Klögg-klögg, klugg-klugg, klygg-klygg, kligg-kligg, klagg-klagg… så låter det tidigt på morgonen när mamma fyller en termos med kaffe. För mig är detta fortfarande ett ljud som ger positiva vibbar. Det betyder att allt är väl och att pappa ska gå till jobbet. Stormen är över. Tills vidare… Pappa brukar komma hemraglande mitt i natten och ofta vill han prata med mig. Om jag har låst dörren till mitt rum händer det att han försöker sparka sönder den. När jag är 7 år säger jag ”snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?”. Jag kan inte föreställa mig hur hon mådde då, men jag vet att hon bland annat kände lättnad: jag fick henne att ta sig i kragen och att slutligen säga till sig själv att det nu var nog!

Vi flyttade och pappa försökte hålla kontakten: när han hade supit till sig mod ringde han oss - oftast mitt i natten. Ibland dök han upp, vi bodde ju inte långt ifrån varandra. Som jag skämdes när jag klev på bussen efter skolan och han satt där och gapade. Jag var bara arg på honom och ville inte prata: “ring när du är nykter!”. Det gjorde han ju såklart inte - då skämdes han, det fattar jag ju nu.

Såhär i efterhand har jag insett att även mamma använde flaskan som tröst emellanåt. Måste ha varit tufft att gå från hemmafru till ensamstående förälder med liten lön. Efter fredagsmyset med vin och läsk till maten somnade hon tidigt. Jag förstod inte varför hon sov så länge dagen efter.

Själv började jag dricka i tidiga tonåren, hängde med de stökiga men skötte själv skolan. Jag drack lika mycket på helgerna som de andra men min mamma blev aldrig kallad till föräldramöte för att jag skolkade. Jag pluggade och festade vidare. Tänkte aldrig tanken att jag kanske borde akta mig för flaskan med tanke på mitt arv - man kan tycka att jag borde blivit avskräckt av far min men inte då. Den duktiga flickan med hyfsad karriär blev jag.

Det har ofta hänt att jag druckit för mycket - sagt och gjort saker jag inte bort, fått ångest dagen efter. Dricker så gott som varje dag för att klara av vardagsstressen som småbarnsförälder. Jag blir en snällare mamma med längre stubin. Det händer fortfarande ofta att jag får för mycket, jag önskar att det satt en ängel på andra axeln som knäppte till mig på kinden och sa att “nu räcker det, inte fler glas nu!”. Det enda jag har är en liten alkodjävul som ser till att jag, “vid festliga tillfällen” inte stoppar så länge det finns kvar i flaskorna. Jag är alltid sist av alla i säng.

Nu när jag är 40+ krisar jag ordentligt. Vet inte vad jag vill med någonting här i livet, vet inte vilken ände jag skall börja dra i. Orkar inte engagera mig. Saknar min mor och undrar varför jag sörjer när det gått 9 år. Nu när det är försent önskar jag att jag hade låtit min pappa delta mer i mitt liv, nu när jag dricker själv har ilskan försvunnit - jag förstår att det inte är enkelt att bara “ta sig i kragen”.

Eftersom jag oroar mig för att föra över hopplösheten till mina barn, jag kan ju inte presentera livet som någonting bra för dem! söker jag hjälp och får konstaterat att jag lider av depression och att jag behöver se över mitt alkoholintag. Eftersom jag dricker för mycket får jag inte medicinera mot depressionen (men det är kanske lika bra).

En fråga läkaren ställer är ju såklart “hur länge har du känt såhär?”. “Alltid” tänker jag och försöker spåra tidpunkten när jag började må dåligt och ifrågasätta meningen med mig själv, livet och allt. (Vad är meningen?!!). En tanke som börjat gro är “vad är hönan, vad är ägget?” Jag tror ju att jag dricker för att jag är deprimerad men kanske är det istället så att jag mår dåligt just för att jag dricker? En oerhört svindlande och hopplös tanke - vad mycket tid jag har slösat bort på att må dåligt i så fall, helt i onödan!!

När mamma gick bort i cancer slutade jag röka, bl.a. med hjälp av ett diskussionsforum likt detta och jag blev därför glad när jag hittade hit. Har insett att jag nu har snurrat runt här på forumet av och till under det senaste året. Kanske har beslutet att ta tag i mitt alkoholproblem behövt mogna fram, kanske bidrar det att kroppen börjar säga ifrån, jag tänker i alla fall att det nu är dags att jag presenterar mig.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sökandet efter mitt nyktra jag, efter henne som kan leva i stunden och vara tillfreds med livet utan att förstöra sig med gift. Det här är min historia. Det här är min tråd.

Stigsdotter

Alltså, kan någon vänlig själ förklara för mig vad som händer här.

Maken ringer till jobbet och undrar när jag kommer hem, eller snarare, meddelar att det blir rester till middag. Jag säger att jag ju ska på AW med kollegor, eventuellt hade jag glömt att meddela det eftersom jag var osäker på om jag ville gå med (eftersom jag hade dust med chefen häromdagen). Det är inga problem, hans hämtardag, jag gör vad jag vill.

Jag tar en (alkoholfri såklart!!) drink, har jättetrevligt och åker sen hem. Säger hej, sätter mig i soffan, konstaterar att han tittar på någon SF-serie där plötsligt Mulan kliver fram. "är det inte en Disneyprinsessa?" säger jag, "jo" säger han "och hon där ska nog föreställa Törnrosa". "Gulligt" konstaterar jag. Vad då då? undrar han. "Jag bara menar att här sitter du och tittar på en serie med Disneyprinsessor i!!" säger jag och biter mig i tungan, vi har verkligen inte samma humor, jag vet inte hur många gånger det blir fel när jag försöker skämta! Han blänger på mig och jag går ut i köket och äter mina rester, går ned och duschar, kommer upp och frågar om det inte ska vara te? Nä, säger han. När jag frågar om vi ska se något inspelat mumlar han och jag fattar att han är sur. Igen. "är det något?" frågar jag. "ja, är det det?" säger han. "inte vad jag vet" säger jag och bestämmer mig för att göra te åt mig själv och gå ned igen och grejar med mitt för nu hade han börjat titta på någon annan serie på TV som jag inte vill se.

Han har ett sätt att "osa" som jag hatar. Jag fullkomligt känner det i luften nu men jag bestämmer mig för att strunta i det. Samtidigt kommer den där bekanta känslan av skam och jag säger till mig själv att jag är så jäkla tacksam för att jag inte har druckit minsta droppe alkohol idag för nu får han mig att känna mig som jag brukade göra och skamkänslan kan jag be dra till skogs, tack o lov. Men varför känns det så här?

Efter ett tag kommer han ned, står och tittar på mig när jag sitter här vid skrivbordet och, så efter ett tag så kommer det: "har du druckit idag?". Vilket jag med gott samvete förnekar, erbjuder andedräktsprov och kvittoinspektion.

Jag vet att man pratar om förbrukat förtroende som måste byggas upp osv, men detta kändes inte OK. Detta var ju inte ens första gången jag varit ute sedan jag slutade dricka. Här pratar vi dessutom om en man som i sin tur aldrig bett om ursäkt för ett eget "missbrukarbeteende" som har sårat mig djupt. Det är ju också så att han aldrig ställer frågor om hur det går, hur det känns, är det svårt osv. Total tystnad på området seriösa diskussioner alltså.

Jag blir bara så frustrerad på det här. Men. Jag är otroligt tacksam för att det blev en alkoholfri drink idag. "Garden lemonade" - rekommenderas!! med fläder, mynta, citron och sodavatten. Minst lika god som kollegornas caipirinha. När jag åkte hem från stan tänkte jag också att det finns ju faktiskt ingen anledning att ha alkohol i glaset!! ...och sen träffar man maken...

Maria42

Tycker jag, men det som slår mig i din berättelse är varför ställer du inte han mot väggen. När han sa -ja, är det det?, så undrar man ju vad han tror att det är.
Jag vet att du säger att han inte pratar men tvinga honom att göra det, ställ motfrågor, fråga varför han inte undrar hur det går för dig i din nykterhet, förklara att du tycker att det är konstigt att han inte verkar bry sig. Börja med att fråga varför han trodde att du hade druckit.

Förmodligen så trampar jag bara på nu men någon av er måste börja prata och det lär ju inte bli han. Jag bryr mig om dig och vill att du ska må bra och så här kan ni inte ha det.

Stor kram!

vad som händer här frågar du...
- Vilket lysande (men tråkigt för er) vardagsexempel på när samtalet brister - eller aldrig kommer igång, svarar jag... (lite försiktigt) och förstår att du är ledsen? förbannad? irriterad? förvirrad? besviken? Jag vet ju inte viken känsla som uppfyller dig - bara att det inte känns bra. Det läser jag i orden och mellan raderna.

Sånt här händer ideligen mellan människor, på jobbet och hemma. Det där kunde du ta upp i familjeterapin och berätta hur du upplevde det. Och han skulle få berätta hur han upplevde det. Det handlar inte om rätt eller fel utan om att inte mötas.

Jag sökte min bästa artikel om giraffspråk men hittar den inte. En skaplig artikel hittade jag http://www.nyteknik.se/nyheter/karriarartiklar/article269837.ece

Kanske att det här inte alls är det svar du "ville ha"... Kanske du bara ville skriva av dig och få lite stöd. Jag gick igång direkt för det här är nästan en hjärtefråga för mig - jag har haft så oerhört stor hjälp av att lära mig om kommunikation, bland annat i form av giraffspråk. Så här långt handlar det om mänsklig kommunikation i allmänhet.

Den ögonblicksbild du fångar i meningarna "Efter ett tag kommer han ned, står och tittar på mig när jag sitter här vid skrivbordet och, så efter ett tag så kommer det: "har du druckit idag?". Vilket jag med gott samvete förnekar, erbjuder andedräktsprov och kvittoinspektion." - den situationen kan jag som medberoende alltför känna väl igen. Vi, jag och Mg, har upplevt den många gånger. Både när han druckit och ljugit och när han varit nykter och antagligen känt sig orättvist misstrodd och anklagad.

Jag tror att den situationen är ett minerat område i de flesta relationer där det funnits/finns missbruk (av något slag). Jag tror också att terapeuter som inte "kan" missbruk kan ha svårt att hjälpa till med just detta - men jag tror också en tillitsfull och "bra" terapisituation kan överbrygga en sån kunskaps-/erfarenhetsbrist inom ett speciellt område.

För den medberoende handlar det om att släppa ansvaret (det upplevda, det man känner) och kontrollen och det är mycket svårt. Det vet jag. Att medvetenhet och kunskap om kommunikation och vilja att lyssna öppet och uttrycka sig tydligt utifrån sig själv kan vara till hjälp - det vet jag också.

Hoppas det blev någorlunda rätt och begripligt vad jag ville säga. Kolla i min tråd om du blev intresserad och vill läsa mer. Önskar dig en fin dag! / mt

Stigsdotter

Tack för era svar, hoppades just på att ni kloka människor skulle titta in.

Ja hörni, idag har jag spelat upp den här scenen igen och då sagt de rätta sakerna. Till att börja med skulle jag ställt mig upp! Jag känner igen det där med giraffspråket, gick någon slags "gruppterapi" med de närmsta kollegorna och där diskuterades det. Jag är säker på att maken lärt sig om det på någon av sina kurser också.

Men. I den här situationen känner jag mig i ett sådant underläge. Trots att jag sagt mig själv att jag inte behöver känna någon skam så gör jag det. Jag sitter kvar så att han kan titta ned på mig, jag känner mig förvirrad och till och med lite drucken! Det är mycket märkligt. I det läget KAN jag inte ställa mig upp och försöka inleda en vuxen kommunikation utan jag sitter där och känner skam och skuld och kan inte formulera orden, det känns som om jag skulle säga en mening med fler ord än tre skulle jag sluddra! När han sedan gått och jag går in i badrummet märker jag hur jag aktar mig för att snubbla och tappa sådär som man gör när man druckit!

Jag blir allt det där du beskriver MT: ledsen, förbannad, irriterad, förvirrad, besviken. Jag tänker att jag nog ska ta och läsa den där boken som vill.sluta (?) tipsade om, den som handlar om maktspråk - är det det jag är utsatt för? Jag känner mig nedtryckt. Som ett offer. Fan vad arg jag blir!

Och det här osandet. Visst det är bra att han nu kom och frågade så jag förstod varför han var sur (fast det hade jag ju visst redan fattat!) men han svarar bara "jag vet inte" när jag frågar varför han tror det. Det är väl nån känsla han får också antar jag? Men, jag är så himla trött på att försöka tänka mig in i hur han tänker och känner, gissa mig till vad som pågår, förtroende hit å dit; och så blir jag trött på mig själv över att jag reagerar som jag gör, här hade vi ju faktiskt ett barnfritt tillfälle att prata.

vill.sluta

MT är så klok, det var den super kloka Markatta som kom med boktipset ang härskarteknik.

Ett tips kan vara att läsa den och lära dig hur du undviker Att tryckas ned och känna så som st gör.

När du får tillfälle nästa gång, svara med att berätta hur du känner dig!
-När du säger såhär så blir JAG ledsen, varför gör du det?
Vänd på det, det är INTE du som skall känna skuld osv.
Du som gör allt rätt till absurdum, varför vill han inte se dig glad, du växer med ditt beslut om att avstå A om du får lite push hemmifrån.

Jag tycker du är fantastisk duktig, jag som halkade
igår, drattade på lilla rumpan. Slog mig inte, men självförtroendet fick sig en knäpp.

Men men.
Kramar till dig nu inför helgen!
Puss) på kinden/A

Hahahaha, nu när jag läste ditt inledande till denna dissjusion och svaret så slog det mig en sak.

Fast jag inte vet ngt om er relation whats so ever.

HAN VISAR JU KLARA TECKEN PÅ , vad jag ser det som obs!, SVARTSJUKA!
Se det som ett tecken på hur mycket han tycker om dig!

Han är svartis, men efter vad du berättat om honom kommer han aldrig erkänna det.
Men här har du min gissning.

Kramar/A

- du kan inte veta att han är just sur... han kanske är orolig? bekymrad? trött? besviken? känner sig ensam? Kanske du kan fråga honom och bestämma dig på förhand att bara lyssna och tro på det han säger.

Annandag jul 2005 diskuterade - grälade - vi om alkohol med mera... jag sa då att jag var på väg till Al-anon. Min man uttryckte då närmast förakt (min tolkning) för AA och vad därtill hör. Vägen till att vi håller varandras händer och läser Sinnesrobönen tillsammans har inte varit lätt men lång:)

Därmed inte sagt att det är det rätta för dig och din man att leva tillsammans. Men kanske ni kan öva på giraff tillsammans - alla 4 steg? :)) / mt

PS Öva giraff kan man göra fast barnen är hemma DS

Stigsdotter

...jag har ingen aning om vad jag känner. Jag bara utgår från det som det brukar vara när han "osar" på det där sättet, någon form av missnöje i alla fall men det kan ju, precis som du säger, lika gärna röra sig om oro, trötthet eller något annat.

Ikväll ska jag på ett AA-möte. Ska banne mig ta och mejla de där girafftankarna till honom och försöka få till ett snack i helgen. Precis som Maria säger måste vi prata!

varmaste Lycka till! Du kan börja med att försöka uttrycka din önskan om samtal enligt de fyra stegen:) Kram, kram / mt

Morla

Min karl brukar också gå omkring och osa, skitjobbigt! Jag tar alltid det som om det är mitt fel. Funderar och klurar på vad jag gjort. Tex kan han säga "vi har det ALLTID så stökigt, jag blir tokig!" min tolkning "han tycker att jag är dålig på att städa, nu duger jag inte". Vidare kan han gå och muttra om allt möjligt och då känner jag likadant. Jag ska kolla upp det där om girafferna. Men som sagts ovan så är kommunikation a och o, men jag kan ju säga att jag inte är något föredöme i din situation då jag jobbar m samma problem. Jag önskar dig en fin Fredagkväll!

kalla

Ditt nya starka jag skrämmer nog honom, men det är hans problem. Vi är rätt många kvinnor som ändrar oss när vi slutar dricka och börjar inse varför vi dricker. Många av oss flyr från olika saker i livet, om vi inte ändrar på det så är det väldigt svårt att sluta dricka. Män blir ofta beroende av alkoholen men vi kvinnor använder den ofta till att fly vilket gör att vi är mycket svårare att bota.

Jag hoppas att du har någon du kan prata med och lämna ut dig själv till, jag hittade en Kbt tjej som hjälp mig så mycket att inse att bara jag kan ändra på mitt liv.
Skickar så många kramar och styrka till dig//Kalla

Mammy Blue

om det är så som kalla skriver att vi tjejer skulle vara mer svårbotade.

Vad det gäller osande, så är väl min erfarenhet av min osare, att han precis som jag har svårt för att hålla klaffen med vad som är svårt, jobbigt, fel, dåligt hemma, för det är hemma pysventilen finns, den man inte kan använda annars. Man kan inte ösa ur sej problemen på jobbet eller på gatan, man pyser hemma. Klart att det kan vara andra saker hos andra människor, men jag misstänker att det är så för väldigt många, där man känner sej säker och trygg, där kan man också bli jobbig, dryg, elak och dum. Pysventil.

Men vad vet jag, jag kan inte allt, långt där ifrån...
Men kram till tröst ändå!

Stigsdotter

Han tiger mest. Vi måste prata säger jag och meddelar att det sårar mig att han av någon anledning tror att jag druckit. "var mest en känsla" säger han. Vi kommer ingen vart, jag har ju mina känslor och aningar jag med. "det är jobbigt för mig med" säger han, svårt att lita på osv. Nu blir jag elak och tänker att han ju inte har drabbats så himla mycket av att jag dricker ändå, det enda han har klagat på är att han själv inte kunnat slappna av och dricka på fester och så eftersom han "måste hålla koll på mig".

Föreslår att vi ska begära valuta för pengarna hos familjeterapeuten och istället för att låta henne ställa frågor och dra ur oss saker slänga upp allt på bordet: mitt drickande, hans porrsurfande, vårt obefintliga sex- och pratliv. Upp med allt och låt henne få något att bita i försöker jag säga med glimt i ögat. "ja, kanske det" säger han och sen ingenting mer.

Nu måste jag skärpa mig på jobbet också, är alltför ineffektiv och engagerad här och jag vill inte riskera konflikter här också. Ska jag skilja mig måste jag se till att behålla jobbet och inkomsten fst jag minst av allt känner lust för detta! Fy.

Maria42

Var det inte därför ni gick till familjeterapeuten för att få hjälp med allt detta, blir ju lite tokigt om ni inte säger som det är till henne, hur ska hon då kunna hjälpa er?
Man kan gå i terapi i åratal utan att bli hjälpt om man inte är ärlig och berättar allt för terapeuten. Herregud vad har ni att förlora? Kan det bli sämre?, Nej, upp med allt på bordet nu, ge er själva den chansen. Går ni dit utan att berätta vad det egentliga problemen är att inte ge det en ärlig chans, det är som att ni inte vill bli hjälpta och varför drar ni då ut på det hela?

Kram

kalla

Du har problem, men hans är större. Det är mycket lättare att leva med en svag kvinna som dricker och har dåligt samvete. Är så ledsen för din skull, men mitt råd är rädda dig själv först. Konstigt nog så ju mer man växer så skrämmer man de som är närmast. Skall försöka dig ett pm med en sida som hjälpte mig mycket, många kramar Kalla

att ni ska ta upp drickandet, porrsurfandet, det obefintliga sexlivet och att ni har svårt att nå fram till varandra när ni försöker prata. Så himla bra att du tagit upp det med honom ... och han sa inte nej. Det är ju inte meningsfullt att sitta av mer tid för att gå som katten kring het gröt - fram med det bara! Ni är ju där för att få hjälp att hitta vägar att lösa era svårigheter - så att ni kan leva bra med varandra eller lämna varandra på ett så bra sätt som möjligt. Hej dej!!! Kram / mt

Stigsdotter

...känns det som. Eller kanske straffa ut mig. Jag måste ta alla varningssignaler här på jobbet på allvar. Blir fråntagen arbetsuppgifter, sköter mig inte. För första gången i mitt långa arbetsliv har jag kommit ihop mig med chefen. Har jag alltid hållt igen tidigare eller är hon bara för mycket? Fast jag vet ju att hon till stor del har rätt...

Allt känns för mycket just nu och jag bara går omkring och orkar inte bry mig. Försöker jag få andra att fatta beslut åt mig bara för att jag inte ids ta tag i allt själv? Är så emot min uppfostran och principer att bete mig på det här sättet så varför gör jag det? Tänk vad lätt det vore att dricka, fast jag vet ju att det inte hjälper det allra minsta. Om jag gjorde det nu så tror jag att det skulle gå snabbt utför. Det är långt kvar tills jag kan fira en ettårsdag.

Nej nu bäst logga ut och jobba.

Maria42

fast du inte gör det, men beteendet är exakt detsamma. När vi drack så var det ett sätt att skita i allt och inte ta ansvar, bara fly undan i dimman och låta allt bara vara. Nu gör du samma sak fast utan alkoholen, klart varningstecken och återfallet är inte långt borta om du inte uppmärksammar detta tror jag.

HALT- jag behöver dig!

Kram!

vill.sluta

Skrev till Maria i hennes tråd att jag tyckte hon skulle höra av sig till dig och att ni kunde gå och ta en fika och göra era tjejgrejor ihop!
Verkar som du skulle behöva något
som bryter vardagen.
Utan A........

Hör av dig till Maria om inte annat så bara för att "surra" lite.

Kramar Dottrami.............
/A

kalla

Kan du inte gå och prata med någon, du ropar ju på hjälp. Ibland är det så mycket lättare att tala med någon som inte är nära//många kramar Kalla