaKompis försvann, även om jag förstår honom till fullo och respekterar hans beslut något enormt. Hans "avsked" skickade också signaler igenom min kropp; Att jag är än mer övertygad över att jag vill fokusera på LIVET, MITT LIV och inte ge tankar på A eller det förflutna för mycket utrymme. Det ska marginaliseras så mycket som möjligt! Inte så att jag marginaliserar eller bagatelliserar hur farlig drogen är eller vad den kan göra med mig om jag släpper in den i mitt liv igen, jag vet nu vem jag är och var jag kommer ifrån, så nejnej.
Nä, det är snarare så att jag inte tycker att A har berättigandet att bestämma över vad jag ska lägga min tankeenergi på och att dessa tankar ska äta upp en stor del av min dag. Och det vill jag inte!

Jag tänker för det mesta inte alls särskilt mycket på vätskan, utan har fullt upp med att lira matchen med nya spelregler. Upptäcker både starka kompetenser och pinsamma svagheter som jag besitter, men känner mig faktiskt (och håll i er nu, för här kommer dagens klyscha) som en NY MAN!

Fan, jag har ju en hel del redskap att ta till för att ta itu med livets små förunderligheter och jävligheter! Det är ju faktiskt smått fantastiskt och rätt besynnerligt att man inte har upptäckt det tidigare...

Min terapeut sa till mig, efter att under tystnad betraktat mig en liten stund:
-Märker du själv hur det sprakar och lyser om dig av nyfunnen styrka? Du är inte samma person som kom in och slog dig ner här i min stol vid vår första träff.

Jag såg med fast blick in i hennes kloka ögon och nickade stillsamt.

Hon fortsatte:
Och du har gjort det själv och du har gjort det bra, du har kommit långt och det tror jag beror på att du har bestämmt dig för vad du vill ha... och för vad du inte vill ha, har jag rätt?

En stillsam nick till och sedan svarade jag:
-Det är inte så svårt egentligen, men man måste kapitulera först, innan man kan ta upp kampen på nytt, med helt nya vapen. Jag tror jag börjar lära mig hur man gör, men det kommer nog att ta hela mitt återstående liv för att förstå och det ser jag fram emot!

Jag är fortsatt evinnerligt tacksam över att jag SLIPPER dricka och jag vill skjuta iväg styrkepilar med hjärtformade spetsar tillverkade av hopp & mod till alla Er som modigt utkämpar kampen för att SLIPPA DRICKA! Vi vinner om vi vågar!

KRAM på Er allehopa, Ni är mina människor, glöm aldrig det!/NM

Proffset

Läste hela din tråd. Man blir glad och det tänds en gnutta hopp inom mig.

En sak som slår mig när man läser alla trådar är hur bra alla skriver. Välformulerat, bra stavning och grammatik! En fröjd att läsa.

Klankar därmed inte ned på de som inte är lika intresserade av att uttrycka sig väl, för jag förstår ändå. Och det är tjusningen med oss alkisar. Oavsett vem man är, hur gammal man är, vilken del av samhället man kommer ifrån - alkoholen gör samma sak med oss oavsett.

Jag blir nästan rädd när jag läser en del inlägg, för det hade lika gärna kunnat vara jag som har skrivit det... Nickar igenkännande åt nästan allting, även om våra historier skiljer sig åt, men i huvudsak så finns allt där. Skam, ångest, sorg, ilska... och glädje.

Glädjen smittar och när jag tänker efter så är jag också glad. Allra helst efter att läsa om hur bra det går för dig och andra här inne.

Jobba på! :)

NyMan

Ibland får jag nästan känslan av att jag erhållit superkrafter efter att jag fattade Beslutet! Känslan av handlingskraft, närvaro och engagemang är närmast magisk och berusande, ganska ofta faktiskt. Långa perioder där det känns som om det inte finns något som jag inte skulle klara av eller inte skulle kunna hitta en lösning på.

Jag påstår inte att det är hela tiden, men faktiskt ganska ofta, som sagt. Och det gör mig närmast hög på LIVET, denna förunderliga företeelse, som är så oförutsägbar och nyckfull!

Nu gäller det bara att hålla sig undan KRYPTONITEN, men för tillfället är det endast förakt jag känner för den. Ingen rädsla, ingen sorg, ingen längtan och inga andra sentimentala, illusoriska och förledande känslor alls. Jag är så jävla tacksam att skiten är över (jaja, jag tar fortfarande Beslutet varje morgon, men jag fattar det i dagsläget utan vånda och utan ånger och det är jag utomordentligt nöjd med!)

Ha en engagerande, livfull och närvarande helg allehopa! Drick med förstånd! (...kunde inte låta bli, Dompa...)NM

NyMan

Vilken sanslös skillnad det är att träna utan nånsomhelst tillstymmelse till A i blodet! Vill inte ens tänka på vad träningen gjorde med kroppen emellanåt vissa helger... Ujujuj....

Tilde

Massor av nyfunnen styrka och energi... ganska berusande ibland som du skriver och känslan av att det finns lösningar på allt. Känner igen det där :) inte alltid men stundtals och det är som en energikick. Bra saker och möten kan hända då har jag märkt. Andra ser det tror jag om de är mottagliga.

Ha en fortsatt bra och energirik dag NyMan!
Visst är det härligt att hitta den här "känslan" när man minst anade det...
Tilde

Dompa

Tror det var mt som myntade uttrycket! Tack för ditt långa inlägg hos mig. Du tänker mkt NyMan...och du tänker så man blir berörd. Så får det bli...ett livsforum. Även jag är så trött på A. Därför mitt knepiga "avhopp"...men nu ser jag ju att jag inte är redo att lämna än. Här finns ju alla mina tilltuffsingar...som jag behöver. Däremot är jag skitless på A och den tid det har tagit av mig. Både som aktiv alkoholist och nu tiden efteråt. Precis som du så vill jag inte längre engagera mig i missbruket. Inte mitt...inte ngn annans. Blir så ledsen av att nya hela tiden trillar in...och jag förstår ju att det kommer att fortsätta att pågå. År ut och in. Kanske människor som idag inte ens har ett missbruk?

Konstiga tankar på morgonkvisten. Morgonkvisten här är kylig...men jag är envis fan och fortsätter att dricka mitt kaffe på balkongen. Iklädd myskläder? Men vad fan är det? Jag som är en kläddsnobb sitter här i raggsockor, träningsbyxor och tjocktröja. Vad hände? Livet..antar jag. Ser framför mig hur jag en dag kommer att inhandla min första fleecetröja för de är ju "så bra att ha". Ålderdomen är inte vacker NyMan...bara så du vet! Dompa 44 år!

NyMan

Där går fanimej gränsen! Och 44? Då är jag där om 2... Hjälp!

Skriver mer sen, cirkusen igång här, måste få iväg den! Livsforum it is! Får bli så, pallar inte det andra. Vill fokusera på livet, inte A.

Have a good day, pal!/NM