Känns som jag redan tillhör Er här inne. Läst, läst och läst i många månader...tack för all hjälp och insikt Ni alla gett mig, ovärderligt och unikt kunna ta del av missbruket från alla håll.
Tackar ödmjukast!

Har varit på väg skriva många gånger men det var tydligen först nu det lossnade.

Har ett virrvarr i kropp och själ samtidigt som jag är fullständigt klar över vad som måste göras...

Istället för att berätta vägen hit så dyker jag rakt på mitt akuta behov av rådgivning.

Min man behöver hjälp, vill ha hjälp och åkte självmant akut till beroendemottagningen för få just hjälpen. Detta hände för 9 dagar sen.
Han var full men inte redlös trots sina 1,8 promille. Allt rasade för honom denna dag och jag befann mig och befinner mig utomlands pga jobb.
Väl inne hos läkaren fick jag ett telefonsamtal, med högtalare på, där jag möts av en arrogant skötare som undrar vad min man vill. Jag sa att vad de än gör så skicka inte hem honom igen eftersom jag är rädd han kommer göra sig själv illa! Riktigt illa!
Jag kunde för första gången på länge andas ut och känna att han äntligen har proffs runt sig..........
Falsk trygghet! Morgonen efter får jag klart för mig att de sänt hem honom mitt i natten trots att han bönat och bett om att få stanna!

Jag har redan tidigare fått en bra kontakt på ett beroendehem och ringer dem. Han blir hämtad till informationsmöte och vill bara bli inlagd.

Det finns, som ni kloka människor här redan förstått, en lång historia bakom allt detta. Min fråga är :

Hur mycket ska jag trycka på soc och läkare med allvaret för att de ska förstå? Hur mycket är de generellt invaggade i rutiner och glömmer individens unika behov?

Min man har varit i rullarna flertalet gånger och vet mer än de som utreder honom.....hur ska jag göra? Legat lågt en vecka men vill skrika, stampa och banka in i människorna runt om att det är bråttom! Det funkar inte med öppen vård och beroendehemmet säger detsamma. De menar han behöver läggas in en månad plus fördjupning.

Varför blir han mottagen med arrogans när han verkligen vill ha hjälp?
Hur kan jag hjälpa?

Gråter och lider med honom och samtidigt stretar jag mot mitt medberoende....ett liv i himmel eller helvete...svart eller vitt och så far man runt där i den grumliga gråzonen o försöker förtvivlat hitta ljuset och stigen trots de mascarafyllda tårarna....hjälp.....snälla nån där ute...måste ju orka...

Läser, gråter, velar, ändrar, börjar nya meningar men....nu blir det sändknappen...

Sorgsen

...med adventsstakarna och vägen utanför är sandad, inget salt på småvägarna på landet. Precis så här ska det vara när julmusiken skvalar i alla radiokanaler.

Precis så här!
Precis så här???

Kanske inte riktigt allt då...

Jag mår bra, mina barn likaså, mina barnbarn också. De har samma förväntningar i ögonen allihop oavsett ålder.
I fredags fick jag däremot ett tråkigt samtal av makens barn. Han berättade om hur aspackad hans far varit under torsdagskvällen. Vad kan jag göra mer än säga att vi inte kan göra något mer än hoppas att maken tar tag i de trådar han fått för få hjälpen han så väl behöver.

Jag har tidigare pratat med exet och sagt att det förhoppningsvis blir behandlingshem och att jag gärna ser att sonen tar sig till en anhörigvecka.
Kanske jag kan påverka det efter min vecka där. Mamman är en klok kvinna och sonen har förtroende för både henne och mig. Det är en bra grund.

Har pratat med behandlingshemmet idag och det finns nog hopp om en framtid...jag tar mig dit efter helgerna. Stod i valet och kvalet men kände jag ville prioritera min familj i julstöket, vi har pratat så länge om detta och jag sätter mitt först dessa dagarna. Det stärker bara att veta att det är bokat och inskrivet i kalendern.
Det blir också ett tydligt tecken till mannen.

Mannen...jo, idag bröt jag tystnaden efter jag pratat med en av de kloka på nämndemansgården. Kunde inte vänta längre, som vanligt är det jag som ger efter först.
Han var klar i knoppen och jag tror det finns hopp...känns skönt i röran...

Jag ångar vidare i min slowmotion och ibland finns han vid sidan om, som under vårt korta samtal och några korta sms, ibland(oftast sista halvåret) ser jag inte var han finns pga dimman, ofta ligger han på botten och kippar efter luft-luft han vill "stjäla" från mig så han slipper ligga där och kräla själv...jag låter mig inte dras ner dit, inte sen jag märkte att det var mot botten han ställde kosan. Jag har stretat emot så mitt ansikte har åldrats 5 år under sista halvåret. Kunnat se det dag efter dag.

Nu ska jag se till att få rosorna tillbaka på kindbenen!
Känns som skutan har hamnat på rätt köl...och om min intuition är rätt så känner jag att mannen hakar på. Han är svajig, orolig, ledsen...allt i en salig blandning med intelligens och insikt...En dag hoppas jag att styrkan är den som visar sig oftare än svagheten så hans egen hoplappade motor kommer köra medsides och kanske ibland före så jag får åka lite snålskjuts någon gång i framtiden. Hoppas hoppas....

Var rädda om Er där ute!

Kram kram

Sorgsen

...går sakta ur mig kan jag känna...

Visst, hoppet återuppstår när ljusglimtarna kikar fram, men det är ett steg framåt och två bakåt.

Får se vad som händer närmaste dygnen...
Vrålförkylningen kan vara en bidragande orsak till djupdykningen...
Vet ju vad som måste göras från min sida, och följer det, men hu vad tungt det är....

Imorgon väntar en ny dag...då blir det nya tag...

gå ur dig - det passar fint om du är vrålförkyld. Du har gjort en lång resa, se bara tillbaka på de senaste veckorna - läs din tråd så ser du. Tacka och ta emot förkylningen, tillåt dig att vara sjukling och bara vila! Krafterna kommer tillbaka! Kram / mt

Sorgsen

...behöver nog vila.
Sovit nästan 12 timmar!!!! När gjorde jag det sist? Var uppe en vända tidigt i morse och tänkte att lucia på tv brukar ju vara mysigt...la mig i sängen igen och måste somnat om direkt. Fjärren finns på armlängds avstånd ;)
Kanske detta med förkylningen ändå är kroppen och hjärnans sätt att läka mig?
Tack för omtanken mulletant, läser och läser, lär och, vem vet, kanske jag blir förståndig en dag ;)

Dosen av livserfarenhet är ju inte jämnt fördelad över befolkningen men ofta har jag undrat varför så mycket behövt samlas just runt mig.
En klok man sa en gång att man får så mycket man orkar bära. Ligger ju mycket i det. Antingen kommer händelserna till oss eller söker vi upp dem...

Jag visste tidigt att min man inte var en enkel person (då utan alkohol) och jag gjorde ett medvetet val. Jag blev helt enkelt uttråkad i förhållande utan utveckling och kreativitet..
Att han tillsammans med alkohol blir den vidrigaste människa jag träffat hade jag ju inte kunnat drömma om...

Nu har telefonen ringt och ringt under fm. Den har jag lämnat kvar i köket...måste också vara ett tecken på tillfrisknande?
Har normalt alltid den med mig i sovrummet. Magkänslan säger mig att det blev alkoholkonsumtion igår igen..
Förra helgen skulle vi tillbringa tillsammans, då blev det tysta leken på var sin ort. Idag ska vi ses och han ska följa med till oasen, hm, blir så om han vill, enligt honom. Jag säger, blir så om han är nykter! Får se om krig utbryter...

Tycker inte om att leva så här!

höst trollet

passar jag på och ger dig, nu när jag som hastigast tittar in.
Ja, det här med katt-å-råtta-leken är inte kul!
Ändå känns det som (egen erfarenhet!) något som man måste gå igenom, för att komma någonstans överhuvudtaget.
Hos mig gav det (och skulle förmodligen fortfarande under vissa omständigheter fortfarande ge)en klump i magen..
Det hemska är, att det är som ett dubbelt kidnappningsdrama.. Personen vi älskar, är kidnappad av alkoholhjärnan och dessvärre, är vi som medboeroende också kidnappade..

Det är inte lätt, att alltid köra "den hårda stilen", även om förståndet inser att det är absolut nödvändigt.
I vissa avseenden, upptäcker man att man "slirar" lite.. tummar bara en aaaaning på vissa saker och vips, tar "alkisen" i personen tillbaks den mark man tror sig ha vunnit..
Tror att detta är en del i det som leder till två steg fram och ett tillbaks.. (understundom även tvärtom..)

För tillfället, har jag en lättare situation på vardagsplanet, men tittar man på det hela så är jag inte så säker.. I mitt fall,måste jag själv välja med öppna ögon, om jag kan vara gift med en alkoholist resten av livet, om han inte vill göra något åt sitt beroende. Eller ens inse att han är beroende..

Det svåra för min del är, att han inte är elak, han hjälper till med allt, är populär på sin arbetsplats, sköter jobbet exemplariskt.. Så länge han dricker "måttligt" (vilket naturligtvis innebär olika mycket för olika individer, så jag sätter varken procent eller antal cl på konsumtionen)

Jag har inga problem med det egentligen. Själv, vill jag för tillfället inte dricka alkohol.. känner inget behov, vilket också accepterats..
En del tycker naturligtvis, i det här läget, att jag "gett upp", att jag borde "kämpa" för att få honom "nykter"..

Men han är ju inte "snörfull" hela tiden.. numera blir han knappt salongsberusad.. Vi pratar faktiskt mer idag, om vårt förhållande till alkohol och vad som är nyttigt för oss.. Både fysiskt och beteendemässigt ur varandras synvinkel..

Just nu, så låter jag det vara, därför har jag kanske inte så mycket att tillföra.. Mer än att jag önskar att det reder upp sig för dig!
Nu har jag nog yrslat färdigt i din tråd :-)
kram /trollis

Sorgsen

..maken min. Han är för underbar när han har näsan vänd åt de friska vindarna. Plötsligt får min hjärna lite extra syre.
Tänk så mycket enklare allt känns av några få minuters positivt samtal.

Fortfarande är det så att han vill veta exakt när jag kommer, så han hinner "städa". Tidigare behövde han inte fråga eftersom vi pratade om allt (trodde jag).
Han hade i princip min detaljerade dagbok i skrift. Senaste året/halvåret är det inte så och det rör till det i hans dolda värld, den del som jag inte fick del av tidigare. Måste varit ett jäkla pusslande för honom...stackarn ;))))))

Nu blir det en tur till tvättmaskinen, snuvig, hostig, febrig och rödögd men stegen känns ändå lättare än för en timme sen...

Hej hopp där ute i cybern!

Tack för att Ni finns...läser massor och kanske kommer jag känna det naturligt att blanda in mina ord i Era trådar så småningom...
Känna gemenskap är alltid av godo, oavsett om man är aktiv eller passiv...tack alla varma människor.

Sorgsen

...den kramen var välkommen och behövd..tårarna trillar..

Sänder en lika varm tillbaka..

Precis som du beskriver har jag haft det/har det. Katt-och-råttalek! Det känns så barnsligt med dessa spel/lekar, men jag kommer inte inpå honom genom samtal på ett vuxet plan. Tragiskt, men sant! Därför får det bli denna låga nivå! Ibland, som för en liten stund sen, märkte jag att han var utan skyddsmur och de få stunderna samlar jag i en liten hög för sig själv i hjärnan för att ta fram all annan tid.
Tyvärr är allt det negativaöverrepresenterat.
Kärleken finns ju där någonstans men ibland känns den helt kvävd av alkoholen.

Själv dricker jag i princip aldrig. Inte absolutist på något sätt men mitt jobb och alkohol funkar inte. Tar mig gärna en whisky då och då men sällsynt med sällskapsdrickande för mig. Jag och maken har aldrig druckit tillsammans...inte tänkt på det tidigare...jag minns jag gav honom en flaska champagne när jag hälsade på i hans hem första gången. Den flaskan stod oöppnad flera dejter senare innan vi öppnade för att dela den tillsammans. Blev bara ett glas var...var resten blev av när jag lämnade kan jag bara gissa ;)
En enda fest med alkohol har jag upplevt honom i, det är enda gången jag sett honom dricka offentligt. Han dricker ensam, sorgligt och måste kännas som ett nederlag för honom vid varje tillfälle. Så tragiskt och nedbrytande för psyket...har jag fel i det för den som varit i samma situation?

Skillnaden mellan din och min situation hösttrollet är att min man gavs för mycket (alkohol-)spelrum på sin arbetsplats och står nu utan jobb. Han har redan nya på gång pga att han är duktig på det han gör. På gott o ont...nu mest ont..hoppar han på nytt jobb istället för ta tag i alkoholproblemet så lämnar jag.
Jag orkar inte se honom supa ihjäl sig, samma känsla som du beskriver. Det blir hans död om han inte stoppar nu! Jag har sett och hört honom prata om det, kanske orkar han inte ta sig ur utan bara väntar på döden???

Hur som, just nu är han på rätt köl. Jag kan bara hoppas att han har energi nog att hålla sig kvar där oftare än i djupdykningarna i flaskorna...

Tar rygg på dig och några till här inne ett tag...det underlättar otroligt...

Kram på Dig och var rädd om dig

Sorgsen

...svängde det ingen...
Är så trött och ledsen på detta...
Vill bara ha lugn och ro...
Såg fram emot några gemensamma dagar och det lyckades han just vända och kasta som dynga i ansiktet på mig.
Vet varken ut eller in just nu...
Semestern blev inte alls den vila som jag så väl behövt...

Suck!

och så tröttsamt att åka upp-och-ner mellan hopp och förtvivlan. Jag vet ju inget om din man - du skriver också i ditt första inlägg att du går rakt på behovet av råd i stället för att berätta om vägen fram till "nu". Visst kan alkoholen förvandla en människa men jag får ändå funderingar om hans personlighet och sätter en länk till tuva forum http://www.tuvaforum.se/
Önskar, trots det svåra, att du kan hitta stunder av ro och vila i din oas med de nära och kära du har omkring dig! / mt

Sorgsen

..har varit inne på tovaforum och läst emellanåt och tog mig en ny tur nu.

Jag vet faktiskt inte vad som är vad längre...tyligt är i alla fall att jag är mindre önskvärd så då får det bli så. Jag kör mitt, med eller utan tårar, så får jag väl se vad som är vad när han varit nykter en längre period...just nu vet jag inte hur länge jag vill vara med...känns som jag måste bryta helt...måste bara hitta orden som kan beskriva vad jag känner på ett tydligt sätt. Vill inte han ska känna att jag lämnar i affekt...skilsmässa blir det först tal om om han vägrar ta emot hjälp....han var på möte med soc idag, var väl därför suget mot systemet blev större än umgås med mig...känns ju inte så upplyftande...

Jag följer min plan, måste tydligen bli övertydlig! SUCK!

Tack för omtanken mulletant...

Framtidsdrömmar

Jag kan också flika in och hålla med om att denna lek är så fruktansvärt tung. Katt och råtta-lek och utfrysning, som om jag inte fanns....Det är så jag känner mig behandlad just nu.

Sorgsen

..tack för dina ord på min tråd...
Innan jag började skriva läste jag mycket av det du skrivit.
Hur upplever du att han fryser ut dig?
Min make gör ju detsamma!

Din situation, av det jag läst, har gjort att jag känner en stor tacksamhet över att vi inte har några barn tillsammans.
Någonstans, i detta helvete, så har jag ju lättare att välja bort honom om det är där det hamnar. Jag har dessutom mitt eget hus, som vi planerat ska bli vår pensionärsbostad när det blir dags. Hur det blir med det får tiden utvisa.

Det där med brevet du skrev till din man. Läste han någonsin det?
Jag skrev också, först sms, och sen mail. De första trevande om att det inte får fortsätta så här, att jag inte tar skit eller pratar med honom när han är onykter.
Många gånger har luren åkt på i örat men lika många gånger har han slängt på, nästan oftare. Han påpekar att jag sköter allt perfekt, eller tror jag sköter mitt liv perfekt...ja, massa strunt och elakheter...
Det gör ju såklart ont men jag går vidare och någonstans retar det väl honom vansinnigt att jag inte kuvas.

De sista två mailen har han kastat olästa...så sa han...kanske har han läst men vill jag ska tro de var olästa. Jag sa det inte stod något otrevligt i dem bra att jag älskar honom att han är mer än välkommen följa med på en gemensam livsresa, nykter!

Detta var före jag loggade in här.

Nu måste jag göra ett nytt, tydligare, försök få honom förstå att jag menar allvar. På väg mot gemensamma bostaden nu, messat jag kommer men han svarar inte så han är förmodligen avdäckad.

Blev så ledsen i eftermiddag men det vände till ilska och jag ångar vidare...tufftuff...nya tag!

Mulletant...mycket av hans beteende är skrämmande likt psykiskt misshandel. Jag förstår inte varför han valde just mig isf, jag låter mig inte kuvas! Ledsen, ja, men kuvad, NEJ! Det går inte med mig, jag har alldeles för stark förankring både socialt och arbetsmässigt!

Är han rent av avundsjuk? Kan den känslan bli så stark att kärleken kvävs?

Framtidsdrömmar

Jag har lite dåligt med tid eftersom jag har jobbar över och måste nu skynda mig hem. Jag ska skriva mer senare. Brevet ja....han har inte läst det.
Utfrysning..tittar inte på mig när han går förbi mig, pratar inte till mig utan bara med barnen- mig om han absolut måste, åker till jpbbet på morgonen utan att säga hej då, frågar inte hur jag har det på dagarna mm. Listan kan göras lång.

Jag önskar dig lycka till, kommer att följa dig. Jag återkommer.
Hoppas du får en lugn natt.

Sorgsen

...upplever jag min make. Nu när jag är i vår bostad så sover han. Jag går in och säger hej! Han drar sig undan och säger att jag kommer bara för att det passar mig?!?!?!
Så nu är det det omvända spelet igen. Jag åkte till oasen efter några dagar med mannen, så var det bestämt, han skulle ju jobba. Han ville inte ha mig här när han hade möte med arbetsgivaren. Sen söp han bort förra helgen. Idag tyckte han det var onödigt åka med till huset denna helgen eftersom han har nytt möte m soc på måndag em. Jag sa jag tyckte det var tråkigt och att jag hade sett fram emot helgen. Han vimsar nåt negativt och jag säger att det inte är så. Han ville inte jag skulle komma hit, på ett kryptiskt sätt, jag sa jag återkommer när jag funderat. Ringde o lämnade meddelande eftersom han vägrade svara. Sa, om han inte vill prata hör han förmodligen inte av sig men om han vill så får han gärna ringa. Hörde inget och messade senare att jag var på väg.

Nu läste han upp det för mig, menade att jag kom för sent?! Jag sa att om han kommunicerar med mig så får han veta vad som händer! Han är mycket obekväm i att jag lever vidare utan att han vet vad jag gör. Han kan bara fråga så får han ju veta...jag frågar hur han mår och vad han har gjort, när jag märker han är klar i tankarna, det tar han som kontroll ?!

Har haft hand om många skadade barn och tonåringar men maken tar priset!
Alltid kört raka puckar, uppskattar när andra gör detsamma, med maken är det inget samspel alls kvar...ledsamt...

När han började skrika och vara otrevlig sa jag att jag inte förstår varför han är arg o irriterad på mig. Jag är inte hans fiende och att vi måste prata imorgon.
Där ligger läget nu...

Som hösttrollet sa, nåt måste ju göras för att det ska gå vidare..

Känns som jag är med i en dålig såpopera...den får nog inga nomineringar...hm ..

Lycka till framtidsdrömmar, hoppas du sover gott nu. Jag kan märka att min make inte somnat om så jag får säkert kastat i ansiktet att jag inte ens kom och la mig direkt..ja,ja, aldrig gör jag rätt i hans ögon. Häromdagen tog han emot mitt jag älskar dig med att jag kan ju visa det istället för bara säga orden...(läs hur senaste veckan sett ut)...då menade han att jag valde att inte vara hos honom...blir inte klok på detta...

Imorgon är en ny dag med nya erfarenheter.
Kram på Er!

- så bra att ni hittat varandra!

Du Sorgsen konstaterar att makens beteende är skrämmande likt psykiskt misshandel och undrar varför han valde just dig? Du frågar om det kan vara så att han är avundsjuk och om den känslan kan bli så stark att kärleken kvävs?

Eftersom du skriver att hans beteende är likt psykisk misshandel sätter jag igen en tråd till tuvaforum, om narcissism och aggression http://www.tuvaforum.se/snabblista-narcissism-aggression.asp Du kanske redan har läste den sidan.

Du kan googla och läsa om personlighetsstörningar, det finns hur mycket som helst, av olika kvalitet att läsa. MEN - jag tror att det är mycket viktigare att du fokuserar på dig själv! Mycket svårare är det också... Den sanning du redan läst många gånger är att den enda man kan förändra är sig själv. Därmed tror jag också att oberoende vad din mans beteende beror på så är det han som äger rätten och möjligheten till att förändra sig. De verktyg han kan behöva är det sannolikt nån annan än du som kan ge honom. Däremot kan du säkert vara ett stöd för honom längs vägen den dag han visar i handling att han verkligen valt en annan väg.

Jag tror på människans unikhet och varje människas möjligheter. Jag tror också att "det onda" finns inom oss alla (där har jag ändrat min uppfattning genom livet) och att det är mitt ansvar att lära känna mig själv och skärskåda mig själv. Just nu kommer jag ihåg Ann Heberleins "En liten bok om ondska" som jag tyckte mycket om. Denna höst har jag läst "12 steg för hopplösa" av Olle Carlsson - där finns uppgifter som räcker för resten av livet.

En viktig förändring för mig var den stund jag insåg (verkligen insåg) och sade till min man att "jag kan inte hjälpa dig... jag har gjort allt jag kan och jag kan inte hjälpa dig". Det svåra i vår situation såg inte ut som det ni båda beskriver men jag kan känna igen mönstret. Och fokus, mitt fokus, på att förstå orsaker och försöka "rätta till". Jag skrev många brev, även han. Min bild är att så länge han drack förde det inte framåt. För mig har hans nykterhet varit avgörande - den har över tiden medfört genomgripande förändringar i vårt liv.

Allt gott, lev väl! / mt

Sorgsen

...oasen igen. Så skönt och ombonat här...en av sönerna har krupit ner under en filt och halvsover på soffan, dålig film på tv...
Ankmamma som jag är så stotmtrivs jag när det är så här. Optimalt hade varit om alla barnen varit samlade samtidigt ;) även om en och en har sin charm.

Vill bara flika in till Framtidsdrömmar att jag skildes från barnens far av helt andra anledningar än alkohol. Vi levde ensamma många, många år, kontakten med pappan var i princip obefintlig och den lilla som fanns var negativ. Han gjorde allt han kunde för att sabotera! Advokatkontak i 10 år! Hur som, vad jag vill säga är att de är alla trygga framgångsrika vuxna. Alla 4! Tryggheten ligger inte nödvändigtvis enbart i en kärnfamilj. Jag ska väl tillägga att min familj är stor så det fanns andra förebilder för barnen att ta till.

Lite kort om dagen!

Fick framfört, lugnt och i den mängd jag kände maken kunde ta in, att vi har de liv vi har. Antingen gör vi något åt det så båda trivs eller får vi bryta.

Han är ju mitt i en nystartad utredning och är mycket pressad. Jag sa jag är stolt över hans val, att han går på mötena, att han tar sig till soc, svarar på deras frågor. Han kunde ju valt att strunta i alltihop.

Jag sa också att jag inte kan ta mer och att han måste fundera över om det liv vi lever inte är vad han önskar så får han framföra det istället för att utfrysa mig och behandla mig som hans fiende. Jag älskar honom och trivs med honom, vill leva resten av mitt liv med honom, men som hans fru och inte som en slasktratt. Hans oro är befogad men det är inte jag som är orsak till situationen. Han menade han inte önskat det skulle bli så här. Jag sa att det har gått så långt för att han är sjuk och behöver hjälp. En hjälp han nu börjat ta emot och att det får ta den tid det tar, jag har tålamod och vill honom inget illa.

Känns bra och hans skal börjar mjukna...

Fortsättning följer....känner mig styrkt och glad jag valde åka till honom trots att han inte följde med mig till "andningshålet-oasen"

Det blir bättre och bättre dag för dag...;)

Kram på Er!

Sorgsen

..jag känner precis som du skriver.
Jag kan inte göra mer och inget kommer kunna förändras med någon form av stabilitet förrän maken får regelbunden hjälp.
Jag vet att starten måste vara ett behandlingshem. Idag fick jag bekräftat att maken fortfarande vill detsamma, han är bara oerhört stressad över hur allt ska lösa sig och tiden det tar(det tycker jag, kan låta elakt och kallt, men det tycker jag verkar bra, att det tar lite tid så han hinner smälta att han dunsat i botten...har jag fel????). Jag kan bara be till gudarna att utredningen kommer ge det resultatet!

Just nu går det ju bara långsamt, frustrerande långsamt! Jag förstår att soc måste bilda sig en egen uppfattning, jag förstår också att utredningstiden inte bara är av ondo, men detta vakuum för ju med sig upp och nedturer utan gränser.

Igår var han nykter när jag kom, hade förväntat mig fylledoft i hallen! Det visar ju att han är på väg i rätt riktning. Som jag skrev tidigare så känns det som det är av godo att han får traska runt ensam med sina tankar några veckor. Han väljer ju helt själv om han ska vara nykter eller inte, inte pga att jag är i närheten eller kan skylla på att det är pressat på jobbet och deras fel han dricker. Han har tagit sig minst två fyllor, trots att sonen varit på plats några dygn varje vecka, men det går inte jämföra med hur det varit.

Han har börjat ge sig ut på stan då och då också och han berättade kort att mötet med arbetsgivaren var, i det stora hela, ok.

Han reste sig och gick undan ett par gånger under vårt korta samtal, irriterade rökpauser, men kom tillbaka och satte sig på samma plats och jag frågade om jag kunde fortsätta. Gick över förväntan!

Personlighet:
Liksom du, mulletant, så är jag övertygad om att vi alla bär allt inom oss, även ondska. Olika konstellationer an människor eller enstaka personer plockar fram olika stora portioner av det vi innehåller. Vi, jag skulle tro alla här eftersom vi är öppna för förändringar, som rannsakar våra inre har kanske lättare för att se våra mindre positiva sidor och försöker på bästa sätt förändra det vi själva, eller vår omgivning, upplever som ett hinder för att leva som vi önskar. Jag tar aldrig något för givet men har oftast en relativt klar bild över vilka resultat jag vill uppnå, når jag någonstans är jag nöjd, så länge bollen är i rullning så sker det ju en utveckling. Ungefär som att spela spel, det är vägen mot målet som är intressant, när man är framme är ju spelet över!

Min alldeles egna analys:
Min make och jag har säkert båda någon bokstavskombination i mångas ögon. Jag har ett annorlunda jobb och hamnar förmodligen under kategorin arbetsnarkoman, ett missbruk likt andra. Jag har slutat försöka förklara hur mina uppgifter fungerar. Min make har också ett yrke som kräver hans fulla uppmärksamhet, därför var det så lite vi behövde förklara för varandra när våra vägar korsades. Problemet är nu att han, i sin sjukdom, klandrar mig för att jag "ofta är borta" och när jag är hemma ska han minsann visa att "vi ska inte ses för att duplötsligt kan" ...barnsligt och onödigt..allt detta har tagit skruv sen jag i somras slutade medverka i den berömda nedåtgående spiralen. Insikten kom först och senare under hösten så ursäktade jag min medverkan till att han farit illa för den del jag som medberoende orsakat. Sen har det snurrat raskt vidare och jag har blivit mer och mer den besvärliga eftersom jag vägrat gå hand-i-hand med alkoholisten men alltid talat om att jag älskar honom.

Jag lunkar vidare, till hans förtret, och sa idag att han får fundera över hur han vill ha det, så här har vi levt sen vi träffades, take it or leave it! Naturligtvis kan vi mötas i samtal om hur vi båda ska kunna trivas bäst i vårt fall, men smutskasta inte min person för att han inte trivs. Prata om vad som behöver ändras eller lämna! Enkelt! Sörja ett misslyckat förhållande är tungt men då finns det ju något att sörja! Att trampa runt i samma cirklar blir vi bara yra i huvudet av, även utan alkohol...

Så känner och tänker jag...låter det galet i andras öron?

Ciao!

från en insnöad värld. Inget av det du skriver låter galet. Den första frågan, om det kan vara bra att det tar (lite) tid så att din man "hinner smälta att han dunsat i botten" kan jag inte svara på. Jag vet inte och vill inte spekulera.

Även jag, och min man, har varit uppfyllda av våra yrken och personliga utveckling under många år. Sånt som tillfört absolut mest gott i livet. Vi har turvis haft huvudansvar för den vardagliga marktjänsten så länge barnen var hemma. Alkoholen smög sig långsamt in i livsstilen och övergick för hans del till ett eskalerande smygdrickande. I och med hans nykterhet (i min värld ungefär det senaste året) har jag, på ett annat sätt än tidigare, sett min del med "nya ögon". Det är inte är lätt att medvetet ändra livsmönster (jämfört med att utveckla ovanor som t ex hur vindrickandet smög sig in).

I vårt liv finns inga yttre krav på hur vi använder vår tid men samvaron kräver ett fokus i engagemang som jag ser på ett annat sätt idag än för några år sen. Den insikten kommer inifrån mig själv och är ett annat anpassningsmönster än medberoende. Kanske det Jag-Du-Vi som Lelas brukar skriva om. Intressant - det har jag teoretiskt känt till och "trott på" i många år men just nu ser jag en skillnad. Idag är jag medveten om min del av ansvaret för "vi" på ett helt annat sätt än tidigare.

Min reflektion: Exakt nu är jag i "det bästa" som forumet gett mig - jag riktar mig till någon och förstår en bit till om mig själv!

Jag hoppas att du fortsätter skriva och dela med dig av erfarenheter efter anhörigveckan och förhoppningsvis den fortsatta vägen med din man in i ett nyktert liv. Mobilen är en metafor som det ofta hänvisas till här och jag tror att den håller - dvs att ni båda kommer att förändras.

Min reflektion: Den faktiska förändringen inom mig kan jag inte beskriva i ord. Den är och jag tar tacksamt emot den.

Hoppas du inte misstycker Sorgsen - det här handlar enbart om mig fastän det är riktat till dig. Jag kan ju bara tala om mig och mina erfarenheter:) Jag kommer att skriva vidare i min tråd om de tankar som väcktes. Tack för att du delar, på det sättet hjälper du mig att tänka vidare.

Några ord ännu om det onda inom oss - vi är tänkande människor, vi har ett medvetande och förmåga att reflektera över våra handlingar. Därmed är vi också ansvariga för våra handlingar och dess konsekvenser.

Allt gott till dig och även till din man! / mt

Framtidsdrömmar

Sorgsen..du har läst om mig och sett att jag är orolig för hur det ska bli för barnen om jag väljer att lämna. Tack för positiv vinkling av dina erfarenheter. Jag har så svårt att se att det faktiskt finns barn som inte farit illa trots separation- dock fylls jag av hopp varje gång jag får höra/läsa om att det faktiskt inte behöver betyda missär och förtvivlan.
Sköt om dig!

Sorgsen

...ska på julkonsert och förbereder mat som vi ska äta efter, får se hur många som dyker in. Snabbt och enkelt i röran, som vanligt ;)

Framtidsdrömmar
Det finns ingen som inte far illa i en separation, det är en katastrof för alla! Hela min familjs resa skulle ta en bok att beskriva. I den boken skulle jag be varje barn beskriva sin upplevelse om vad som hände och jag är övertygad om att det skulle presenteras 4 helt olika beskrivningar. De var i olika åldrar och med olika personligheter trots att de har samma gener.

För mig blev det omöjligt att vara kvar och när resan var ett faktum kunde jag försöka förekomma eller tackla det goda och onda när det infann sig.

Jag lever i tron att passivitet är det mest skadliga för oss själva eller dem vi har runt oss. Med det menar jag inte att knutna nävar och ångvältar är enda lösningen. Att vara kvar, som i ditt fall, är kanske det som är rätt för Er. Problemfria familjer tror jag däremot inte existerar!

Önskar Dig lycka till och jag kommer följa dig...
Kram på Dig!

Återkommer med längre inlägg senare ikväll.
Mår så bra av att få uttrycka mig här..skapar eftertanke och det helar mig...

Hösttrollet och mulletant och alla andra...ni hjälper mig allihop...adde, berra, dompa, maria och många många fler....ovärderlig och unik hjälp..tack

Nu ska jag hoppa ur min jogging och i något mer lämpligt för vistas i offentligheten.