Hej!

Jag har precis separerat från min sambo sedan 5år. Han är alkoholist(enligt mig) och dricker flera dagar i veckan, mer på helgerna. Ungefär en gång i månaden går någon "knas" pga hans drickande, med knas menar jag allt från att han super bort mobil/nycklar till att han hamnar i slagsmål eller fyllecell.

Vi har pratat och båda var överens om att det bästa för vår relation vore att flytta isär, alltså ser vi oss fortfarande som ett par. För min del var det mest pga alkoholen men enligt honom var det pga grälen.

Jag har många gånger försökt ställa ultimatum, som "sluta dricka helt, annars lämnar jag dig". Det har funkat ett tag, om han har haft en "knasfylla" och skämts över saker han gjort har det kunnat vara i några veckor. Men sedan börjar det om... och mina ultimatum har hela tiden mildrats, i.o.m. att han inte kunnat uppfylla dem, till "om du dricker mer än 3 öl så går jag". I slutet så tog jag tältet och drog om han kom hem packad, speciellt när han hade med sig nya vänner då jag kände mig otrygg med att ha ett gäng berusade främmande män i mitt hem.

Nu när jag har mitt eget och han sitt så trodde jag att det skulle bli lättare. Jag vill ju så gärna vara tillsammans med honom, när han är nykter, att jag satte upp en enkel regel, dricker han när jag är hos honom så går jag hem, har han druckit när han kommer hem till mig så kommer han inte in.

Men, igår kväll ringde han på dörren och var ordentligt dragen. Han var barfota och i bara t-shirt men jag stod på mig och sa att han måste gå. Då skrek han att "de har dödat hunden" och trängde sig in. Vi har en hund men han bor hos ex-sambon för jag får inte ha djur där jag bor. Man kan väl inte slänga ut någon på gatan utan jacka eller skor, vad hade ni gjort? Jag kunde inte få ett vettigt ord ur honom om vad som hänt så orolig som jag var så åkte jag hem till honom för att leta efter hunden. Det var upplåst till hans lägenhet, en av hans polare låg däckad på golvet och hunden var där, oskadd.

Jag tog med mig hunden och åkte hem, då hade han somnat i min säng. Jag lät honom sova, han kan bli aggressiv när man försöker väcka honom på fyllan. I morse sa jag att jag inte vill ha någon kontakt med honom alls om han inte söker hjälp för sitt drickande. Först blev han arg och gick, sen började smsen strömma in.

Han ber om ursäkt, vill bjuda på middag osv men mitt logiska jag vet ju att det kommer att hända igen men hur fan ska jag lyckas vara konsekvent den här gången? Jag vill ju känna mig trygg i mitt eget hem samtidigt som jag inte vill förlora honom, den nyktra personen älskar jag ju.

Jag är också orolig för hunden, om han hamnar i fyllecell och hunden får vara ensam hemma eller om han däckar ute och hunden drar iväg...

Hur har ni klarat det?

markatta

Adde, dina ord och berättelser utifrån dina erfarenheter betyder mycket för mig. I mångt och mycket känner jag igen mig mer i det som skrivs på alkisdelen av forum. Även om jag inte är alkoholist så är jag i mycket en missbrukarpersonlighet. Jag har missbrukat benzo, mat alltså bulimi och även självskadebeteendet är ju ett form av missbruk som man döljer, skäms över, är oerhört svårt att sluta med och som gav kraftiga abstinens. De som levde nära mig under de åren uppvisade/uppvisar ju också många tecken på att vara medberoende. Jag blir snurrig i huvudet när jag tänker på hur många förgreningar det finns av missbrukare och medberoende, som sedan skapar nya missbrukare och medberoende.

Jag tackar dig för att du skriver så ärligt om barn/babylyckan. Allt som rör att bryta vad som anses vara det normala i sitt föräldraskap lär nog vara det som är mest tabu att prata om. Men att våga prata om saker är ju det bästa sättet att ta bort en tabustämpel på något och fatta att man inte alls är ensam om att tänka/känna som man gör. När jag gick i en DBT-grupp med andra tjejer som självskadade fick jag erfara det. Jag var övertygad om att jag var unik i att vara så pass "sjuk i huvudet" och att alla skulle döma mig men när jag kom dit märkte jag efter ett tag att jag inte alls var unik, mönstret såg väldigt lika ut hos oss alla. Det var rullande intag i gruppen och veteranerna, de som snart skulle sluta i gruppen hade en väldigt rå rakbladshumor som inte skulle gå hem i alla sociala sammanhang men som jag som ny, rädd och skamsen kände en stor lättnad inför. De bröt tabun genom att skratta åt det.

Idag regnar det här där jag bor. Jag tänker att det är synd för alla som tar studenten/examen som planerat utomhusfirande, men bra då det säkert minskar fyllan något. Nattvandring ikväll, hunden får hjälpa till som sällskap och något att samlas kring. Många av ungdomarna vill komma fram och hälsa, en ice braker som kan leda till fina möten. Är de för berusade får de inte hälsa då hundar(precis som människor) inte litar på fulla. Har varit med om flera gånger då jag tagit en sen kvällspromenad och oftast fulla berusade män velat hälsa men blivit nekade av mig då jag ansett dem vara för berusade och jag har sett hur mycket de skämts. Men jag måste värna om min hunds integritet. Hoppas på en lugn studentkväll men blir det för stökigt får hunden gå hem och lägga sig.

Tänk den dagen jag ser till mina egna behov lika mycket som jag värnar om hunden. Där är jag benhård och accepterar inga övertramp. Egentligen borde det ju inte vara svårare än så.

Kram på er!

markatta

Midsommardagen är en märklig dag. Uppladdningen har nått sin kulmen, spänningar har släppts eller skapats på nytt. Den Store Fallosen står slokad och dess blommor har redan börjat vissna till. De få människor som rör sig ute är tysta och få blickar möts. Det blir en stark motpol mot gårdagens alkoholuppskruvade röster och yviga gester.

Jag vaknade tidigt, redan halv sex, och kunde inte somna om. Tassade upp för att inte väcka min älskade som sov en sömn, inte inducerad av alkohol, utan bara en sådan där fridsam sömn att jag måste till att kyssa hans panna innan jag går. Jag drog på mig regnkläderna(det behövs här), kopplade hunden, promenerade i några timmar. Staden var öde och tom. Stillheten får mig att se staden med andra ögon. Det känns som en helt annan plats, som en ny stad för mig att upptäcka, både något melankoliskt postapokalyptiskt över det och spännande att liksom ha en hel stad för sig själv. Det är ingen stor stad jag bor i, ändå hamnade jag i morse på gator jag aldrig gått på, såg områden jag aldrig tidigare sett. Bland annat hittade jag en vild örtträdgård, en plats jag genast kände mig hemma på. Där satt jag en stund och lät hunden nosa runt bland gräslök, timjan och pepparrotsblad. En plats att återvända till.

Skönt att någon gång klara av att bara vara, när det kommer så naturligt.

Jag fick också möjlighet att reflektera över min midsommar. Som så många andra högtider så blev det inte som jag hade tänkt mig. Och som så många andra högtider så berodde det på alkohol. Ett återfall, som tur var inte hos min kära som ännu jobbar på rätt väg, men hos en vän. En vän som skakar och svettas och som på midsommarafton säger han har fått nog och kräver vår hjälp i form av husrum, eller snarare ex sambons hjälp då vi är i hans hem. Han vill stanna där tills han kommit på banan igen, ha en plats att nyktra till på. Vi ska iväg, har inköpslistor och mat att förbereda, väskor att packa, planer.

Jag ser "min alkis" nu ta på sig rollen som medberoende för sin vän. Själv känner jag mig känslomässigt distanserad till vår gemensamme vän, har sedan länge deklarerat jag inte vill träffa honom onykter eller i dessa ångestfyllda bakistillstånd. Jag avvaktar och håller mig i bakgrunden men ser hur ex-sambon blir manipulerad av alkiskompisen till att få stanna där, till att bli servad mat och rena kläder, till att få ta allt utrymme fastän det var tydligt från början att han inte ville ha honom där.

Vi tar en promenad och pratar, lämnar alkisvännen sovandes på soffan. Jag känner igen så mycket, sorgen, uppgivenheten, vanmakten, ilskan, känslan av att ha blivit lurad och manipulerad, rädslan över vad som ska hända om man inte "hjälper". Jag försöker lyssna, ge råd och trycka på pausknappen ibland. Jag vill skrika; "Släng ut honom ur ditt hem! Du har inte råd i din egen nykterhet att hjälpa honom! Du kan inte hjälpa honom!" Men det fick ta den tid det tog och han fick själv komma fram till sitt beslut och efter otaliga känslomässiga utpressningsförsök från alkisens sida så fick han honom att gå.

Vi grät och höll om varandra. Jag kan inte med ord beskriva hur stolt jag är över att han lyckades komma fram till det beslutet själv. Jag vet hur oerhört svårt det är att brottas med det dåliga samvetet att "tänk om han går och super nu" eller den jobbigaste tanken av alla "tänk om han tar sitt liv nu" blandat med insikten om att det är alkisens egna ansvar och att man inte kan få någon annan nykter genom att de slipper ta konsekvenserna, slipper möta det jobbiga.

Vid det här laget var vi båda utmattade och tåget mot vår midsommardestination hade gått för länge sedan. Vi köpte fryspizza och läsk då ingen ork fanns att laga den där lyxiga maten vi planerat från början och konstaterade att det var stor skillnad på hur vi båda hanterade situationen nu mot hur det var förr. För ett år sedan hade jag, hur hungrig, trött och irriterad jag än var, ändå ställt mig och lagat tidskrävande och komplicerade rätter "för vi hade ju faktiskt planerat det och det är midsommar!". Nu blev det inte som vi ville men vi var ändå nöjda med våra fryspizzor, vi hade hållit ihop och stöttat varandra i det här svåra och vi gjorde så bra vi kunde utan att förvärra situationen.

På flera plan en kaosartad midsommar men med de insikter vi nådde och den bekräftelse jag fick på att vi har kommit väldigt långt båda två och i vår relation till varandra så kommer jag minnas den dagen som en av de bästa midsommrarna någonsin. Dagen som jag på riktigt fick smaka på "vi:et" i du-jag-vi. Stort.

Kramar!

ditt kaos, eller kanske tack vare din/er hantering av kaoset, så sprider du ett lugn i din berättelse. Ett lugn som kommer av en ny fräsch självkänsla och ditt nya jag, ett lugn som du har förmågan att sprida med din text så även jag får känna av den. Och jag behöver känna den och lära mig att återfå samma förtröstan som du nu har.
Tack för din delning.

markatta

Det är så häftigt att veta att någon läser. Skillnaden mellan att "dela" och att skriva dagbok är stor. Bara genom er närvaro på forum så hjälper ni mig att vara ärlig mot mig själv.

markatta

Var på mammografi och ultraljud idag och det jag känt är bara förstorade lymfkörtlar. Skönt. Men. Jag blev faktiskt förvånad.
Fortfarande inställd på att när det känns bra så måste något dåligt hända, för det gör det alltid. Och kanske är det så, att dåliga saker liksom alltid kommer att hända. Oavsett hur mycket man kämpar med att vara så bra man kan mot sig själv och andra så sker olyckor, folk blir sjuka, dör, samhället är ibland orättvist, saker man faktiskt inte kan styra över.

Men desto bättre man mår i sig själv, ju bättre kan man ju hantera allt det där svåra som är livet och det behöver inte betyda platt fall och tillbaka till gå. Det man har åstadkommit försvinner ju inte bara för att man stöter på motgångar. Det är något jag måste påminna mig själv om när jag börjar tänka och bli rädd för att "allt kommer gå åt helvete". Länge har jag gömt mig bakom det tankesättet, att det inte är någon ide´ jag kämpar på för att det ändå alltid blir skit i slutändan. Jag ska fortsätta bevisa för mig själv att det inte är så, att det blir bättre även om dåliga saker skulle hända, kommer att hända.

Hela tiden jag väntade på sjukhuset hade jag den där Alanis Moirsette(?)låten Ironic på huvudet "it's like rain on your wedding day, a free ride when you've already paid..." och tänkte att vore det inte för jävla ironiskt att jag har gått hela livet med till och med en önskan om att dö och sedan när jag väl bestämmer mig för att jag kan, vill, ska leva så får jag en dödlig sjukdom. Ödets ironi liksom. Men så var det inte! Efteråt var jag glad men kände mig lite dum för att jag tänkte så.

Jag firade beskedet från läkaren med jordgubbsmilkshake. Färska jordgubbar är en sådan lyx!

Markatta-Destiny 2-0

FylleFia

Eller vad säger man? Känner i alla fall igen känslan. Var på mammografi i våras och när beskedet kom så kände jag mig så nöjd, så odödlig. Läste i skavllerpressen om att ett antal kändisar har opererat bort boobsen i förebyggande syfte. Jag skulle kunna tänka mig det. Har eller ska aldrig amma. Snyggt? Ja, kanske om man är en bröstfixerad mammagubbe. Men jag tror att det kostar. Man kan nog inte bara knalla in på vårdcentralen, betala 150:- och säga "ta bort dom". Så grattis till dina cancerfria!

Fia

varm och innerlig grattiskram till ditt fina besked ! Belöningarna trillar in :-)

markatta

Kul att se dig här Fia! Även män kan ju få bröstcancer så jag tror nog inte det hjälper att operera bort dem i förebyggande syfte.
Inte heller betala 150:- så du får nog lära dig leva med tuttarna haha

Mammy Blue

skrev den 23 juni om att man har lättare för att vara ärlig mot sej själv här på forumet stämmer bara så bra, tror att mycket av det jag skrivit här aldrig någonsin skulle blivit sagt till någon annan, inte ens vårdpersonal med deras tystnadsplikt...

Kram, en solig en!
/MB

markatta

Hur gör jag nu? Han ligger däckad på ett golv, inte mitt golv. Jag lämnade honom där. Kollade att han inte var död, för han såg död ut, sedan gick jag.
Men sen då? Imorgon och alla andra dagar.
Har bestämt att absolut inte prata med honom i morgon även om han söker upp mig. Orkar inte med något meningslöst bakissnack och ågren.
Det värsta är att jag nästan kunde se det komma i.o.m. en ökad stress och motgångar på andra plan. Jag kunde se det jagade i hans blick redan igår. Hade jag kunnat hade jag dragit i hans nödbroms. Han måste också sett det komma men valde bort nödbromsen.

Kan inte tänka just nu. Börjar jag om med ultimatum eller bara avvaktar på hur han själv ser på det?

Känner just ingenting. Ska försöka sova och fundera imorgon.

bara skänka dig styrka med en stor kram och jag tror att du har svaret inom dig. Du är den viktigaste personen i ditt liv och du måste vara rädd om dig själv.

Kram ♥

Miss K

Tråkigt! Var det länge han hade hållit upp? Har inte något bra svar på din fråga, men kan tänka mig att det är bäst att avvakta lite. Skulle vara intressant att höra era erfarenheter kring detta.

Styrkekramar
Miss K

trist. Bara så trist - men du såg tecknen. Det gjorde jag också - i efterhand - på den tiden återfallen kom, även om de var "små och korta" (några GT/öl under några timmar) MEN jag tror inte jag kunnat hejda dem. Ansvaret måste ligga hos honom.
Ta hand om dig, kloka fina du. Kramar! /mt

markatta

och prata. Kanske har han en plan för hur han ska göra nu. Hoppas det.

Känner mig ganska lugn faktiskt. Det fina med livet och relationen försvinner inte pga det här återfallet.
Det känns i alla fall inte som om vi börjar om från början, om ni förstår vad jag menar.

Kram

För att han skulle nå sin botten...
Han som ropar att vargen kommer du vet. Till slut bryr sig ingen om honom.

Du ska inte behöva känna någon skuld i detta, hade han inte stunkit sprit så hade du kanske undrat hur han mådde. Men å andra sidan hade han varit nykter så hade han troligen inte heller varit misshandlad.

I båda fallen så var det alkoholen som den gemensamma nämnaren.
och ingen tvingade honom att dricka den. Alltså ligger ansvaret kvar hos honom.

så känn ingen skuld men uppmuntra honom att finna sin gemensamma nämnaren.

Men att slå i botten gör ont fallhöjden gör ju sitt också.

Berra

markatta

Raderade mitt inlägg då jag skrev i affekt och egentligen skrev för detaljerat för att skydda hans och min integritet. Visste inte hur jag skulle skriva om så det blev till att radera.

Tacksam för att du hann svara dock. Du har ju rätt. Jag vet och känner det också. Fallhöjden var i det här fallet oproportionerligt kan jag tycka, men kan ju inte göra något åt det. Han kommer bli helt återställd har vi fått höra. Vi får ta det som det kommer och såklart det viktigaste först. Lite har vi kunnat prata och trots smärtan så tycker jag han är klarare än någonsin. Jag ser det i alla fall som ett återfall och inte som att det börjar om igen. Att jag hanterar det som ett återfall gör också att jag själv har lättare för att inte gå in i samma gamla mönster av gråt och skrik och tankegången att nu går det åt helvete igen. Jag känner mig lugn och samlad.