av Adde

..

Adde
fre, 2013-07-05 - 16:32

döden kommer nära pga alkohol och droger så skrämmer den mer än den "normala" döden. Den känns så fruktansvärt onödig för det är ju trots allt ett val som vederbörande gjort att sätta sig i den situationen. En situation som nog de allra flesta här på beroendedelen av forumet så väl känner igen.

Jag är och förblir evigt tacksam att jag under min aktiva tid tackade nej till de tabletter som läkarna ville skriva ut till mig och jag gör så än idag. Jag är fantastiskt lycklig över att jag enbart är en alkoholist och jag har enormt svårt att fatta dessa nya droger som är "moderna" nu med alla dödsfall som följer i dess spår. Nu senast den kvinna som det skrevs om i media som, efter ha kastat ut delar av bohaget genom fönstret, skulle prova på att flyga själv. Hon och hennes man var ju höga som hus på droger som man får spelet av. I detta fallet påstås att det var MDPV som var det som gjorde att hon trodde sig vara flygkunnig.

Näe, tacka vetja en rejäl sup eller två så man lite stillsamt slocknar i sängen ! Ja, det var ironi men ren alkohol, alltså utan några andra substanser som tabletter el likn, är lättare att behärska trots allt.

markatta
sön, 2013-07-07 - 03:14

som står under varje inlägg. Spelar ingen roll vilket inlägg i en tråd du väljer att klicka bespara på, din kommentar hamnar längst upp som nytt ändå(om du har inställningen "nyast först"). Så behöver du inte ha så många ledsna gubbar i din tråd :-)))

Kram

Adde
mån, 2013-07-08 - 19:46

gör jag som Markatta säger :-)) Och skriver under *besvara* :-))

Återigen har jag stött på det fenomen som retar mig mest av allt när det gäller läkares djupa okunskap om hur vi beroende fungerar :

Hur i hela helvete kan man säga åt en person som arbetsgivaren skickar till företagshälsovården för alkoholproblem att : Det räcker nog med att du drar ner drickandet till nåt glas om dagen.

NEJ !!! Det gör inte det !! Det håller exakt så länge som omgivningen har problemet i minnet sen återgår alkisen till sina gamla vanor när allt blivit lugnt igen. Och då dricks det på jobbet.....IGEN !! Med livsfara som följd....IGEN !!

Och denna gången ryker med all säkerhet jobbet för den beroende och då vet vi nog alla hur det slutar om botten inte nås inom en väldigt snar framtid.

Det är så tragiskt :-((

Mammy Blue
mån, 2013-07-08 - 20:03

att företagshälsovården var mer påläst än så!?

Men å andra sidan är det väl symtomatiskt, med tanke på hur jag själv har börjat fundera runt alkohol. Såg en känd vinkännare i TV från Almedalen där han med näbbar och klor försvarade sin rätt att obehindrat köpa så mycket vin han vill. Finns väldigt många därute som dricker mycket och ofta, de har dock fortfarande kontroll. Med en kniv på strupen KANSKE man kunde få dem att erkänna att de dricker för mycket, men de skulle ju fortfarande försvara alkoholen. Om du råkar förstå vad jag menar, rörigt blev det! :-)
Kram!/MB

Adde
tis, 2013-07-09 - 05:56

förstår :-))

I Almedalen finns det sprifria zoner till skillnad mot övriga samhället där alkoholen hålls inom speciella zoner. För nåt år sedan introducerade IOGT den sk Almedalsdrinken vilken har blivit något av en succe' eftersom det trots allt varit efterlängtad med ett alkohofritt alternativ. Det är väldigt märkligt hur ett politiskt jippo har kunnat utvecklats till en orgie i alkohol ?? Säger ju en hel del av ansvariga myndigheter i Visby som ansett att de vait tvungna att släppa spriten fri.

Förnekelsen är som bekant stark innan man nåt botten och för oss som varit där och vänt gör det ont att höra de som propagerar för rätten att kröka. Liksom expolitikern vars fru försökte flyga som fortfarande hävdar att ingen dött av hasch på sin fb-sida. Näe, den direkta effekten av haschmissbruk är demens och att bruket leder till tyngre droger som man dör av. Vilket hans fru nu bevisat.

Dubbeltragiskt !

Adde
lör, 2013-07-27 - 09:35

tjugo år sedan upptäckte Försäkringskassan att en tredjedel av alla sjukbidrag och förtidspensioneringar hade missbruk som grund. För tjugo år sedan..............

Vad har hänt under dessa 20 år när man blir sjukskriven ? Får man några frågor om ev missbruk eller hur kollar man rutinmässigt efter alkohol/droger i kroppen ? Om det nu är så att man är öppen om att man har problem....hur ser hjälpen ut ? Erbjuds man behandling ? Knappast. Receptblocket ? Jajamen.

Hur är det möjligt att inget har hänt under dessa 20 år ? Hur kan man bara ignorera vår absolut största folksjukdom ?

För 19 år sedan sökte jag för att en gammal skada i foten gjorde sig påmind och läkaren kollade och tyckte inte det var så mycket att orda om. I sista minuten, med en enorm kraftansträngning, talade jag om att mitt recept på Antabus hade gått ut och jag ville ha ett nytt. Läkaren hade inte susning om hur han skulle hantera frågan utan blev enbart generad och skrev ut ett recept på direkten. Ingen undersökning, inga prover och, framförallt : Ingen som helst uppföljning om hur det gick sen.

Jag hade ju inte då kunskapen om hur jag skulle ändra mitt liv och ingen annan brydde sig heller. Så det gick ju några år till, bra år med "kontrollerat" drickande, dåliga år med hembränt och all möjlig sörja som gick att få tag i, tidvis spritfri i ren ilska över livet som sådant men hela tiden med den gemensamma nämnaren att det gick stadigt neråt i misären. Ett antal försök hos beroendecentrum med KBT utan Campral, Campral med KBT, psykologer (vilka spöken !!!!) hela tiden utan att nån hade kunskap om hur en alkis fungerar vilket ju blev parodiskt efter ett tag när jag fann att jag, helt enl sjukdomens schema, lärde mig att manipulera dessa amatörer. Javisst, jag hade inte en ärlig önskan om att bli nykter utan ville nog bara "kontrollera" drickandet utan att släppa det helt. Och det fungerade inte för mig heller. Men om jag hade träffat en alkis som jobbade som terapeut hade jag inte haft en chans i helvete att slingra mig utan blivit satt på plats. Men då som nu så skyr den offentliga vården oss alkisar som terapeuter....vi har ju gu'bevars ingen fiiiiiiin utbildning.

Jag märker att jag med åren blir mer och mer hatisk till dessa socionomer som sitter för att ta emot oss i vår skamfyllda sjukdom och vi inte blir tagna riktigt på allvar. Så var det för 20 år sedan och så är det idag och jag skäms för att vi inte kommit längre. Jag vet att ett sånt här forum på riktigt sparar liv i flera bemärkelser både hos oss alkisar och våra anhöriga/arbetskamrater/ vänner i det "riktiga" livet. Det är flera nya nu som hittat hit och jag önskar alla de en framgångsrik väg till nykterheten. Att inte glömma vem jag är är en förutsättning för mitt fortsatta liv i nykterheten, min historia ÄR min framtid.

Jag hoppas att ni som har möjlighet utnyttjar att Landsmötet är i Göteborg nästa helg. Skäms inte för att besöka och gå på möten och kolla gärna in hur äkta alkisar ser ut :-)) Ni kommer inte att se skillnad på dem ni ser på Hvidtfeldska än de ni möter på stan !! Vi är helt vanliga människor med samma sjukdom.

http://www.aa.se/sitespecific/aa/files/2012kalendern/2013lminbprorevny0…

Ha en bra helg !

Mammy Blue
sön, 2013-07-28 - 09:59

landsmötet. Råkar vara ledig den helgen. MEN risken att jag stöter på "fel" människa är uppenbart stor, mitt yrke är jättekänsligt...

Skulle gärna vilja gå men... Suck!
Kram!
/MB

Adde
sön, 2013-07-28 - 10:12

varma sommarmornar :-)) Varmare utomhus än inne och jag trivs !!

Så har det inte alltid varit, jag har i färskt minne hur det var att vakna upp med jordens bakfylla och hur jag ville krypa in i frysen för att få lite svalka. Jag minns så tydligt hur sanslöst ofräsch jag kände mig, hur allt klibbade ihop och hur inälvorna var i uppror. Det fanns ingenstans att gömma sig, bara försöka få dan att gå så kvällssvalkan kom och hjälpte mig lite. Det är inte svårt att se på sociala medier hur vinglasen svingas och hur fyllan växer hos de som bara måste lägga ut fyllebilderna. Jag är så enormt glad att detta fenomen inte fanns när jag var aktiv !!! Jag kan tänka mig ångesten dagen efter när de sitter och kollar vad de la upp dagen före och vad/var de skrev de mest tokiga inläggen. Jag tycker det räckte så utomordentligt med telefonf-n ! Utan bilder !!

Hur tänker man när man ställer upp på taggade vimmelbilder och vad en arbetsgivare tänker när han ser eländet ??? Jag skulle inte vilja ha en anställd som super hjärnan i bitar och fläker ut sig i offentligheten, det är ju väldigt dålig reklam med en sån anställd.

Livet är fortfarande stökigt runt mig men jag planerar och genomför små fina positiva upplevelser för min egen skull, det känns ibland som att jag hoppar från tuva till tuva över kolsvarta vatten. Jag har börjat att bortse från andras problem, och det gäller även familjen, för jag har inte råd med att riskera något nu. Häromdan kom jag på mig med att jag uppfyllde 3 av 4 olika bokstäver i HALT (H=Hungrig, A=Arg, L=Ledsen/Lonely,T=Trött ) och det var de 3 sista. För första gången på mycket länge blev jag rädd att jag höll på att tappa greppet om mitt liv och gjorde vad jag förmådde för att åtgärda felen jag gjorde. Jag lever i symbios med alkoholen för den kommer för alltid att var en del av mitt liv men idag är det jag som har kontrollen och det fortsätter att vara så om jag sköter om mig och mitt mående.

Hur livet än vänder till sig utanför min kropp så vet jag idag att allt blir så många gånger sämre om jag skulle börja dricka igen och jag skulle med all säkerhet inte överleva ett återfall.

Därför ser jag till att göra måbragrejer bara för min egen skull.

Adde
sön, 2013-07-28 - 10:24

våra yrken är jättekänsliga när det gäller alkohol !!!
Jag har vänner som har väldigt högt uppsatta, känsliga, positioner såväl som de som levt de sista åren på en parkbänk. Gemensamt är att vi träffas på möten och bara är vanliga normala människor utan nån status som tynger oss, vi är ju så avklädda som om vi vore nyfödda. Jag tror personligen att du skulle känna en jättevinst om du vore en del i gemenskapen på Landsmötet Mammy Blue ! Om du vill kan du ta kontakt med mig via FB så ska jag tipsa dig lite mer. Kanske kan jag hitta en liten smygväg för dig nu när du är på ditt första landsmöte :-)

Det finns alltid en lösning !

Kram !!

Adde
sön, 2013-07-28 - 10:44

är grundvalen i AA's program, utan den skulle inte programmet funka.

Mitt nick på fb är just Adde Addesson och jag har en lite amerikansk tant som profilbild som säger : As usual, I'm drunk and full of pills.

Skriv meddelande eller adda mig, fritt val :-))

Adde
sön, 2013-07-28 - 16:51

så hemskt mycket Flygcert !! Du gör ett jättejobb som många gånger är tuffare än det vi alkisar måste göra för du har ju liksom 2 personer att svara för i början innan din frihet tar över.

Kram på dig Flygcert !

Adde
tis, 2013-07-30 - 08:52

hände en sak tidigare som gjorde att jag kom att tänka på vad som egentligen gjorde att jag ärligt sökte hjälp.

Främsta anledningen var att jag kände att jag inte längre hade några andra utvägar kvar än 2 stycken och båda lika obehagliga.

Jag kunde välja på att ta emot hjälp för att komma från mitt destruktiva liv eller helt sonika fortsätta att dricka tills jag dog.

Då var det valet inte helt självklart för mig.

Jag hade ju provat alla sätt som beskrivs på det här forumet med att trappa ner, dricka bara under helgen, dricka "fin"sprit, "vita" veckor, cykla (!!!), äta rätt, Antabus och Campral, mm mm och trots alla dessa försök så drack jag bara mer och mer. Jag följde schemat för en beroende till punkt och pricka. Trots min misär så hade jag jobb och familj kvar så jag trodde ju att det inte var såååå farligt med mitt sätt att leva. En alkis sitter ju på parkbänken och sover under broar och det gjorde ju inte jag. Än.

När det där lilla ordet "ÄN" hade satt sig fast i skallen så började något att hända med mig. Jag insåg att om jag blev av med familjen, huset och jobbet så var jag också en parkbänkare. Och det var väldigt nära.

När jag väl insåg att jag var tvungen att lägga stoltheten och skammen och skuldkänslorna åt sidan för att alls ha en möjlighet att reda ut mitt liv släppte den sista spärren och jag slängde mig ut i det okända för att be om hjälp. Det tog ett halvår med massor av telefonsamtal och möten med okunniga socionomer och groteska mängder med ångest över vad folk pratade om mig innan jag insåg att jag aldrig någonsin skulle få hjälp av det offentliga systemet. Eller jo, jag blev erbjuden ett "behandlingshem" som kommunen hade och där jag var på studiebesök och, jag tackar min högre makt för det, jag tackade NEJ efter det besöket. Med facit i handen är jag oändligt glad för det.

Att behöva fläka upp sig för en massa okunniga socionomer som inte fattar ett jota av hur en alkoholist fungerar är djävligt jobbigt och slitsamt. De har ingen som helst förmåga att sätta sig in i vilken vånda det är att avslöja sig själv som alkis och då framförallt inför helt okända människor som man inte har förtroende för. Alla klarar inte det.

Det helt avgörande för mig var att jag släppte mitt eget hemlighetsmakeri och la min stora skam på hyllan ett tag. Jag var helt på det klara med att om jag skulle överleva var jag tvungen att lämna mitt liv i händerna på andra och lita på att de visste bättre än vad jag då gjorde. Min resa till Nämndemansgården var ett sammelsurium av ångesttankar och ren trötthet. Jag mådde så gränslöst dåligt, inte bara av bakfylla, utan även av rädsla över vad som skulle hända med mig. Mitt dåliga mående var så kompakt att det kändes som att det gick att ta på.

Jag blev väl mottagen på alla sätt och vis och jag släppte alla tankar på vad som hände ute i "stora" världen och tillät mig för första gången i mitt liv att bara vara.

Den natten sov jag som jag aldrig gjort förr i mitt liv. Det var äntligen över, jag hade gått emot mina rädslor och för absolut första gången gjort något för min egen skull.

Jag var äntligen hemma.

flygcert
tis, 2013-07-30 - 09:52

Blir så oerhört rörd av ditt inlägg om hur du beslutade dig för att ta emot hjälp, hur du gjorde och hur det kändes. Jag kan självklart aldrig förstå hur det var, men jag kan som medberoende förstå lite grann... Det är så oerhört starkt av dig, du verkar nöjd och stolt över ditt beslut, med rätta - tack för att du delar med dig.

Kram

Adde
tis, 2013-07-30 - 13:49

Flygcert :-)

Ja, det är ett beslut jag aldrig ångrat och som jag vårdar ömt, jag har lärt mig att min nykterhet är en färskvara och jag måste pyssla om den. Och jag måste säga att jag är enormt glad för att vi har vår förening, vi som har en relation till Gården. Det är ju defacto den plats där mitt nya liv startade och vid varje vår- eller höstmöte är det som att komma tillbaka till föräldrahemmet. I mitten på september är det dags igen :-)))

Jag kan varmt rekommendera en Familjevecka på Gården för dig och andra som är anhöriga eller vänner. En intensiv och mycket givande vecka.