Hej,
Som så många andra har jag varit inne och läst här emellanåt. Vilka fantastiska människor det verkar finnas här!
I dag tog jag modet till mig och anmälde mig som medlem och skriver mitt första inlägg. Bara att logga in här gör mig nervös...TÄNK om någon förstår att det är jag? Vilken skam!! Det knäppa är att jag inte tycker alkoholproblem är något att skämmas för...när det gäller andra! Men när det är JAG som har problem är det plötsligt super"skämmigt".
Vill kort berätta om mig själv och mina problem, och hoppas att någon kanske är i samma situation så vi kan stötta varann.
Bor med man, mellanstora barn och hund i ett hus i ett "bra" område. Har ett bra jobb, fantastisk familj och underbara vänner som jag kan prata med allt (utom detta) om. Som ni hör låter det ju som jag har ett underbart liv, och det har jag till stor del och det är jag tacksam för! Jag har ingen och ingenting att skylla mina problem på!! Felet ligger helt och hållet hos mig!
Jag började tidigt röka och i tonåren var det mkt fester och jag gillade att dricka direkt. Insåg faktiskt tidigt att jag tyckte om det lite FÖR mycket och har ofta sagt att det är tur att jag har spärrar/hatar att vara bakis/är tillräckligt ansvarstagande för annars skulle jag säkert "åka dit" och dricka för mkt. Ha!!! Har åkt dit ändå. Det tog bara lite tid innan spärrarna helt släppte, många år har jag druckit måttligt och skött mig, men inte nu längre!
Vet inte riktigt exakt när det blev ett problem, men skulle gissa att det för kanske 4-5 år sen började eskalera för att i dag absolut inte längre vara ok!! Jag kämpar som ett djur för att sköta mig och hålla det hemligt! Ingen vet! Ingen, och jag skulle neka till jag blev blå i ansiktet om ngn påstod att jag har problem!
Visst säger ni, klart ngn i min misstänker att jag dricker för mkt! Men jag TROR inte det faktiskt, skulle förvåna mig. Jag blir aldrig så full att jag raglar/sluddrar etc och Säter det "snyggt". Lägger mkt tid på att hålla fasaden uppe, lägger mkt tid på utseende för att dölja ev spår av trötthet dagen efter. Detta är ju i sig totalt utmattande, att kämpa så hårt för att verka "normal".
Sista året har jag börja gömma flaskor, har alltid en flaska vin tillgänglig och dricker varje dag! Skulle gissa på upp t en flaska om dgn (säkert mer ibland). Detta sker oftast kvällstid men på helger börjar jag tidigare. Blir som sagt inte "aprak" utan målet är nog att känna mig konstant påverkad/avkopplad.
Har faktiskt tagit mod till mig och sökt hjälp. Pratade med läkare på vårdcentralen (efter att hon dyrt och heligt fick lova att det jag sa var konfidentiellt :)). Fick naltroxan (osäker på namnet) utskrivet. Hjälpte inte alls! Skulle ta bort effekten av alkoholen men jag drack lite ändå och saknade sen vinet så mkt att jag slutade ta dom.
Fick sen träffa en psykolog vid ett tillfälle och fick antabus utskrivet. Höll upp i 2 v, längsta på flera år! Jag mådde dock ej så bra av tabletterna, så jag minskade dosen rejält , tog sen ett halvt glas och insåg att det gick (blev bara väldigt rödflammig). Sjukt, jag vet! Slutade helt med tabletterna men har, då jag får panik och vill försöka sluta, tagit 1 tablett emellanåt och har då hållt upp Max 2 dgr.
Inser att jag inte orkar hålla på så här längre! Skämmas/vara konstant trött/tänka på att gömma/tänka på att alltid se snygg och fräsch ut så ingen kan tääänka sig att jag skulle ha problem/inte ha ngn lust att göra saker....och återigen skämmas!
Slutar nu, skulle kunna skriva så mkt mer men hoppas någon orkar läsa och känner igen sig lite.
/Anli