Hej!

Jag har precis separerat från min sambo sedan 5år. Han är alkoholist(enligt mig) och dricker flera dagar i veckan, mer på helgerna. Ungefär en gång i månaden går någon "knas" pga hans drickande, med knas menar jag allt från att han super bort mobil/nycklar till att han hamnar i slagsmål eller fyllecell.

Vi har pratat och båda var överens om att det bästa för vår relation vore att flytta isär, alltså ser vi oss fortfarande som ett par. För min del var det mest pga alkoholen men enligt honom var det pga grälen.

Jag har många gånger försökt ställa ultimatum, som "sluta dricka helt, annars lämnar jag dig". Det har funkat ett tag, om han har haft en "knasfylla" och skämts över saker han gjort har det kunnat vara i några veckor. Men sedan börjar det om... och mina ultimatum har hela tiden mildrats, i.o.m. att han inte kunnat uppfylla dem, till "om du dricker mer än 3 öl så går jag". I slutet så tog jag tältet och drog om han kom hem packad, speciellt när han hade med sig nya vänner då jag kände mig otrygg med att ha ett gäng berusade främmande män i mitt hem.

Nu när jag har mitt eget och han sitt så trodde jag att det skulle bli lättare. Jag vill ju så gärna vara tillsammans med honom, när han är nykter, att jag satte upp en enkel regel, dricker han när jag är hos honom så går jag hem, har han druckit när han kommer hem till mig så kommer han inte in.

Men, igår kväll ringde han på dörren och var ordentligt dragen. Han var barfota och i bara t-shirt men jag stod på mig och sa att han måste gå. Då skrek han att "de har dödat hunden" och trängde sig in. Vi har en hund men han bor hos ex-sambon för jag får inte ha djur där jag bor. Man kan väl inte slänga ut någon på gatan utan jacka eller skor, vad hade ni gjort? Jag kunde inte få ett vettigt ord ur honom om vad som hänt så orolig som jag var så åkte jag hem till honom för att leta efter hunden. Det var upplåst till hans lägenhet, en av hans polare låg däckad på golvet och hunden var där, oskadd.

Jag tog med mig hunden och åkte hem, då hade han somnat i min säng. Jag lät honom sova, han kan bli aggressiv när man försöker väcka honom på fyllan. I morse sa jag att jag inte vill ha någon kontakt med honom alls om han inte söker hjälp för sitt drickande. Först blev han arg och gick, sen började smsen strömma in.

Han ber om ursäkt, vill bjuda på middag osv men mitt logiska jag vet ju att det kommer att hända igen men hur fan ska jag lyckas vara konsekvent den här gången? Jag vill ju känna mig trygg i mitt eget hem samtidigt som jag inte vill förlora honom, den nyktra personen älskar jag ju.

Jag är också orolig för hunden, om han hamnar i fyllecell och hunden får vara ensam hemma eller om han däckar ute och hunden drar iväg...

Hur har ni klarat det?

markatta

för att ni delar med er så ärligt tillbaka. Det får mig att känna mig mindre som ett "freak" och lättare att närma mig en acceptans.

Flygcert, tack för att du skriver du också tänkt så. Jag har skämts för att jag tänker så ibland, man "får" ju inte tänka så och jag har ju inte kunnat säga något om det till honom. Tror inte han skulle förstå och det är ju inte hans sak att reda ut när han har mycket med att bara inte dricka och ta hand om sig själv nu. Jag kan ju förstå både det rimliga och det orimliga med att tänka så. När du skriver att du också tänkt så så blir det lättare för mig att inte döma mig själv, för att jag inte dömer dig om du förstår vad jag menar. Lättare att se det för vad det är.

Mulletant, jag har läst allt du skrivit. Det du skrivit tidigare om demonen och det mörker som ibland kommit över dig och hur du hanterat det har hjälpt mig oerhört att våga närma mig mina egna. Jag har känt igen mycket av det och genom dina ord fick jag hjälp att starta processen att särskilja och separera mina känslor och tankar. Kanske inte våga möta än men åtminstone inte fly helt. Som sagt en process.

Idag är en bra dag med många roliga aktiviteter som jag sett fram emot. Lite möta-demoner-lightvarianten, sådant jag tycker är lite läskigt men länge velat göra.

Kram på er!

markatta

Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla honom för. Ni som följt mig här vet ju vem jag menar. Den person jag levt med och som ledde till att jag sökte mig hit till forum i förtvivlan. Då när jag började skriva här så trodde jag att det var just det jag behövde få hjälp med, få honom att sluta dricka. Nu vet jag bättre, att jag inte kan få honom att sluta. Jag vet också att i och med att jag sökte mig hit till forum så startade jag en process som visade sig vara så mycket större än att "bara" hantera en relation med en alkoholist. Vad är det Adde brukar skriva, en genomgripande förändring av mitt liv, eller något sådant.

Så här är jag nu, mitt uppe i en genomgripande förändring av mitt liv. Mysterium tremendum et fascinans. Jag skräms men dras till det på samma gång.

När jag läser tillbaka så märker jag att jag skriver numera alltmer utifrån mig själv än om min alkis och det är bra för det är ju mitt liv och allt det där. Men han är fortfarande en stor del av mitt liv. Det har nu gått en månad utan alkohol. Ingen av oss ropar hej för det men visst fan känns det jättebra. Aldrig tidigare har vi kunnat prata såsom vi gör nu, utan att det känns som att han lägger ansvaret för nykterheten hos mig. Han har mycket stöd, beroendecentrum, kurator och mansgruppen.

Ibland vet jag inte riktigt hur jag ska bete mig. Han förändras. Har mycket lättare för att gråta, ja överlag närmre till hela känsloregistret men mindre arg. Är det vanligt? Jag har läst på alkisdelen att många blir griniga och irriterade alternativt går som i ett euforirus men jag ser inget av det. Jag försöker låta honom ha de känslor han har men det kräver också mycket av mig i förändring av gamla beteendemönster vi haft i varandras närhet. Det är svårt men jag vill lära mig för den mannen jag har fått se nu vill jag fortsätta lära känna.

Det jag gillar mest är ärligheten. Det lustiga är att ärligheten kunde komma först när jag själv slutade att döma. Den är heller inte så dramatisk. Ett exempel på hur det kunde vara för ett år sedan:
Han: "Jag funderade på att köpa några öl idag..." (Jag avbryter)
Jag: "Men är du helt jävla dum i huvudet! Gör du det så drar jag och kommer aldrig tillbaka!" Följt av bråk på bråk på bråk.

Nu
Han: "Jag funderade på att köpa några öl idag men jag kom fram till att jag bara hade haft en riktigt dålig dag på jobbet och gjorde x istället."
Jag: (kramar) "Jag är stolt över dig"

Och sedan behöver det inte vara något mer. Det här kanske är självklarheter för de flesta men för mig är det stort, inte dramatiskt men stort att kunna prata om svåra saker på ett vardagligt sätt. Alkoholen är varken en flodhäst i vardagsrummet eller en pågående explosion. Luften vibrerar inte längre av laddning när ämnet förs på tal utan kan talas om, ibland under förlösande gråt men oftast bara under en kaffe eller under en promenad.

Även om jag tänker att vi någon gång kanske kommer att bo tillsammans igen så känns särbolivet helt rätt just nu. Jag behöver utrymmet och tiden för mig själv. Det känns helt logiskt att nu när vi ska lära känna varandra på nytt att vi skyndar långsamt. Det är också härligt att kunna längta efter någon nu. Inte en desperat saknad bara en förväntansfull längtan till man ses igen. Det är viktigt för mig att kunna skilja på de känslorna.

Kram på er!

det du beskriver, så väl, så väl. Steget före för oss som delat hus och hem var när potentiella drama-ämnen löstes upp lika tydligt som när dimma löser upp sig... Som jag redan skrev så känner ja igen mig i din egen resa också. Kramar i hasten / mt

markatta

så är jag så glad att ni finns här på anhörigdelen, mina klippor, hoppas ni vet vilka ni är. Ni får mig att skratta, gråta, känna. Ni är anonyma människor men som ändå betyder mycket.

Jag är blir påverkad av vad andra skriver på forum. Jag får sätta mig på tangentfingrarna när jag vill gå in på alkisdelen och "hjälpa", reda ut, lösa och komma med råd. Jag är medberoende och jag är människa. Jag läser Addes ord till Kerran för ett tag sedan om att släppa taget då en människa inte själv har en inre önskan om att sluta dricka. Det får mig att inte agera på impuls. Även på ett anonymt forum behöver jag se om mina beteenden som om forum är ett litet mikrosamhälle där rollerna kan befästas precis som ute i det övriga samhället. Det som gör det lättare att bryta här är det anonyma skrivna ordet, med inloggning när man vill finns också en större möjlighet att trycka på sin egen pausknapp än vid möten in real life. Det ser jag som en resurs som jag kan använda mig av för att öva. Ibland är det så enkelt som att byta, gå till ett annat virtuellt rum och läsa följetongen på hatten och rosen. Humor är en jävligt bra pausknapp.

Berra skriver att han läser allt som skrivs på forum (hej Berra!). Det gör jag nog också för det mesta. Oftast tänker jag att det bara är de som svarar som läser men så är det ju såklart inte. Jag följer vissa trådar där jag själv inte skrivit så mycket som hej men får ändå behållning av det. Det påminner mig om vilka stora avtryck vi lämnar hos varandra här, ibland utan att ens veta om det. Utan att drabbas av hybris så tycker jag det är en häftig känsla/tanke att kanske själv ha hjälpt någon jag aldrig varit i kontakt med, bara genom att skriva om mig själv. Det gör det samtidigt ännu viktigare att jag ibland kan trycka på min pausknapp.

Inatt drömde jag att jag drack alkohol, en massa glögg av någon anledning. Jag kände en oerhörd skuld och skam, i drömmen, inför min pojkvän, för att jag sagt att jag ska vara med honom i nykterheten (i verkligheten alltså). När han i drömmen kom till festen så vände jag bort huvudet då han skulle krama mig och jag kedjerökte en massa cigaretter(som jag i verkligheten slutat med) för att han inte skulle känna lukten av starkvinsglögg i min andedräkt. Jag vinglade och startade slagsmål. En riktigt obehaglig dröm men i efterhand, nu när jag vaknat nyktert, ändå intressant. Bara en dröm visst men jag undrar ändå om det var så här han kände då han drack och smög med det för mig, vilken jävla stress att dölja och rädslan för att bli påkommen och konsekvenserna, usch! Kanske John Blund ville att jag skulle få lite perspektiv, känna på hur det kan vara på andra sidan.

Kramar!

Sorgsen

...vännen..all respekt till dig.

Lyfter på hatten och överräcker rosen. Adde misstycker nog inte ;)

markatta

som nyss släppts från häktet. Jag har tidigare skrivit om honom (inte ex-sambon alltså). Han är gravt alkoholiserad och när jag fick reda på att han blivit häktad så tänkte jag faktiskt; skönt, då kan/behöver han inte dricka på ett tag. En del av mig hoppades också på att han där skulle komma att fatta ett beslut om hur han vill att hans liv ska se ut sedan på utsidan. Jag vet att AA ibland besöker häktet. Jag hoppas också att sedan när domen faller, vilket lutar åt fängelse, att han försöker komma till en anstalt som också erbjuder behandling.

Jag kan inte fatta, trots att jag vet att det är en sjukdom, varför han väljer att dricka redan samma dag han släpps från häktet. Han har varit där i två månader och har ju redan gått igenom själva avgiftningen med skakningar o.s.v. så han hade ju värsta chansen då han redan klarat vara nykter i flera månader. Antar det är skillnad på att tvingas till nykterhet då han varit frihetsberövad och att faktiskt vilja vara nykter.

Jag gav honom en stor kram, trots spritångorna så blev jag glad av att se honom. Jag försökte uppmuntra honom till att söka sig till en anstalt med behandling men han såg bara skamsen ut och tror inget når fram när han druckit. Jag sa att om han väljer att inte dricka så är han hjärtligt välkommen att komma över på en kaffe någon dag. Vad mer kan jag göra? Retorisk fråga då jag vet svaret, ingenting, shit nothing,nada. Och det är frustrerande och det suger verkligen att se en vän fatta sådana idiotiska beslut som förmodligen kommer leda till hans död.

Så oerhört hopplöst. När han var häktad blev han av med sitt boende. Man skulle kunna tro att det är att nå sin botten, komma ut ifrån häktet och sakna bostad, men tyvärr tror jag inte att det är det för honom. Jag tror att det bara gör att han tycker så synd om sig själv och hittar ännu en självklar anledning till att fortsätta dricka utan att se att bara han själv satte sig i den situationen och bara han kan bryta det här.

Det förstör inte mig. Jag kan hantera det då jag känner jag kan ha en distans till honom och han har alltid respekterat när jag sagt jag inte vill träffa honom onykter. Likväl är det sorgligt.

bland det djävligaste som finns att stå bredvid och inte kunna påverka.
Ta hand om dig du fina ♥

Särbo11

att läsa hela din tråd Markatta, du är ju helt fantastisk!! Du ger så mycket av dig själv och jag inser att jag på intet sätt är ensam i världen. Vill också säga till er andra här i tråden att det är en enorm klokskap ni alla besitter var och en på sitt lilla vis. Så inspirerande samtidigt som tragiska erfarenheter rullas upp.

Kram
Särbo11

markatta

Mycket kan verkligen hända på ett år. Förtvivlan kan bytas ut mot framtidstro, ångest och rädsla mot mod, hålla krampaktigt i tömmarna men blunda för stupet som väntar längre fram mot (flygcert; this one's for you...) att fan släppa taget och flyga och låta en gynnande vind bära en att lättare se andra vägar. Ibland krävdes det en storm i form av överjävliga situationer som jag inte kunde styra, ibland var stormen mental och kickades igång av en medmänniska här på forum, t.ex. hösttrollets eller addes 'tough love', rakt på sak med argument som jag inte kunde värja mig mot, där min mask inte längre var verksam. Också den återkommande brisen hjälpte. Jag kunde faktiskt känna hur Lelas och mulletanten stod och puffade mig i ryggen, bort från stupet, uppåt. Det var exempel på mina "visa gamla", de som hade varit där men tagit sig ur det och stod för framtidstron.

Brudarna som kom till anhörigdelen av forum ungefär samma tid som jag var också oerhört viktiga. Där försvann mycket av skamstämpeln. Jag läste deras berättelser och grät med dem, kände igen mig och genom att respektera dem och inte döma de som var i liknade situation som jag var då så blev det lättare att inte heller döma mig själv. Kraften att 'dela' erfarenheter är stor. Säkert omedvetet så har t.ex. flygcert och sorgsen fått mig att vara ärligare mot mig själv bara genom att skriva utifrån sig själva. Det är lättare att visa sig svag inför någon som också sänkt sin gard. Samma på alanon- och AA-möten, någon delar något, man har kanske själv inte tänkt säga något sedan hör man liksom sin röst som en enda lång utandning.

Därför blir jag också rörd och glad av Särbo11's kommentar hos mig. Så kände jag ju också en gång i tiden! Och såklart inför så många fler än de jag nu har namngett, vissa nämnda, ingen glömd.

Jag har läst hos mulletanten i "det vidare livet" såklart och det väckte lite tankar om 'de gamla' och 'de nya'. Jag skriver nog inget nytt egentligen men hon fick mig att sköljas av en känsla av tacksamhet och också en reflektion över det gångna året. MT skriver om 'frälsning' och 'frihet'. Jag väljer att använda ordet frihet för visst känner jag mig fri och de stunder jag har det svårt så åtminstone friare. Faktiskt så känns den person som startade den här tråden som en helt annan människa. Ibland är det till och med svårt att minnas vad den människan har gjort. Tur att mycket finns kvar i skriven form för att hjälpa mig att minnas för allt det här är trots allt jag.

Jag är friare än för ett år sedan på så många sätt. Jag har valmöjligheter nu, istället för en destruktiv väg så ser jag flera betydligt trevligare vägar att gå. I stort sett alla mina relationer har blivit bättre, familj, vänner, kärlek och det var så pass "enkelt" att jag skulle börja visa vem JAG är, tycker, tänker, vill. Visst har en del relationer (vänner) upplösts men det har också varit för att det inte var den typen av relation som jag ville ha. Jag är till och med friare i kroppen. Fri från rökning. Fri från alkohol. Den där spänningsvärken i mage och muskler har släppt, spända käkar, värkande skalle har bytts ut mot en kroppsmedveten träningsvärk och jag är starkare och smidigare.

Fattar nu vad MT kan mena med att använda ordet 'frälst' för jag låter nog som en nyfrälst. Men hur beskriver man det största som har hänt en egentligen. För livet är stort, inte alltid lätt men stort. Samtidigt känner jag en liten oro. Känner jag så här för att "min alkis" är i en förändring, inte dricker och tar hand om sig själv? Skulle allt det här bara blåsa bort om han väljer att börja dricka igen? Jag tror inte det. Sorg skulle jag förmodligen känna oavsett men jag har i alla fall långt bättre förutsättningar nu att ta hand om det. Det som är bra är att jag inte alls längre går och oroar mig för att han ska dricka. Händer det så händer det men jag misstror inte och det är jävligt skönt. Kände det starkt i förrgår då vi hade ett ganska stort gräl(ej alkoholrelaterat) och skiljdes som ovänner för att sura/lugna ner oss på varsitt håll. Tidigare har jag då haft jättesvårt att släppa tanken på att han kommer dricka för att han är upprörd men så är det inte längre nu. Vi behövde en time out för att inte bråket skulle eskalera helt enkelt. Och det funkade, lättare att prata när man inte är rosenrasande.

Säkert tänker han på alkohol, kanske måste resonera med sig själv vid sådana tillfällen. Jag vet att jag gör det med cigaretter fortfarande. Speciellt när jag är arg, upprörd, ledsen så kommer tanken liksom per automatik, att jag skulle ta mig en cigg för att lugna ner mig. Då måste jag resonera med mig själv och säga; markatta, du har varit rökfri så länge nu att du inte är det minsta fysiskt beroende och det enda 'lugn' man upplever av en cigarett är om man tillfredsställer en abstinens som du alltså inte alls längre har utan det du upplever nu är bara ett tankemönster och det du eftersträvar just nu är bara det där djupa andetaget man tar då man tänder en cigg vilket du kan få ännu bättre om du bara lägger dig ner en stund och andas djupt och lugnt med magen. Skulle någon då stå och skrika på mig att du får inte ens tänka tanken på att ta en cigg, så skulle det ju inte funka.

Nästa vecka ska jag sätta mig i skolbänken igen, göra klart den utbildning jag påbörjat för många år sedan. Trött på att bara få "skitjobb", tillfälliga anställningar, tvingas jobba gratis genom praktik utan möjlighet till anställning. Har ju bara ett år att läsa igen och nu har jag kraften och orken att göra det och det känns jättebra. Tidigare har jag skämts för att jag "inte klarade av" studierna och hoppade av då jag för flera år sedan mådde dåligt. Men nu är nu och det här är precis det jag vill och tänker göra. När jag är klar kommer jag kunna få ett arbete jag trivs med och jag känner mig redan stolt bara över att jag skrivit in mig och vågar. Framtidstro.

Kramar

fick helt spontant lust att skriva "ja jävlar va´bra vi e - vilket jobb vi gjort och gör" :)))
Härlig läsning. Befriande och befriade! / mt

fina Markatta för att du delar med dig av din fantastiska resa i sammanfattning och ger oss en tro på att det fungerar !

Kram ♥

viktoria

Hej Markatta, jag skriver aldrig - och har aldrig gjort - här på anhörigsidan. Har inte gett mig den rätten, fast man kanske kan tycka att jag borde ha gjort det eftersom min make druckit lika mycket som jag. Men jag har inte haft tid och kraft att vara anhörig och aktivt medberoende (passiv medberoende? ja så är nog det närmaste jag kan beskriva) då jag haft fullt upp med mitt eget tillfrisknande. Går det att förstå vad jag menar? Kanske inte. Hursomhelst jag skriver nu i alla fall ett inlägg här i din tråd, vill bara tacka så innerligt, från djupet av mig själv, för detta ditt senaste inlägg. Jag blir så berörd och återigen tagen av kraften i den människokärlek och det stöd som finns här. På båda sidor. Grattis till ert nya liv Markatta och väldigt mycket lycka till i framtiden♥

markatta

och tack speciellt viktoria som debuterar :) på anhörigsidan. Jag förstår det viktoria som att du tar hand om det viktigaste först. En tanke slår mig dock och det är att det kanske är svårare för en aktiv alkis att bli medberoende i.o.m. att man då har fullt upp med att dricka och egentligen inte bryr sig så mycket om vad andra gör? Jag har läst på alkisdelen, flera berättelser där den nyktra alkisen först nykter "vaknat upp" och ser att partnern faktiskt också har en alkoholproblematik. Många vekar då först se problemet i att partnerns drickande äventyrar deras egen nykterhet och jag antar att det är det fokus man måste ha i början, att hålla sig själv nykter. Men vad händer sedan, efter ett år, flera år? Medberoende är ju ingen "akut" sjukdom utan den kommer smygande. Jag tror de alkisar som skriver här i alkisdelen men också läser på anhörigsidorna har en fördel där, dels för att förstå deras anhörigas ibland helt irrationella beteende, att det är en familjesjukdom, men också för att kunna se varningstecknen för om man själv skulle gå över åt medberoende.

Har man dessutom en missbrukspersonlighet så bör man nog se upp. Jag är inte alkis, har aldrig gillat alkohol direkt, men jag är säker på att det är mitt missbrukarbeteende som satt mig i de här situationerna, att jag följt samma mönster. En total förändring av mitt liv är nödvändig för att bryta mina mönster. Visst, en sak i taget och det viktigaste först men jag får inte blunda för det som är svårt för det.

Kramar

markatta

att mitt liv är ganska så bra just nu. Ja vänja mig, för det är och har varit en process att acceptera och tillåta också sådana känslor som lugn, trygghet och glädje. Har man länge levt i kaos så är det svårt att koppla av i att det är bra utan att antingen tänka att man inte förtjänar det eller att vara rädd för att "vara så dum" att man kunde tro att det kunde bli bra, inte uppleva nuet utan att oroa sig för nästa fall. Men nu har jag alltså haft många bra, ok eller rent av roliga och trevliga dagar.

Igår pratade vi om Liam Norberg den f.d. rånaren/gangstern/skådespelaren/missbrukaren som hamnade på kåken och förändrade sitt liv, blev ren, hittade gud. Förändringen där är ju så tydlig, även för andra att se i.o.m. korset som en sådan uppenbar symbol och också svår att argumentera emot, även om man själv inte tror på gud eller jesus så är det något välbekant, något som går att placera i ett fack antar jag och därför blir lättare för många att acceptera. Svårare blir förändringen att förklara och för andra inte lika självklar utan symboliken eller en tydlig mall. Ett exempel är att jag snart ska åka på en jobbrelaterad resa. Mina kollegor har sedan länge peppat inför festandet på kvällarna, om olika klubbar som finns där. De vet att jag inte dricker alkohol men ändå får jag frågan om jag inte åtminstone ska "festa" (läs dricka alkohol) när vi är iväg. Vissa tycker till och med att det är konstigt att jag säger att jag inte kommer dricka bara för att jag är utomlands eftersom företaget ju står för mat och dryck. Som om det vore av snålhet som jag valt att dricka läsk när jag är ute och äter middag. Jag skiter faktiskt i hur de ser på mig eller om de tycker att jag är tråkig men jag önskar att de kunde ta min förändring av mitt liv på allvar. För min profana övertygelse och förändring i livsstil är djup och lika stor som om någon "hittat gud". Liam Norberg får säkert inga frågor om han fortfarande tänker vara kristen när han åker på utlandssemester.

Detta är bara en reflektion, inte något direkt problem. För som jag skrev så är livet rätt så bra nu. Jag pluggar, jobbar, tränar, pluggar, jobbar, tränar... Det är långa dagar och mycket samtidigt i och med den nya utbildningen men jag lär av det och jag växer i självförtroende, självkänsla och framtidstro. Jag har börjat drömma om att bli sambo igen. Inte nu men kanske om ett år. Om utvecklingen fortsätter i samma riktning så tror jag att vi båda kan och vill det. Svårt att veta när man är redo liksom.

Min dag är fin, hoppas eran dag också är det