Känns som jag redan tillhör Er här inne. Läst, läst och läst i många månader...tack för all hjälp och insikt Ni alla gett mig, ovärderligt och unikt kunna ta del av missbruket från alla håll.
Tackar ödmjukast!

Har varit på väg skriva många gånger men det var tydligen först nu det lossnade.

Har ett virrvarr i kropp och själ samtidigt som jag är fullständigt klar över vad som måste göras...

Istället för att berätta vägen hit så dyker jag rakt på mitt akuta behov av rådgivning.

Min man behöver hjälp, vill ha hjälp och åkte självmant akut till beroendemottagningen för få just hjälpen. Detta hände för 9 dagar sen.
Han var full men inte redlös trots sina 1,8 promille. Allt rasade för honom denna dag och jag befann mig och befinner mig utomlands pga jobb.
Väl inne hos läkaren fick jag ett telefonsamtal, med högtalare på, där jag möts av en arrogant skötare som undrar vad min man vill. Jag sa att vad de än gör så skicka inte hem honom igen eftersom jag är rädd han kommer göra sig själv illa! Riktigt illa!
Jag kunde för första gången på länge andas ut och känna att han äntligen har proffs runt sig..........
Falsk trygghet! Morgonen efter får jag klart för mig att de sänt hem honom mitt i natten trots att han bönat och bett om att få stanna!

Jag har redan tidigare fått en bra kontakt på ett beroendehem och ringer dem. Han blir hämtad till informationsmöte och vill bara bli inlagd.

Det finns, som ni kloka människor här redan förstått, en lång historia bakom allt detta. Min fråga är :

Hur mycket ska jag trycka på soc och läkare med allvaret för att de ska förstå? Hur mycket är de generellt invaggade i rutiner och glömmer individens unika behov?

Min man har varit i rullarna flertalet gånger och vet mer än de som utreder honom.....hur ska jag göra? Legat lågt en vecka men vill skrika, stampa och banka in i människorna runt om att det är bråttom! Det funkar inte med öppen vård och beroendehemmet säger detsamma. De menar han behöver läggas in en månad plus fördjupning.

Varför blir han mottagen med arrogans när han verkligen vill ha hjälp?
Hur kan jag hjälpa?

Gråter och lider med honom och samtidigt stretar jag mot mitt medberoende....ett liv i himmel eller helvete...svart eller vitt och så far man runt där i den grumliga gråzonen o försöker förtvivlat hitta ljuset och stigen trots de mascarafyllda tårarna....hjälp.....snälla nån där ute...måste ju orka...

Läser, gråter, velar, ändrar, börjar nya meningar men....nu blir det sändknappen...

befriande att höra av dig trots sorgligt besked. Jag tänkte intensivt på dig och hur du har det igår när jag skrev i min tråd... Det är skönt att få veta. Nu förstår jag att du har satt punkt. Eller var det han...? Du har verkligen givit tid och engagemang, tro och hopp till relationen. Jag önskar dig det bästa i ditt fortsatta liv. Kramar och tack för tiden då vi andades i samma rum och gav varandra syre. Allt det bästa, kramar / mt

kan bara beklaga utgången av din resa men jag hoppas att du stannar här och delar dina erfarenheter med andra som går efter dig. Och jag hoppas innerligt att dina gamla planer för hösten står fast.

Krya på dig min vän !

Kram ♥

Sorgsen

...för omtankar.

Jo, jag orkar inte med turerna och jag bär inte ansvar för dem. Därför måste jag gå vidare!
Några ord över framtid har inte sagts. Tystnaden talar däremot tydligt i mina öron. Mannen är van andra springer runt och ber om hans intresse. Nu har han sin mamma, 82 år, som den ende som bryr sig. Det är väl minsta motstånd han söker, då ser ju världen ut som han önskar. Vet mina ord om honom nu är helt mina och inte nödvändigt en sanning, men det är min sanning utifrån hur jag uppfattar livet och dess värde. Jag anser livet är värdefullt och värt att leva!

Kram

markatta

och du också. Jag är glad att du ser det trots fysisk och psykisk smärta. Det lugn och den självklara rätten till ditt egna liv du förmedlar och har förmedlat här, har gett mig mycket. All respekt och styrka till dig.

Ta hand om dig och krya på dig!

Får gåshud när jag läser... Känner så med dig. När du är nyopererad hade det ju varit fint att ha mannen nära, att han skulle bry sig om, ta hand om och kanske göra något lite mysigt, så tänker i alla fall jag, men det hände aldrig för mig i liknande situationer, och jag minns besvikelsen. Du gör ju rätt som tar hand om dig. Jag minns när jag läste att du bestämt dig för att ge det till efter sommaren eller om det var början av hösten, och sedan när ni hade det så gott och jag var så glad för din skull, och önskade att ni skulle få ha det så gott!

Jag är ledsen att det inte blir som du hoppats, men jag är glad att du tar de steg du behöver för att vara rädd om dig.
Du är värd allt gott, precis allt!

Stor kram

Sorgsen

...läsa era varma ord. Självklart hade jag önskat att mannen visat något men nu är det inte så och nu finns ingen ursäkt. Det hade ju känts vuxet och moget om han hört av sig, oavsett med vad. Jag gav öppningen så något tyst krig utövas inte. Allt känns så barnsligt, så lågt att jag egentligen helst inte vill skriva om situationen. Men, det är inte jag som ska ta hand om det där beteendet, bara han själv. Jag vet ju att han kör ett spel med mor sin, med sina nya abrbetsgivare och AA. Han berättar inget om hur han beter sig, vad han reagerar på och hur. Därför är han ensam, en självvald ensamhet och jag hoppas han valt det med eftertanke.
Jag tror mig känna igen mönster, både mina, hans och de som formats mellan oss i hela den här sörjan.

Jag följer min tidsplan och tänker bära med mig det positiva. Denna processen är jobbig men kulmen var i de värsta fyllorna där jag trodde mannen skulle dö. Nu rullar hans liv vidare och han har spelkorten för sin framtid. Hur han väljer använda dem är hans val och det jag får del av är baksidorna. Utåt visar han en helt annan sida och låtsas allt är bra. Märkligt för mig! Trots att mamman är gammal så påverkar hon mannen och därför tänker jag berätta för henne hur livet ser ut för mig. Hur sanningen ser ut men utan förväntning möta förståelse. Han har ju ljugit ihop historier så långt från verkligheten.

Jag mår sagolikt bra i mitt hus och är just nu tacksam över att vi inte hann nästlas in mer i varandras dåtid. Det gör uppbrottet mindre komplicerat, ja, om han inte vill krångla vill säga. Jag kommer fortsätta skriva här...mår bra av det...tack för ni finns...

Kram

Sorgsen

Tårarna stockas!
Tycker det är så orätt att ligga här ensam och läka operationssåren!
Själen blöder trots att hjärnan vet och förstår!
Varför? Undrar varför? Vad ligger bakom det självklara?

Väljer stanna borta från ett släktkalas i eftermiddag, bara 4 dygn sen jag vaknade ur narkosen. Ingen frågar om mannen kommer trots att jag inte dyker upp. De känner mig så väl att frågor är överflödiga. Underbara familj...

Men ont gör det, tröstlöst ont!
Fan också!

gråta är förlösande. Sorgen är tung, jag är ju själv mitt i en sorgeprocess nu, och jag har fått lära mig att försöka använda verktygen jag en gång lärt i början av nykterheten. Återigen så känner jag att prata, prata och åter prata hjälper mig så mycket. Att jag får lasta av mig det som gör så ont.

Kramar ♥

markatta

Och det är orättvist att du är ensam just nu. Fattar vad du menar med "Själen blöder trots att hjärnan vet och förstår!" men låt tårarna komma. Låt sorgen komma. Även om det någonstans finns någon logik så har du fortfarande rätt att känna dig ledsen.

Massor av kramar och styrka till dig!

Sorgsen

...inne här på forumet några gånger under helgen!
Oj, så tomt det är här!
Verkar inte blivit snurr trots att det öppnades upp igen. Vilken megatabbe att stänga ner och hålka det blockerat så länge! Jag har ju svårt att tro behovet minskat även om det hade varit en dröm.

Tack för era ord.
Smärtan sitter djupt!
Jag älskar ju fortfarande...

Gullbranna kanske vore en bra investering???

pratat om det tidigare i våras :-)) Du kollade tom hotellet ! Att investera i sig själv ger bästa utdelningen och jag ser verkligen fram emot att kanske få möta dig :-) Jag räknar ner för egen del nu......4 dagar kvar efter söndagen !!

Sorgsen

...visst pratadevi om det. Nu opererades jag i tisdags och stygnen tas först efter Gullbrannahelgen. Mår bra och läker fint så kanske kan det bli möjligt ändå och jag behöver ju inte stanna hela dagarna. När vi pratade om det i våras såg jag framför mig att jag skulle ha sällskap dit. Ja, vad vet jag, kanske mannen tar sig dit. Skulle vara mycket trevligt träffa dig och alla likasinnade där. Gissar du lyssnar till Adde vid kaffetältet? ;)

bara säger en tid när du kommer till tältet så ska jag lyssna massor :-))

kl 20 på fredagskvällen vill jag inte missa så jag är på plats ca 18 för fika och mingel och kan vänta på dig direkt till vänster om tältet :-)

Sorgsen

...bra!
Ser det är samling kl 20 men börjar med möten 17 på Alanons sida.
Hoppas vara fit nog för detta :)
Har läkarkontroll under veckan så lovar meddela här om jag inte kan/får/bör.
Känns bra bara läsa ifenom programpunkterna...

stora konventen i Sverige så betyder Gullbranna mest för mig. Bara miljön med tex strandmötet gör det avkopplande och trivsamt och sen är det "bra" folk där. Numera blir det inte så många möten som det var i början för mig utan minglet och mötena mellan mötena betyder mer idag och jag tror att jag faktiskt går mer till Al-anon för att lyssna och lära mig mer än till "mitt" AA.

Och jag tror att det framgått att den helgen är min alldeles egna tid som bara är för mig :-))

En riktig måbrahelg !

Klart läkaren släpper iväg dig !!

Sorgsen

...dig hade jag nog inte undersökt konventets program så noga.

Själv har jag lärt mycket sista året. Läste just färdigt P-O s bok och står lite undrande till när man slutade med "familjegrillningarna" på Gården, menar när det gick över från live-möten som P-O beskriver dem till enbart ord på papper som jag som anhörig inte har chans att utveckla eller förklara. Flera saker förstod inte terapeuten pga det.
Ångrar inget av det jag skrev ner, var väldigt ärlig och personlig, men ångrar jag inte kopierade pappren.

Något du vet Adde?

jag som alkis gör min behandling för min egen skull så har inte famijl/vänner plats i det arbetet. Jag ska koncentrera mitt arbete helt på mig själv och just därför finns det regler om första veckan och kontakter med omvärlden. Tex kostar det ju skjortan att använda mynttelefonen som finns och att man inte får ha egen mobil/dator med sig.

Och sen blev erfarenheterna från en konfrontation i familjen så pass stora om att fokuset flyttades från det egna tillfrisknandet till en oro/omsorg/vånda över vad man blev beskylld för av familjen. Jag vet ju själv så irriterad jag blev över hustruns ringande när hon fick börja ringa efter första veckan. Jag blev tvungen att begränsa hennes samtal och sätta en dag och tid för samtal för jag hade helt enkelt varken tid eller ork att älta hennes frågor. Jag hade tillräckligt jobb med mig själv, det var som ett jobb med ständig övertid. Och efter ett tag kom en annan aspekt in i livet och det var kontakten med gruppen och den samhörighet som växte fram och den blev starkare än samhörigheten med familjen. Det var ju gruppen som förde mig framåt mot tillfrisknande.

Och sen tror jag att många anhöriga törs skriva av sig lite mer öppet ensam hemma än att säga det öga mot öga. En sak som absolut spelar in är att det i många familjer finns ett våld med i sammanhanget och då törs man inte säga det rakt ut. Och för min del var det så att jag kände mig trygg med att ha en terapeut med mig när jag läste breven från familjen, jag var djävligt rädd när jag öppnade dem. Men vi kunde beta av dem i lugn takt, med tårar och förtvivlan ibland, men ändå lugnt guidad av terapeuten.

Jag fick förmånen att få vara med på familjeveckan (alla fick inte det då) och där var 2 ungdomar i mina barns ålder. Jag var så rädd att jag mådde illa när jag gick upp till lokalen (bredvid stora samlingssalen, där vi har våra GiG-samlingar ) där ena mansgruppen numera har sin hemvist. Jag kände mig som en riksalkis på väg till stupstocken och var helt övertygad om att jag skulle få all skuld som deras alkisar hade förtjänat.

Det blev inte så. Oerhört snabbt bildades det en gemensam grupp med ett gemensamt mål att vi tillsammans skulle se till vårt eget tillfrisknande delandes våra erfarenheter. Det var väldigt starka dagar med massor av tårar, det var nog där jag lärde mig att det är ok att gråta öppet utan skam.

Som vanligt glider jag ut i text men kontentan är att båda sidor ska se till sitt eget tillfrisknande utan att ägna sig åt beskyllningar eller "uppfostran" mot andra. Att ägna tid åt sitt inre och utveckla det utan att fastna på det som hänt. Kan jag se själv hur jag är så är det enklare att se hur andra är och acceptera det.

Att vara rak och ärlig är en förutsättning för vårt tillfrisknande och jag tror, tyvärr, att vi alkisar har det lite mer förspänt i och med att vi har så många fler möten att gå på. Det finns massor av orter i Sverige som inte har Al-anon vilket är så bedrövligt. Men det kräver att det finns anhöriga som inser att bara för att de blivit av med alkisen så blir inte livet en dans på rosor, taggarna sitter kvar. Länge, hela livet, om de inte jobbar med sig själva.

Jag har vänner som varit på behandlingshen som kör med konfrontation och jag är glad att jag slapp det och kunde lägga all tid på mig själv.

markatta

sätt en stor röd blomma i håret så Adde hittar dig! Förlåt, har sett för mycket film och fick en rolig bild i huvudet där du står där bland en massa människor och ropar "Adde, Adde!" med någon konstig hatt med en blomma på huvudet. Kul att ni kanske kommer ses. Om du inte har alltför ont efter operationen så kanske det kan skynda på det andra läkandet, det inuti?

Bra skrivet Adde om alkisar/anhöriga. Visste inte hur det gick till på behandling tidigare men har fått lära mycket genom dig och Sorgsen.

Kramar!