Känns som jag redan tillhör Er här inne. Läst, läst och läst i många månader...tack för all hjälp och insikt Ni alla gett mig, ovärderligt och unikt kunna ta del av missbruket från alla håll.
Tackar ödmjukast!

Har varit på väg skriva många gånger men det var tydligen först nu det lossnade.

Har ett virrvarr i kropp och själ samtidigt som jag är fullständigt klar över vad som måste göras...

Istället för att berätta vägen hit så dyker jag rakt på mitt akuta behov av rådgivning.

Min man behöver hjälp, vill ha hjälp och åkte självmant akut till beroendemottagningen för få just hjälpen. Detta hände för 9 dagar sen.
Han var full men inte redlös trots sina 1,8 promille. Allt rasade för honom denna dag och jag befann mig och befinner mig utomlands pga jobb.
Väl inne hos läkaren fick jag ett telefonsamtal, med högtalare på, där jag möts av en arrogant skötare som undrar vad min man vill. Jag sa att vad de än gör så skicka inte hem honom igen eftersom jag är rädd han kommer göra sig själv illa! Riktigt illa!
Jag kunde för första gången på länge andas ut och känna att han äntligen har proffs runt sig..........
Falsk trygghet! Morgonen efter får jag klart för mig att de sänt hem honom mitt i natten trots att han bönat och bett om att få stanna!

Jag har redan tidigare fått en bra kontakt på ett beroendehem och ringer dem. Han blir hämtad till informationsmöte och vill bara bli inlagd.

Det finns, som ni kloka människor här redan förstått, en lång historia bakom allt detta. Min fråga är :

Hur mycket ska jag trycka på soc och läkare med allvaret för att de ska förstå? Hur mycket är de generellt invaggade i rutiner och glömmer individens unika behov?

Min man har varit i rullarna flertalet gånger och vet mer än de som utreder honom.....hur ska jag göra? Legat lågt en vecka men vill skrika, stampa och banka in i människorna runt om att det är bråttom! Det funkar inte med öppen vård och beroendehemmet säger detsamma. De menar han behöver läggas in en månad plus fördjupning.

Varför blir han mottagen med arrogans när han verkligen vill ha hjälp?
Hur kan jag hjälpa?

Gråter och lider med honom och samtidigt stretar jag mot mitt medberoende....ett liv i himmel eller helvete...svart eller vitt och så far man runt där i den grumliga gråzonen o försöker förtvivlat hitta ljuset och stigen trots de mascarafyllda tårarna....hjälp.....snälla nån där ute...måste ju orka...

Läser, gråter, velar, ändrar, börjar nya meningar men....nu blir det sändknappen...

med de underfundiga dagsverserna har sagt det så fint

Ord
Ett ord som en människa fäster sig vid
kan verka i oberäknelig tid.
Det kan framkalla glädje till livets slut,
det kan uppväcka obehag livet ut.
Ja, det påverkar livet på jorden.
Så slarva inte med orden!

Underfund 1972 av Alf Henrikson

Du Sorgsen finns i mina tankar och mitt hjärta, styrkekramar idag / mt

Sorgsen

...mig så säker i mitt packande, både det realistiska och den inre "sammanfattningen" jag lyckats få någon form av ram runt. Den är inte hel och innehållet långt från definitivt eller strukturerat men det är mer samlat och inte lika grumligt längre.

Mycket kan hända när jag sätter foten i mitt hem imorgon. Jag både bävar och ser fram emot det.
Jag har förekommit, kanske för mycket, men förberett mina barn och, jag hoppas, mig själv, på det värsta. Om det inte i träffar tänker jag vänta med diskussioner till efter midsommar då den lille bebisen åker hem.

Jag ber till gudarna och mig själv över att behålla kontrollen och hålla mig samlad i ord och tankar oavsett vad som händer. Jag är inte rädd eller kuvad, det har jag aldrig varit, men ont gör det när beskrivning över vem jag är, hur jag beter mig och mina val skändas långt in i själen. Värst är att han lämnat ut mitt innersta till andra som ju naturligtvis njuter av detta eftersom alla vet vem jag är. Min familj vet allt som är sant, andra vet det de vill veta och gottar sig. Det bekommer mig normalt inte men oj så illa det tar när det initieras av den som borde stå mig allra närmast. Tänk att han är så lättpåverkad...tragiskt och tråkigt och tyvärr, avgörande för vår framtid.

AJ!

Känns tryggt ha er här, mina skyddslingar, tack för ni finns! Ni hjälper mig, tack....

SuzyQ

i alla lägen. Jag har ett sjuhelsikes humör och kan bli fullkomligt rosenrasande på mannen och det är ju förstås inte bra. Skäms alltid över mitt beteende efteråt. Att veta att han pratar illa om mig inför sin pappa och bror som är de enda han pratat med i fyllan skrämmer mig. För om han säger en bråkdel av det han vräker ur sig till mig så är det fruktansvärt. Jag är inte vatten värd, en loser som inte har gjort nåt enda vettigt med mitt liv, jag kan ingenting och fattar ingenting, och detta evinnerliga "vem fan tror du att du är". Inte konstigt jag sen kan bli förbannad när han äntligen är nykter. Då vill jag bara ge igen, berätta allt han sagt och gjort men jag försöker lägga band på mig. Det hjälper ju föga.
Men förundras över hur lite han verkar skämmas. Att han inte faller på knä och ber tusen gånger om förlåtelse. Dottern kommer hem, som har sett honom och hört honom i hans sämsta form, och han låtsas som ingenting har hänt. Vad är det för fel på karln?? Det gör mig också så jävla förbannad.

Nu är han febersjuk med frossa och det är ju så synd om honom. Jag frågade om han ville följa med ut och cykla men fick svar att, varför skulle han det, jag tittar ju inte ens på honom. Så problemet är jag. Det är mitt fel att han dricker och mitt fel att det inte bara är precis som vanligt efter en tvåveckors suparperiod. Herregud säger jag bara.

Sorgsen, är så glad att du inte är rädd och kuvad iaf. Du klarar det här. Vi ska klara det här! Lycka och välgång väntar runt hörnet. Bara att ta sig dit. :-)Tack för att du finns och delar med dig.

o

Sorgsen

...och snart på väg hem efter en avslutande, lång arbetsdag. Jag packar det sista och är så nöjd över sista halvåret, jobbet flyter på bra och jag är stolt över att jag orkat ta mig ifrån det som kunde slutat illa för mig i höstas och strax efter jul. Då dalade det bra hastigt, nu har det vänt och jag är på banan, faktiskt känner jag mig starkare än tidigare. Hur det är med den saken återstår att se efter sommaren. Mycket kommer hända och förmodligen inte allt kommer vara positivt. Jag kommer däremot göra allt jag kan för hålla fokus på det goda!
Med de orden går jag till sängs och sitter imorgon fm på ett flyg, förmodligen med dubbla känslor...men det kommer ordna sig, det måste det ju på ett eller annat sätt...

Tack kära ni här inne, jag tar era ord med mig och kommer läsa dem så ofta jag behöver....

SuzyQ

har du kommit fram dit vart du skulle flyga? Vill se ett inlägg snart för jag känner en oro....

Jag hette förut SuzyQ men har ändrat till fransyskan så ni vet;-)

Min man är nykter sedan i torsdags och han var på AA-möte igår kväll och höll ett långt gripande tal, s k delning. Många tackade efteråt och sa att det var den bästa delning de hört. Han inser på riktigt att han inte kan dricka så mycket som ett glas igen. Jag tänker hålla mig helt nykter med honom för efter att ha läst så mycket här inne så känner jag verkligen avsmak för alkohol och vill aldrig mer bli berusad eller full.
Ett enstaka glas då och då när jag är på annat håll kommer jag kanske men inte tillsammans med min man. Vi står enade nu igen. Fattar knappt att det kan gå så fort från hat till kärlek. Trodde det var helt över den här gången och det tog tre dagar innan han började bli frisk och idag är första dagen han är helt återställd. Förstå hur kropp och hjärna tar skada. Skrämmande.

Kram Sorgsen<3

Sorgsen

...fransyskan, tack för dina ord och omtankar.

Dina ord om abstinens, frossa, arrogans, möteseufori, nya tag, de där turerna mellan himmel och helvete är påfrestande men ni har båda kommit igång i tankar och gärningar. Håll fast så gott ni kan, det tar tid, lång tid. Se det goda och vårda dig och ta vara på det positiva.

Jo, nu finns jag hemma. Det är spänt och tryckt, han är otrevlig men inte helt odräglig. Hans äldste son är här och jag har tålamod för hans skull, fan så fullproppad han är med skitprat!!! Stackars unge vuxne, som själv har problem och jag ser knaprar Atarax. Hans son nr 2 har också stora problem inkl exet som jag hade god kontakt men som plötsligt vände. Jag har ingen ovänskap till henne på något sätt men förstår att maken pumpar henne med goja också. Det får stå för dem, jag har pratat med henne och inte alls gått i sak utan bara sagt hon vet var jag finns om hon behöver prata någon gång. Äldste sonen kommer det inte dröja förrän han ser makens sanna ansikte när jag nu är hemma. Andre sonen går i terapi, även äldste tydligen. Gör som jag gjort när jag jobbade med ungdomar i kris, tar det lugnt och finns till. Öppningarna kommer komma där jag kanske kan hjälpa.

Mannen är otrevlig, kall och elak men gapar inte pga att det finns folk runt. Ett litet tillfälle fick han i em men jag bemöter det inte. Säger bara jasså, det känner jag inte till, eller, tråkigt du tycker så.

Funderade i em över att han ju faktiskt blivit värre exakt samtidigt som han började jobba med nya jobbet som sätter honom på prov. Han måste vara helskärpt och är ju såklart ovan vid detta. Utan alkohol att döva stress och press med för första gången i sitt liv. Han har lagt sin medalj på sitt nattduksbord såg jag. Det är dagens goda tecken från honom.

I övrigt så har jag varit barnvakt åt yngsta barnbarnet idag, mer äkta kärlek och större bekräftelse kan man inte få än ett litet barns helhjärtade joller, skratt och mys, känna hela det lilla knytet lägga sin vikt nära nära i famnen och somna där. Ett totalt oförstört litet människoliv, så haft en underbar dag som nu avslutas med svenska jordgubbar.

Det tragiska skjuter jag framför mig...hur länge? En vecka kanske? Månad? Inte en aning ikväll...

Sorgsen

....får vi se hur detta kommer gå vidare.

Katastrof i förrgår där jag höll ihop någorlunda och tyckte jag fick sagt några saker.
Inget kommer ändras däremot, tyvärr...

Tänker inte ha en somnar, min första längre lediga tid sen slutet av -90-talet, i smuts och obehag!

Hur kommer jag ur detta på ett sätt jag inte kommer ångra???

... Hur du ska ta dig ur det på ett sätt du inte ångrar.
Men utifrån sett kan jag säga att så mycket och så länge som du kämpat så har du ingenting att ångra - du har gjort allt du kan. Att det inte räckt är sorgligt, men det beror ju på någon annan, någon som du inte kan påverka!!

Din ledighet och återhämtning är viktig, se till att ta dig den!!!
Kramar

Yogi

...anklaga eller så, så tror jag ändå att du inte kommer att ångra dig. Bara att hålla sig till synbara fakta och din känsla av att du inte kan ha det såhär längre, på grund av orsaker som du säkert har påtalat många gånger redan. Att du behöver en sommar kantad av vila, återhämtning och frid. Det handlar om dig, ditt liv, ditt mående och dina behov. Han kanske behöver detta för att förstå, ta till sig och ta ställning till om han vill bidra till förändring. Bara han kan förändra sig själv och det måste ju bygga på en genuin vilja. Ångra dig kanske du kommer att göra, men då kanske möjligheten finns att gå tillbaka? Jag tror inte det finns några bra sätt i en sådan här situation, eftersom någon blir sårad... Men jag tror ändå på att försöka vara konkret och hålla sig till fakta, inte gräla eller så för då finns ju risken att man säger saker som sårar i onödan och som man kanske ångrar sen...
Hoppas det blir så bra som det kan, att du får din efterlängtade ledighet och vila.
Kram

sak :

Du ska enbart se till ditt eget bästa och inget annat.
Du har gjort det som kan göras och har inga alternativ kvar.

Vårda dig själv och ditt mående, gå på Al-anon, skapa ditt nya liv.Du är värd bättre än såhär.

Kram ♥

dvs så som jag läser det du skriver - det gör mig så ont och ibland så förvirrad och fylld av frågor. Efter ditt senaste inlägg har jag tänkt mycket och idag ögnat igenom din tråd. "Hur kommer jag ur detta på ett sätt jag inte kommer ångra???" frågar du.

Vad är det du är rädd att ångra? Att säga? Att göra? Att underlåta att säga/göra?

När jag läser dina tidigare inlägg får jag intrycket att du från början hade så klara strategier och tydliga tidsramar. Du reflekterade över olika val. Ditt plötsliga och långa "försvinnande" efter operationen gjorde mig konfunderad - vilket jag också skrev då. När du kom tillbaka beskrev du - som jag förstår det - hur du "fallit" - ett djupt och nästan "fritt fall". Det är i alla fall vad jag förstår, så som jag läser det du skriver - och jag kan fortfarande känna mig konfunderad över vad som hände. Förstås ber jag inte om "svar" jag vill bara delge vad som rör sig i mig.

Jag hade skrivit till dig om "normaliseringsprocessen" och jag tänker idag på hur man beskriver de många sammanflätade trådarna i det som kallas "det traumatiska bandet". Du hade så många frågor efter din anhörigvecka - vad blev det av dem? Har dina frågor fått svar eller är de kvar som "hål" inom dig? Jag önskar dig en trygg Alanongemenskap och en riktigt trygg och klok professionell kontakt. Men det är min känsla. Vill ändå med viss tvekan delge den till dig - med förhoppningen att mina ord inte gör dig illa på något sätt - det är inte min mening. Men min känsla är så stark så jag känner att det (kanske) vore fel att undanhålla dig mina tankar. Sätter punkt här och nu och trycker med viss tvekan på "Spara". Allt gott och i välmening / mt

Sorgsen

...och ovärderliga hjärtevänner här inne. Vet inte om jag stått ut utan er.
Jag har läst era ord om och om igen, är tom inuti och tårarna löper utmed kinderna.

Hittar inte riktigt några ord men vill skriva ner att jag läst och är ytterst tacksam över var stavelse i det ni skriver.

Just nu känner jag mig som en främling i mitt eget hem, min oas och mitt andningshål känns inte omhuldande och jag måste ändra på det.
Vill inte stressa upp makens son och har lovat ta hand om mannens två döttrar från nästa helg. Åh, hur ska jag orka???

har ofta använts om forumet... jag slänger ut en boj till dig också, en så kallad frälsarkrans, som du kan hänga dig fast vid och flyta på så att du får vila och samla tankarna. Helst borde du krångla den över huvudet, så att du har den under armarna och kan flyta omkring ett tag... Ja, jag bestämmer att du har tillräckliga krafter till det! Andas ut, orientera dig. Länge - så att du kan välja din riktning. Jag bestämmer vidare att vattnet har behaglig temperatur, att solen värmer lagom och den vänliga stranden är nära. Och så undrar jag verkligen om du ska ta hand om någon överhuvudtaget nu? Någon annan än dig själv. Fundera noga och försök bli klar över hur det där med mannens döttrar gick till... Kramar / mt

... känner med dig!
Hade du varit här så hade du fått varma kramar, en kopp te (eller kaffe?), nybakat bröd och väldoftande kaprifol vid din sida!

Tänk på dig, vad du vill och vad som är viktigt för dig!! Du har gett så många chanser, stöttat så mycket - du behöver inte göra mer!

Försök ta dig ur det där med döttrarna - du behöver din kraft till dig själv just nu!!

Kram!