Hur går man vidare?
Hej allihopa!
Jag är ny här och känner att jag behöver tips och råd av människor som vet vad jag går igenom. Jag har många underbara vänner/familjemedlemmar som står vid min sida men jag saknar att prata med någon som har samma erfarenhet som jag har. Ska försöka göra min historia kort. Jag träffade min sambo första gången när jag var 15 år, blixtförälskad och lycklig var vi tillsammans i 10 månader. Han festade en hel del redan då och var väl lite spännande. Några år senare blev vi åter ett par och jag trodde väl att han skulle ändra på sig vad gäller drickandet. Hans pappa omkommer tragiskt i en olycka 1½ år innan vårt första barn föds 2000. Min sambo är uppväxt i en liten by där alkoholism har funnits i generationer så han vet väl inget annat. Efter min svärfars död så gick det långsamt utför för min svärmor och min svåger. Min sambo startade eget företag 2002 som han drivit i den lilla byn där han är uppväxt. Vi bor 5 mil därifrån vilket har resulterat i att min sambo ofta har varit borta. Jag har förstått att jag många gånger blivit bortvald pga alkohol och sk "kompisar". Det har varit många jobbiga år med förtvivlade försök att få rätsida på detta problem och att min familj ska fungera. Jag har gått i terapi, försökt prata med honom och hotat.....ja listan kan göras lång. För ca 3 år sedan började jag tröttna på allvar efter att ha försökt få min svärmor, svåger och min sambo på fötter. Jag började drömma om en egen lägenhet där jag och mina barn kan få lugn och ro. Nu är det ju så att min sambo sköter sitt jobb och har byggt upp en firma som fungerat bra, nu har han fått fast anställning och vi har bra ekonomi och ett fint hus och många fina grejjer....men det är något som fattas mig. Vi hade en jättekris i sommras som ledde till familjerådgivning och enskild terapi för min sambo. Äntligen kändr jag att min sambo var påväg att ta tag i detta problem. Han fick antabus utskrivet och skulle börja men har inte gjort det. Jag flyttade hemifrån med barnen mellan jul och nyår och flyttade hem med det löftet att han skulle börja med antabus och om han sedan inte kunde kontrollera detta själv skulle han ta in på ett behandlingshem till våren.... Jag har varit borta med vårt äldsta barn på aktivitetshelg och lämnat den yngsta hemma nu under 2 helger och när jag kommer hem på söndagen så är min sambo full...... Kan inte förstå hur han kan göra detta mot sina barn. Jag har pratat med hans arbetsgivare och de har lovat att prata med honom och erbjuda honom hjälp. Jag känner mig totalt körd i botten och jag har kämpat så för att försöka få till en förändring vad gäller detta. Min sambo har vägrat prata med mig om det som hände förra helgen vilket gör mig sårad och totalt nonchalerad. nu har han istället börjat fixa till hemma med nya möbler och lite ombyggnationer.....vad blir bättre av det??
Rörigt inlägg, jag vet. Min fråga är: var hittar jag styrkan att ta tag i detta och bryta mig loss. Jag är orolig att mina barn ska få en pappa som super ner sig totalt, super när han har dem hos sig (för han har väl ändå rätten att ha sina barn för han är ju för det mesta en bra pappa). Jag är helt enkelt livrädd för att kliva över kanten....hur gör man????
.

vill.sluta

Läsa din historia och den BRA vändningen som det trots allt tagit.
Låter riktigt illa kanske men jag ser det som ett framsteg att ni pratat med varandra i varje fall.
Tystnaden är bruten.
Och någon gång i framtiden kommer gårdagen kanske vara dagen då det vände.
Antingen att du blir mer övertygad på att bryta upp.
Eller den dagen då ni blir en hel komplett familj?
Hoppas att han inser allvaret i sitt vara och beteende och för barnens skull att ni får världens underbaraste NYKTRA jul, kanske.
Kramar vännen
/A

Ok, jag förstår att läget är annorlunda/olika för alla. Min man går nu "med vita knogar", men han fortsätter säga saker och även inför vår dotter.
Jag vet ju med mig att jag nu står upp för mig själv på ett anant sätt, och att jag därmed är mera arg, och det gör ju att han ofta vänder det till att jag bara är grinig och gnällig nu, "nu är vi skulle kunna ha det så bra"...

En stor skillnad mellan oss, och som jag tror är en viktig skillnad, är att ni har "många goda år bakom oss före de åren som präglades av alkohol" - vi har ju hela tiden haft alkoholen emellan oss. Förstod inte det förrän för bara några veckor sedan. Mendet gör ju att jag inte ens vet vem som kommer komma om sambon någon gång faktiskt är nykter och mår bra (att han mår dåligt är ju skälet till alkoholproblemen)...

Men tack för orden om att tala om sig själv, det ska jag ta med mig!

KrAM till er

Lelas

Härlig läsning, tjejer - allihop!

Kram!
/H.

Framtidsdrömmar

Sitter nu på bussen påväg hem efter ännu ett möte med min terapeut. Jag har kommit på att busstiderna passar och att det kostar mig hälften så mycket att åka buss om man jämför med att ta bilen. Det positiva är också att jag kan läsa, sova, lyssna på musik eller som nu skriva på datorn som jag har med mig. Helt suveränt faktiskt.
Jag känner att jag gör framsteg, tar mig sakta men säkert upp från den djupa gropen som jag så länge varit i. Jag försöker att göra de saker jag vill och prioritera min egen hälsa både fysiskt och psykiskt i form av träning, bra kost och kunskaper (jag läser mycket). Jag kan inte helt förlika mig med att min sambo måste klara sig själv, att det är hans kamp om han vill ta tag i sitt liv..Jag vill ju så gärna hjälpa honom. Dock inser jag att jag bara orkar ta hand om mig själv i dagsläget men det är svårt........Varför tycker jag synd om honom? Jo jag vet varför.. Därför att jag vet att det finns så bra hjälp att få och bra litteratur att läsa bara man ger det en chans och om viljan till förändring finns.
Jag har idag åter lagt boken "bli fri från ditt medberoende" på mitt nattduksbord. Jag ska börja läsa om den, tror att jag kan läsa den med andra ögon idag. På bussen ner idag så började jag läsa "botten upp" igen; det är så mycket där som jag idag kan förstå på ett annat sätt än vad jag gjorde för ca 8 månader sedan. Denna litteratur är nog inget som man läser en gång utan man tar nog fram den igen under sin resa.farande inte läst mitt brev. Min terapeut sade idag att jag måste ställa ett ultimatum på brevet, precis som ni andra här sagt. Jag vill bara ta mig igenom julen för att sedan få börja skriva ett nytt kapitel, börja på mitt efterlängtade 2013. Jag avvaktar tills julen är över men sedan ger jag honom inga flera chanser att läsa. Kanske låter som att jag förhalar, det gör jag väl också, men den marginalen måste jag ge mig själv.

Idag är en bra dag- jag känner mig relativt pigg och fräsch och mycket framtidsdrömmar och hopp om en bra framtid.
Kram

även om du "förhalar" saker och ting - du har helt rätt, det är en marginal du har rätt att ge dig själv!

Jag har också varit hos terapeut idag, som råder mig att låta det ta tid. Men vad svårt det är. Går omkring med ständig oroskänsla i magen och är inte säker på att jag älskar min sambo längre: alla svek, alla sexuella kontakter med andra, alla brutna löften, osv osv har satt sina spår.

Kram till dig, stå på dig!

Framtidsdrömmar

Förra måndagen, 10 minuter innan min sambo ska åka iväg på en 2-dagarskurs med jobbet, så berättar han att han suttit framför datorn flertalet gånger under helgen. Han har där sökt information om varför han har sådan fruktansvärd fobi för att vara med andra okända människor och åka iväg på kurs. Han hade hittat nätbaserade kurser men de kostade väldigt mycket. Han hade kommit fram till att han har social fobi. Jag tipsade honom om att läsa "självkänsla nu" av Mia Törnblom och förklarade att det kanske vore bra att ta upp kontakten med hans psykolog igen.... "Han säger bara att jag ska träna" är det svar jag får, han har inte heller TID att åka iväg och träffa någon, han måste jobba. Då frågade jag "tycker du ditt liv är värt att lägga ner 1-2 timmar varannan vecka för att försöka komma vidare"? Kanske tyckte han det. Jag sade också att hans sociala fobi inte bara drabbar honom utan hela hans familj. Till saken hör att jag tror att han har någon form av dyslexi för han är så fruktansvärt okoncentrerad och tankspridd när han ska läsa något. Eller är det alkoholen som kan ställa till med denna okoncentration även på detta plan. Han har alltid haft svårt att läsa in något och försöka lära sig något teoretiskt.
Jag känner att det börjar bli så klart i mina tankar; han har social fobi som leder till att han knappt är med barnen på några saker utanför hemmet, han träffar inga kompisar, han aktiverar sig inte och vill nästan aldrig följa på saker som vi ska göra. Det är så himla TRÖGT!
Han går till sitt jobb mån-fre och sedan åker han antingen till sin hemby på helgen och dricker och jagar älg eller också är han bara hemma och dricker på kvällarna.
I morse kom jag hem efter nattjobb och märkte på stanken i sovrummet och på hans mossiga uppsyn att han druckit ganska mycket kvällen innan.....jag blir så himla besviken! Han orkar ju inte med barnen, han orkar inte någonting. Jag förstår att han mår dåligt av att vi har det dåligt men han vill ju inte prata med mig. Han har fortfarande inte läst brevet.
Idag, innan jag åkte och tränade, så kunde jag inte låta bli att påpeka att "om du tror att du lurar mig så vill jag säga att du inte gör det, jag ser att du drack igår och att du är väldigt mossig idag, jag ser och förstår"- "FJANT" är det han säger tillbaka till mig.

Jag känner att hans problem inte bara handlar om alkoholen, eller också är det så att utan alkohol skulle dessa problem (social fobi, dyslexi, håglöshet osv)kunna hanteras bättre.
Jag når honom inte. Jag är ju på min resa framåt men han är så himla tung att ha bredvid mig just nu. Jag vet att jag borde gå men jag måste stå ut över jul och nyår, måste då hitta ett sätt att hantera detta. Han pratar inte heller till mig, han pratar till barnen och nonchalerar mig. Det känns som att jag inte är värd att prata med, det känns som att han hatar mig.
Hur ska jag hantera situationerna när han dricker; ska jag påpeka att jag ser och förstår eller ska jag strunta i det? Han lyssnar ju ändå inte på mig.
Läste i "medaurs" (tror nicknamnet var så eller också något liknande)tråd där han beskriver sin situation just nu där frun vill skiljas. Jag blir förvirrad i mitt eget tänk när jag läser det; tänk om jag inte kan se klart och har fastnat i någon form av "hjärntvätt" som bara bombarderar mig med fördelar att flytta för att skapa mig ett friare och skönare liv.
Jag blir tokig på hans enstörighet, hans osociala personlighet, hans tysthet och hans jävla alkohol-begär.
Det blev nog en stor omställning för honom; från att ha drivit egen firma och varit från familjen större delen av alla helger på ett år (under snart 10 års tid) där han lagt upp sitt arbete hur han velat, druckit med kunder, druckit när han själv velat utan att någon förutom hans elaka sambo ifrågasatt han alkoholkonsumtion, ingen som brydde sig om han kom bakfull på jobbet eftersom han var sin egen chef. Han var "kung" i sin by, den personen som alla ville vara med och som alltid ställde upp, många "kompisar" som höll honom sällskap på helgerna... Nu är han anställd mån-fred, har arbetskamrater och arbetsuppgifter där det krävs att man är nykter. Han kan inte komma och gå som han vill och de "komoisarna" han hade hör inte av sig.....vilka kompisar. Han hittar nog inte sitt sätt att leva. Han vet ju inte hur det är att leva ett familjeliv utan alkohol på helgerna. Jag ser detta problem mycket klarare nu eftersom han är hemma mera....
Kram där ute!

till dig!

Jag sitter lite i din sits, min man har inte druckit på en månad, men jag står och väger fram och tillbaka om jag fått nog eller om det finns hopp. Varför tänker du att du måste stå ut över jul och nyår? Är bara nyfiken eftersom jag tänker lite på samma sätt... I min värld tänker jag att jag inte vill vara utan barnen (eller riskera att vara det)...

Jaa, när är det dags att gå och hur vet man? Jag känner som du, läser ibland på medardus tråd och känner ibladn att jag hålle rpå att bli galen och därför inte vill ge min man en chans, men samtidigt så vet jag att jag har ju gett sååååå j-a många chanser, fått så mycket skit och därför känns det ju nu som att jag fått nog.

Stor kram

Framtidsdrömmar

Ja, varför ska man stå ut...? Jag är livrädd för hur det blir för barnen, därför står jag ut nu inför denna helt underbara helg....skulle kunna vara men inte känns som att den blir. Dock förstår jag att barnen inte mår bra av att ha föräldrar som lever i en tryckt iskall tystnad..
Men svar på frågan; barnen är de som finns i mina tankar hela tiden- vad blir bäst för dem? Hur blir allt? Jag är så himla feg för att hoppa, våga släppa taget och bara falla och se hur hårt eller mjukt jag landar.
Visst har man stått ut med mycket, mycket man har förträngt. Plockar man fram det från bakhuvudet så blir det egentligen så tydligt, ingen människa mår bra av att leva i ett dysfunktionellt förhållande. Det är många sår från förr och det spädes hela tiden på undan för undan.
Jag jobbar med mina tankar och funderingar varje dag. Jag ska må mitt mål!
Flygcert, vi får kämpa tillsammans!

Lelas

Hej tjejer!

Jag inser att jag själv har varit "lyckligt lottad" i min egen resa eftersom vi inte har några barn. (Missförstå mig rätt...)

Men jag har lärt mig genom en massa olika anhöriggrupper och sånt att barnen vet långt mycket mer än vad vi vuxna vill inse.

Och då tänker jag att målet måste vara att de i framtiden skall kunna säga: "Jag växte upp med en förälder som missbrukade alkohol, men min andra förälder gjorde vad h*n kunde och tog mig därifrån."

Alternativet är ju att de säger "Jag växte upp med en förälder som missbrukade alkohol, och min andra förälder gjorde ingenting för att skydda mig från att växa upp i en sådan miljö."

Förstår ni hur jag menar? Kram, var rädda om er!
/H.

Jag bad min mamma att hon skulle skiljas och en gång drev jag fram att min far flyttade. Det blev förstås inte bra utan mest min skuld... Jag var i princip vuxen då. Hon valde själv att skiljas ganska långt senare. Jag förstår Lelas vad du menar med att du var i den bemärkelsen "lyckligt lottad" som barnfri och hade ansvar bara för dig själv. Säkert förstår de andra tjejerna också.

Jag förstår oron för barn vid en separation. Exempelvis för att de ska vara hos en kanske-inte-nykter-förälder utan att man själv har koll. Den oron kan jag nästan känna i magen... Men visst är det så Framtidsdrömmar att era barn också nu är ensamma med pappan när du jobbar?

Jag tror som Lelas om hur barn tänker - och att det är viktigt att ta alla resurser till hjälp. Både personliga nätverk och sociala myndigheter där det finns folk att tala med om sin oro.

Inget glatt och hoppfullt inlägg... men verkligheten är svår här-och-där och emellanåt. Det kan också bli riktigt, riktigt bra.
Mina barnbarn har många kompisar med föräldrar som lever skilt och där det går bra - trots att separationen sällan eller aldrig varit/är smärtfri!

Kram till er alla / mt

Framtidsdrömmar

Tack Lelas och Mulletant för att ni påminner mig om det jag har börjat lära mig och förstå. Jag behöver höra detta gång på gång. Jag vet ju att det är många barn som lever med skilda föräldrar och de lever bra liv och blir något... I min negativa tankevärld är jag så rädd att de ska ta skada och bli "busar" som framöver blir ohanterliga och blir destruktiv i sitt leverne. Dock hoppas jag att jag i form av att vara deras mamma och alltid ställt upp för de och älskat de att jag gett de styrka och möjligheter att hantera en separation.
Ja, jag jobbar nätter ibland och då är de själva med pappa, mina vardagsnätter går ok att jobba medan helgnätterna är förenat med oro. Han bevisar också ännu en gång i helgen att han dricker när han är ensam med de.
Jag läser "botten upp" just nu igen och kom igår till avsnittet som handlar om barnen, jag lade ifrån mig läsningen igår kväll och somnade, orkade helt enkelt inte ta in det då. Jag känner ju att de redan tagit skada av vårt destruktiva liv men jag hoppas och tror att med en förändring av tillvaron så kan det bli bra.
Nu ska jag läsa vidare om barnen innan jag kliver upp....
Kram

Villervalle

när jag läste att han fortfarande inte har läst ditt 12 sidiga brev samtidigt som du skriver:

"Till saken hör att jag tror att han har någon form av dyslexi för han är så fruktansvärt okoncentrerad och tankspridd när han ska läsa något. Eller är det alkoholen som kan ställa till med denna okoncentration även på detta plan. Han har alltid haft svårt att läsa in något och försöka lära sig något teoretiskt."

Du tror inte att det hänger ihop? Kanske du skulle läsa upp brevet för honom istället?

VV

Framtidsdrömmar

Vad gäller att läsa brevet eller inte beror nog snarare på att han är livrädd. Det är ju inte så att han inte är läskunnig och mitt brev innehåller inga krångliga ord eller meningar......tror jag förstås.
Jag har funderat på att jag måste läsa det..Det tar mig emot men får se hur det blir framöver, jag kankse blir tvungen.

Lelas och mulletant, och Framtidsdrömmar: det är ju detta med barnen! Min man är inte berusad med barnen, och har ju inte druckit på en månad nu så det är inte det som är problemet, utan det är att han är iskall, blir såå arg och kan ignorera både mig och barnn (och däremellan vara fantastiskt kärleksfull, omtänksam och mysig) och jag är mest rädd för att vårt barn inte ska tycka om mig om/när pappan börjar prata illa om mig.

Vi har ju fortfarande diskussioner om "allt han gjort mot mig", men han vill bara glömma, och allt skylls på mig: "jag älskar inte honom, jag finns inte och stöttar" och jag förstår att det inte hjälper att älta, men hur ska jag någonsin komma över allt som hänt? Som du skriver Framtidsdrömmar: man minns ju inte ens allt, men ju mer som kommer fram, ju mer man minns desto mer ohållbart känns det ju. Det känns ju sjukt att ätnka så, men ibland tänker jag att det hade varit lättare om vi hade sett på situationen på samma sätt (fast då hade vi ju å andra sidan inte varit här där vi är idag...). Det är så ofta, eller i princip alltid, som jag upplever att han blir arg på mig, beskyller mig för saker osv, men sedan kan han nästan trolla i min hjärna och så framstår ju allt som mitt fel. Nu har jag varit mycket tydligare med mina gränser, blivit mer arg och sagt ifrån, och vissa saker blir lättare då, men hur ska jag kunna komma över det som varit? Jag vill inte leva med en man som får mig att känna mig som kombinerad mamma (till honom och vårt barn)-städhjälp-hemmafru-allmän serviceinrättning.

Kramar till alla go'a människor!

Framtidsdrömmar

Tack Mulletant för omtanken.
Jag mår väl sådär, vissa dagar känner jag mig stark och målinriktad. Andra dagar rädd och ledsen. Julen börjar närma sig och efter julen kommer det nya året....då jag bestämt mig för att förändra. Just idag vet jag inte om jag kommer att klara det, jag är så rädd, så rädd.
Ska träffa min terapeut idag, det blir bra.

Kram

markatta

Sådär har det varit för mig också, fram och tillbaka som du beskriver. När du har dagar som du känner dig rädd och ledsen så påminn dig om de dagar som du känt styrka och framtidshopp. Man kan faktiskt träna sig i att se att ingen känsla är konstant, alla känslor går över, hur jobbiga de än kan vara för stunden. På det sättet kan man också acceptera att känslan finns där. Det är nog den största skillnaden hos mig om jag ser tillbaka bara några månader i mitt liv, att förut tänkte jag att "nej, jag vill inte, försvinn dumma känsla" och att jag ibland lurade mig själv att jag alltid skulle känna så vilket såklart gjorde det outhärdligt. Jag håller fortfarande på att lära mig att acceptera mina känslor och har konstant diskussioner med mig själv i huvudet för att påminna mig men det blir bättre.

Det är ju inget konstigt att du är rädd och ledsen. De flesta människor är ju rädda för förändringar, hur små de än kan vara. Folk får resfeber, känner oro bara av att gå till frissan och byta frisyr. Du ger dig på en förändring av ditt liv. Det är stort.

Kram!

Framtidsdrömmar

Det som skrivs ger mig hopp och jag blir stark när jag varit hos min terapeut. Jag ska gå på min magkänsla och tillåta mig känna. Jag ska försöka....vara stark och även låta mig falla ibland. Det är svårt men allt stöd ger mig värme och hopp.

Framtidsdrömmar

Jag läser här på forumet nästan varje dag även om jag inte lämnar några kommentarer. Jag försöker leva utifrån mina egna behov men det är svårt, jag känner mig som världens största egoist. Jag känner att han tycker att jag inte gör något hemma,vilket jag vet att inte är sant, jag finns där hela tiden. Kanske då dock inte som han vill. Igår kväll skulle vår son hämtas på fritidsgården kl. 22 och jag märkte att han blev lite småsur när han var tvungen att åka...och dumma mig- får nästan dåligt samvete för att jag inte klädde på mig och åkte. Det är nästan första gången på 12 år som han hämtat någon av barnen kl. 22 en lördag kväll. I går var han nykter- alltså fungerade det igår, nästan alla andra lördagar har det druckits mer eller mindre. Men varför får jag dåligt samvet?? Det är ju faktiskt hans ansvar också.
Jag märker att han drar sig undan mig rent fysiskt, han kramar inte tillbaka när jag ger honom en kram och kyssar och smek är borta. Ena sidan av mig känner en längtan efter närhet och ömhet medan den andra förbereder sig på att leva ensam- på riktigt (inte ensam i tvåsamhet, det är fruktansvärt). Jag försöker förstå hur han tänker för mitt i all brist på ömhet, tillit, respekt och närhet så planerar han att köpa ny soffa till hemmet, ny lampa osv.... Dessa planer blir till ord när vi kommer iväg på tu man hand på shopping.
Han erkände för mig i fredags att han saknar sin pappa (som jag berättat tidigare så omkom han i en olycka 1999) och han funderar mycket på hur allt hade varit om han levt. Han syftar på sin alkoholiserade bror och mor, och sin syster som han tycker väljer fel killar och inte har fått några barn trots sin ålder (34 år). Han har försökt rädda sin familj på bekostnad av sin egen- jag och barnen har alltid fått stå tillbaka på något sätt bara för att all hans energi gått åt till att försöka få de andra på fötter. Detta har inte lyckats, ni vet ju hur det är med alkoholister- man kan inte hjälpa någon som inte vill hjälpas.
Jag försökte förklara att han inte kan göra något åt sina familjemedlemmar, hur mycket han än vill.
Det var nog inte svaret han ville ha.
Jag kan känna att även min sambo har fastnat med obearbetade känslor kring faderns död även skuldkänslor kring detta. Jag hade hopp om att han skulle börja ta tag i detta när han började träffa en psykiatriker...men han fortsatte inte sina besök hos honom. Det känns som att han också har svårt att gå vidare. Han tror att allt löser sig med pengar, prylar och jobb- det är ju inte riktigt så enkelt.
När han visar denna känsliga sida för en sådär 5 minuter så kan jag tycka så synd om honom. Då kommer min "räddande" personlighet fram och jag skulle vilja rädda honom från det som gör ont. Samtidigt känner jag ilska över att han ska sörja sin döde far som gick bort för snart 13 år sedan och grubbla över sina familjemedlemmar när han inte kan möta sin egna familj (mig och barnen) när vi behöver hans uppmärksamhet och känslor.
Jag hamnar i ett "gentjänst-läge"..varför ska jag plötsligt finnas där för honom när han behöver mig när jag i flera månader försökt fånga hans uppmärksamhet i form av ord och ett skrivet brev.
Låter kanske som en låg nivå från min sida men det känns som att jag bara är bra att ha när han känner för det.
Lite tankar och funderingar.
Kram därute!