Känns som jag redan tillhör Er här inne. Läst, läst och läst i många månader...tack för all hjälp och insikt Ni alla gett mig, ovärderligt och unikt kunna ta del av missbruket från alla håll.
Tackar ödmjukast!

Har varit på väg skriva många gånger men det var tydligen först nu det lossnade.

Har ett virrvarr i kropp och själ samtidigt som jag är fullständigt klar över vad som måste göras...

Istället för att berätta vägen hit så dyker jag rakt på mitt akuta behov av rådgivning.

Min man behöver hjälp, vill ha hjälp och åkte självmant akut till beroendemottagningen för få just hjälpen. Detta hände för 9 dagar sen.
Han var full men inte redlös trots sina 1,8 promille. Allt rasade för honom denna dag och jag befann mig och befinner mig utomlands pga jobb.
Väl inne hos läkaren fick jag ett telefonsamtal, med högtalare på, där jag möts av en arrogant skötare som undrar vad min man vill. Jag sa att vad de än gör så skicka inte hem honom igen eftersom jag är rädd han kommer göra sig själv illa! Riktigt illa!
Jag kunde för första gången på länge andas ut och känna att han äntligen har proffs runt sig..........
Falsk trygghet! Morgonen efter får jag klart för mig att de sänt hem honom mitt i natten trots att han bönat och bett om att få stanna!

Jag har redan tidigare fått en bra kontakt på ett beroendehem och ringer dem. Han blir hämtad till informationsmöte och vill bara bli inlagd.

Det finns, som ni kloka människor här redan förstått, en lång historia bakom allt detta. Min fråga är :

Hur mycket ska jag trycka på soc och läkare med allvaret för att de ska förstå? Hur mycket är de generellt invaggade i rutiner och glömmer individens unika behov?

Min man har varit i rullarna flertalet gånger och vet mer än de som utreder honom.....hur ska jag göra? Legat lågt en vecka men vill skrika, stampa och banka in i människorna runt om att det är bråttom! Det funkar inte med öppen vård och beroendehemmet säger detsamma. De menar han behöver läggas in en månad plus fördjupning.

Varför blir han mottagen med arrogans när han verkligen vill ha hjälp?
Hur kan jag hjälpa?

Gråter och lider med honom och samtidigt stretar jag mot mitt medberoende....ett liv i himmel eller helvete...svart eller vitt och så far man runt där i den grumliga gråzonen o försöker förtvivlat hitta ljuset och stigen trots de mascarafyllda tårarna....hjälp.....snälla nån där ute...måste ju orka...

Läser, gråter, velar, ändrar, börjar nya meningar men....nu blir det sändknappen...

Framtidsdrömmar

Ja menade inte att bagatellisera separationer. Jag förstår att det är fruktansvärt jobbigt för alla inblandade, främst för barnen. Det jag menar är att trots allt jobbigt som medföljer en sådan situation så finns det ändå ett ljus i horisonten- allt behöver inte bli en katastrof på sikt.
Jag vill inte leva ett liv i passitivitet. Jag börjar ändå mer och mer bli klar över hur jag faktiskt vill ha det.
Hoppas julkoserten var bra!

Sorgsen

..tack för dina ord...
Konserten var fullproppad av traditionell julmusik. Underbart!

Det trodde jag inte heller, att du bagatelliserade.
Jag var lite osäker på om jag skulle spara det jag skrev i alla hast idag. Just av den anledningen att jag inte på något sätt vill såra dig, eller att det, tillsammans med det tidigare inlägget, skulle uppfattas som ett råd i någon riktning.

Min skilsmässa för alla de där åren sen var nödvändig men, om jag kunnat göra om något så tror jag faktiskt att jag hade försökt stå ut ett par år till. Jag kan känna igen mig i din oro.
Nu ser jag ju, trots allt, 4 vuxna, trygga individer med sunda vanor och social begåvning. Det som mulletant skrev om kombinationen "lite tur och inre styrka" hjälpte förmodligen oss alla fem, både som individer och "ensamståendeförälderfamilj".

Detta blev bara ytterligare lite svammel under ämnet historia.

Jag såg att du skrivit ett längre inlägg på din tråd, tar mig dit och tar del.

Kram på Dig, Du finns i mina tankar.

Sorgsen

..läser gärna dina ord. Tycker om ditt uttryckssätt, eftertänksamt och samlat.

Jag läser, tar in, läser igen, omsätter och känner likheter eller olikheter i dina reflektioner och erfarenheter.

Jag kommer nog hänga kvar här ett tag, så känns det i alla fall nu. Jag har alltid haft en större fallenhet för självbiografiska böcker och verklighetsbaserade filmer. Jo, jag älskar se romantiska tvfilmer och läsa hänt extra också ;)
Här finns så mycket tragedier men lika mycket hopp och en hel mängd människor som ger sin tid till andra utan att kräva något tillbaka. Ödmjukheten är överväldigande!

Jag trevar fortfarande och känner att jag håller mig lite på min kant och betraktar, precis så som jag förmodligen beter mig i den "synliga" världen, tills jag känner var jag hör hemma.

Ondskan inom oss - den kan ju vara svår att precisera själv. Jag kände mig ond när jag "lämnade" maken till att "supa fritt". Så kändes det! Jag visste det skulle gå galet, han skulle göra sig illa och jag stod och tittade på. Samma sak hade hänt honom även om jag hållit honom i handen, men jag hade förmodligen inte känt mig "ond". Förstår du vad jag menar?
Nu är jag så glad att jag inte gick hand-i-hand, då hade jag inte haft kontakten med nämndemansgården när allt föll i bitar. Men ond kände jag mig i inledningsfasen. Knepigt och bakvänt det där med handling och konsekvens ibland.

Må väl och jag ser fram emot mer tänkvärt från dig.

Maken och jag...ny uppdatering följer...längesen jag mådde så bra som jag gjort sen vårt samtal i förrgår

att reflektera över det onda - som är ett starkt ord också. Jag tror jag förstår vad du menar.

Det är ju många människor som ondgör sig över att man i gudstjänsten bekänner sina synder... att man gör sig så "dålig". Jag går sällan i kyrkan men jag tror nog att de flesta av oss syndar "i tankar, ord och gärningar" mest varje dag om man ser till det lilla - "knappnål och silverskål" skrev Berra. Jag tror att man kan lära sig känna sig själv och på det sättet öka medvetenheten/höja känsligheten för sin inre etiska kompass. Våra liv består av en lång räcka val... alltför ofta gör jag mig inte ens medveten om dem. När jag blir det (medveten) blir valen svårare och livet intressantare. Valet att se på när en människa faller ser jag som att välja att hjälpa på kort eller lång sikt. Du vet nog själv innerst inne att din drivkraft där har ett gott syfte.

Det här är inte genomtänkt bara nedskrivet till första muggen kaffe... lite huvudvärk har jag också - men inte självförvållad sådan:) Dock är det tankar jag delat många varv med mänskor som står mig nära på olika sätt och med kolleger. Om du jobbat med trasiga barn har du säkert också vridit och vänt på etiska dilemman - de kännetecknas ju av att det inte finns ett rätt svar bara olika möjligheter...

Tar glatt emot alla responser och reaktioner på detta:)
Önskar dig Sorgsen en dag i glädje! / mt

Sorgsen

...i mängd!
Just lagt på luren, maken ringde...bara det...han var så avspänd och berättade att utredningen inte kommer dras ut på. Han har fått beviljat behandling!
Så, min anhörigvecka kommer kanske sammanfalla med hans vistelse...hur bra kan det bli???
Överlycklig!
Andas....och tårkar tårar...vilken grej...känner mig svimfärdig....benen kroknar...fantastiskt....nu börjar vår nya resa...

Mannen förändrades redan efter vårt samtal för 3 dagar sen.
Han mjuknade i kanterna och jag har kunnat se hans gamla jag skymta fram.
Nu lät han så lättad i telefonen...något firande med alkohol blir det inte heller, jag är på väg till honom och då tar han vanligtvis inte till spriten.
Han vill bjuda på middag ;)
Vi ska gå på stan och supa in julen tills öron och ögon inte orkar ta in mer. Vi ska hälsa på makens mor, som är så orolig, så stillas hennes jul. Vi ska göra karameller...allt kom från hans mun just nu....jag är mållös och bara...pånyttfödd.... Hur bra kan det bli???

Jabbadabbadooooooooooooooo

vill.sluta

VAD GLAD JAG BLIR FÖR DIN SKULL. Oj ursäkta att jag skrek ut vad glad jag blev för din skull!!!!!
NI kommer få en fantastisk jul ihop, som du har kämpat/lidit och vänt dig själv ut och in.
Riktigt riktigt roligt FÖR DIN SKULL!!!!!
Grattis!
//A

Sorgsen

...tack för din hälsning.
Jo, det känns som en befrielse. Problemet är ju långt ifrån "löst" men nu finns det ju ett delmål. Kampen ligger ju hos min älskade make men för mig kändes beskedet befriande. Äntligen får han långsiktig hjälp av professionella människor.

Jag kan bara hoppas han inte tänker "fira" beslutet kommande veckor, kanske mest troligt?
Det blir ju sista rusen, förhoppningsvis, för resten av hans liv...måste väl bli ett kaos i alkishjärnan???

Lycka till i din egen kamp. Jag följer dig här inne...står oftast i hörnet och tar in och omsätter så gott jag kan.
Önskar dig en riktigt god jul.

Sorgsen

...jo, detta känns riktigt bra...nu finns det något konkret att hålla sig till, så skönt!

Tack för att du kikade in ... Önskar dig lycka till och en god jul

Sorgsen

Framtidsdrömmar...tack...jo, just detta steget var ju någonstans min nuvarande målsättning.
Adde...tack, du är min ledstjärna! Minns dina ord om alkohol före behandling...hm...försöker vara förberedd och inte ta åt mig av dagsläget...

Dagsläget:
Tystheten är ett faktum idag igen..det gör så in i h----tes ONT!
Han hade gått direkt från mötet på soc till nåt hak...var inte dyngfull med tillräckligt för att somna och sova, tror det blev 14-15 mycket ljudliga timmar!
Tog genast bort all eufori jag kände. Iofs är jag tacksam att jag fick de timmarnas glädje. Nu är jag ju inte tillbaka på ruta ett igen, behandlingen är ju så nära att jag kan ta på den. Vilken befrielse!

Just nu har han ett samvete att ta i itu med, men inte pratar han med mig om det inte. Ser det i hans rörelser och hör det på ljudet från hans trampdynor. Otroligt vilka färdigheter vi medberoende utvecklar. ;)

Min vardag som jag ser den just nu:
Jag har gjort valet vara kvar i detta för att jag fortfarande tror på en gemensam framtid, om den är nykter. Det jag levt i och fortfarande lever i är pest!
Att bli förbisedd tillintetgör allt som har med känslor att göra. Jag känner mig som en osynlig robot som ska finnas där men för det mesta bara står ivägen och skramlar när höljet måste ändra riktning i mannens framfart.
Jag hoppas få tillbaka ett värdefullt innehåll, starkt nog att kunna leva kvar i tvåsamhet. Jag har sett att Lelas menar att om dialogen finns så är möjligheten stor att man kan komma ur problemet tillsammans.
Jag och min make har ingen sån, i alla fall inte sista halvåret sen jag lämnade "hålla-handen-med-alkoholisten-stadiet".
Den glädjen jag kände av beskedet igår var bred som en trefilig motorväg, fri för folk att traska fritt i och på. Därför gjorde det extra ont att mannen hade mäskdoft i strupen när han trillade in där igår kväll när jag öppnade ytterdörren. Ensam blev jag kvar med ett hål... Nu är jag sluten igen...går ut och super in julen, ensam, innan vi tar oss till makens mor.
Men...det blir bättre, det är bättre än för en månad sen...är nöjd med det för tillfället...
Hm..sista frasen var en lögn...vill skrika, slå, få honom att fatta...."Vad med mig? Vi? Jag mår skitdåligt! Vi-et är obefintligt! Bryr du dig om någonting överhuvudtaget ditt egoistiska alkoholistsvin?" Typ så ekar fraserna inuti! Men ingen idé slösa energi på det där...

Nästa blir besök på nåt köpcentrum.
Så glad jag har min oas! Lever två helt olika liv parallellt just nu, märklig känsla men ack så värdefullt!

Kram på er!

Sorgsen

...läst dina senaste inlägg...
Vill du ska veta att du betyder oerhört mycket för mig här...

Återkommer med tankarna runt det där med val och etik.

Lite kort bara:
Jag kör dialoger med mig själv, skalar av alla krusiduller, och kvar blir det som kan beskrivas som basen i ämnet. Den är då, förhoppningsvis, svart eller vit. Valet då blir oftast inte så svårt, vägarna för att nå det svarta eller vita, är däremot full av omvägar och kräver mängder av mindre vägval. Viktigast i de små valen är att försöka hålla riktningen på kompassen åt målet...
Det är det jag kallar livet!

Kram på dig...

Nu blir det julklappshandel!

Sorgsen

...ingen tur till svärmor. Maken var vresig när jag kom hem, jag är för sen tydligen. Fick samtal när jag parkerade bilen, satt kvar 20min, var jobbsamtal. Han lämnade lägenheten just....blir väl en massa alkohol och sen är jag ett minne blott! Orkar inte mer...han skiter i vilket och är bara elak...
Nu?
Ja, vad skulle jag här och göra...????? Haft mitt jobbmöte och nu är inget kul längre...jag lämnar nog detta äktenskap nu...orkar inte längre...
Jul?
Jo, men förmodligen utan honom...

Topparna och dalarna har inga gränser...
Usch, så ledsen jag är nu......

Sorgsen

...raglade mannen in med en alltför bekant doft...

Hur det blir imorgon vill jag inte tänka på...

Stor kram till dig. Ser att du är uppkopplad. Jag lider med dig, kom ihåg att du inte är ensam. Alkoholism är en sjukdom som är oerhört komplex. Den är inte logisk alls vilket skapar kaos för alla som är nära och försöker se klart och förnuftigt på problemet. En dag i taget. Alkoholisthjärnan vill dricka så länge det bara går och just nu har den blivit utmanad med behandling, vilket innebär att någon förklarat krig mot alkoholdjävulen i honom, som gör allt för att överleva. Var rädd om DIG, stanna här får du fortsatt stöd på vägen. /A

att du inte orkar vara i det där spänningsfältet, berg-och-dalbanan mellan hopp och förtvivlan. Ge dig själv lov att ge upp just nu, släpp taget om du kan. Om du hittar filmen When love is not enough så rekommenderar jag den. Kram, kram! / mt

Sorgsen

...när jag sätter mig i ett eget hörn, som nu, då är jag bara med mig själv och mina tankar. Eller, jag är mest tom, ekande tom, liten och ensam. Så skönt ha er alla här inne. Jag läser, hittar mig i många, förstår alltid lite mer av mannens sjukdom genom alla berättelser här. Sagt det förut och säger det igen, det är ovärdeligt för mig att få ta del av alla erfarenheter. Ni är mina skyddsänglar! Tack!

Sonen sover här denna månaden pga jobb. När maken var ute och "tankade" kom sonen hem. Vi har bra kontakt men jag vill inte ställa detaljerade frågor, ja, ni förstår, han är vuxen-jag vuxen- Blir mer prat om dit-o-dat, har pratat med mamman ett par gånger och hon vet hur det ligger till.
Men igår...oj, vilka berättelser jag fick!!!! Tycker jag sett mycket elände och är inte rädd för att se skiten i ansiktet...men att sonen fått ta del av så mycket, inte bara nu, utan hur sjukt det varit när han var liten. Tror han gått och väntat på tillfället få berätta för mig.
Maken däremot, känner sig bara mer och mer pressad över att de få han har runt sig gärna pratar med mig. Jag är förmodligen hans största fiende!

Svärmor har dålig koll på vad som händer dock, han mörkar mer än jag förstått. Hur som, så har jag kört över mannen nu och bara sagt vi åker dit efter mitt inbokade läkarbesök vid lunch. Damen är 82 år, kan bli hennes sista jul!

Fy, så tråkigt det var att åka till bostaden. Oasen...i em kommer jag till dig igen, hos dig kan jag andas fritt!!!

Nu nya tag! Hur och vad har jag ingen aning om. Sorterar i tankarna...julklapparna, de ska jag fixa, så var den kortsiktiga planen, den håller jag mig till...den långsiktiga var det där behandlingshemmet...önskar han var där, ja, redan igår!!!!!

Andas, in och ut, in och ut....lugnt och kontrollerat...in och ut....

Tack för ni finns! särskilt tack till Anonymt och mulletant...skönt känna jag inte är helt ensam....

känner så igen mig i det där att sambon ignorerar mig: han kan vara sur i dagar och då är han sååå go', glad och trevlig mot flickan (oftast, när han orkar och inte somnar av på soffan, trots att han inte druckit på nära två månader), men mig ser han inte åt, han går omvägar för att inte möta mig i hallen, tittar inte på mig, säger inte varesig hej eller hejdå, och jag känner mig som värre än pesten...
Och när han väl pratar så är allt mitt fel: jag stöttar inte, jag är kall och sur osv. Det gör så ont. Och jag bara fattar inte: vi har knappt aldrig haft ett normalt gräl.
Normalt för mig är att man tycker oliak om en sak och smågnababs om det och kanske surar en stund, men sedan inser man att dte kanske inte är såå viktigt att vara ovänner om och så lägger man det bakom sig och accepterar att man kanske inte alltid tycker lika.
Men våra gräl är normala, enligt sambon; jag säger eller gör något som han tycker är fruktansvärt ogenomtänkt, kallt, elakt eller dum, och sedan börjar han småskälla på mig, vilket jag ofta bemöter med att säga förlåt för att jag var dum, uttryckte mig klantigt eller liknande, och sedan bemöter han det i bästa fall med tystnad, men oftast säger han att jag inte menar min ursäkt, och sedan fortsätter han skälla, kalla mig saker, dra fram gamla gräl och påtala hur kärlekslös, kall och okänslig jag är, att flickan inte vill vara med mig, att jag är ond osv.
Det är inte ok. Men nu har jag nästan glömt hur det är, för nu är han rätt vänlig... (för att jag är argare?!) Men jag kanske ska stänga av mina äckelkänslor och vara lite nära och lite "lugnare" så att han kan få en chans att trycka ner mig igen, så att jag får bekräftelsen igen... Fy f-n.

Ta hand om er.