"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

... det är bra att skriva, jag bara glömde det ett tag...

Ja.
Jag blir sååå trött på honom - idag har han frågat mig om de mest bisarra saker: "Var är min nässpray?", "Var ligger lakanen?"... Jaa, allra kääääraste sambo, din nässpray har jag ju aldrig rört, och lakanen ligger där de alltid legat... Har du nollkoll eller vill du bara ringa mig för att du vet att jag tycker att det är jobbigt?
Hjääälp.

Dessutom vill han att vi ska åka på utflykt tillsammans...?! Jag vill inte - tror inte att det är bra. Vet inte vad han hoppas med det?

När jag läser om dig Sorgsen så tänker jag ju som alltid att du är så stark, att du kämpar så och också att jag vill inte att du ska behöva utstå det där elaka, hemska.

Jag är trött, men mår ok idag.

Lelas

Kram! :)
/H. (som har haft tokmycket att göra en period och därför inte varit så aktiv... men jag läser allt som skrivs och tänker mycket på dig, flygcert.)

Kram till dig!

Hoppas att du har det bra, att det är på ett bra sätt mycket att göra för dig!
Tänk, jag har många tankar om dig (och många andra här) - man får bilder av hur ni ser ut, vad ni gör, jobb, ja, allt... undra vad som stämmer...!

Kram

Lelas

Hihi, ja, det är lustigt hur man bygger upp personligheter utifrån det som skrivs här.

Jag tänker ganska ofta på att det är speciellt med relationer som börjar i det djupaste djupa. Först efter lång tid kan man ställa frågor som "vad heter du?" och "vad jobbar du med?". I andra sammanhang är det ju tvärtom... där börjar man med de frågorna, och det kan ta en evighet innan man når djupet.

Ja, jag mår bra, det är mycket på ett bra sätt. Jag har en heltidstjänst och utöver den driver jag en egen firma och pluggar lite också... Så det är inte så konstigt att det blir fullt upp ibland. Men, nu är studierna snart avklarade och då blir det åtminstone mindre på den fronten.

Och alltså: nu är det läggdag, fy vad sömnig jag är... :)

Godnatt!
/H.

på utflykt med exet - det rådet känns enkelt och lätt att ge!

Så skönt att du mår ok! Det tar tid men det blir bättre! Du är på rätt väg!

Kram, kram / mt

markatta

utflykt låter som en dålig ide'.

Efter allt du skrivit så litar jag inte alls på att ditt ex vill dig väl. Du har tidigare skrivit att han sagt att du "inte säger vad du vill". Kanske är det just sådana saker som han använder och feltolkar? Som att då du tidigare sagt att du inte vill ha någon kontakt med honom men ändå åker på en utflykt, skulle han då tolka det som ett löfte från din sida om att det kan komma att bli ni igen?

Tror det är superviktigt att vara konsekvent här. Har du sagt att du inte vill ha kontakt med honom kring annat än barnen och möjligtvis om ni har kvar gemensamma praktiska saker att lösa, så stå för det. Lägg på om han ringer för att fråga vart lakanen finns. Tror tyvärr att han kommer att fortsätta kontakta/trakassera dig så länge som du svarar och ställer upp på det.

Utan att känna honom på annat sätt än genom dina skrivna ord så gissar jag att han tycker att all kontakt med dig är bättre än ingen och det faktum att du fortfarande har kontakt med honom kring saker som du inte vill ger honom hopp och en känsla av att du inte helt har lämnat honom. Utifrån mig själv som medberoende så har jag själv gjort samma sak som han gör. Trots att det var jag som bröt(flera gånger) med alkoholisten så kunde jag ringa för att fråga om triviala saker, som om han hade det gröna kopplet till hunden hos sig eller att jag hade fått med mig en gammal T-shirt som var hans. Det jag egentligen gjorde var dels att stilla min oro(försäkra mig om att han levde), dels försäkra mig om att han inte var helt borta ur mitt liv men också för att få en öppning att prata om annat än obetydliga koppel och tröjor, för att jag egentligen ville ha honom tillbaka.

Du är medberoende Flygcert men tänk också på att han säkert också är beroende av dig och någon som är beroende släpper inte det som de tror sig behöva utan att kämpa för det. Jag menar inte att du ska tycka synd om honom, men du har möjlighet att för din skull tydligt visa att du inte vill ha honom i ditt liv.

Du kan faktiskt lägga på om han ringer och vill snacka om annat än barnen. Jag har vänner som efter en infekterad separation inte hade någon kontakt med varandra alls. De skötte överlämning av barnen genom dagis/skola på bestämda dagar så de inte ens behövde se varandra. I barnets väska hade de en bok där de antecknade sådant som rörde hur barnets vecka varit. De ringde bara varandra om det var något akut, om barnet skulle bli allvarligt sjukt eller kring akuta praktiska förändringar som att barnet var sjukt och behövde vara hemma från dagis. Idag har de en fullt fungerande "skilda-föräldrar-relation" men just då var det nödvändigt för både dem själva men också för barnens bästa, som såklart stod i skottlinjen, att ha nollkontakt.

Kan han kanske gå med på att ni bokar en tid hos familjerådgivningen för att få hjälp att upprätta någon slags överenskommelse? Du kanske själv kan skriva en sådan redan nu och om han inte går med på den be honom själv skriva ett förslag på hur det skulle kunna se ut? Tydligt och konkret.

Kramar!

Sorgsen

En utflykt kan ni göra tillsammans när han hittar lakanen och tvättklämmorna i sitt eget hem utan din hjälp!

Familjerådgivning!
Det verkar ju gå i cirklar runt dig/er.
Nya rutiner tar tid men utan skelett trampar man bara runt och drar i tillfälliga tampar.
För att få skelett måste man kommunicera, ni är skyldiga kommunicera runt just barnens praktiska liv.
Hur ni kommunicerar är ni också skyldiga se till att lösa.
Som jag läser så verkar ni ha helt olika uppfattningar om kommunikation och behov.
Han drar i dig som om du vore hans egen lilla trasdocka och/eller snuttefilt. (Förlåt om det låter hårt)
Självklart orkar du inte bli kastad och utnyttjad än hit och än dit, även den minsta bagatell blir till slut ett berg, typ att vänta på nästa samtal innan det pågående ens avslutats.

Familjerådgivningen finns till för att hjälpa. De kan hjälpa med att strukturera upp åt er.
Om situationen hamnar i en vårdnadstvist är det såna samtal som oftast händer först, samarbetssamtal (om den termen fortfarande används).
Då hålls ett antal samtal tillsammans med en soc-person.
Kanske det är enda utvägen för dig?
Menar inte att du ska lämna in en anmäla om tvist, börja med samtalen utan tvist? Vid en eventuell framtida tvist så har ni ju redan visat om ett sånt samtal fungerat eller inte fungerar. Värt ett försök kanske?
Vägrar han samtalen så har du ju visat du vill samarbeta för barnens skull.
Trasdocka orkar ingen vara länge!

Tips
För undvika "krig" kan du ju plötsligt få huvudvärk eller bli dålig i magen just innan utflykten. Såna lögner är absolut tillåtna i ditt läge!

Kram kram söstrami

Nej, jag vill ju inte åka på utflykt, men jag vet inte heller hur jag ska ta mig ur det. Han pratar hela tiden om att jag måste sluta tänka på mig själv och istället lägga fokus på barnens bästa, att jag måste sluta skälla på honom inför barnen osv (allt det som jag tycker att jag bett honom om i evighet...). Och det senaste är ju då att jag borde ställa upp på en liten utflykt för att visa barnen att vi kan komma överens, att jag är skyldig det osv... Och dessutom har han tusen andra saker - han vill att vi ska ha gemensamt konto för utgifter gällande barnen, han vill att vi ska köpa alla kläder och saker ihop till barnen osv... Han vill ringa till barnen minst en gång per dag när de är hos mig... Och vad kan jag säga - jag vill ju bara ha mitt konto, inga samtal att passa osv. Han hotar med att det är min skyldighet osv, men det kan ju inte vara så alla separerade har det?

Jag ska försöka prata med min advokat och höra vad som är rimligt...

Ja, Sorgsen- jag är som hans lilla trasdocka - är hela tiden så rädd för hans hot, blir osäker på mig själv osv... Det gör ont att känna sig som en trasdocka - men det är så klockrent så jag känner mig: jag bestämmer mig för saker och sedan kör han över mig / jag blir för rädd för att hålla ut...

Tack Markatta för dina ord. Jag har inga som helst problem med att låta bli att kontakta sambon - jag ringer aldrig, kontaktar honom bara om det gäller något med barnen. När vi pratar eller ses för överlämning av barnen så fokuserar jag på barnen - pratar bara om det som gäller barnen; "småpratar" aldrig, berättar inte något om mig, vad jag gör, vem jag träffar eller så, medan han gärna vill prata om jobb, vilka han träffat, vad han hittat på osv, och jag försöker i princip svara ok och sedan leda tillbaka det till barnen.

Jag tycker ju att det är han som har ett sjukt beteende (hans ilska, hans eviga mail/sms/telefonsamtal, hans oförmåga att förstå att jag sagt att jag inte vill leva med honom - han bara pratar över huvudet på mig som att vi ska bli tillsammans igen) och ändå känns det som att han "vinner" varje gång - han säger ju förmodligen till alla att han "minsann försöker - han vill att vi ska försöka igen och jag är bara kall och säger nej, han försöker få oss att samarbeta kring barnen men jag bara avfärdar det", osv

Ja, familjerådgivning och samarbetssamtal…
Det är faktiskt lite komiskt, om än tragiskt: Vi har ju varit på familjerådgivning – och vi är inte välkomna tillbaka eftersom de inte tar emot par där det förekommit psykiskt eller fysiskt våld i relationen, och vi har varit på privat familjerådgivning och det blev helt fel det också – jag hade inställningen att vi skulle prata om det bästa för barnen och vad vi då behöver tänka på, han ville prata om hur vi ska göra för att försöka igen… Vi träffade en kvinna som inte kände oss, inte hade träffat oss tidigare och ändå uttryckte sig om att han och jag är två normala människor som båda är fullt kapabla att ta hand om våra barn och därmed bör ha lika stor del av boendet... Och han styrde bara in det på oss, att vi ska leva ihop, att vi bör försöka mer - att jag sa att jag inte vill det försvann liksom i samtalet... Vi fastnade i fel sak. Så, njae, jag är inte så sugen på det.

Och vi har varit på samarbetssamtal - han tappade behärskningen och vi är inte välkomna tillbaka...

Så där känns vägarna just nu låsta. Jag kanske bara ska försöka få stöttning på mina samtal, prata med advokat och fortsätter han så får jag kanske börja hänvisa till henne?
Så sant Sorgsen - minsta bagatell blir ett berg... Jag går och bävar inför hans nästa steg: ska han snart maila något nytt argt mail, eller kommer han ringa? Eller....

Jag vill egentligen inte gå på samtal med honom.

din samtalskontakt - visst var det på kvinnohuset? De måste vara vana med just sånt beteende som exet håller på med. Du behöver verkligen få hjälp så att ni får till stånd tydliga ramar som anger hur era nödvändiga mellanhavanden ska gå till. Åk inte på utflykt - eftersom samvaron mellan er inte fungerar bra (så är det ju för dig!) så kan ni inte uppvisa det för barnen heller. Det är verkligheten.

Glädjande är att du verkar mycket säkrare i vad du vill och vad du inte vill... nu. Av vem kan du få stöd och kraft att stå upp för det?

Styrkekramar! Du är absolut på rätt väg! / mt

markatta

det verkar som att du har provat det mesta då kring samtal. Till din fördel bör det ju ändå ligga, om det skulle bli en kommande vårdnadstvist, om han inte är välkommen ens hos rådgivningen, för jag tolkade det som att det var han som tappade behärskningen på samarbetssamtalet och att det var p.g.a. hans våldsutövande som ni inte kunde gå hos familjerådgivningen.

Du gör nog helt rätt i att hänvisa till din advokat hädanefter. Du behöver verkligen inte ställa upp på att han måste ringa varje dag för att prata med barnen. Jag förstår att du tolkar det som ett sätt för honom att kontrollera dig. Då är det väl bättre att barnen vet att de själva alltid får ringa sin pappa/mamma om de saknar och vill.

Jag vet att jag har skrivit det förut, bolla med dig själv, vänner, kvinnojouren, advokaten angående att anmäla honom om han fortsätter trakassera och psykiskt misshandla dig. Han verkar ju inte kunna sluta och ibland är det ju så att det inte räcker om man själv gör "allt rätt", är konsekvent, lämnar alkoholisten, står fast vid att inte ha någon kontakt om den andre vägrar respektera ens gränser, vilja och beslut. Alkoholmissbruk och kvinnomisshandel/kontroll ligger ibland mycket nära men det är inte samma sak, båda kan existera utan den andra. Det jag läser från dig nu beskriver mer en misshandelsrelation med en manipulativ man med empatistörningar(ursäkta att jag går hårt på) än "bara" en alkis/medberoenderelation.

Fundera på det. Kanske är det enda sättet att nu få honom att sluta, att lämna dig ifred? Jag tycker du är väldigt stark och jag hoppas verkligen att du får möjlighet att fortsätta utvecklas till din fulla potential.

Efter vad jag läser så börjar du bli starkare och starkare.

Kramar

Framtidsdrömmar

Läste din kommentar i Stjärnstoffs tråd. Du skrev så många tänkvärda ord och meningar, träffade mig rakt in i hjärtat. Man tummar hela tiden på sina egna behov och önskningar. Nej, åter igen dags att stå upp för sig själv!!
Fortsätt att göra det du oxå! Jag följer dig och tycker att du gör det bra!
Kram

Sorgsen

...och vit lögn menar jag skulleanvändas för slippa diskussioner omdu vill eller inte. Kanske kan låta fegt men menardu kan låta bli vara aktiv och sen avblåsa genom "akut sjukdom".

Det jag sen läser är säkert riktigt, eller var. Men slår du inte lite onödiga knutar på dig själv?
Nu vet jag ju inte var dessa samtalen ligger i er historia men jag har väldigt svårt att tro att soc har mandat att förbjudaen familj som söker hjälp.
Situationen är ju annorlunda nu. Han säger ju även att han är annorlunda, det är ju ord du inte behöver värdera sanningshalten i när du beställer tid, eller? Det måste ju vara deras sak att avgöra. Mig veterligen har soc ingen juridisk utbildning med evig rätt att stänga ute medmänniskor de är anställda för att hjälpa.

Om ni hamnar i samtal styrda från domstol får de ju i så fall försvara/förklara sitt beslut.
Det är väl inte du som ska stoppa din utveckling för någon slagit igen en dörr. Kanske vederbörande blev skrämd av något i situationen men dig och barnen får de inte stänga ute.
Samtidigt är det ju så att om inte du trycker på och begär hjälpen så händer heller inget om inte förskola/skola ser något de anser är olämpligt och därmed anmäler missförhållanden.

Stå på dig!
Igår var igår, nu är nu!
Ny dag, ny situation, nya förhållanden. En sociala instans finns för oss har ingen rätt sortera bort utan ge alternativ!

Hjälpen är bara ett samtal bort.
Sorry om jag trycker på, vet du kämpar, men slå inte onödiga knutar på dig, du behöver avlastning!
Kram vännenb

Sorgsen

...mobilen...blir knöligt överskåda...försäker rätta så gott det går ;)

Tack fina ni!

Stressas sönder av hans alla sms, samtal och mail - igen... Försöker bara att överleva och tänka att det kommer lägga sig.
Vi har helt nyligen fått nej av familjerådgivning och samarbetssamtal - deras råd är helt enkelt att gå vidare genom advokater. Köper det - han hotade ju en av personalen där. Och jag tror inte heller att vi kan enas, jag tror att antingen får jag stå ut ett tag till och hoppas på att det ska lägga sig eller så får jag ta hjälp av min advokat att sätta hårt mot hårt mot honom och hoppas på att det lägger sig.

Han är så ironisk nu, blandat med arg... Och jag försöker hålla fast vid min taktik - jag svarar bara om det är frågor som gäller barnen, allt annat låter jag vara. MEN - oj vad mycket energi det tar; jag blir ju dels uppstressad och orolig av alla hans kontaktförsök, dels tar det mycket energi eftersom jag varje gång ältar om han har belägg för det han skriver, om han kan sätta dit mig på något sätt om jag inte svarar när han skriver/säger att jag måste svara, vad han kommer säga/skriva om jag inte svarar, samt ältar innehållet i det han skrivit/sagt... Åh, hjälp, det skulle kunna bli en hel roman, kanske en roman i 14 delar...!

Kram

Sorgsen

...problemet är hans!
Du måste inte svara på något du inte vill. Ni har barn tillsammans, mer tillgänglig än vid hämtning och lämning har du ingen skyldighet att vara.
Struktur på just det måste ni däremot ha, en trygg och rutinmässig sån. Kanske till och med fyrkantigt rutinmässig för du ska få lugn?
När det blivit lugn så kan du börja fundera över undantag och gemensamma utflykter,presenter eller vad som nu skulle dyka upp.

Jag tycker du väntat länge nog nu, det blir inte bättre än så här.
Gå vidare! Vad har du att förlora?
Vad väntar du på?
Använd energin på dig och ditt. Honom måste du ha kontakt med, men såhär stjäl han ju den energin du så väl behöver själv.

I min historia så tog det ett tag innan det blev vårdnadstvist. Den tiden behövdes även om det var smärtsamt se barnen må dåligt. Jag har däremot aldrig någonsin tyckt den var onödig! Alla samtal som följde med den kändes överflödiga men jag följde allt till punkt och pricka. Lugnare blev det eftersom allt kunde hänvisas till advokaterna.

Vad har du att förlora?

Om ni nu inte är välkomna på samarbetssamtal så är det ju märkligt de inte reagerar över att barnen tillåts vara med en man som de anser vara så hotfull att de inte erbjuder sina tjänster. Låter obegripligt för mig att det är advokaterna ni blir hänvisade till och inte polisen? Någon annan kanske kan klargöra det?
Jag har jobbat många år med trasiga barn och det där rimmar dåligt i mina öron.

Håller om dig flygcert. Du är värd en nystart! Nu!

och jag understryker Sogsens mening: Om ni nu inte är välkomna på samarbetssamtal så är det ju märkligt de inte reagerar över att barnen tillåts vara med en man som de anser vara så hotfull att de inte erbjuder sina tjänster. Låter obegripligt för mig att det är advokaterna ni blir hänvisade till och inte polisen?

Obegripligt!

För övrigt så ser jag din klarsynthet när du skriver till andra. Visst är det värdefullt och till hjälp att få dela andras erfarenheter - det ger perspektiv också på det egna livet.

Kramar i massor, stå på dig! / mt

Sorgsen, jag ser vad du skriver, men kan han kräva att han ska få ringa och att jag ska svara bara för att jag har barnen?

Du har så rätt: det blir ju inte bättre än så här. Men jag vet inte hur jag ska gå vidare... Vet liksom inget annat just nu.

Det låter nog värre än vad det var med att vi inte är välkomna tillbaka på samarbetssamtalen - han hotade en i personalen för att han tyckte att hon misskötte sitt jobb (ifrågasatte honom), och de tyckte nog inte att det framkom något som visade på att han inte skulle kunna ha barnen, men de anser sig inte kunna hjälpa oss att enas om det bästa för barnen utan menade då att vi skulle ta hjälp av advokater för att bestämma hur vi ska göra...

Ja, Mt, du har så rätt - det är såå skönt att skriva till andra. Då känner jag hur rätt mitt val är, hur jag faktiskt tänkt, reagerat och agerat. Det klarar jag knappt att se när jag bara är i min egen tråd!

Har haft en bra dag idag. Lugnt och skönt. Gjort det jag gillar: gått långpromenad, pysslat och umgåtts med bästa vännen! Tack för en bra dag! Hoppas ni haft en bra dag!

Kram till er.

Sorgsen

...bara läsa det du skriver och de orden vänder sig i min kropp med min personlighet och mina erfarenheter. Det jag skriver är varken sanningar eller uppmaningar, bara spontana reaktioner blandat med självupplevt från mitt liv.

Jag tar ju sällan ett nej för ett nej, särskilt om de kommer från enskilda i person. Sen säger du att "det förmodligen låter värre än det var".

Min reaktion
Jag hade inte levt kvar med "halvlösningar" eller " kanske"-svar. Det hade stulit för mycket energi från mig och min person och mitt liv som arbetstagare och mamma, syster och medmänniska. Jag hade inte varit stark nog att leva ett sånt liv.

Jag hade tagit mig till familjerådgivningen och pratat med chefen där. Sett till få samtal som är juridiskt giltiga. Väntat med advokat om jag inte känt mig färdig för en vårdnadstvist (Om tvisten varit mitt förstahandsval hade domstolen fått fram samtal, där båda föräldrarna är skyldiga närvara). Jag hade framfört tid till mitt ex och förväntat mig han skulle komma.

Samtal
Just sånt ska bestämmas i samarbetssamtal. Jag vet ju att det som bestäms ofta har mindre med verkligheten som man lever med att göra många gånger, det sker ju inga under, men det finns en bas och något att prata konstruktivt omkring på kommande samtal, vad som funkat eller inte.
I övrigt är det ju enkelt att skaffa ett cashnummer som han kan ringa för hålla tät kontakt med sina döttrar, dagliga samtal som inte handlar om sjukhusbesök, förskola, hämtningar behöver ju inte gå genom din telefon. De är små dina flickor, så telefon kanske låter som överkurs, men det är ju tydligt i mina ögon att det är dig han vill åt och inte flickorna. Det måste du som vuxen se till att lösa till en daglig situation som passar dig. Med ett extra telnummer visar du dessutom att du är angelägen om att det finns en regelbunden kontakt mellan dina barn och deras far. Svårare än så behöver det inte vara. Sen får du ju naturligtvis styra samtalen, typ, de sover från kl 21, vaknar kl8, är på förskola till 17, utifrån det föreslå en tid som passar bäst för kontakt och möjligheten att svara. I övrigt lovar du höra av dig direkt om något akut inträffar. Med ett sånt avtal så kan du stänga av din tel med gott samvete. Övertydlig med vänlig är alltid bäst, bådei samtalet med familjerådgivnngen och exet, ja, i alla samtal där man önskar förändring och resultat.

När mina barn var små och i vår kris fick de inte ringa mig när de ville för sin far och alla samtalvar avlyssnade och/eller spelades in. Det tyckte barnen var obehagligt och jag gav dem telefonkort. För det yngsta barnet blev det tragiskt den dagen hen tog sin lilla cykel för ta sig till tel, pappan tog kortet ifrån henom. Det ringde senare äldre barn och berättade och hen fick äldre barnets kort. Det var en extrem tid men övergående. Detta har inte gett övergripande men på barnen men självklart har yngsta tagit mest skada och är också den som inte har kontakt med sin far att tala om. En gång om året hos farmor, de första tio åren var hen "sjuk" den dagen.
Så kan det gå, det har pappan skapat helt själv.

Jag vill också tillägga att jag var för försiktig att visa min ståndpunkt, ville inte påverka barnen med min känsla mot exet. Det gick så långt att jag märkte de blev osäjra, då började jag förklara hur jag såg på situationen och min åsikt i sak. Flera år senare ville äldsta läsa korrepondens, det fick hen, hen var då vuxen. Alla dessa papoer är kastade och förhoppningsvis är alla papper återvunna till något nyttigare!

Låt ingen styra dig eller trycka ner dig. Jag skulle förmoda att alla gånger du tänker " kan det verkligen vara så" så är frågans uppkomst redan svaret " nej, så kan det inte vara"