Känns som jag redan tillhör Er här inne. Läst, läst och läst i många månader...tack för all hjälp och insikt Ni alla gett mig, ovärderligt och unikt kunna ta del av missbruket från alla håll.
Tackar ödmjukast!

Har varit på väg skriva många gånger men det var tydligen först nu det lossnade.

Har ett virrvarr i kropp och själ samtidigt som jag är fullständigt klar över vad som måste göras...

Istället för att berätta vägen hit så dyker jag rakt på mitt akuta behov av rådgivning.

Min man behöver hjälp, vill ha hjälp och åkte självmant akut till beroendemottagningen för få just hjälpen. Detta hände för 9 dagar sen.
Han var full men inte redlös trots sina 1,8 promille. Allt rasade för honom denna dag och jag befann mig och befinner mig utomlands pga jobb.
Väl inne hos läkaren fick jag ett telefonsamtal, med högtalare på, där jag möts av en arrogant skötare som undrar vad min man vill. Jag sa att vad de än gör så skicka inte hem honom igen eftersom jag är rädd han kommer göra sig själv illa! Riktigt illa!
Jag kunde för första gången på länge andas ut och känna att han äntligen har proffs runt sig..........
Falsk trygghet! Morgonen efter får jag klart för mig att de sänt hem honom mitt i natten trots att han bönat och bett om att få stanna!

Jag har redan tidigare fått en bra kontakt på ett beroendehem och ringer dem. Han blir hämtad till informationsmöte och vill bara bli inlagd.

Det finns, som ni kloka människor här redan förstått, en lång historia bakom allt detta. Min fråga är :

Hur mycket ska jag trycka på soc och läkare med allvaret för att de ska förstå? Hur mycket är de generellt invaggade i rutiner och glömmer individens unika behov?

Min man har varit i rullarna flertalet gånger och vet mer än de som utreder honom.....hur ska jag göra? Legat lågt en vecka men vill skrika, stampa och banka in i människorna runt om att det är bråttom! Det funkar inte med öppen vård och beroendehemmet säger detsamma. De menar han behöver läggas in en månad plus fördjupning.

Varför blir han mottagen med arrogans när han verkligen vill ha hjälp?
Hur kan jag hjälpa?

Gråter och lider med honom och samtidigt stretar jag mot mitt medberoende....ett liv i himmel eller helvete...svart eller vitt och så far man runt där i den grumliga gråzonen o försöker förtvivlat hitta ljuset och stigen trots de mascarafyllda tårarna....hjälp.....snälla nån där ute...måste ju orka...

Läser, gråter, velar, ändrar, börjar nya meningar men....nu blir det sändknappen...

markatta

Jag har tyvärr ingen erfarenhet av kontakt med beroendemottagning eller liknade men jag vet att det finns flera här som har och jag hoppas att de kommer att svara. På helgen brukar det vara rätt lugnt här på forum, om du undrar varför ingen har svarat.

Kanske har de också anhörigstöd på det beroendehem du varit i kontakt med? Jag tänker att oavsett vilken hjälp din man får så behöver du också få stöd i vad som händer i dig. Al-anon finns också som stöd för anhöriga, kolla upp det om du inte redan gjort det.

Livet med en alkoholist är kaosartat i sig så jag fattar att det är jättejobbigt att känna att samhällsapparaten inte heller jobbar med en.

Måste iväg nu men tittar in vid senare tillfälle. Du är inte ensam.

Kramar!

Lelas

Hej Sorgsen! Välkommen hit! Fint att du har börjat skriva och inte bara läser längre.

Jag känner igen mig i det du skriver. Jag skrek till personalen på psykakuten: "Men jag kan inte ta med mig honom hem igen!! När kan jag själv lägga in mig här? Jag bryter ihop om jag måste ta med honom hem!"

Vet du vad hon svarade? "Jaha, men.... då måste du ju kontakta din vårdcentral för att få en remiss hit." Att jag inte slog henne på käften.

Men trots att jag känner igen mig så kan jag nog inte ge dig några svar på det du undrar. Jag vet inte vad du skall göra, eller hur länge du skall fajtas. Kanske är det viktiga är att du kämpar tills du kommer till en punkt där du känner att du har gjort allt vad du kunde. Men var den gränsen går, det vet du nog bara när du når den.

Var rädd om dig!
/H, tillfrisknande medberoende

Sorgsen

...är så djupt tacksam över att någon överhuvudtaget läst mina ord. Tusen tack alla som tagit del och extra varmt tack till markatta och Lelas för att ni svarat.

Kom just till den opersonliga lägenheten jag befunnit mig i två veckor. Jobbat min sista dag här och imorgon flyger jag hem till maken.
Jag längtar så jag kan spricka trots att jag vet att i princip vad som helst kan möta mig i dörren. Märkligt, inte sant?

Jag vet att han älskar mig men det är svårt att inte bli ledsen/ursinnig/galen/uppgiven över att alkoholen tagit över hela honom, inifrån och ut! Han har magrat kolossalt sista halvåret. Periodvis kan han inte äta alls, naturligtvis de dagarna han fyller sig mest.

För 2,5 månad sen var jag också ute på jobbresa och kände att åker jag inte hem nu, bums, så har jag ingen man mer. Gjorde så och han grät och var så förtvivlad, mot mig menade han att han velat göra fint innan jag kom och 3 timmars varsel var för lite för honom. Jag kom honom nära några timmar och han berättade saker han undanhållit mig, tråkigheter men jag var tacksam han berättade. egentligen saker jag förstått men utan detaljerna.
Jag är så glad att jag åkte för min man lever och han kämpar fortfarande vidare. Maxat destruktiv och ibland är hans bild av omgivningen så skev att jag undrar om han någonsin kommer tänka klart. Jag får ta så mycket skit att syret runt mig försvinner. Häromdagen slutade enda benet gå vidare när jag gick ner för en trappa. Plötsligt slutade hjärnan sända signal till benet om att jag ska böja, sätta benet framför det andra för att komma vidare, total blackout under ett par sekunder.

Trots att jag gör djupdykningar och gråter floder så mår jag bättre sen jag för ca ett halvår sen sakta började vända mitt medberoende. Trots att hjärnan vet att jag inte är orsak så gör ju orden så enormt ont. Att aldrig känna att mina behov får ta plats i relationen. Att det är en berg och dalbana där särskilt dalarna är djupare än stilla havet!

För knappt två månader sen märkte jag att det börjar snurra riktigt, riktigt fort i den där nedåtgående spiralen och tog kontakt med Nämndemansgården. 2 helt enastående kvinnor har jag pratat och mailat med plus att jag tidigare hade hitta hit. Ni har gett mig insikt och bekräftat det jag känt och det har varit/är ofantligt värdefullt. Jag har inte känt mig lika ensam och miisslyckad. Jag har ett bekräftande jobb men när jag kände jag var på väg ge upp det pga att situationen med mannen blivit totalt ohållbar så förstod jag att nu måste jag göra något radikalt. Främst inne i min kropp och hjärna!

Jag säger till honom att kag älskar honom men tar inte mer skit. Jag får såklart tråkigheter men det är annorlunda på det sättet att det går inte in och skär hjärtat i bitar varje gång. Han är säkert lika full med galla trots att jag avbrutit men mina trumhinnor slipper fortsätta vibrera, hjärnan slipper omsätta och sortera. Det känns dessutom lättare och lättare för var gång jag avbrutit honom när jag märker det börjar mala. De gånger han är vresig redan i tonen är det lönlöst att ens ställa frågor eller berätta något alls. Där ligger läget nu i proncip dagligen, vi pratar inte ens varje dag längre. Inga mess inga mail...iaf inte från honom till mig. Gör ont men jag håller mig till min plan.

När han blev utkastad från sin arbetsplats de där 10 dygnen sen, så hade jag kontakten med dem i Blentarp och han tog tacksamt emot hjälpen. Jag kände en lättnad i kroppen, jag hade ingen aning om jag gått runt med en klump i magen så svart och blytung. Jag blev inte förvånad att allt brakade, jag har väntat på det och ärligt hoppats att det skulle ske, ju tidigare destå bättre.

Arbetsplatsen har nog gjort det de trott varit rätt och riktigt sen i somras men jag kände efter några månader att deras välvilja stank! Inte pga dem men av att de köpt en tjänst för att hjälpa min man,en tjänst där en psykolog, helt utan erfarenhet av missbruk, ska göra en bedömning hur "sjuk" han är. På upprag av arbetsgivaren som köpt paketet på nån j---l ledarkurs. Bisarrt! Hur får det gå till så? Lagen vi har om arbetsgivares skyldighet att erbjuda hjälp utnyttjas alltså av folk som vill tjäna pengar på andras olycka? Inte förvånad egentligen men det stinker!!! Jag har frågat väldigt lite men märkte hur illa min man mådde i situationen. Ska tillägga att min man har en position där han under sitt år på arbetsplatsen lyckats öka deras vinster till höjder de inte visste man kunde uppnå. De har sagt han ska jobba mindre men samtidigt fördubblat hans uppgifter. De har tydligt suttit på två stolar och min man bär naturligtvis ansvaret över sitt drickande men de har inte haft en aning om hur sjukdomen fungerar. Inte jag heller egentligen men jämfört med dem så känner jag mig som en ny Einstein! Ibland har jag känt en bakvänd tacksamhet över deras lilla "förstahjälpenkit" för det har skyndat på förloppet men ack som min man lidit. Jag har ofta sagt att jag är så stolt över honom, något han har jättesvårt ta till sig.

Nu är alltså situationen sån att han ska göra en ny utredning. Den andre knickedicken hade menat att han bör nog gå i samtal då och då??? Står inte riktigt i proprortion med att jag åkte hem för jag var rädd han skulle ta livet av sig?! Visst, mannen min är en listig typ men det borde vara belagt med straff och svartlistning på en psykolog som ger sig in och leker med en människa i kris! Eftersom allt var privat så finns det inte registerat på sjukhuset så soc börjarcväl om från noll?!

Svaren jag fått ikväll är tydliga för mig. Jag ska inte vänta och tiga! ;) Tack Lelas!

Min oskrivna plan är att min man ska in på behandling och jag ska hjälpa efter bästa förmåga. Jag lämnar honom inte så länge han är mitt i sjukdomen. När han finns bland erfarna människor så ser jag tiden an, jag har ingen brådska. Samtidigt vet jag att ett liv tillsammans med alkoholen går jag inte tillbaka till, aldrig mer! Jag älskar mannen jag blev tillsammans med för tre år sen och hoppas på ett evigt liv med honom.

Imorgon sover jag i samma säng som honom, hoppas och ber att han är nykter!!! Gode Gud, håll honom nykter imorgon! Amen

Kram på Er alla kloka vänliga människor!

i forumgemenskapen Sorgsen. Här är vi, som du vet, många som delar våra bördor och glädjeämnen. Du har börjat röra dig i rätt riktning, vägen är lång och full av upptäckter - det har du säkert också märkt när du läst här.

Arbetsplatser fungerar tyvärr på väldigt olika insiktsfull nivå och kunskapen varierar mycket. Detsamma gäller ledarskapsutbildningar:(

Eftersom du känt dig så väl mottagen på Nämndemansgården - det tror jag att "alla" gör - undrar jag om din man kunde betala en vistelse själv för att få vård så snabbt som möjligt. Jag skriver det inte för att frita arbetsgivaren från ansvar utan för att jag tänker på hans liv och ditt. Dessutom har Adde skrivit, har jag för mig, att bästa resultatet har de som valt och bekostat sin vård själva.

Fortsätt läsa och skriva här. Forumet kan vara till oerhört stor hjälp och när man varit aktiv ett tag fördjupas gemenskapen.

Jag vill också tipsa dig om Carina Bångs blogg. Klistar in en länk där du också får ett filmtips
http://medberoendeinfo.blogspot.com/2012/06/film-when-love-is-not-enoug…

Kram och Adventsglädje i bedrövelsen / mt

jag har skrivit så :-)

Och jag kan också tipsa Sorgsen om Familjeveckan på Gården. Jag tror väl att kvinnorna du pratat med på Gården redan tipsat om den men jag undrar om de sagt att när en anhörig tar en Familjevecka INNAN den beroende ens har hamnat i närheten av sin primärbehandling så skyndas processen på. Oftast (inte alla men många) så kommer den beroende in på sin primär inom ett halvår efter att den anhörige varit där.

Och det beror helt sonika på att den anhörige fått redskapen för att kunna se sin egna situation i sin relation till alkoholisten. För mig som alkis blir det ju stört omöjligt att manipulera en som har lika stor eller tom större kunskap än jag själv. Och då blir livet som alkis väldigt tufft när jag blir avklädd helt.

Jag vet inte vilka kvinnor du pratat med men minst en av dem åker ut på företagsbesök (Ja, företaget får betala, dock i stort sett självkostnadspris)i rent utbildningssyfte och framförallt för att avdramatisera vår sjukdom. Att få kunskap om beroendesjukdomar är så otroligt mycket värt för alla och fler företag borde ta chansen att göra så. Tyvärr är det så att många chefer är okunniga i vår sjukdom och faller lätt för säljsnack från såna som inte kan beroendet men vill tjäna pengar. Jag har träffat psykologer under min aktiva tid som var ett rent skämt och även ett par i olika sammanhang i mitt nyktra liv och vi blir alltid osams :-((

Tänk om alla företag hade en alldeles egen "alkotant" som ett stort svenskt företag har :-)) En önskedröm, tyvärr.

Lycka till och glöm inte bort dig själv !!

Kram !

Sorgsen

...vakna och fundera över om någon läst och kanske lämnat reflektion eller råd på mina ord. Normalt har första tanken kretsat kring undran om makens tillstånd. Befriande och ger mig ett varmt leende...jag HAR alltså börjat få motstånd under fotsulorna så jag kan komma ur den här jolmiga gyttjepölen, ömsom fylld av kvicksand och dynga.

Tack för Era svar, mulletant och Adde, de ger mig vind i ryggen. Tack!

Läst runt lite här, som jag fått för vana att göra i princip dagligen. Känner inte jag är den som ska eller bör ge andra kommentarer, jag står ju mitt i och är alldeles grön här.

Gröns tråd får mig däremot att reflektera över det där med hälla ut eller inte....
Jag häller ut, obarmhärtigt och utan någon som helst ånger. Oavsett om man bör eller inte, om det hjälper min alkoholist eller inte, så åker det ut i vasken, varenda droppe som finns i lägenheten hamnar i avloppet. Hellre där än i makens blodomlopp! Han skaffar nytt utan säga ett ord eller skriker över att han behövde de där stackars ölen, men det rör mig inte i ryggen. Allt som står i min väg åker ut! En gång tog jag en flaska för att hälla ut men kom i bråk med mannen som mynnade i att jag ställde fram flaskan framför honom, färdig att njuta till sista droppen för honom. Det gillade han inte alls! Han menade då att jag demonstrativ uppmande honom att dricka! Nyckfull och aldrig konsekvent är den spjuvern!
Om jag skulle ge ett råd till Grön så skulle det lyda: häll ut om det får Dig att må bättre, ja, under förutsättning att mannen i fråga inte skulle reagera hotfullt av handlingen. Anknyter till den där nyckfullheten....

Min man berättade i ett mycket tidigt stadium att han var alkoholist, han till och med ville råda mig att lämna, men förälskelsen var redan omöjlig att motstå, från bådas sida, och jag kände mig inte orolig. Han hade ju insikt! Varit igenom behandlingar och kändes stabil, denna intelligente, färgstarke kvinnokarl med framgång och erfarenhet. Vi är båda 40+ med tidigare äktenskap, barn, villor, hundar och volvo. Han jobbade mycket liksom jag och äntligen hade jag funnit lyckan i en man som förstod hur det är att leva ett liv som inte är inrutat i vardag och helg! Jag föll för honom som en fura!

Nu krigar hjärta och hjärna i mig...
Hjärtat: det är kärlek, äkta och renare än källvatten!
Hjärnan: du är grundlurad och maxat utnyttjad!

Jag har insett att klarhet får jag först när maken har varit nykter en längre period.
Kraften- ja den sinar- ibland är jag långt under vattenytan och fråga mig inte hur jag kommer upp till ytan för sippa nytt syre. Förmodligen pga av att jag vet att jag mår oförskämt bra i jämförelse.
Finns många såna att använda :
Kriget i Gaza
Mitt fadderbarns fattigdom
Just nu att jag har Er att skriva till
Att jag har en alldeles ny snöskyffel som kommer till användning när jag kommer hem till mitt hus
Att jag HAR en underbar man- han är bara lite trasig just nu...

Kram på Er och tack för att Ni finns....
Tjingeling!

Lelas

Precis så där har jag känt mig, Sorgsen. Den ständiga kampen mellan hjärta och hjärna, mellan hopp och förtvivlan.

Du beskriver klockrent hur det är att vara anhörig till en alkoholist. Verkligen!

Var rädd om dig!
/H, som faktiskt har lyckats få hjärtat och hjärnan tillbaka i samklang.

Sorgsen

...sopat fram bilen och nu på verkstan och får på vinterdäcken.

"Ser du stjärnan i det blå? ...alltdu önskar kan du få......."
Så sjunger han, Malmsjö, ger mig en klump i halsen..
Inte gråta här!!!!
Sväljer och sväljer...

Jo, det var underbart skönt att komma hem. Mannen är den finaste människa man kan önska sig men ack så trasig han är.
Han är på botten och skrapar nu, finns säkert ett par mörka jordhålor han fortfarande kan faller ner i, men han står utan jobb, utlämnad i ett intet utan att veta vad som kommer hända. Möte med facket och arbetsgivaren väntar. Soc, som ju ska finnas för de svaga, har inte ens sänt en kallelse. De har nu haft 10 dagar på sig, i ett akut ärende är det skamligt av dem.
Sjukhuset tog emot honom men skickade hem honom och vägrade sjukskriva när han bad om hjälp!
Man blir mörkrädd!!!
Arbetsgivaren har mörkat och sagt till facket att han måste lämna pga arbetsbrist???
Hur illa får man behandla en djupt deprimerad människa?
Visst, alkoholist, en sån där som får skylla sig själv!
Ju bara att låta bli att dricka!
Enkelt som en plätt!

Jag får bara ont i magen....och jag är frisk och stark...kan bara fantisera om hur ont min man måste ha...lider med honom men tänker inte falla ner till honom, försöker istället stå stark och fiska upp honom dit där han hör hemma.

Får väga vart ord jag säger, försöka parera, backa, gasa, väja, köra över, köra förbi, köra ikapp, tvärbromsa...
Han har säkert druckit men är nu helt utlämnad och vill ha hjälp...som ett skrämt barn i ett hörn sitter han och skälver...
Nu gäller det för mig hitta rätt balans att hjälpa utan att han känner sig förbigången...

Thank God it's Christmas- nån amerikansk sörja ur högtalarna nu...
Jag tackar Gud att han var nykter igår, bara en svag, svag, doft av gammal fylla låg i lägenheten....

Hoppas hinna till al-anon ikväll. Mannen tog emot det beskedet med ironi, som med så mycket annat jag säger...men det blir bättre...det ska bli bättre..det måste bli bättre...det är bättre...jo, det är bättre.............

Kram på Er alla vänliga människor

markatta

Vilken feg arbetsgivare som valde att hantera problemet så, eller snarare inte hantera.

Vad glad jag blir över att du ger dig själv tid också. Hur var mötet? För mig har det hjälpt oerhört mycket att skriva och läsa här och att gå på al-anon möten. Jag grät också mycket i början här, så fort någon hade kommenterat, nästan oavsett vad det stod. Det var nog först då som jag tänkte att det behöver ju faktiskt inte alltid vara så här, att jag själv kunde påverka min situation.

Det är som du beskrev ett krig inom en, att leva med en alkoholist. Jag själv har upplevt samma förvirring men jag märkte att mina tankar blev klarare desto mer tid som jag inte spenderade med "min" alkoholist. Har du möjlighet att ta dig iväg någonstans, för några dagar kanske? Det måste ju ta så mycket energi för dig att hjälpa och oroa dig för honom att det är ju inte konstigt att du inte riktigt vet vart du har dig själv.

Kram på dig!

Sorgsen

....sover han sin djupaste sömn, jag ser att den vackra själen fått mer och mer ro sen jag kom hem. Sannerligen min också!! Han var näst intill skygg när jag öppnade ytterdörren. Stod på avstånd och skämdes! Vuxna karln, full av glitter i ögonen, självsäker och alltid i fokus har förvandlats till en skrämd hund. En sån som tar till skallandet för att hålla folk och fä på avstånd...jag tror jag representerar båda i hans värld.

Han har varit nykter idag! :) tror, utan att veta, men han måste ha varit lugnare med intaget sista veckan, kändes så, men om han kört ett underhåll eller helt avstått får jag aldrig veta. Behöver jag nte veta heller. Just det känns så jäkla skönt känna, riktar ett stort varmt tack till Er. TACK för att Ni finns. Adde, lelas, markatta, mulletant, vill.sluta och alla som läst och läser...tack...

Imorgon blir ännu en nykter dag!
Ska mjukt inleda samtal om läget imorgon förmiddag..måste få koll på om han är sjukanmäld eller inte.... Han mår pest! Tacka sjutton för det, kroppen måste ju skrika efter alkoholgiftet samtidigt som ingen, absolut ingen från hans arbetsplats har hört av sig sen de slängde ut honom. Med allt rätt utslängd! Men med orden att vi kommer kolla så du har det ok! Vilka ynkliga människor! Har lust namnge dem! Om mötet senare i veckan kör över min man så smörjer jag käkarna och ger mig in i leken...inte med skällsord men väl med advokat och vass blick! Den sistnämnda kan döda, så sa mor min när jag var liten...;) takterna sitter i men har omvandlats till taktik och slösas inte med, sparsam så hela artilleriet är utvilat vid behov.

Jag försvarar inte på något sätt att maken druckit eller kommit bakfull till jobbet. Jag har förvånats över att de dröjt men kör raka puckar! De 2 cheferna bär båda ryggrader likt amöbors!

Till markatta:
Tack för omtanken! Jag reser mycket och tror det är både på gott och ont!

Gott:
Att jag kommer ifrån och måste koncentrera mig på mitt!
Att maken måste kravla sig hem själv i vått och torrt!

Ont:
Att jag inte är hemma när jag som mest behövs!
Att maken kunnat dölja sin sjukdom och allt den drar med sig!

Frågar mig ofta hur länge han dolt, jag vet innerst inne att svaret är under hela vår gemensamma tid! Det skrämmer mig mest av allt! Tänk om allt är fejk! Total saga där huvudpersonerna går skilda vägar, tomma och utmattade, var och en med varsin egen historia skriven i samma bok men på två olika språk...Usch, hemska tanke..

Al-anon blev det inget med. Prioriterade om när makens son kom och det blev gemensam middag istället.
Ser fram emot nästa tillfälle! Känner dock att mycket har lossnat för mig sista månaden!

Att skriva här är också ett litet underverk i sig...kanske en uppmaning till de som tvekar...gör det, skriv några rader eller ord..oket lättar av att skriva av sig...problemen kvarstår men du får formulerat känslan, kalaskänsla!

Nu blir det sömn...härligt krypa ner intill en varm, nykter kropp!

Kram på Er!
Idag har jag önskat människor God Jul för första gången i år! Älskar julen!

du har ro Sorgsen! Så bra att du känner att du ser klart. Hoppas du har sovit gott och att dagen för med sig sånt som för till genuin hjälp för dig och man! / mt

Sorgsen

...har gått...
Går inte så bra idag...men min älskade är nykter men djupt deprimerad, långt ner på skalan...

Jag dundrar såklart in som en ångvält i hans värld oavsett hur tyst jag är. Var borta dagen när allt rämnade...kanske var det bra, kanske inte, återstår att se.

Jag är fortfarande den jobbige i hans ögon...såklart, i min logik måste det ju vara så, jag är ju den ende som ställer frågor.

Idag två frågor, ena om sjukanmälan andra om han vill följa med ut nu.
Första frågan fick ett svar att likna vid en fräsande katt som blivit skadad.
Andra blev först " vet inte" och nu när jag har skorna på ett "nej"! Visste jag, så nu ger jag mig ut o andas lite annan luft än lägenhetens.
Den har ingen spritdoft kvar alls just nu...det känns som det positiva jag tar med mig från dagen hittills...är så glad han verkar låta bli ta till spriten just nu.
Jag tror han kommer klara detta...hoppas bara han vill ta emot behandling...utan tror jag allt kommer falla tillbaka i gamla spår när denna vågen går in i stiltje....

Tillbaka till Adde:
Allt du skrivit här på forumet har hjälpt mig otroligt mycket. Du är en klippa! Tack!

Det där med behandling. Min make har behandlats tidigare men fått återfall. Det har dock tagit många många år och sen varit en seg tid innan det brakat helt!
Vi skulle klara stå för behandlingen själva men inte han själv. Därför låter jag det dröja just nu. Han vill fixa själv, och såklart låter jag det bli så.
I min plan är ändå ett behandlingshem nödvändigt för att nå långvarigt resultat. Han vet det också men vill inte jag ska hjälpa ekonomiskt. Det är säkert klokt. Han vet att både jag och hans åldrande mor hjälper direkt men han vill göra själv! Tycker jag känns sunt i dimman.

Min reservplan är att om han börjar hälla i sig alkohol igen närmaste veckorna får det bli tvångsvård, annars blir det hans död! Varken kroppen eller psyket kan ta mer stryk, jag tror han vet det, känner det, och därför håller han sig helst inne för slippa frestas slinka in på pizzerian eller systemet. Eller skräckscenariet att möta någon han känner på ica!
Jag har levt med depression tidigare, genom en nära familjemedlem....min man prickar alla tecken på tillståndet nu.

Jag känner att jag gör nytta nu i alla fall. Inatt har vi båda sovit gott. För första gången på en evighet kröp han intill och sökte kontakt...kändes underbart!!!
Han är min ögonsten...

Kram på Er alla kloka!

Sorgsen

...vad jag är dålig på att vistas i tystnad!!!!
Maken orkar inte prata...jag förstår och vet ju varför men det passar inte min personlighet alls...

Imorgon tar jag mig till mitt hus, en oas jag ägt sen långt innan jag och maken träffades. Det ska bli så skönt få andas och ha människor runt i ett samfund där alla känner alla.

Mannen vill inte följa med. Normalt skulle han ha jobbat långa dagar från imorgon och jag får levererat några möbler från ikea på torsdag. Nu är ju allt upp-o-nervänt. Jag tycker inte om att lämna honom när han har möte m arbetsgivaren. Han blev irriterad när jag frågade om han vill jag ska vara i närheten...

En fråga: när han nu mår kass och behöver hjälp men samtidigt väser och fräser...bör jag bara släppa allt då??? Är hjärnan blockerad pga alkoholsuget?
Att han mår dåligt är jufullständigt självklart. Men nu behöver han ju de där kuddarna för att få det lite bonat om och under sig... Han vill ha hjälp men hänger i ingenmansland och dinglar.
Ska tilläggas att soc fortfarande inte hört av sig med den där kallelsen! Oförskämt! Igår var det 10 arbetsdagar sen de sa så, imorgon är det i allt 13 dygn sen. Är det normalt?

Kram på Er!

Lelas

Hej!

Ja.... du behöver låta honom falla. Du behöver ta honom på allvar när han blir irriterad på att du vill vara nära. Han behöver få en ärlig chans att visa att han klarar av det här själv, och om han inte gör det så behöver han få ta konsekvenserna själv.

Det är vår största utmaning som medberoende, men det är den enda framgångsrika vägen.

Var rädd om dig - och släpp taget om maken. Det är er bästa chans till en gemensam framtid.
/H.

PS. Jag vet att det är lättare sagt än gjort. ;-)

Sorgsen

...dubbla budskapen som ställer till det inuti...
Lelas, tack för ditt svar.
Jo, det är svårt...svårast tycker jag är att han samtidigt säger att han inte vill vara ensam. När jag ger mig iväg och inte är med honom så känner han sig utlämnad.
Jag förstår att det är extremt pressat för honom nu. Jag är otroligt glad över att han kämpat sig igenom den första abstinensen med svettningar och klåda, dålig eller ingen sömn. Han har knaprat några insomningspiller som tydligen gav hemska mardrömmar så dem slutade han ta. Sen jag kom hem så har han sovit gott.

Det blir bara så jobbigt att jag både ska klä skott och vara den som finns nära, bara inte för nära, för ljudlig, inte prata, men ändå sprida någon slags trygghet. Jag ska finnas där när han ger mig en kram, inte vida värst innerlig men några sekunders närhet...
Ofta känner jag att han beter sig som skadade barn och tonåringar jag tagit hand om. Samtidigt tänker jag att han är trygg med mig och vågar/kan pysa nu när det är extremt.

Ikväll åkte jag till oasen och har min familj nära. Då är det som om jag ska straffas för att jag mår bra...är det normalt när allt rasat, som exempel?

Oavsett så har jag tusen miljoner gånger hellre denna situationen än den för så kort tid tillbaka sen som en månad. Då trodde jag han skulle kunna dö vilken dag som helst!

Kram i vinternatten!

Nu talar jag enbart utifrån min känsla, inte kunskap och inte personlig erfarenhet.

Jag förstår det så att din man vill ha tryggheten av att ha dig nära och tillgång till kramar och närhet när han orkar och vill. Du försöker, du gör allt för att finnas där helt utifrån hans behov och på hans villkor. Han "straffar" dig för att du har tagit hand om ditt liv och dina tillgångar, har bra relation till nära och kära + en oas att åka till - han har vad jag förstår förlorat det mesta - utom dig.

"Nu krigar hjärta och hjärna i mig" skriver du
Hjärtat: det är kärlek, äkta och renare än källvatten!
Hjärnan: du är grundlurad och maxat utnyttjad!

För mig låter det inte alls sunt och vuxet att bete sig så som han gör - jag kan förstå att han just nu är i kris och alkoholskadad. Det är inte ditt "fel". Han är ansvarig för det och måste (få) ta ansvar för det. Det du beskriver är långt ifrån en ömsesidig, respektfull relation mellan vuxna människor. Inte på långa vägar och det vet du själv - visst vet du?

"Ofta känner jag att han beter sig som skadade barn och tonåringar jag tagit hand om", skriver du och fortsätter: "Samtidigt tänker jag att han är trygg med mig och vågar/kan pysa nu när det är extremt."

Ja, det låter som barn och tonårsbeteende. Men han är en vuxen person. Även barn och tonåringar behöver kärleksfulla ramar för sitt beteende och lära sig visa respekt och hänsyn mot varandra.

Din man kan knappast förändra sitt beteende av egen kraft - allra minst nu om han är i totalt krisläge fysiskt, psykiskt, socialt och (kanske) vacklar i tron på hela livet. För mig låter det som om du har gjort en akutinsats som räddat hans liv (?) - och att du har gjort det mer än en gång. Han har sagt att han är alkoholist och bett dig lämna... men er bådas kärlek gjorde det omöjligt.

Det är du som måste välja - vill du ha det så här? Jag tror som Lelas att du måste låta honom falla och resa sig av egen vilja - när jag läste att han bett dig lämna för att han är alkoholist och du skriver att det var för sent... då vidgade du ramarna för vad som är möjligt inom er relation.

Åk på familjevecka för din egen skull. Någon måste få kraft att bryta mönstret - om du inte vill fortsätta att leva som nu - och det verkar inte troligt att han kommer att göra det. Han verkar faktiskt inte tro det själv.

Några länkar från CB`s blogg:
http://medberoendeinfo.blogspot.com/
http://medberoendeinfo.blogspot.com/2010/05/vad-ar-missbrukarpersonligh…
http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Önskar dig ro och vila och gott sällskap i din oas! / mt

Sorgsen

...är redan bättre begagnad. Frisk luft i lungorna, massor av vänliga människor och min mysiga, glada och öppna familj. Vi är många så det tar långt mer än ett dygn innan jag språkat med alla. De som finns närmast husknuten har redan hunnit trilla in i min/vår oas flera gånger under de här 24 timmarna. Lever ett yvigt och innehållsrik/ombytligt liv. Känner mig privilegierad som har det så.
Sorgen, ja, den ligger kvar trots skratt och öppen brasa.
Jag har inte berättat om hur illa allt är för de levnadshungriga människorna här. Inget märkligt att makens skrattsalvor inte blandas med våra nu eftersom han borde jobba.
Han har alltid stormtrivts här!

Maken ringde under em, ett positivt tecken, och eftersom jag var ute vid tillfället så svarade sonen. Det var han inte beredd på, inget ont i det. Jag ringde tillbaka någon timme senare. Det samtalet varade max 2 minuter....han var på väg in i dimman....sorgligt efter uppehållet....

Pratat med Nämndemansgården igen. Bokat in en anhörigvecka, blir vägen Adde talade varmt om, tack!

Det finns inga tveksamheter för hur jag måste gå tillväga om A blir mer än en kvälls tillfällig svacka...de orden för mig vidare till mulletants kloka reflektioner..

Tack för ditt långa inlägg.

Jo, visst är det så att jag backar och låter maken få möjlighet att lösa sin egen situation. Jag tror mig vara relativt klarsynt trots att jag är medberoende ut i fingerspetsarna.
Jag är förmodligen skitjobbig i makens ögon och inte har jag tänkt stanna kvar i detta en sekund om maken inte kommer ur sitt intag. Just nu har vi inget gemensamt! Absolut ingenting! Det är så sorgligt men jag känner att vilsenheten bleknat. Jag har fått någorlunda distans till kriget mellan hjärta och hjärna. Ont gör det, som knytnävslag i mellangärdet, när elakheterna smattrar, men det hinner inte bildas smatterband innan jag avbryter numer. Men visst grabbar beteendet tag i mina inälvor som ett tarmvred och vätskar ögonvrån, mannen jag älskar är ju totalt oigenkännlig.

Vi träffades för drygt tre år sen, båda fulla av liv och glädje, framtidstro och, framför allt, förståelse för varandras något annorlunda livsform. Något nytt för oss båda och som gjorde att förälskelsen inte lät vänta på sig. Han drack inte, i alla fall aldrig i mitt sällskap, därför hade jag aldrig någon anledning att ifrågasätta hans vanor. Han berättade att han var alkoholist och jag frågade om han var aktiv och svaret var nej. Jag hade ingen anledning att ifrågasätta det!

Vi levde ombytligt och i mina ögon sunt! Han gillar utmaningar och fick ett erbjudande om utlandstjänst som jag uppmuntrade till! Det gick åt fanders och där någonstans tog han upp där han slapp A för xxx antal år/månader sen. Har ingen koll på exakt hur det ligger till, kanske har han druckit mer än jag vet, förmodligen är det så, men det är inget som "stört" vår gemenskap. Jag kan gissa att han levt någon form av dubbelliv. Råttorna har förmodligen jazzat loss när katten varit borta.

Sista månaderna har det gått undan, som jag skrev inledningsvis, och nu gäller det liv eller död! Fortsätter han dricka dör han! Kroppen orkar inte mer varken fysiskt eller psykiskt!

Däremot är jag seg som en gammal ångbåt, tuffar på och tutar om något står ivägen. Det går inte så fort när jag ångar fram men jag är i princip omöjlig att välta.
Min övertygelse att maken måste in på behandlingshem är orubblig och när allt rasade för 16 dagar sen så fanns öppningen där.

Mannen ville ha hjälp och jag andades ut när han hamnade akut på beroendemottagningen.
Här var jag naiv!
Hans tillstånd krävde läkarvård men han fick inte stanna!
Soc hade "slarvat" bort hans papper för få akut hjälp! ( han var där idag efter att han ringt och frågat varför aldrig kallelsen inte dyker upp)
Arbetsgivaren fegar!
Allt går trögt!!!!

Jag hade läst mig till att jag ska aktivt hjälpa när en missbrukare startat eller vill starta att bryta sitt beroende. Han har varit x antal gånger på AA, haft igång samtal med psykolog under hösten, tagit prover, var på informationssamtal....

Nu återstår att se vad som väntar...

Jag har min väg relativt tydligt utstakad:

Inget kan, eller får, ta ifrån mig livet jag haft, kryddan och bonusen jag tilldelades i maken gjorde livet än mer fullkomligt.
Jag ser det nuvarande som ett sjukdomstillstånd-nu har jag sett att maken vill ha hjälp-stjälper han detta så drar jag och önskar honom all lycka i sina val.

Min tidsplan sträcker sig till sommaren...

Låter allt detta fullständigt tokigt i Era öron?????

Kram på Er!

Imorgon blir det glöggpremiär för mig...gottigottgott

låter fullständigt klokt i mina öron!

Reflekterade nyss i en annan tråd om betydelsen av kombon "lite tur och inre styrka" och det ovärderliga i att ha tillgång till ett stödjande familjenätverk. Oberoende av nätverkets yttre gestaltning ... våra ramar ser säkert helt olika ut - men jag kan känna igen något av styrkan från insidan. Allt gott längs vägen! / mt

Sorgsen

...snöfall mot den redan täckta marken.

Sett kommunens lucia krönas och mötts av massor av leende ansikten. Underbart att vara här! Familjen kommer och går men ikväll är alla ute på sitt och jag sitter ensam framför braskaminen. Njutbart....jo, visst är det, men allrahelst hade jag velat ha maken här. Platsen intill mig, när kören sjöng i eftermiddag, var mer än tom- kändes mest ihålig och kall......finns ingen ensamhet som är större än den i misslyckad tvåsamhet...den ensamheten tar ordentligt tag i mig för andra gången inom senaste 6 timmarna...hur kunde det bli så här? Allt skulle ju bli rakt det motsatta. Så sa vi ju för 3 år sen.....hur kunde jag vara så DUM?!

Har inte hört något från maken sen det där 2 minuterssamtalet i förrgår och jag har ingen aning om vad som snurrar i honom. Förmodligen umgås han med det som står honom allra närmast...gör mig uppgiven...jag kan inte göra någonting mer än vänta ut maken...kanske får jag aldrig mer del av honom...

En kram till Er alla där ute, var rädda om Er.

Avslutar med att tanken går till mina närmaste, jag har så mycket att vara stolt över.
Tack för ordet...