Här är jag - äntligen.

Vet inte var jag ska börja. Är fyrtio och har missbrukat alkohol i 20+ år. Socialt. Har eget företag, familj, goda vänner. Är hyfsat lyckad men orkar inte mer. Jag lurar alla. Mitt liv har gått i stå, jag är en bluff, jag luras, sviker och mår skit. Måste börja om och behöver hjälp. Jag är ömklig, behöver alla råd jag kan få.

Har inte druckit på en vecka, börjat springa, trodde jag hade koll....men så helt plötsligt sitter jag här med en flaska sprit mitt i natten, familjen sover, Jag skäms men mår bra för tillfället.

Men är rädd. Jag vet att jag har tappat kontrollen. Jag sviker.

Vore det inte för familjen skulle jag överväga pistolen.

Hur börjar man om?

Profile picture for user höst trollet

Som svar på av Mammy Blue

Som alkie, gör man slut på en massa vitaminer och mineraler, bl.a magnesium, C-vitamin och B-vitaminer. B-vitaminerna bör tas tillsammans för att få synergieffekt(de förstärker varandra)

Sedan får man inte tro att vitaminer enbart, är en quick fix mot tröttheten..

Ofta sover man ju dåligt, när man dricker(oroligt, vaknar ofta, vaknar tidigt etc) och det tar tid innan man kommer ikapp..

Dessutom sliter det på kroppen, att processa all alkohol man häller i sig, så jag kan tänka mig att de inre organen är ganska trötta..

Ovanpå det kommer den "mentala" biten.. Att sluta dricka, är lite av en sorgeprocess och det är normalt att bli deppig, låg och ledsen..
Man måste som sagts, hitta nya intressen i livet. För en del, är det enkelt att hitta nya vanor, för andra lite svårare..

Att "röra på sig", i någon form, tror jag är bra. Dels, får man i gång kroppens endorfinsystem, dels har man något att ägna sig åt, istället för att älta alla tankar som trillar in i skallen.

Ha en bra dag! Kram /trollis

Profile picture for user NyMan

Några livstecken, please?! Hur går det för dig? Jag drabbades också av den stora tröttheten och att krämpor i kroppen gjorde sig påminda som jag aldrig märkt av tidigare...

Förstår att det tar ett bra tag innan kroppen har hämtat sig ifrån alla dessa år av misskötsel. Kom igen, låt magrutorna bli en indikation på att kroppen är på väg att bli det tempel som den, i ditt fall, har en fantastisk möjlighet att bli!

Ta hand om dig!/NM

Profile picture for user Dompa

Instämmer med NyMan Putte. Ett livstecken vore gott. Även om det skulle ha gått toksnett så kom ihåg att ingen här kommer att kasta den första stenen. Har det gått bra...så rapportera om det! /R

Profile picture for user Putte72

Livstecken...
Jag lever.
Har famlat...smärre livskriser...handlar mindre om alkohol än att lära mej lyssna på kroppen.
Sova bättre.
Stressa mindre.
Ni har hört det tidigare.
Men mår ok.
Snickrar och pusslar och försöker.
Jobb och vardag. Barn och ansvar.
Vet inte om jag får ihop det.
Men försöker. Ibland stark, ibland ingenting
Skulle nog kalla mej blottlagd. När jag inte dricker (oftast aldrig längre) känner jag mej...oftast oinspirerad.
Väntar in våren och någon slags inspiration.
Tack för att ni kommer ihåg och frågar!

Profile picture for user Dompa

Har varit där. När jag slutade dricka så låg jag i hängmattan i ett par månader. Orkade/ville ingenting. Var dessutom sjukskriven för en icke alkoholrelaterad sak. Så inga krav...men heller ingen livsvilja. Inte att jag ville dö...nej, jag ville ingenting. Men det går faktiskt över till slut. Man tror det inte när man lallar där i sitt eget mörker...men det passerar. Och visst kommer våren att hjälpa till. Jag har alltid tyckt att Norden är ett ovärdigt stäle för människoliv. Man blir trött när allt är jobbigt. Bara att gå utanför dörren och mötas av slask och mörker...då hjälper inte "rätt" kläder när det är fel väder.

Men en sak är säker...att öka sitt alkoholintag gör inget bättre. En stunds "vila" för hjärnan. Iaf. upplevde jag det så...för mig var alkoholen vila. Men sen blir det ännu värre att ta sig tillbaka till vardagen. Ja, detta inlägg skulle ju vara lite pepp och uppmuntran. Gick ju så där. Hoppas att du finner lite tröst i att allas liv nog innerst inne är lite beiga ;-) /R

PS: Givetvis frågar vi...och bryr oss. Du är ju en av oss; De tilltufsade! (Ett muntert sällskap)

Profile picture for user Fenix

Putte o Dompa! Har en längre tid känt mig håglös och precis när jag börjat kravla mig upp blev jag fälld till marken! Sitter här gipsad och har nu gott om tid att fundera på djupet eftersom jag inte kan göra mkt annat än det. Hacka lite här med vänster hand emellanåt. Någon mening i det tror jag, lär mig har tråkigt och inte använda alkohol utan hjärnan konstruktivt. Får se hur det går:-)
Fenix

Profile picture for user Dompa

Tack för ditt stöd och råd i min tråd. Var jävligt skönt att höra att du inte dricker. Det är stort, speciellt om man känner sig lite livstrött/likgiltig. Hoppas den känslan har lättat ngt nu när ljuset är på väg in. Skriv gärna en rad om du vill/orkar. /R

Profile picture for user Putte72

Ja vänner. Tror jag behöver mej hjälp än jag anade.

Depression? Jag?

Fan! Är rädd för att jag håller på att förlora en familj.

Trött, så trött. Börjar tänka på att avsluta. Vet inte om jag orkar.

har bett om hjälp men känns inte som om jag tas på allvar. Är förmodligen för samlad, van som jag är att "samla mej själv". Vill inte vara till besvär. Samtidigt som hela jag är ett besvär.

Profile picture for user FylleFia

hej Putte! Försök igen och tigg eller kräv om hjälp denna gång! Våga vara till besvär och strunta i att verka samlad. Ingen ska behöva gå i sånna tankar som du har just nu. Snälla du, försök igen.
Jag har bett om hjälp flera gånger, mest för mitt missbruk inte direkt depression. Men jag vet att ibland träffar man inte rätt första gången. Kan hamna hos fel person så att inte personkemin stämmer. Så pröva igen. Jag vet att det är tufft att behöva vara stark när man är som svagast. Finns det någon vän eller familj som kan hjälpa dig med hjälpsökeriet? Som kan vara stark istället för dig? Om du har det så våga ta hjälp av denne och våga vara till besvär. Snälla Putte.

Fia

Profile picture for user Putte72

Nä, hjälp orkar jag inte ta in. Den enda som vet är sambon och gud ska veta att hon är nog belastad.

Jag har några bra vänner, men jag orkar inte ta det med dom. Just ordet orkar tycks vara allt nu. Jag tar hellre allt med en utomstående. Vill inte att släkt och vänner ska dras in.

I morse vaknade jag och mådde mycket bättre. Piggare, avslappnad. Nästan som den jag en gång var. Har läst på lite om depression, piller och behandling.

Är allt kemi i hjärnan? Men vem är jag då?

Profile picture for user FylleFia

du är också kemi Putte! Men inte bara. Givetvis är du all din livserfarenhet, dina tankar och minnen. Men hur du reagerar och mår beror på kemi. Jämför med alkoholen. Den får dig ju att må på ett visst sätt. Nu fattas någon annan substans i hopkoket Putte. Men det finns hjälp. Tabletter brukar bli bra i slutändan. Vet att en del får pröva sig fram och ibland blir det värre innan det blir bättre. Så gå igen och kräv medicin. En del tycker att man inte ska ta sånt, att det orsakar ett annat beroende. Skitsnack. Gäller inte alls all slags medicin. Sånt här kan du få hjälp med hos en vanlig BRA husläkare. Så pröva dig först fram till rätt doktor som du kan öppna upp för och sen är du riktigt jävla ärlig med ditt mående. Hjälp finns!
Skönt att det känns lite lättare nu på morgonen. Det brukar ju vara så. Mitt råd är att du ringer nu direkt när du är lite starkare.

Kramar Fia

Profile picture for user FylleFia

ps: Om du har möjlighet så sjukskriv dig några dagar och satsa resten av veckan på att söka hjälp. Du mår ju inte bra och då är du i din fulla rätt att ta hand om dig själv istället för att stressa med arbete eftersom du antagligen måste lägga din fritid på familjen. ds.

Nu måste jag gå till frisören. Har fått komma på anställningsintervju på måndag och vill vara fin. Men jag hoppas vi hörs senare eller imorgon, och då har du något att berätta. Som att du har fixat en ny tid.

Kram igen! Fia

Profile picture for user Putte72

Ja du, tror att grundproblemet är att jag INTE kan vara sjuk eller sjukskriven. Sitter fast i ekorrhjulet så det skriker om det:)

Men ok dag idag. Tänker sova bra, äta bra, motionera. Kanske dra tidigare från jobb. Det här jävla infernot i skallen måste släppa nån gång. Har märkt att jag med åren blir mer och mer påverkad av skitmånaderna jan-mars. Jag vill ut! Vill har värme! Jag ger det till påsk innan jag hänger mej...

Profile picture for user Putte72

Lycka till med intervjun förresten!

Profile picture for user santorini

Som svar på av Putte72

har jag en bekant som har, fler förresten. Då blir man riktigt slut men med sprutor blir man piggare rätt snabbt. Du kan väl kolla det. Jag vet ju att den som dricker mycket alkohol kan få brist på just B-vitamin.

En annan sak Putte. Du säger att du inte kan vara sjuk eller sjukskriven. Nähä, inte det. Du är oumbärlig alltså. Hur har du då tänkt att dom ska klara sej på jobbet om du hänger dej i påsk? Är det inte bättre för alla att du tar en time out nu? Se till att skaffa hjälp.

Profile picture for user mulletant

i förbifarten Putte - hoppas du fortfarande är nykter! Det är lång och jobbig väg att göra slut med alkoholen. Har du läst Addes tråd? Han kan det här! Vill ge dig två av AA´s deviser (rekommenderar AA då jag sett hur det hjälpt min man - och han var en av dem som "aldrig" skulle gå dit)

* Det viktigaste först - det är du och ditt liv!
* En sak i taget

Ta hand om dig! / mt

Profile picture for user FylleFia

ok, du kan inte vara borta från jobbet? Jag tror dig, att det är så det känns. Men när jag läser Santorinis rader till dig så kan jag bara nicka instämmande. Vad händer med arbetsplatsen i påsk? Om du nu skulle hänga dig? Vad händer med barnen? Jag hade en vännina som tog livet av sig eftersom hon var till ett sånt besvär för sin familj. Mår hennes make och barn bättre nu? Nej, tyvärr inte. Men jag ska inte tjata på dig. Motion är bra. Bra mat är bra. Och om du lyckas med ditt beslut att sova bra är det ju toppen. Jag måste säga att just sömnbiten tvivlar jag på att man kan bestämma själv. Önskar dig mycket styrka och tycker fortfarande att du ska söka hjälp igen. Men det är ditt beslut. Jag kan bara tänka på dig. Tack för lyckönskningar angående intervjun.

Kramar Fia

Profile picture for user Dompa

Helt chockad blev jag över att det var så illa Putte...samtidigt som jag blir lite förbryllad. Tycker nog att du ska följa tjejernas råd och ta en time-out vare sig du behövs i ekorrhjulet eller inte.

Men jag anar (kan ha helt fel) också en ovilja i att ta tag i situationen. Är du kanske rädd för vad du får upptäcka i så fall? Helt förståligt. Tycker dock inte att du har råd att satsa på jag-klarar-mig-själv.

Förstår även att orken tryter och det är där jag håller med ovanstående skribenter. Du måste börja omprioritera. Det kan låta hårt, men det finns inga lätta utvägar och mår man som du skriver så är det dags att agera nu. Sök hjälp! Kanske inte vad du ville läsa...men så går mina tankar. Du ska vara rädd om dig Putte. Livet är ingen generalrepetion - du får en chans! Ta den! Om inte time-out så åtminstone läkar/medicin/vitamin hjälp./R

Profile picture for user Putte72

Lever och får hjälp. Bättre nu.

Men alla som säger att det är bättre att ta "time-out" fattar nog inte innebörden. Att ta time out skulle innebära lämna hus och hem. Någorlunda framgångsrik liten firma tillåter inte denna lyx. Jag kan tyvärr inte ersättas, inget ont om mina anställda dock.

Men riktigt bra samtalshjälp har hjälpt mej. Jag har en tendens att måla fan på väggen. Mina tankar inriktade på rädslan att förlora familjen förstörde mej fullständigt. Men jag börjar inse att familjen finns där (läs frugan), hon har iinte gett upp hoppet, hon ser bättring, medan jag fokuserar på mitt liv efter familjen. Om jag skulle förstöra allt. Hur gå vidare? Starta om? Orkar jag? Finns det ens någon mening? Jo barnen skulle så klart tvinga mej kvar, men till vilken mening? Den typen av tankar är jävligt jobbiga - nu låter jag som hobbypsykologen nr 1, och det är så klart något mer komplicerat, men min blick har höjts. Jag ser horisonten:).

Men jävlar hur jag inser hur en negativ spiral kan vridas ett par varv extra pga hjärnmonster. Jag såg rätt in i döden medan jag har en familj som finns där, som bara vill att jag ska öppna mej, som inte har en tanke på att ge upp mej. Med viss kravspec dock:)...

Enormt lättad är känslan nu. Men många knop gör jag inte. Högarna växer men det ska nog gå./p

Profile picture for user Stigsdotter

För du bestämmer själv vad du lägger in i det begreppet! Så tycker jag i alla fall. Det kan vara allt från att ligga lite längre på morgonen till att strunta i tvätthögar och dammråtter. För mig handlar det om att göra någonting (leva) på ett annat sätt än jag brukar. Behöver nödvändigtvis inte vara att stänga butiken, lämna hus och hem och åka bort. Det kan vara så lite som att tänka på sig själv för en gångs skull. Hjärnmonster är mäktiga varelser om vi låter dem ta rodret! Gör inte det!

Profile picture for user santorini

Ta allt i din egen takt bara du hänger kvar i livet. Förstår om du inte kan ersättas i firman men du är ännu mer oersättlig för din familj. DÄR är du oersättlig. Därför måste du ta hand om dej och söka hjälp och det gläder mej väldigt mycket att du gör det. Det brukar ljusna fast det ser mörkt ut. Det är alltid för tidigt att ge upp. Sköt om dej!

Profile picture for user Dompa

Så skönt att höra att du har sökt och fått hjälp som passar dig Putte. Du gjorde mig lite orolig ett tag. Knäppa tankar har vi alla men nu inser du kanske att inget blir bättre utan dig. Om den där time-outen skriver Stigsdotter bra; Det är du som bestämmer vad du lägger in i den. Uppenbarligen är du ju omgiven av fru och andra som älskar dig. Utnyttja det! Och utnyttja detta Forum. Vet ju inte alls vad din sorg och smärta beror på...men inbillar mig att med adekvat hjälp så klarar du det. Du kanske är starkare än du tror? Tro på dig själv mannen, vi andra gör det. Nu lät jag jävligt käck...men jag menar det jag skriver! Sköt om dig Putte och jobba på att tacka nej tiill det som inte är livsnödvändigt. Ja, till det som kanske kan bli kul. Din rädsla för att förlora familjen tycks ju vara obefogad. Dessutom kan det hända vem av oss, när som helst. Inget vi kan styra och inget vi ska ta ut olyckan i förskott för...liksom. Jävligt bluddrigt blev detta, men jag är säker på att du förstår; Jag är glad att du bestämde dig för att stanna kvar. (Så glad att jag skriver här fast jag tagit beslutet att inte engagera mig längre på Forum. Dumt beslut, vissa människor kan man inte glömma!)/R