Hur går man vidare?
Hej allihopa!
Jag är ny här och känner att jag behöver tips och råd av människor som vet vad jag går igenom. Jag har många underbara vänner/familjemedlemmar som står vid min sida men jag saknar att prata med någon som har samma erfarenhet som jag har. Ska försöka göra min historia kort. Jag träffade min sambo första gången när jag var 15 år, blixtförälskad och lycklig var vi tillsammans i 10 månader. Han festade en hel del redan då och var väl lite spännande. Några år senare blev vi åter ett par och jag trodde väl att han skulle ändra på sig vad gäller drickandet. Hans pappa omkommer tragiskt i en olycka 1½ år innan vårt första barn föds 2000. Min sambo är uppväxt i en liten by där alkoholism har funnits i generationer så han vet väl inget annat. Efter min svärfars död så gick det långsamt utför för min svärmor och min svåger. Min sambo startade eget företag 2002 som han drivit i den lilla byn där han är uppväxt. Vi bor 5 mil därifrån vilket har resulterat i att min sambo ofta har varit borta. Jag har förstått att jag många gånger blivit bortvald pga alkohol och sk "kompisar". Det har varit många jobbiga år med förtvivlade försök att få rätsida på detta problem och att min familj ska fungera. Jag har gått i terapi, försökt prata med honom och hotat.....ja listan kan göras lång. För ca 3 år sedan började jag tröttna på allvar efter att ha försökt få min svärmor, svåger och min sambo på fötter. Jag började drömma om en egen lägenhet där jag och mina barn kan få lugn och ro. Nu är det ju så att min sambo sköter sitt jobb och har byggt upp en firma som fungerat bra, nu har han fått fast anställning och vi har bra ekonomi och ett fint hus och många fina grejjer....men det är något som fattas mig. Vi hade en jättekris i sommras som ledde till familjerådgivning och enskild terapi för min sambo. Äntligen kändr jag att min sambo var påväg att ta tag i detta problem. Han fick antabus utskrivet och skulle börja men har inte gjort det. Jag flyttade hemifrån med barnen mellan jul och nyår och flyttade hem med det löftet att han skulle börja med antabus och om han sedan inte kunde kontrollera detta själv skulle han ta in på ett behandlingshem till våren.... Jag har varit borta med vårt äldsta barn på aktivitetshelg och lämnat den yngsta hemma nu under 2 helger och när jag kommer hem på söndagen så är min sambo full...... Kan inte förstå hur han kan göra detta mot sina barn. Jag har pratat med hans arbetsgivare och de har lovat att prata med honom och erbjuda honom hjälp. Jag känner mig totalt körd i botten och jag har kämpat så för att försöka få till en förändring vad gäller detta. Min sambo har vägrat prata med mig om det som hände förra helgen vilket gör mig sårad och totalt nonchalerad. nu har han istället börjat fixa till hemma med nya möbler och lite ombyggnationer.....vad blir bättre av det??
Rörigt inlägg, jag vet. Min fråga är: var hittar jag styrkan att ta tag i detta och bryta mig loss. Jag är orolig att mina barn ska få en pappa som super ner sig totalt, super när han har dem hos sig (för han har väl ändå rätten att ha sina barn för han är ju för det mesta en bra pappa). Jag är helt enkelt livrädd för att kliva över kanten....hur gör man????
.

Sorgsen

...känns bra höra från dig.

Att vara ingen för den jag helst vill vara viktigast för är tungt som f-n.
Att aldrig nå fram är smärtsamt.
Att samtal aldrig fungerar är upprörande.
Att konstant ignoreras är hjärtskärande.
Att aldrig bli förstådd är kärleksdödande.

Jag har ju valt, med min envishet, att vara kvar i förhållandet. Maken väljer, hittills, hålla sig från återfall, men förhållandet stapplar och någon balans har jag ännu inte upplevt. Det räknar jag heller inte med, inte ännu, men om den inte infinner sig så kommer relationen dö av sig själv.

De där försöken till samtal jag så gärna velat ha under hans aktiva missbrukande gav jag upp. Jag kunde bara vänta tills det brakade helt för mannen. Förr eller senare visste jag något kommer hända.
Jag önskar verkligen att helgen kommer ge dig och er båda möjligheten att nå varandra.
Att du får framfört det du önskar.

Att inte läsa andras trådar eller orka händer oss alla skulle jag tro.
Här är vi egoister, tillsammans ;)

Kram vännen

Framtidsdrömmar

Sitter på jobbet, nattjobb väntar. Känner mig låg och trött. Har haft en tung dag, vet inte varför just denna dag känts tung....Kom inte ut på min dagliga promenad trots att förnuftet sa att jag borde gå ut och rensa tankarna. Blev istället sittande framför tv´n och åt alldeles förmycket onyttigt i väntan på barnen skulle hämtas på skolan. Efter detta mår jag nu så dåligt, har ångest över det jag inte gjort idag och över vad jag ätit- känns som att jag svikit mig själv ännu en gång och tagit fram min självdestruktiva sida. Kan någonstans förstå en alkoholists vånda vad gäller alkoholen.....mitt beteende i detta avseende är nog ganska likt en alkoholist.
Jag är ledsen över att jag inte lyckats hålla ihop min familj, att jag, som jag känner i nuläget, inte haft förmågan att ge dem en lycklig mamma och pappa som har det bra tillsammans, att de kanske blir tvungna att bo varannan vecka hos varje... Fy vad jag tycker att allt känns sorgligt.
Jag skickade ett sms till min sambo idag där jag undrade om vi skulle äta middag och prata på fredag. Han nämnde inte sms´t alls när han kom hem, förvöntade mig kanske inte det heller...Men varför hade han inte kunnat säga "jag läste ditt sms, såg vad du önskade". Nej, inget har han att säga. Kanske säger han något i kväll. Innan jag skickade sms´t vände jag och vred på alla orden- tog bort och lade till- allt för att han inte ska bli obekväm och "inputtad i hörnet"...Orden vägdes på guldvåg- varför är det så? Tänk att jag hela tiden måste ta allt så försiktigt och alla ord måste vara inlindade i bomull- annars drar han eller stänger av helt. Det är väl inte konstigt att jag får raseriutbrott ibland.
Jag hoppas att min natt blir lugn och att morgondagen blir ljusare.

Framtidsdrömmar

Jag har varit den som alltid funnits där för honom, tagit tag i hans problem, ringt myndigheter och skött hans papper/räkningar i företaget mm. Succsesivt (felstavat) har jag börjat överlåta detta på honom själv. Detta har nu resulterat i att han anser att "jag bryr mig inte". Han har därför helt slutat delge mig saker som händer runt omkring honom och det vardagliga pratet är borta. Att jag inte gör alla hans sysslor betyder ju inte att jag har slutat bry mig. Han har då aldrig behövt ringa myndigheter eller löst problem för min räkning, det har jag alltid fått göra själv...
Jag vill ju inte stå utanför det han gör, vill ju veta vad han tampas med och kunna finnas där till hands men inte ta över och göra det han själv kan göra...
Förstår ni hur jag menar?

Sorgsen

...precis! Lever i detsamma!

Skillnaden är bara att nu är det utan alkoholen och det finns ett framåt och uppåt.
Jag har slutat undra varför responsen uteblir. Har märkt att den ibland kommer i annan form och vid andra tillfällen än "normalt".
Det ser jag som ett steg mot "normalisering".
Så länge alkoholen fanns med svängde allt okontrollerat och det fanns ingen logik.
Nu finns en logik och även om irritationen och uteblivna reaktioner fortfarande är dagliga så forsätter jag göra saker som passar mig.
Skulle jag utelämna det så ser jag ingen anledning vara kvar i tanken om gemenskap. Hur skulle han eller jag då veta vad som väljs eller bortväljs.
Naturligtvis i miniskala och nästan genomskinligt skelett men jag hoppas skelettet stärks med tiden.

Förstår dig precis vännen.
Tyvärr tror jag det är omöjligt nå fram så länge alkoholisten står i fokus.
Min alkoholist står fortfarande i fokus, nu utan alkohol bara. Jag längtar efter stunden när alkoholisten bleknar något och börjar ersättas av personen, han som glimtar fram då och då. Att alkoholisten blir skuggan av personen och inte tvärt om.

Kram

du har det lugnt på jobbet! Du beskriver medberoendet så på pricken - hur du tar ansvar, lägger tillrätta, tassar på tå och gång på gång (ödmjukt) ber att han ska lyssna eller läsa det du finner angeläget i er relation. Tänk hur man fångas in i det där och hur svårt det är att ta sig ur det... en otroligt stark kraft som tar energi och binder den energi man har. Om mina ord känns hårda är det inte menat så... jag vet hur det är.

Jag önskar att du har kraft på fredag, när barnen är borta, att ta plats; tala utifrån dig, om vad du ser och (inte) hör, vad du behöver, önskar och vill. Jag kan inte låta bli att be dig tänka över ett råd: gör klart för dig precis vad du vill säga, säg det och sen inte mera. Inte förklara, inte säga om samma sak på ett annat sätt, inte be om ursäkt för det du säger... Bara säga det du har att säga, sen har du sagt ditt och håller munnen stängd. Om det blir det tyst är det i så fall en talande tystnad.

Jag befarar att Sorgsen har fångat en avgörande sanning i meningen "Tyvärr tror jag det är omöjligt nå fram så länge alkoholisten står i fokus."

Jag tänker på dig och jag lider med dig, med din trötthet, uppgivenhet(?) och kraftlösheten som gör att du inte tar hand om dig så som du skulle vilja. Hur gick det till när du lät ditt livsrum krympa så? Vem är "den riktiga" du?

Kramar i natten! / mt

Framtidsdrömmar

Jag skrev ett sms i onsdags och önskade att vi kunde laga mat ihop i kväll och prata- ett bra tillfälle när vi är barnfria. Fick ingen automatisk redpons på sms't i onsdags utan var tvungen att fråga honom hur han ställde sig till det. Det slutade med att han vände taggarna utåt, kallade mig för dum i huvudet som inte förstår hur han har det och att jag pressar honom. Egentligen avslutade han med att säga att jag får välja mellan att dela honom med hans hemby, hans fastigheter och hans liv där borta och att vi inte har nåt att säga varandra. Då sade jag att vi iallafall kan prata (som nu i kväll) för att reda ut hur vi ska göra rent praktiskt när vi separerar... Han lade då på.
Inget mera har blivit sagt och idag kom han hem efter jobbet, värmde mat till sig själv och packade för att åka till din hemby (där han driver sin firma och dit han alltid flyr). Jag berättade hur ledsen och besviken jag är att han väljer att fly och åka ikväll. Han tittade inte ens på mig, svarar mig inte trots att mina tårar rinner och jag ber honom lyssna. Allt annat är viktigare än mig!
Hade tänkt åka dit han är, överraska och ställa honom mot väggen. Tror att jag struntar idet, det gör mig bara mer ledsen och inget blir annorlunda. Kostar mig 10 mil i bensin och färre sovtimmar.
Vad gör jag för fel..... Jo jag tjatar och kräver hans uppmärksamhet, han ska inte störas-han ska köra sitt race.
Nu har jag försökt att nå honom ännu en gång- lyckades inte nu heller.

Framtidsdrömmar

Så dumt av mig- jag åkte dit ändå. Jag ville väl veta och se vad som var viktigare i kväll än att äta middag och prata med mig- jag visste ju redan svaret...
Har var i vår stuga, drack för sig själv och var därför inte helt nykter. Det hela slutade med pajkastning och att jag åkte därifrån i rent vredesmod. Så dumt....
Han tycker att jag är en elak kärring, att det är nåt fel på mig, att jag skäller på barnen och honom och vänder de emot honom, allt är mitt fel.
Nu är jag hemma och känner skuld och skam över att jag inte lyckats behålla lugnet, oro över honom och vad han gör där han är efter att vi bråkat, skuld över om jag är roten till det onda och den dåliga stämningen här hemma, skuld över att jag inte känner mig tillfreds och nöjd.
Det måste vara nåt fel på mig!
Trots att han vet vad jag tycker om hans alkoholvanor så står han framför mig och dricker sin grogg i plastmugg i sin ensamhet.... Mina åsikter respekteras inte alls.
Ang det sms som jag skrev så blev det tydligen helt fel formulerat, trots mina försök att linda in orden i bomull. Att jag bad honom äta middag med mig så att vi kunde prata var inte nog intressant. Han tyckte att jag skulle föreslagit en myskväll i stugan med lite iordningställande med gardiner odyl. Kan någon förklara för mig hur man hittar lusten och motivationen att ha en MYS-kväll när man under en längre tid varken sagt godnatt eller godmorgon eller hej då eller pratat om hur vardagen fortlöper eller varit intresserad av den andre.... När allt bara varit TYST. Hur bär man sig åt för att stänga av detta och bara gå vidare och mysa..... Jag vet då inte- tyvärr?

Så onödigt att åka dit, gagnade varken mig eller honom. Jag kom väl och störde honom i hans lilla idyll, inte bra.

Sorgsen

..så jobbigt du/ni har det.
Men, du är varken dum eller elak. Försök hålla skuld och skamkänslorna borta från dig. Försök lägg fokus på dig och dina prioriteringar. Det är svårt och ensamt men just nu det enda som leder dig bort från att dyka tillsammans med missbrukaren.

Min erfarenhet är att oavsett om jag försökte eller inte så hade det mindre inverkan på mannen.
Oavsett vilka ord, hur de sas, vad de innehöll (kunde vara väderprat, djupa känslor och allt där emellan) hade ingen betydelse. Allt som rörde sig runt mannen och inuti var inbäddat i missbruket.
Det fanns ingen logik, empati eller dialog.
Jag insåg det nån gång under våren/sommaren -12.
Under hösten gick det undan och jag kunde bara se på. Självklart berörde det destruktiva mig djupt men vi hade emellanåt härliga stunder.
Nu märker jag att det jag uppfattat som ok kan helt ha passerat maken eller vara av väldigt liten betydelse. Saker vi gjort eller sagt har helt olika relevans för oss. Trots att han varit nykter vid de tillfällena.
Det tar tid komma från alkoholen och sen tid komma tillbaka till livet och spontana känslor.

Tyvärr tror jag det är väldigt lite du kan göra mer än dina egna val just nu.
Hans ord är missbrukarens, de kommer från samma mun och person som du är gift med och gör ont som fan, men de kommer från en sjuk människa. En person som behöver hjälp.
Den hjälpen måste han inse själv att han behöver. Han vill inte se han är orsak till sin sjukdom, därför får du höra allt negativt eller möts med tystnad och ignorans, översitteri och arrogans.

Börja sortera upp vad du vill, vad du orkar, var dina gränser går.
Sen blir det svåra att försöka hålla sig till dem.

Värme från mig

Framtidsdrömmar

Jag försöker tänka som du skriver, Sorgsen. Jag har knappt sovit en blund, tänker på hur han har det. Varför blir allt så fel? Jag känner mig helt tom...
Jag vill verkligen inte vara den jag är nu, det han säger om mig, att jag är kontrollerande, pressande och en riktig bitch, stämmer ju... Det är inte jag och detta jag är så jobbigt att vara. Jag tror aldrig att han ligger med dåligt samvete just nu, han sover nog "gott" med alkoholen i kroppen.

jag skriver rakt ur mig själv nu... jag blir upprörd och arg ... och till det sista nu infogar jag ordet förtvivlad! när jag läser - utan att veta varför jag känner så starkt. Kanske - och jag hoppas nästan att det är DIN ilska, dina känslor jag känner. För mig känns det som om du kommit längre in i fångenskapens cirkel, det är alltmer den medberoendes röst jag hör... som cirklar runt, runt i vad det är för fel på dig, hur du borde gjort annorlunda... Du når ju inte fram!!!!

Jag tror att det är precis som Sorgsen säger, din man är fast, fast, fast i missbruket och då går det inte att nå fram!

Jag är verkligen inte den som förespråkar skilsmässor och splittrade familjer MEN du kan inte ändra hans beteende genom att bli annorlunda själv. Du krymper och försvinner och gå under då!!! Du måste ta ansvar för dig och ditt liv så som du vill leva det!

Ord och inga visor - hoppas jag inte sårar dig och gör dig mer förtvivlad... det är bara så svårt att stå vid sidan och se på. Precis som du gör... står vid sidan och ser på och försöker bryta något genom att förändra dig själv. Något som är starkare än du och som han måste lösa på sitt sätt.

Har du förresten läst Mickes och Ulrikas sidor på facebook? Läsvärt!

Kramar, kramar! / mt

Framtidsdrömmar

Jag har inte Facebook så jag kan inte läsa det du tipsar om. Jag blir likt du Mulletant, så arg. Jag blir arg på mig själv som tillåts tryckas ner åter igen. Jag behöver höra vad ni har att säga här, det får min ångest att lätta något. För fy vilken ångest jag har. Nu ska jag gå upp och åka de 15 milen till min bror där mina barn är. Ska bli skönt att göra något med de idag. Vad lätt det är att tappa styrkan att stå på sig, hur lätt han får mig att vända min beslutsamhet till förvirring och skuld. Jag rannsakar mig själv och vet att det inte är ens fel att två träter men det är som du säger Mulletant. Jag kan ju inte ändra mig och göra saker bara för han vill.... Samma gäller ju med honom-han vill inte leva annorlunda än vad han gör.
Det som gör mig ledsen är att han beskyller mig för att inte barnen vill vara med honom (ganska överdrivet, de är med honom). Kanske känner de som jag att tryggheten och tilliten saknas hos honom. Allt ska göras när han har tid och det passar honom. Det kan väl ändå inte vara mitt fel. Denna relation till barnen måste han väl ändå se till att skaffa sig själv, det hat jag fått göra.
Kram, kram och glöm inte att ni betyder väldigt mycket för mig!!

Lelas

Åh, vännen. Vilken kamp som pågår inom dig och runt dig! Jag lider med dig, precis som mt och Sorgsen. De har redan skrivit det jag tänker, men jag vill ändå poängtera:

Du är inte elak. Du är inte korkad. Du är inte dum. Du är medberoende. Så enkelt, och så fruktansvärt svårt.

Om jag tillåter mig att ge dig ett råd, så tänker jag att det kanske är dags att ta avstånd nu. Kliv åt sidan, ta inte kontakt med honom, låt honom ta sitt ansvar fullt ut. Sluta kasta mjuka kuddar under honom när han faller. Det behöver inte innebära att ni går skilda vägar på sikt, men jag tror att du måste låta honom söka sig tillbaka till dig av egen fri vilja och kraft. Så länge du tar initiativet så behöver han inte anstränga sig, du finns ju där oavsett.

Kram!
/H.

Sorgsen

...jag säger det igen. Du är inte dum, du kämpar med hitta ut ur helvetet. Ett tillstånd som du och din man ser på helt olika sätt.

Medberoende-diagnosen är/var/blev lite förvirrande för mig. I all kunskap, skrift, råd, allt jag hittat om alkoholism och medberoende, fick jag mig några käftsmällar.
Det kändes som det som alltid varit jag plötsligt ansågs fel. Jag sorterar fortfarande i det och pendlar mellan det som säkert kan anses passa in under diagnosen och det som är min personlighet. Den balansen är hårfin. Den går heller inte finna över en dag och är ju samtidigt kopplad till min alkoholists varande.
Jag blir naturligtvis påverkad av hur han mår, vad ha gör och inte gör. Skillnaden är att när jag känner det börjar svänga galet inuti mig så drar jag mig ifrån. Konfrontera är lönlöst och ger bara mig magont. En smärta maken inte ser, förstår eller har förmåga hela.

Jag kunde inte påverka hans val av alkoholintag. Han drack när och i vilka mängder han ville. Han är väluppfostrad och medveten (manipulativ) och valde tillfällena med omsorg. Han tappade respekten för arbetsplatsens nolltolerans och fick varningar men efter tillräckligt många övertramp så blev han uppsagd.
Jag såg detta men kunde inget göra. Han var otrevlig mest hela tiden-precis så som jag kan läsa i dina ord.
I kollapsen skrev jag mitt första inlägg här.

Jag skriver detta för eventuellt kunna lätta på dina skuldkänslor.
Det är naturligt vilja hjälpa. Du kan hjälpa men bara om han väljer ändra riktning.
För att få honom ändra riktning krävs vilja. Den måste han finna själv. Min man hade insikt, kunskap, vilja, i ord och förmodligen menade, men lät inte bli alkoholen för det. Det krävdes en smäll utifrån. En rejäl, hot och varningar, ilska, gråt, vånda från arbetsplatsen, mig, hans äldste son, ex, mor, hans egen förtvivlan, räckte inte. Han är intelligent, duktig, framgångsrik men det var ändå inte starkt nog för få honom sluta.

Bara försöker hjälpa dig inse att vi kan inte göra något mot alkohol-djävulen som satt klorna i våra män.

Jag sa orden, i gråt, förtvivlan, ilska...kanske gick något fram då och då...men vända kunde han bara själv.
Mitt arbetsliv, mina barn, mitt hus, allt har jag kvar och det fick han ingen "makt" över, alltså den största delen av mitt liv. Många gånger till missbrukarens förtret men min man är så mycket mer än missbrukare. Just nu står personen inte i fokus bara. Jag hoppas han hamnar där en dag.

Tappa inte bort dig själv. Du behöver dig och dina barn behöver dig. Din man säkert också men när missbruket står honom närmst kommer ingen igenom det skalet. Han har låst från insidan och ger inte nyckeln ifrån sig till någon förrän han vill, kan, vågar.

Tänker på dig

Sorgsen... att du skriver om svårigheten med medberoendediagnosen. I all korthet: jag har upplevt detsamma. Och det är så svårt att förstå skillnaderna, nyanserna... Så bra att vi har varandra. / mt

Framtidsdrömmar

Ja, tack för att vi varandra. Jag håller verkligen med om att man blir förvirrad, vem är jag egentligen?
Idag är jag glad att jag har en plats på forumet, idag är en dag när allt stöd har gjort mig lugnare. Jag förstår att jag måste lämna honom ifred.

Sorgsen

...läsa och dessutom oftast få respons är värdefullt. Vi är alla olika och lever med unika händelser men ändå är allt så likt.
Det finns dessutom inga genvägar för någon av oss. Det är bara att fortsätta tills man kommer igenom, oavsett om man lämnar eller är kvar i relationerna.

Just det där med att lämna ifred är kruxet.
När?
Hur?
Det där kan bara du veta.
Att lämna ifred av tjurighet för "visa jag minsann ska sätta gränser" funkar troligtvis inte i längden. Det sliter lika mycket på dig som att försöka nå mannen.
Den där sinnesron, att veta att man inte kan påverka allt håller bättre.
Säga och visa vad du tycker måste du ju tillåta dig. Han hör det han hör och kanske tar han det till sig också. Men bråka är energislöseri.

Det gör ont, självklart, men att hitta vägar som passar dig och ert sätt att leva kan bara du själv.
Tänk på den där syrgasmasken i flyg. Hjälp dig själv innan du hjälper andra.

Kram

Framtidsdrömmar

Nu är jag och barnen hemma igen efter en helg hos kusinerna. Magen är orolig, jag är yrslig och värken i axlarna gör sig påmind. Så här ska det inte vara.
Jag ringde honom i går mitt på dagen, var tvungen att höra om han levde och jag bad faktiskt om ursäkt för att jag åkt ifrån honom i sån ilska på fredagskvällen. Jag sade att jag inte tycker detta är kul. Det enda han sa var "ja, du är dålig att ta kritik du". Vi är väl dåliga på det båda två isf sa jag men det höll han inte med på. Sen har han inte hört av sig eller svarat i telefonen förrän nu i kväll, jag ringde skyddat nummer.
Jag frågade vad han gjorde och han sa att han höll på att packa och var påväg hem. Han lät så himla trött så kvällen igår var nog ganska blöt, därav är det väl solklart varför han inte är hemma trots att klockan är snart halv nio. Jag frågade om han jobbat idag med men han hade inte gjort någonting sa han.....
Barnen väntar på dig sa jag- " det är väl bra att nån saknar mig", säger han med sarkastisk röst.
Fylleångest och få mig till dåligt samvete. Men jag tänker.... Hur visar han att han saknar mig då?