Tisdagskväll... Imorgon har jag varit nykter i en vecka (om jag inte kladdar till det inatt vill säga) och har faktiskt inget direkt sug alls idag. Lite darrig och nervig, magen krånglar (ågren kanske?), makalösa svettningar ett par nätter och en rastlöshet som en galopphäst i boxen innan start...MEN OCKSÅ:

Jag har träffat mig själv de här senaste dagarna - Goddag, goddag, trevligt att se dig igen! Trodde du hade emigrerat till okänt land?! Surrealistiskt och intressant, minst sagt. Tycker faktiskt ändå rätt mycket bättre om den här versionen av mig själv, nervig och svettig, men ändå: Nykter!

Jag har följt så många av Er andra härinne så länge nu; Berra (of course), Dompa, Mulletanten, Adde, för att nu nämna några, vars berättelser ur den brutala alkoholverkligheten har hjälpt mig att sakta, ja jag e väl lite korkad, men ändå säkert inse att -Fortsätter du så här så har du snart supit bort allting och du kommer inte ens att fatta varför förrän det är "long gone", pal.

Så nu sitter jag här alltså och lyssnar på min minste pågs hostningar i rummet intill, ackompanjerade av Lilla Spöket Laban som snurrar på i spelaren. Den andre har jag krammat hårt och länge när jag bar in vatten till honom och jag har talat om för båda att jag älskar dem så mycket att det inte är klokt. Det har jag även bedyrat för min alldeles bästa fru som tjattrar på med bästa kompisen i telefon i TV-soffan.

Och jag tänker givetvis: Så nära det var, och ÄR, att allt detta vardagsliv, som jag nu undan för undan för varje dag upptäcker är så viktigt för mig, hade/kan försvinna för att aldrig mer återvända.

Men allting finns kvar här för mig, än så länge, allt beroende av hur jag klarar av att hantera nykterheten, som ju verkligen är NY-kterhet! En vecka är bara ett andetag men ändå en evighet.

Jag vet vad jag vill och jag kommer att kämpa för mig själv och för de mina och jag hoppas att jag kan få lite hjälp härinne på forumet att jaga fram lite extra styrka när min egen inte riktigt räcker till. God afton alla medmänniskor! NyMan har hoppat upp på vagnen och jag hoppas vi får en spännande resa tillsammans!

Dompa

Var ju tvungen att läsa här tidigt i morse och såg att även du ger dig. Förstår så väl. Vill passa på och Tacka för bollande och fina texter. Önskar dig lycka till med den karriären- och med allt annat. Om du ngn gång drabbas av saknad -ha, ha- så heter jag Dompapompa -Dompa var taget- på Facebook. Och vem vet om ett par månader kanske vi alla sitter på "Det vidare livet"? MACHO-MANS-KRAM! /R

Dompa

Allt väl kompis? Några nya texter? Du vet väl att en del av ditt gamla gäng hänger på fb...om du vill. Killkram liksom! /R

NyMan

Vet inte om någon läser i min tråd någon gång, men jag knattrar ner några rader i alla fall. Dompa har ju satt några fotavtryck här i min kupé åtminstone och de blev jag hjärtinnerligt glad för!

Det verkar vara ett ganska lugnt tempo på forumet och en lågmäld ton. Hoppas de öppnar upp för nya själar snart, eftersom jag tror att det står en lång kö av människor som är i ett liknande läge som jag var i början av hösten. Forumet hjälpte till att förändra mitt drickande och synen på mig själv och i det läget var det absolut livsnödvändigt!
Är inne och läser då och då och jag beundrar alla Er människor i kamp för ett värdigt liv. Kramar till Er allihop!
Mitt låtknåpande är fortfarande igång med nyvunnen kreativitet och är i förberedelser för en studiovistelse, får se vad som blir slutprodukt. Spännande, tycker jag. Var ett tag sedan jag sist gjorde några inspelningar.

Ny låt för dagen:

Tillbaks Till

Am
Molnen trycks upp över åsen
C
Och regnet det hänger i skyn
G
Har lärt mig att lita på lugnet
Dsus D
Har själv krupit bort ifrån dyn
Am
Jag lever i en annan tid nu
C
Där finns ingen plats för nåt svek
G
Att spela med livet som insats
Dsus D
Är alltid en allvarsam lek

C G D
Men just nu är jag fri-iii-iii
C G D
Har kommit förbi-iii-iii
C G D
Jag börjar förstå-åååh-åååh
C Em D
Ser vart jag ska gå-åååh-åååh
Am
Tillbaks till mig själv igen…

Min far han har blivit förlamad
Fick aldrig nån tid för sitt jag
Han skriker i vånda och vemod
Av fruktan för varje ny dag
Jag tror att jag vet vad som rör sig
I gråmassans vindlingar nu
Hur allting är låst och förlorat
Hur allting har slagits itu

Men just nu är jag fri-iii-iii
Har kommit förbi-iii-iii
Jag börjar förstå-åååh-åååh
Ser vart jag ska gå-åååh-åååh
Tillbaks till mig själv igen…

Gick runt i en dimma av lögner
En gråspräcklig de-ja-vú
Men nu kan jag se solen födas
Ur åsen när dagen blir ny
Tror inte längre jag vet allt
Men jag är lika stark som du
Vi vet att vi inte kan vänta
Att livet det levs här och nu

Så jag är fri…

Hoppas livet far varligt fram med Er allesammans och ge aldrig upp kampen! Björnkrammar i massor!/NM

- jodå, vi är fler som läser :) Det är alltid mer rörelse här än vad som visar sig i avtryck.
Så härligt att du är kvar på livets väg. Allt gott :) / mt

Dompa

Bra text som alltid. Oj, tänk om jag en dag knäpper på radion och får höra en låt med text som jag känner igen? Nu är väl den chansen näst intill obefintlig i Perth...men det vore stort. Glad att du har det bra NyaMannen...och att du håller dig skärpt och kan skriva. Allt gott med pojken med hoppas jag? Ja, båda pågarna men du vet vad jag menar!

Jag tror nog att vi är fler än mt och jag som saknar dig. Men så är ju livet...vi går vidare och det är bra. Instämmer med dina tankar om forums öppnande. Snälla, öppna upp bara. Det måste inte vara ett perfekt forum, men det bör vara ett tillgängligt dito. Kan rädda om inte liv så iaf. familjer och en och annan nykterhet.

Själv börjar jag gå över i summermode. Längre kvällar. Annars brukar mina ongar skratta vid 21-tiden och säga att nu är det väl ändå dags för farsan att lägga sig? Kram mannen! /R

NyMan

Jaha, vad säger man. Krafterna var mycket större än vad jag någonsin kunde förutspå. Fick hybris? Mmm, förmodligen och jag trodde jag hade full koll. Gick ju så bra att dricka normalt länge, dvs ett-två glas vin med min fru till lördagsmiddagen, en öl eller två tillsammans med vänner på puben. Drack aldrig ensam, drack aldrig mycket, kände inget suuuuug efter mer och fick ingen ångest. Tyckte verkligen att jag hade kontroll och levde ett gott och rikt liv. Tänkte inte speciellt mycket på A, utan levde mitt liv efter andra värden och trivdes kanon med tillvaron. Jag mådde bra helt enkelt. Trodde jag hade kontroll...

Då, plötsligt en dag fick jag ett uppskakande besked angående min sons sjukdom. PANG! Kontrollen flög sin kos och ett skenande alkoholrace mot undergången startade, utan att jag, som det kändes, kunde göra något för att stoppa det. Jag blev till en helt annan varelse och, precis som tidigare; Jag hade absolut ingen som helst kontroll!!

Jag hatar verkligen den personen som "tar över"! Vill verkligen aldrig mer låta honom ta kommandot. Är nu inne på nykter dag nummer 12 och nu mår jag helt o.k. Har återigen tagit beslutet att inte dricka något mer och den här gången vet jag att det kommer att leda till en säker död om jag fortsätter snurra ner i helvetesspiralen. Jag tror fan i mig att jag skulle kunna ha dött för de där tolv dagarna sedan. Det enda jag kan känna någon typ av stolthet av, är att jag faktiskt satte stopp igen. Värre denna gången, men jag gjorde det ändå.

Jag har invigt min kära så brutalt ärligt det bara går i hur en aktiv alkie fungerar, hur jag fungerar när spriten tar över. Inte lindat in, inte försökt ljuga om mängd, inte försökt förklara bort och förminska beteendet. Jag ska klara av att ta mig ur detta, för det som betyder något för mig får jag inte låta försvinna för drogens skull. Då är allt jag kämpat för tidigare helt meningslöst.

Analys: Jag dricker eskalerande i en sjuhelvetes fart när jag får stark ångest, och då tappar jag all form av kontroll, vilket med all säkerhet kommer att leda till en säker död någonstans längs med vägen. Förmodligen förr än senare. Alltså kan jag inte ta det första glaset hur jag än mår. Det kan jag inte riskera. Jag vet vad som betyder något för mig när jag är nykter, det är alldeles glasklart så länge jag är nykter och då gäller det att vara det hela tiden; nykter! Oron för mitt barn måste jag kunna hantera på ett annat sätt - Nykter!

Dock, allt finns kvar här för mig (Mulletanten, jag vet... är förkrossad), på något underligt sätt som jag fortfarande inte riktigt förstår och inte fullt ut greppar om jag förtjänar. Nu finns bara riktningarna UPP och FRAMÅT kvar och det är den vägen jag, med all kraft som jag kan uppbåda, tänker ta. Det jag inte kan göra ogjort och det jag inte kan förändra får jag släppa som en fruktansvärd och sorglig erfarenhet av att drogen är mer djävulsk och mycket starkare än vad jag kunde föreställa mig.

Har lärt mig en oändligt dyrköpt läxa och nu gäller det att vidta nödvändiga åtgärder för att få till en genomgående och beständig förändring av hela min person och hela mitt liv. Den här gången är det med livet som insats så jag känner allvaret i hela min kropp och i hela min själ.

Jag vet att jag har gjort bort mig "big time", men ska försöka vandra ut på andra sidan med högburet huvud och stolt hållning -

Nykter!/NM

Mammy Blue

En varm kram får du av mej, jag vinglade in på forumet efter att du nyktrat till om man säger.

Jag jan bara tacka för att du delar med dej av din bistra verklighet, det är ju ännu en rapport från Verkligheten, den verklighet som vi alkoholister lever i. Ett ytterst fåtal kan återgå till normalt drickande. Du kunde inte, då kan förmodligen inte jag det heller, för hur många känner en lotto- miljonär?

Kramar!
/MB

tillbaka och tack för att du delar om ditt liv ! Du hjälper mig att tänka på hur det går för mig om jag tar första glaset.

bra att du skriver och berättar. Det är det klassiska misstaget att man börjar tro att man är botad. Man vill så gärna för det skulle vara trevligt i så många sammanhang att vara "som andra" inte sticka ut. Bra att du är tillbaka nu när du nått din botten. Du har lärt dej en läxa som jag tror vi alla prövat på nån gång under resan

Det viktigaste i min nykterhet är också därför att vara inställd på att jag ska aldrig dricka alkohol igen och att acceptera det och lära mej leva med den tanken. Det är väldigt befriande att inse att jag inte behöver det nåt mera. Jag vill inte ha det paketet längre, har ett bättre liv nu. Det är ett avslutat kapitel. Min allergi.

Så bra att du tog steget hit igen, du kan!

NyMan

Jag är genuint ledsen för att jag kände ett behov av att testa experimentet med att dricka "normalt", men det är det kanske fler som har gjort före mig? Jag vet nu vad detta leder till, i förlängningen, och det skrämmer mig nåt kopiöst. Någon annan som kört detta experiment? Erfarenheter? Dela, snälla!

Jag har emellanåt saknat forumet och mina forumsyskon jättemycket, men när man är mitt uppe i livet och man tycker allt flyter på, tror man sig inte behöva delningarna och att själv dela; man klarar sig ju själv!
Visade sig att jag hade fel...
Nu ska jag försöka vara en människa ibland människor härinne igen. Har precis kommit tillbaka till den statusen, efter utflykten med monstret.
Hoppas vi är många som kan hjälpas åt att hålla honom/henne borta.
Just idag mår jag bra och tänker inte ta första glaset, vad som än händer.

Återigen tack för välkomnandet! Jag uppskattar det oändligt mycket! Kram på er!/NM

på att alla vi som nu är nyktra har testat detta några gånger först. Så du är inte ensam eller unik på nåt sätt. Tror det är en del av processen, att vilja tro att man ändrats och plötsligt lärt sej dricka moderat igen. Det jag inte fattar nu är varför det känns så viktigt men det är förstås för att alkoholkulturen är så stark. Vid alla tillfällen ska det firas och drickas alkohol och när man är yngre och mer i svängen så är det säkert ett socialt litet handikapp.

Själv har jag slutat flera gånger. Redan hösten -99 slutade jag första gången så jag firade in millennieskiftet nykter och skjutsade på goda vänner till fyrverkeriet. Stolt och nöjd. Höll nog upp ett helt år och jag minns inte ens längre av vilken anledning jag då föll tillbaka. Men det gjorde jag och det blev snabbt mer och mer. Sen tog det fem år och en olycka i stil med din fick mej att sluta. Det gick bra, mådde bra, nöjd med mej själv. Skulle inte dricka igen. Så blev jag mer eller mindre överrumplad på en mindre familjefest och fann mej stå med ett glas champagne i handen. Äsch, det går nog bra efter så lång tid, närmare 1,5 år var det. Och det gick bra, inget sug, så en månad senare tyckte jag att då kan jag dricka lite vin ibland. Det blev ännu snabbare ännu mer än tidigare. Började då även dricka vardagskvällar, smyga, ja ni vet, undan för undan mer och mer. Och ångesten blev värre, vikten ökade, skammen, tillbuden, you name it. Sen ramlade jag igen. Ja faktiskt tre gånger har jag slagit mej rejält, jag kunde ha dött lika fort faktiskt eller slagit ut tänderna men jag kom undan med lindrigare skador. Jag kunde åkt för fylla med dagen-efter promille i kroppen också. Nå, det tog igen nära fem år innan jag nådde botten. Min livssituation blev alltmer ohållbar och jag kände att jag måste sluta annars dör jag av det. Jag hade nått min botten.

Så här är jag nu. Ett år och två månader utan en droppe och faktiskt, utan att sakna det. Vad får mej att tro att det ska gå bra nu? Ja, känslan är annorlunda. Jag har verkligen varit så lågt ner så enda vägen är upp eller dö. Och jag vill leva ett bra liv. Det grämer mej förstås att jag inte slutade för gott vid första försöket. Det hade besparat mej mycket elände. Men jag försöker se det som lektioner i livets skola och nåt nödvändigt för min personliga utveckling. Jag jobbar ännu på att förlåta mej själv. Jag vet också och har verkligen accepterat att jag aldrig nånsin ska dricka nån alkohol mer. Men det viktigaste är ändå min egen inställning. Jag litar på mej själv igen och så ska det förbli. Men jag får heller aldrig glömma var jag kommer ifrån och hur det varit.

Ja det var min historia.

NyMan

Olika människor är vi i varierande åldrar och med olika bakgrund, men historierna är nästan skrivna med karbonpapper.

Citat ifrån dig, som lika gärna skulle kunna vara ifrån mig:

"Det gick bra, mådde bra, nöjd med mej själv. Skulle inte dricka igen."

"Tror det är en del av processen, att vilja tro att man ändrats och plötsligt lärt sej dricka moderat igen. Det jag inte fattar nu är varför det känns så viktigt men det är förstås för att alkoholkulturen är så stark. Vid alla tillfällen ska det firas och drickas alkohol... ett socialt litet handikapp."

"Min livssituation blev alltmer ohållbar och jag kände att jag måste sluta annars dör jag av det. Jag hade nått min botten."

"Jag har verkligen varit så lågt ner så enda vägen är upp eller dö. Och jag vill leva ett bra liv. Det grämer mej förstås att jag inte slutade för gott vid första försöket. Det hade besparat mej mycket elände. Men jag försöker se det som lektioner i livets skola och nåt nödvändigt för min personliga utveckling. Jag jobbar ännu på att förlåta mej själv. Jag vet också och har verkligen accepterat att jag aldrig nånsin ska dricka nån alkohol mer. Men det viktigaste är ändå min egen inställning. Jag litar på mej själv igen och så ska det förbli. Men jag får heller aldrig glömma var jag kommer ifrån och hur det varit."

Grejen med mitt nedtrillande i virveln var att jag under ganska lång tid verkligen fixade att dricka normalt. Drickandet accelererade inte, utan jag drack måttligt och aldrig ensam. Inget smygande, inget gömmande och inget ljugande. Var inte alls särskilt fokuserad på A utan levde mitt liv och trivdes med vem jag var. Det var det som var så förrädiskt, för det känns nu så här efteråt som om monstret gömde sig någonstans därinne, slipade sina knivar och bidade sin tid... och när han satte sig i förarsätet blev det åka av. Ja, jävlar vad jag hann få i mig på en och en halv vecka innan den helvetesresan slutade med en krasch som hette duga. Jag minns nästan ingenting... Mycket, mycket skrämmande och en synnerligen god motivationsfaktor att ta till i stunder av nöd. Jag kunde mycket väl ha dött och lämnat min familj med en förnedringens sista suck. Nu var det en ångestattack som utlöste detta hejdlösa supande, men jag förstår nu att; hade jag inte druckit alls innan detta slog till, så hade inte smällen blivit alls lika stor. Jag är övertygad om att jag hade hanterat det på ett helt annorlunda sätt.

Och jag ställer givetvis frågan, precis som du: Varför skulle det vara så viktigt att dricka alkohol???

Jag hade ju kommit till den platån när jag hade accepterat vem jag var; en människa som hade valt bort alkoholen ur sitt liv och mådde bra och kände sig stark av detta beslut. Nu är jag tillbaka i utgångsposition igen, något mer tilltufsad och med ett par nya ärr i själen, men förhoppningsvis ännu lite klokare och ännu lite mer målmedveten i ombyggnationen av min fortsatta varelse. Jag vet vad som krävs, vet inte om jag har kraften att helt själv fixa alla mörka stunder och därför återvänder jag till den plats där jag kände mig trygg när jag arbetade med mig själv förra gången: Forumet.

Den fysiska träningen är igång, jag försöker äta lite vettigt (och ja, jag försöker också begränsa kolhydratintaget, förstår sambandet), viktnedgången är redan markant. Har nog tappat 5-6 kilo på två veckor. Och min mentala träningsplan innehåller en stor del forumaktivitet. Ska framförallt skriva ner mina tankar och reflektioner så att jag aldrig glömmer vem jag är igen.

Återigen, tack Santorini för att du tar dig tid att bolla lite med mig här. Det kan vara helt avgörande för min fortsatta resa att jag får lite respons på mina funderingar.Stor kram!/NM

PS. Jag är jäkligt imponerad av din beslutsamhet och gratulerar dig till dina 14 månader. Mycket starkt och jag förstår på alla de inlägg jag har läst ifrån dig att du mår riktigt bra av ett alkoholfritt liv. Det tänker jag också försöka göra!

Mammy Blue

inlägg som dina som jag försöker vaccinera mej med. Vem är jag att tro att jag skulle klara av att dricka måttligt när jag har varit så djupt nere i skiten? Nej, jag må vara duktig på mycket annat, men det klarar jag inte. Åtminstone är det det som håller mej kvar här på forumet. Underbart att du och andra som fallit tillbaka faktiskt skriver om det här, så ärligt och naket. Det är den absolut största fördelen med detta forum!

Och Santorini är också en klippa!

Kram på er!
/MB

Maria42

Hej! Efter lång tids frånvaro så får din berättelse mig att vilja vara delaktig igen. Jag känner igen mig så mycket i din berättelse, efter 1,5 års nykterhet så har jag nu druckit vin när maken och jag är ensamma på semestern. Det går jättebra, dricker bara lite, inget sug efter mer och det känns som om jag verkligen fattat!!. Detta att alltid supa sig kanon och alltid vilja ha mer är helt borta.
Din berättelse är viktig för den får mig nu att bli extra vaksam, vill absolut inte hamna där. ( ni som följt mig förr vet att det vill inte maken heller, men han är jätteimponerad över hur bra det går).
Min utsvävning är bara tänkt att vara nu när vi är utan barn, jag är väl medveten om min historia och vet hur lätt jag kan hamna där igen. Tack igen för att du påminner mig om hur sköra vi är.
Kram!

NyMan

Vi får se hur länge det funkar... Glad för att vi har tillgång till varandra igen är iallafall jag. Fortfarande nykter och mitt i livets flöde.
Maria; Glad för din skull att det funkar, men lova mig att vara försiktig! ? Monstret är lömskt och är mycket svårt att tygla... Enligt min erfarenhet kan det funka riktigt bra ganska länge för att på ett ögonblick förändras till något man inte alls har någon kontroll över, so please be careful!
Kram till er alla och drick med förstånd! (Ja, jag lånar den Dompa. Saknar dig...)

det verkar väldigt osäkert med forumet - vi är fler som varit i kontakt med FHI och de anger administrativa oklarheter - vill jag (igen) tipsa dig och ev andra läsare att skapa ett fb-konto. Då kan man i alla fall nå varandra. Dompa läser inte här längre, men finns på fb. Jag tog mig friheten att berätta för Dompa att du frågat efter honom - han frågade efter dig nämligen. Det känns hemskt när mänskor som mår bra av varandra tappar kontakten och kontaktvägar faktiskt finns.

Fint att du är nykter, att du dragit lärdom av erfarenheten. Kram och lev väl / mt

Dompa

Ha, ha. Hur pretto lät inte det ämnesvalet? Nåja, börjar med de svikna löftena jag givit. Nu var jag klar med Forum men av gemensamna vänner hörde jag att du hade det lite tufft just nu. Vet ju inte hur mitt skrivande skulle kunna underlätta men jag vet att du bor i mitt hjärta så alltså kan jag inte låta bli så nu ska jag svamla lite... I nummerordning till att börja med;

1: Gå vidare och förlåt dig själv. Alkoholen är en listig fiende, men du om ngn kan besegra den. Tänker på din historia; Din första fru, din sons sjukdom. Att nyktra till är en piss i sjön mot det du har gått igenom/fortfarande lever med.

2: Bra att du talat klarspråk med din älskade. Hon kommer att hjälpa dig OM du är redo att ta emot hjälpen. Läs anhörigsidan.

3: Bra att du kan bolla med Santo - där har du en kvinna med huvudet på skaft. Hon har varit där med råge. (Dessutom är hon en pudding - inte för att det ska spela ngn roll, men nu vet du.)

4: Jag och några andra finns som mt skriver på fb. Vi kallar oss "Vännerna från Alkoholhjälpen" (Stigsdotters idé) och vi skriver inte så ofta. Men alltid ärligt och ibland alldeles för rakt. Vi skriver om det lilla, det stora och ibland skvallrar vi (oh, yes. Jag vet ju om ditt fall). Du är varmt välkommen dit - jag tror jag talar för hela gruppen.

5: Du har en otrolig förmåga i att kunna uttrycka dig i dina texter. Drick inte bort den. Sant är att hjärnan urlokas (är det ett ord?) när man dricker under en längre period. Man vill fortfarande och idéerna finns men man (läs; jag) kan inte längre förmedla vad man vill. Exakt det hände mig förra sommaren/hösten. Som tur är så hade jag varit rak och hade en förstående (till viss mån) arbetsgivare, så jag fick ta min tid.

6: Ta din tid! Med eller utan omvärldens medgivande. Vem vill du vara? Bli honom! Det enda som kan stoppa dig är din egen rädsla. Och vad beror rädslan på? Omvärldens blickar? Så var det för mig. Skit i det, du har ett liv och tre skyldigheter. Var sann mot dig själv och ge dina två pågar den bästa pappa du kan producera. Skitsamma om pappan "nästgårds" är "bättre".

7: Jag tror på dig. Jag har alltid trott på dig. Du har så mkt i dig. Jag är också medveten om att det är just det som "stökar" till i dig. De flesta alkoholister är överkänsliga och ganska smarta. Att inta drogen gör att vi kan döva smärtan som det innebär att alltid veta/känna/kunna. Ett sätt att döva tycks ju vara idrott. Inget jag själv praktiserar (jo, jag simmar lite) men ett tag tog jag långa snabba promenader som jag kombinerade med att jogga. Vilket måste ha varit en rolig syn eftersom jag är så lång och ranglig, men den bjöd jag på.

8: Vem är jag att råda?; Ingen! Vem är jag att stötta?; Någon, jag har varit där. Nu kommer jag tala klarspråk vilket inte alla kommer att uppskatta. Jag är en av dem som kanske varannan månad, var sjätte vecka kan ta sig en öl eller två. Jag är en av dem som hitintills klarat av det. Jag rekommenderar det verkligen inte och jag tror att du är inne på samma linje med ditt välmenta råd till Maria. Men jag tragglar vidare...jag har satt upp enkla regler, de flesta kommer från vännen Villervalle. Dricker inte när jag är ledsen/arg/frustrerad. Dricker inte när jag har ansvar för barnen (nästan alltid) eller de kan se. Men jag har aldrig haft den där önskan att "kunna dricka socialt" så det kanske gör det lättare.

Ja, du, nu har jag svamlat färdigt. Men det som är kontentan i det hel är att ; Jag tänker på dig och fixa detta. Drick med f...
Kram liksom/ R

Dompa

...på gott och ont. Fick i helgen tillgång till min mors dagböcker. Min syster hade behållit dom för sig själv i nästan 15 år då hon inte såg mig "vara redo" för dem. Det är ett antal böcker och gåvan jag fick är fantastisk. Ser fram emot att lära känna min mamma som 16-åring. Men jag började i mitten...typ när jag och syrran kom till (att man alltid vill läsa om sig själv! Mänskligt? Svagt?). Mamma berättar ingående om drömmar kontra levendet med "sin" alkoholist. Stark läsning, bra prosa, en chock för mig som bara såg "mamma-figuren". Jag postar detta till dig eftersom jag än en gång har fått en inblick i de anhörigas värld. Take care. Ska försöka göra kväll nu, klockan är på ren svenska dretamkt! Ja inte riktigt...men jag är en early bird. /R

NyMan

Underbart att höra ifrån dig och att du tar dig tid att skriva så mycket i min tråd efter mitt klavertramp betyder oerhört mycket för mig, det vill jag verkligen att du ska känna!

Kan inte skriva mer nu, då jag sitter "knee deep" i arbete på jobbet, men jag ska skriva när jag får tillfälle.

Fortfarande nykter och i rätt bra balans. Kram på dig, påg!/NM