Känns som jag redan tillhör Er här inne. Läst, läst och läst i många månader...tack för all hjälp och insikt Ni alla gett mig, ovärderligt och unikt kunna ta del av missbruket från alla håll.
Tackar ödmjukast!

Har varit på väg skriva många gånger men det var tydligen först nu det lossnade.

Har ett virrvarr i kropp och själ samtidigt som jag är fullständigt klar över vad som måste göras...

Istället för att berätta vägen hit så dyker jag rakt på mitt akuta behov av rådgivning.

Min man behöver hjälp, vill ha hjälp och åkte självmant akut till beroendemottagningen för få just hjälpen. Detta hände för 9 dagar sen.
Han var full men inte redlös trots sina 1,8 promille. Allt rasade för honom denna dag och jag befann mig och befinner mig utomlands pga jobb.
Väl inne hos läkaren fick jag ett telefonsamtal, med högtalare på, där jag möts av en arrogant skötare som undrar vad min man vill. Jag sa att vad de än gör så skicka inte hem honom igen eftersom jag är rädd han kommer göra sig själv illa! Riktigt illa!
Jag kunde för första gången på länge andas ut och känna att han äntligen har proffs runt sig..........
Falsk trygghet! Morgonen efter får jag klart för mig att de sänt hem honom mitt i natten trots att han bönat och bett om att få stanna!

Jag har redan tidigare fått en bra kontakt på ett beroendehem och ringer dem. Han blir hämtad till informationsmöte och vill bara bli inlagd.

Det finns, som ni kloka människor här redan förstått, en lång historia bakom allt detta. Min fråga är :

Hur mycket ska jag trycka på soc och läkare med allvaret för att de ska förstå? Hur mycket är de generellt invaggade i rutiner och glömmer individens unika behov?

Min man har varit i rullarna flertalet gånger och vet mer än de som utreder honom.....hur ska jag göra? Legat lågt en vecka men vill skrika, stampa och banka in i människorna runt om att det är bråttom! Det funkar inte med öppen vård och beroendehemmet säger detsamma. De menar han behöver läggas in en månad plus fördjupning.

Varför blir han mottagen med arrogans när han verkligen vill ha hjälp?
Hur kan jag hjälpa?

Gråter och lider med honom och samtidigt stretar jag mot mitt medberoende....ett liv i himmel eller helvete...svart eller vitt och så far man runt där i den grumliga gråzonen o försöker förtvivlat hitta ljuset och stigen trots de mascarafyllda tårarna....hjälp.....snälla nån där ute...måste ju orka...

Läser, gråter, velar, ändrar, börjar nya meningar men....nu blir det sändknappen...

är det bästa man kan göra att släppa taget. Ibland är det det enda som återstår. Varm kram / mt

Sorgsen

...mulletant, så är det.
Jag har gett upp flera gånger men sen hoppat på igen, det ger en inte jämförbar vila.
I jobbet har jag varit tvungen göra detsamma under åren som gått. Ofta faller saker dit de hör hemma då.
I detta äktenskap känner jag dock ingen framtid längre eftersom, som Fia sa, beteendena inte har något som helst med kärlek att göra. Tänk vad jag har inbillat mig mycket, trott på ord, hoppats, förlåtit...

När jag tittar på foton, minns, känner efter...då känner jag en sann kärlek till honom..är det inte märkligt??? Är allt inbillning tro???

Längst in, bakom all yta, allt som sagts och gjorts känns det som vi hör ihop! Smutsen har lagt sig som en metertjock hinna av betong, omöjligt komma igenom. Varför kan vi inte nå kärnan? Varför håller han så hårt fast i den där gråa, kalla massan? Han drunknar ju själv däri....

Jag har mindre magont, sover djupare, haft en kanondag på jobbet.
Jag vill vända!
Måste vända och så blir det!
Min viljestyrka är stor, i "rädda-äktenskapet" förlorade jag däremot...nu ska jag jobba för att inte klandra mig för hårt över "åren-som-gått-till-spillo". Det blir tufft!
Vem vet! Kanske detta blir räddningen av äktenskapet också till slut?!
Det sista som lämnar människan är hoppet har jag hört...

Kram på er

Och det är ju också en styrka- du har verkligen gett allt, och det kan ingenting ta ifrån dig. Du har ju kämpat för att du trott på det, och det är ju jättebra, då kan du alltid känna att du inte bara gav upp när saker blev svåra. Men du kan inte kämpa i all evighet, då går du ju under.

Jag vet inte vad jag ska skriva, vill bara visa dig att jag tänker på dig och känner med dig. Du är värd allt gott och jag skickar varma kramar!!

Sorgsen, det berör mig djupt utan att jag riktigt kan klargöra hur och varför... kanske för att jag känner en äkthet rakt igenom... både på och mellan raderna. Och då menar jag verkligen inte att det du tidigare skrivit nånsin skulle känts varken falskt eller oäkta. Men tillkämpat kanske... en tillkämpad och lite krampaktig styrka? Kanske så. Nu när jag läste var det bara ett stort lugn. Jag tror att du kan försonas med även dessa dina/era år. Jag tror, som du, att detta, om något, kan vara räddningen. Jag tror att vi människor inte alltid vet vad som är räddningen... men att det är viktigt att leva med öppna händer och öppen blick.

Jag har känt igen så mycket av mig i det du skrivit - men inte relationen. Min man har en frisk kärna som förvrängdes av alkoholen. Långsamt men stabilt har det alkoholförgiftade upplösts och hans "sanna jag" har trätt fram. Jag kan tro att du ser en sann kärna bakom den metertjocka muren (inte hinnan) av förstelnade .... ja vad? Vad har skapat hans barriärer... det är nog så att om han ska komma ut därigenom måste han börja krafsa igenom inifrån och göra jobbet själv. På det sättet tror jag att det kan vara hans chans att du släpper (verkligen släpper) och "ger" honom fri. Överlämnar honom till sig själv. Jag vet inte om det här blev "rätt" formulerat men jag kan inte motstå att försöka.

Har du läst Märta Tikkanen: Århundradets kärlekssaga? Någon har nämnt den här nyligen och av en händelse har den kommit fram ur bokhyllan här hos mig. Läs den gärna. Varm kram, hoppas du lämnar avtryck någon gång även framöver / mt

Sorgsen

..jag förstår vad du menar mulletant.

Problemet är att det inte finns någon punkt längre, någon zon, som är lämnad helig eller fri. Alltså har all respekt för mig och förhållandet vänts till ett hot och hat i hans värld. Jag ser det i hans historia...det är hans verklighet och nu har jag vänt alla stenar jag förmått, vänt utochin på mig själv på min egen bekostnad. När jag nu hamnat här känns vägen tillbaka oändligt tung...avsett riktning...
Men det går, ska gå, måste gå...

och vill skicka en kram!
Ta hand om dig.
Jag vet att det är lång väg att vandra när man bestämt sig, men kanske är det också en lättnad? Du har ju som sagt kämpat så, men när du känner att det inte finns någon respekt eller tilltro till dig så kan ju inte du göra mer.

All styrka till dig! Stora kramar!
Förra våren fick jag virtuella blommor ibland, här, och de gav sådan värme, så nu får du lite virtuella, vackra och väldoftande blommor av mig! Jag skickar lite påskliljor, pärlhyacinter, nästan-utslagna-björkkvistar eller vad du önskar!

Sorgsen

...en dag går till ända utan någon som helst kontakt med karln!
Han bor i huset, jag fick veta av en granne att hantverkare varit hos mig. Jag pratade med målaren att han får göra saker själv. Jag har noll koll på min post eftersom barnen tar för givet mannen har koll åt mig. Just sånt enkelt hjälper han inte med av ren elakhet och har noll samvete! Ja, smårörigt blir det och jag vet inte riktigt hur jag ska lösa detta. Känns ju märkligt skicka in barnen för vattna blommor o ta in post som tidigare när nu maken är där... Kanske är han redan borta när jag kommer hem över påsk... Ja ja, vi får väl se, en dag i taget! Befriande få andas själv är det trots allt...

SuzyQ

enligt min man, som just nu lider av ett helvetiskt återfall, men han säger att läkare och vårdpersonal är bara skit. De VET inte hur det är att vara alkoholiserad. Men det vet de allihop på AA. Där är det ingen som dömer eller har åsikter, de bara lyssnar och stöttar.
Köp BOKEN nu! Ge den till honom och han kommer börja läsa i den...jag lovar.

ISBN 978-91-972093-5-9 anonyma alkoholister och ISBN 978-91-974965-7-5 Tolv steg och tolv traditioner. Jag beställde från http://www.aa.se/webbshop/

Min man kommer ge sig hängivet in i det igen när den här fasan är över, gör han inte det så super han helt enkelt ihjäl sig. Vilket väljer han?

Lycka till!!
Kram

Sorgsen

Jo, AA och deras program är ett klokt val!

Jag hoppas din man orkar ta sig ur återfallet, det kräver mod och styrka.

Min karl trodde jag skulle supa ihjäl sig för 14 månader sen, innan han hamnade på behandlingshem, hans tredje i livet utöver massor av andra behandlingar. Saker jag inte visste! Han har fortfarande två månadsmöten kvar innan han räknas klara hantera sig själv! Han sköter sitt nya jobb sen 1,5 månad, han dricker inte, han är vänlig och korrekt och folk ser honom som stabil och trevlig.

Det är bara mig han behandlar som skit!!! Jag vet inte om folk på behandlingshemmet har genomskådat honom men där väljer han noga vad han säger och framställer sig själv som ödmjuk och senaste han vräkte ur sig till mig var att alla skrattar åt mig? Han förvränger och talar till sin egen fördel, otäckt att se! Jag har förstått detta och självklart måste hans elakheter få ett slut! All hans illamående är mitt fel och oavsett så får jag skiten. Saker jag inte har en aning om är galet vräker han ur sig i långa haranger och därför finns nu inget som är "vackert" och "vårt" kvar längre! Totalt utan syre!!! Jag är en offentlig person och han vet jag håller stenhårt på integriteten! För min familjs skull och för mina kollegors familjers skull! Han hånar mina val och försöker förminska min position. Det klarar han ju gentemot mig men världen är ju större än han och den kan han inte kontrollera. Antagligen handlar det om vanlig svensk avundsjuka och han vill ju gärna ta del av fördelarna för sitt eget egos skull! Är så trött på detta och haft överseende med mycket. Är stryktålig och har mycket tålamod men nu har jag fått nog! Han också men kommer bli jag som lämnar, det hör liksom till hans tidigare mönster, den övergivne stackarn!

Frågade per sms om han är kvar i huset. Han tror, eller, han VET jag har satt min familj och grannar att kontrollera honom?! Sjukt!!! Så svaret på min fråga var. Är jag?
Fick i alla fall svar...han har fått hela mig om bakfoten och det kan jag inte ändra hur mycket jag än vill!
Därför har jag gett upp...

Jag har haft en bra arbetsdag!
Köpt mig lite nya kläder!
Ätit gott!
Efter jobb imorgon ska jag träffa några avlägsna kollegor! På söndag de nära!
Känns lika förvånande varje gång men kollegorna gillar mig. Det känns att jag är svulten på tilltro och skyggare än för några år sen men jag är medveten. Jag vill vända ny och jag GÖR något! Det är jag stolt över just när jag nu skriver ner det. Jag gör något annat, eller jag gör som 1000-tals andra gånger men det KÄNNS annorlunda göra detsamma.

Ska bli kaffe med vänner nästa vecka.

SuzyQ

Du är en viktig person och värd allt det bästa och han ska inte få trycka ner dig och förminska dig. Du måste, om du inte lämnar honom, försöka bygga upp ett skydd så att han inte kommer åt dig. Gå bara ut ur rummet när han säger dumma saker eller tryck på inspelning på din mobil så har du bevis som du kan spela upp på behandlingshemmet. Försök iaf att inte bry dig men jag vet att det sätter sina spår och har du fått stå ut med detta i många år så är du nog skadad i själen. Kanske du behöver en psykolog att prata av dig hos?
jag blir uppriktigt orolig över hur du har det. Du ÄR en fin och uppskattad människa och han är avundsjuk men framförallt är han osäker och mår dåligt och många människor blir elaka mot sin partner när de själva mår skit. Någonting hos dig triggar igång honom och det är inte acceptabelt. Kan du inte skilja dig?

MIn man har sen igår klivit upp ur helvetet och drack ingenting på em/kvällen och han kom till mig och vi tittade på tv och gick sen och la oss tillsammans, hade sex och jag sov på hans arm. Älskar honom så mycket. Idag har har mått dåligt, spytt och darrat, jag har varit borta några timmar på franskakurs och han låg lugnt på soffan när jag kom hem. Konstigt att jag känner när det är fara och känner när det inte är det. Under dagen idag har jag känt mig helt säker att han inte druckit och så var det. Ingen oro i min mage, bara lugnt.

TÄnker inte nu som vanligt börja prata, tjata, fråga, gråta och göra någon affär av det här, tänker köra på samma linje som medans han söp.

Jag lever i nuet och är lycklig när han är nykter. Ingen idé att tänka på det som varit lika lite som att tänka på vad som eventuellt kan hända i framtiden. Förhoppningsvis var det här läxan han behövde.

Jag vill iaf att du köper den där boken. Där står det om precis såna fall som både din man och min. LYCKA TILL säger jag. Tänker på dig och vill gärna höra mer.
Kram

Eva-Karin

Jag är en av dem som läst här i många år, men inte skrivit själv. Känns som om jag känner flera av er. Ni har alla hjälpt mig att fatta mitt livs svåraste beslut. Att lämna.

Jag känner igen mig så mycket med din situation sorgsen. Det jag ville förmedla nu är vad min terapeut sa då min nynyktre man och jag skulle försöka leva tillsammans förra våren. Terapeuten sa rakt ut att "din man är narcissist och kan själv inte ta på sig skulden det innebär med en skilsmässa, det måste du göra. Hans skuld är så stor i och med vad han gjort under sitt missbruk att han inte fixar en skuld till. Därför försöker han förmå dig att ta beslutet för både du och han inser det omöjliga i att leva tillsammans i framtiden. Medvetet eller omedvetet. Bagaget är för stort och för tungt att bära. Ju längre ni lever tillsammans desto mer sadistiska kommer ni båda att bli. "

Vad som hände var att jag fick fortsatt skuld för allt som var dåligt i vårt liv och i omvärlden. Men när jag slutligen sa att nu fick det vara nog, vi måste skilja oss, släppte mycket av trycket och trevligheten kom ganska snart därefter. Det jag befarat med aggressivitet och elände och kanske återfall blev inte alls resultatet utan en väldigt fin vänskaplig kontakt ganska snart. Läst mycket om narcissism och rekommenderar dig att göra detsamma. Det har ökat min förståelse för reaktioner och händelser. Det har lärt mig att det vara inte bara alkoholen som gjorde honom till den han var.

Och så vill jag verkligen rekommendera Århundradets Kärlekshistoria till alla ! Den berör mig fortfarande djupt fastän jag inte levt med alkoholen på ettochetthalvt år.

Tänker på dig, min fina cybervän, min räddare i nöden, min stöttepelare, och också min "partner in crime"...
Ta hand om dig, du behöver tänka på vad som är viktigt för dig, hur du mår. Det känns på många sätt som att du vet hur du ska tänka/tycka/göra i din relation, men du är också tydligt påverkad och skadad av ditt medberoende och det tror jag inte att man riktigt förstår förrän man börjar bli fri från det... Även om man vet så är man liksom omedveten?! Du är viktig och jag förstår att du på många sätt älskar maken, men man får inte behandla någon så som han behandlar dig!

Stora kramar

Sorgsen

...skriva några rader....

Jag är så oerhört ledsen...
Jag har medvetet och omedvetet slagits mot sanningarna i mitt liv. Min välvilja är äkta kärleken djup. Mitt liv är fyllt av så mycket positivt att jag kan dela med mig. Ändå befinner jag mig under ytan. Jag är missförstådd, känner mig utnyttjad. Kränkt över att bli ifrågasatt, mitt innersta är ifrågasatt och smutskastas.
Vissa dagar är ett töcken och ibland önskar jag bara få försvinna. Bara förintas obemärkt och lugnt...

Ville bara bli sedd här lite...

Kram

och att du är ledsen, sårad, kränkt... ända ner i grunden av dig själv. I ditt innersta. Du har försökt så mycket, sträckt dig så långt - under lång tid. Jag hoppas du är omgiven av "de dina" och att du kan vara i det positiva som finns omkring dig även fast du själv är trasig och trött nu. Det är smärtsamt att möta sin vanmakt. Önskar att du hittar en plats där du är omgiven av godhet och klokhet och där du har möjlighet att möta ditt mest sårbara jag och börja läkas, helas. Kramar / mt

Sorgsen

...för platsen och ordet,
För förståelsen och medmänskligheten
För värmen och omtanken

Jag är så trött så trött och ändå känner jag att hoppet inte helt släppt greppet om mig.
Det gör ont, långt ner i avgrunden, in i djupaste benmärgen, i botten av var cell och por.
Hur kunde det bli så här?
Vem tillät detta hända?
Varför har t om behandlingsfolket lyckats snärjas in i makens grepp och ger honom uppfattningen det är jag som är problemet?

Hur kunde det gå så här galet?
Jag står med öppen själ och det känns som ondska genomborrar mina inälvor som fingrarna i en grislever...vätskan bara sipprar ut, hinnorna trasas sönder och allt faller ihop i en utspridd hög utan kant eller form.

Jag är så ofantligt trött och ledsen.....
Så onödigt allt varit...han tog allt ifrån mig...tom min tro...

att möta din smärta och det som känns nästan som ett sönderfall. Jag fick en så tydlig bild av en springform (heter det så?) med lös botten och tänkte att du får krypa in i ringen, kanske den hjälper dig att hålla ihop. Fast hellre lindar jag varsamt men stadigt in dig i en rutvävd bomullsfilt - ena sidan, andra sidan, stoppar in under fötterna och lyfter lite så att fötterna har bekvämt rum. Och så sitter jag där, bredvid dig. / mt

Sorgsen

...tilltalad vänligt, inte behöva tänka på ordval, andas fritt, jobba i ro, känna mig uppskattad för den jag är och det jag gör!
Existentiella grundbehov för leva ett fungerande liv i samvaro och där åsikter och delade meningar är grunden till utveckling och eftertanke.
Dessa saker har jag levt med största delen av mitt liv. Det är ok vara annorlunda, svag och fel! Det är ok! Så länge man inte sätter sig på någon annan eller utnyttjar varandra negativt. Det är ok vara den man är, ändra åsikt och smak. Ok vara spontan och göra bort sig totalt. Tycka bäst om gröt till frukost en dag och nästa nutella på vitt bröd! Det gör ingen skillnad!!!

Nu ikväll hade jag en fullständigt hysterisk karl skrikandes i mitt öra!
Hans stress är jag tydligen orsak till?!
Jag, "jävla kärring", driver honom till återfall som han aldrig varit så nära som nu...

Ja, vad säger man?
Jag sa: ingenting! Han har varit otrevlig, påstår jag är sjuk, nedvärderar...jag säger han har fått mig om bakfoten och att så länge han har negativ inställning kommer jag/vi aldrig få en chans. Går inte in i hans negativa spiral. Säger samma som alltid, innerst inne finns något annat, något äkta och fint.

Jag finns i annat land, håller mig undan, frågar inget, delar inget, pratar sällan, berättar sporadiskt, förväntar inget...aldrig är han nöjd. Aldrig!

Senaste dygnen har ett av mina barn besökt mig tillsammans med sin sambo. Denna helgen känns som vändningen.
Plötsligt var det okej vara, leva som jag varit van att leva: Fråga och bli tillfrågad, berätta och fylla in, förklara och inse, förklara och inte fatta, berätta gamla historier vi hört 100 gånger men ändå skrattar åt, äta gott, sova o låta bli gå upp när alarmet ringer trots det var vår intention när vi la oss. Så här vanligt och okomplicerat som det ska vara...eller???

Tänker på dig!

Du är värd att få äta vad du vill, säga vad du vill, tycka vad du vill, känna dig uppskattad för den du är.
Att mannen skyller allt på dig är inte okej. Du behöver inte ta det.
Att han skriker, kallar dig saker, beskyller dig för saker och att du håller dig undan, inte frågar, inte delar, inget förväntar dig - är det så du vill leva?

Du har kämpat... Hur mycket till vill du kämpa?

Vad fint att du haft en fin tid med barn med sambo, det är du väl värd!
Stor kram och mycket omtanke!