Tisdagskväll... Imorgon har jag varit nykter i en vecka (om jag inte kladdar till det inatt vill säga) och har faktiskt inget direkt sug alls idag. Lite darrig och nervig, magen krånglar (ågren kanske?), makalösa svettningar ett par nätter och en rastlöshet som en galopphäst i boxen innan start...MEN OCKSÅ:

Jag har träffat mig själv de här senaste dagarna - Goddag, goddag, trevligt att se dig igen! Trodde du hade emigrerat till okänt land?! Surrealistiskt och intressant, minst sagt. Tycker faktiskt ändå rätt mycket bättre om den här versionen av mig själv, nervig och svettig, men ändå: Nykter!

Jag har följt så många av Er andra härinne så länge nu; Berra (of course), Dompa, Mulletanten, Adde, för att nu nämna några, vars berättelser ur den brutala alkoholverkligheten har hjälpt mig att sakta, ja jag e väl lite korkad, men ändå säkert inse att -Fortsätter du så här så har du snart supit bort allting och du kommer inte ens att fatta varför förrän det är "long gone", pal.

Så nu sitter jag här alltså och lyssnar på min minste pågs hostningar i rummet intill, ackompanjerade av Lilla Spöket Laban som snurrar på i spelaren. Den andre har jag krammat hårt och länge när jag bar in vatten till honom och jag har talat om för båda att jag älskar dem så mycket att det inte är klokt. Det har jag även bedyrat för min alldeles bästa fru som tjattrar på med bästa kompisen i telefon i TV-soffan.

Och jag tänker givetvis: Så nära det var, och ÄR, att allt detta vardagsliv, som jag nu undan för undan för varje dag upptäcker är så viktigt för mig, hade/kan försvinna för att aldrig mer återvända.

Men allting finns kvar här för mig, än så länge, allt beroende av hur jag klarar av att hantera nykterheten, som ju verkligen är NY-kterhet! En vecka är bara ett andetag men ändå en evighet.

Jag vet vad jag vill och jag kommer att kämpa för mig själv och för de mina och jag hoppas att jag kan få lite hjälp härinne på forumet att jaga fram lite extra styrka när min egen inte riktigt räcker till. God afton alla medmänniskor! NyMan har hoppat upp på vagnen och jag hoppas vi får en spännande resa tillsammans!

FylleFia

Så vackert/så ont NyMan! Ännu en text att hänga på min köksvägg. Vilka texter. Du förstår väl att den dag du bli känd (för det är väl en tidsfråga) så kommer jag behöva svälja djupt för att inte namedroppa? Var inte orolig, jag klarar det. Men det du skriver är både smärtsamt och vackert och jag är så glad att du låter oss ta del av det.

Fia

Dompa

Passade på att läsa dem när jag ändå var inne. Du borde faktiskt även låta dina FB-vänner ta del av dem. Killkram liksom...du vet...ever so shy! /R

NyMan

den vägen också inom kort, vem vet. Har gjort ett litet fotavtryck i din tråd, Dompis! Saknar...

Hörs på FB? Killkram liksom...

FylleFia

Hej NyMan! Vill bara påminna dig om att det är dags att börja fila på Forumets egen julvisa nu, om du inte redan har gjort det :)

Kram och glad/god/lycklig andra advent! Fia

NyMan

Lägger in den här som en påminnelse om hur jag måste hantera min själ och min tid för att kunna må bra med mig själv i mitt liv.

http://www.upworthy.com/what-is-depression-let-this-animation-with-a-do…

Kanske någon annan känner igen sig på något sätt? Min svarta hund dyker upp ibland och då klappar jag den på nosen, håller hans tunga huvud i mina händer och säger: Jag är inte rädd för dig! Kom här så ska du få en kram!

Och det samma till Er andra!/NM

PS. Har börjat på något som kan liknas vid en sång i vintertid, Fia. Kan det kanske vara något?

FylleFia

Godmorgon NyMan! Vilken fin film, så enkel, så självklar (mt's närstående) när man får se det presenteras så där. Tämj den svarta hunden och pussa fanskapet på nosen. Mig hjälpte filmen och jag kommer nog att se om den flera gånger. Sparad i favoriter nu.

När det gäller en sång i vintertid så tror jag faktiskt att det kan bli bra mycket bättre än min idé om en julvisa. För vi är ju inga jävla tomtar längre, eller hur? Ser fram emot vintertexten.

Kram Fia

NyMan

...monstret tog över kommandospakarna och bjöd mig på en sjuhelvetes åktur, som slutade i en fatal krasch en och en halv vecka senare...

Fy fan!

Jag vill aldrig vara med om samma vansinnesfärd igen och jag påminner mig varje dag om hur jävla illa det kan gå den stund jag släpper in honom i mitt liv igen.
Idag (och förhoppningsvis även kommande dagar) lever JAG mitt liv, med allt vad det innebär. Ibland vid vissa kortare tillfällen förnimmer jag en liten viskning om saknad. Konstaterar att: Ja, det är det här jag känner, men Nej! Den saknaden är en illusion av något som inte är vad det utger sig för att vara, så känn färdigt och släpp det sedan. Och så gör jag det; släpper taget om känslan och går vidare.
Jag mår bra, jag gör faktiskt det. Riktigt bra för det mesta. Ingen klarar sig ifrån problem, sorger och besvär och det är precis som det ska vara. Flykten är slut, åtminstone för den här gången. Vi får se hur det är imorgon. Dag för dag. Vecka för vecka. Månad för månad. År för år?
De flesta i min närhet vet om att jag inte dricker någon alkohol. Jag har berättat, för de som är intresserade av skälen till det, varför, utan att berätta allt. Det verkar som om alla har respekt, för att inte säga stor respekt, inför ett sådant livsval. Vad de sedan tänker eller pratar med varandra om, är inget jag kan styra över eller fundera speciellt mycket på. Det jag inte kan påverka...
Jag har gjort, gör och kommer att göra allt det där som kunde verka skrämmande och obekant när man har valt alkoholfrihet:
Fester, pubrundor, AW, stå på scen, alla högtider, skidsemester med goda vänner, fotbollskvällar med polarna, julbord, fredagshandling på Bolaget där man springer på bekanta som tittar förundrat i din korg medan butikspersonal ler igenkännande...

Jag har givits mer tid att hantera i och med mitt val att leva mitt liv fullt ut. Det är en fantastisk gåva!/NM

NyMan

Ja, jag vet att det blir lättare, undan för undan. Försöker inte att springa ifrån livet, eftersom det ändå alltid hinner ifatt mig på det ena sättet eller det andra. Fruktansvärt mycket mer underhållande och intressant att bjuda upp till dans och se vart virvlarna för mig. Just nu är det sjukstuga här och jag håller på att kocka fram lite husmanskost till den lille hjälte som så smått börjar återvända till sitt mer energiska jag. Kastrullerna står på spisen, så jag måste manövrera mig bort till "the cooking area" igen. Hörs snart här igen va? Saknar dig enormt mycket när du inte finns härinne, S. Bara så du vet. KRAM!/NM

FylleFia

Hej, hej NM! Tack för påminnelsen om hundfilmen. Såg den nyss, 2 gånger på raken (är väl lite trög). Hemkomsten från paradiset gick faktiskt över förväntan då jag kastades in i tre dygns intensivt arbete. Men i förmiddags när jag vaknade - utan måsten framför mig - då var han där; The Black dog. Men jag ska koppla fanskapet och ta med han på en "lårgnuggarpromenad".

Så glad för din skull att din lille kämpe börjar återhämta sig. Vi kan ju aldrig hålla oss på banan för någon annans skull. Ska det inte heller. Men en liten kiĺle som kämpar/kämpat mot ett reellt icke självframkallat problem - det är en slags förebild tänker jag.

Lååång kram till dig med från en deppig matte./Fia

NyMan

Förebild? Absolut! För det allra mesta är han en vanlig strax-sexåring, åtminstone vid första anblick. Men alla nya, ofrivilliga erfarenheter han har samlat på sig de senaste åren har givit honom en klok gammelmansblick. Dessutom pratar han inte riktigt som sina jämnåriga kamrater. Han har ett förvånansvärt stort ordförråd och delger ofta sin omgivning sin syn på diverse företeelser och tankar och han tänker m y c k e t... Och därigenom pratar han också hela tiden. Lite som om han är rädd att han inte ska hinna med att tänka och säga allt han behöver. Har inte riktigt gjort klart för mig själv vad jag känner inför det.
Jag håller mig inte på banan för hans skull, inte för någon annans heller. Mer än mig själv. Däremot är jag ytterst medveten om att jag måste leva mitt liv fullt ut. Annars drabbar det inte bara mig själv på det mest jävliga sätt vi alla härinne lätt kan föreställa oss. Alla andra - de viktiga - dras med i fallet och det är inget de har bett om eller alls gjort sig förtjänta av.
Nu är det ju synnerligen uppenbart för mig att jag mår rakt igenom mycket bättre utan att försvåra levandet med etanol. Men, du vet Fia, glaset finns ju alltid på bara en armlängds avstånd och det gäller att vara helt på det klara med varför just jag lever mitt liv på det sätt som jag gör.
När den svarta vovven dyker upp, vilket jag kan tänka mig är ett besök som både du och jag har varit med om några gånger, är det dåraktigt att försöka skrämma bort honom med "något gott i glaset". Fan, han luktar ju till sig det på flera mils avstånd, att det är dags för dryckjom. Det finns inget som lockar honom mer!
Hoppas att du tog ett rejält snack med honom under "lårgnuggarpromenaden", så att han förstår att det inte är någon idé att börja gläfsa hos dig. Han kan gå och lägga sig i korgen och vila sig igen. Ge honom en puss på nosen ifrån mig med!

Jag skrev innan om att jag hade en sång i vintertid på gång. Det hade jag med. Men jag skrev om och ändrade. Fick inte till det ändå och till sist bytte jag språk för att se om jag kunde hitta nåt där, och det tyckte jag väl att jag gjorde till slut. Hunden kom med på ett hörn, samt även lite andra funderingar. En del skapade av forumläsning (of course!) och jag slänger in den för beskådan i nästa inlägg. Nu skulle jag tydligen hjälpa till med ett extremt stort legobygge.../NM

NyMan

Här kommer den:

Down ol’ Hell Road Again

I don’t know what it is. Can I’ve been taken the Blitz like I used to?

I don’t know what is wrong. Here’s somethin’ that don’t belong like it used to.

Am I another man, with other means and plans in hand?

Or is it just the world spinning off, down ol’ Hell Road again?
- - -
Just one minute ago, here was someone I’d know from beginning to end.

When You strike the walls down and the bricks all hit ground, it’s so hard to mend.

Can we tear odd plans apart and rebuild with flesh and heart?

Or have we taken to many a steps, down ol’ Hell Road again?
- - -
You can see the thin line and the storyteller grind in memorial.

When the aces are no use and the masses just refuse the unbelievable.

There were cobbles and there was stone on the way to be unknown.

But I’ll cast you somewhat hope, down ol’ Hell Road again!
- - -
Break you bones and shut your eyes, let’s use up the last supplies - and hear God call!

I saw you laughing’ through tears, but the scene was so unreal, no good at all…

I changed The Black Dog’s name to Kat, blasphemously I threw my hat.

Then I smiled and went on down, the same ol’ Hell Road again.

FylleFia

Den var vacker men även lite ledsam tycker jag. Kanske just för att jag upplevde den som lite ledsam så blev den vacker. Du är bra med ord NyMan. Jag ser dig som en välvillig djävul eller kanske en fallen ängel. Tack för texten, den åker upp på köksväggen med de andra.

Min svarta vovve vilar just nu. Idag. Hoppas du har fått samma nåd.

Kram/Fia

NyMan

Och jag har letat upp tre citat ifrån min tråd (september 2013) för att påminna mig själv om det jag behöver påminnas om, livet levs på bästa sätt så här:

"Jag har inte skrivit och delat i den utsträckning som jag hade föresatt mig, men livet, det riktigt levda, kommer emellan hela tiden och många gånger sitter jag och stirrar på ett tomt kommentarsfält och tänker: Jaha, men vad ska jag skriva då? Jag gör inget revolutionerande eller omstörtande på något sätt. Jag vet inte om jag har några goda tankegångar som kan förändra resan för någon annan och jag är ganska säker på att goda råd och tips är rätt överflödiga, eftersom så mycket handlar om viljan till förändring, ett påtagligt mod och förmåga att hålla sig till planen.
Jag lever ett liv utan alkohol och det är ett bra liv. Det är ett liv som jag mycket varmt rekomenderar och det är inte ett liv att vara rädd för, tvärtom. Allting är på riktigt och dagarna blir långa, i absolut positiv bemärkelse.
Jag älskar livet och försöker vara rädd om det, både för min egen och för min omgivnings skull.
Det finns inget jag saknar eller sörjer, men allt blir annorlunda."

"Har väldigt sällan något större sug och om jag någon gång har det, så går det över rätt fort. Blir aldrig skärrad av sug och väntar bara ut det utan att störas så särdeles mycket. Att leva det här alkoholfria livet känns mestadels naturligt och jag pratar med de människor runtomkring mig som visar någon typ av genuint intresse för det, om mitt beslut att leva så här. Jag aktar jag mig för att måla upp alltför groteska bilder av hur alkoholmonstret ser ut i verkligheten, det förstår nog inte så många som inte har varit nere på botten av hålet. Men jag har inga problem med att förtälja människor som jag bryr mig om och som jag tycker att jag har en nära relation till att; jag mår bättre så här - alkoholfritt. För mig känns det viktigt; Om de visar en medmänsklig vilja att förstå, kan jag försöka förklara hur jag resonerar. Om de sedan har svårt att acceptera hur läget är, tycker jag det är deras problem. Jag har bestämt mig för att inte hamna i situationer av förvirring och missförstånd. Smyget och ljuget finns inte på menyn längre."

"Det börjar närma sig årsdagen av när jag började skriva här på Forumet och det känns som om det har varit ett år fyllt av personlig utveckling och definition av vem jag egentligen är, givetvis uppblandat med en kort, men ack så intensiv, period av kaos, mörker och ångest. Mestadels har dock det här året varit ett år då jag har upptäckt en styrka och ett mod som jag absolut inte trodde att jag var ägare till. Men så är det: Jag tycker att det är jävligt modigt att försöka leva sida vid sida med ett monster som kan försöka förgöra, inte bara mig själv utan även alla runtom mig som jag älskar och bryr mig om. Just nu befinner sig monstret utslängt ur kroppen min och så är mitt absoluta mål att det ska förbli. Jag möter i princip varje dag med samma ambition, att med en lugn nyfikenhet och med ödmjuk tillförsikt se vilken riktning resan tar i nästa vägskäl. Ingen ånger, ingen bitterhet, inga illusioner om att livet ska levas enkelt och smärtfritt. Närvarande och orädd. Vi vet inte hur många dagar vi har, men vi har ansvar att fylla de vi får med drömmar,mening och kärlek. Då finns alla chanser till att det blir smått fantastiskt!"

Ingenting har förändrats och ändå förändras allt hela tiden, varje dag, varje liten stund. Allt blir klarare och mer begripligt, men jag måste fortfarande göra valet varje dag att leva livet fullt ut. Så enkelt, så självklart och så svårt.
Ju mer jag pratar med de som är intresserade om att man faktiskt har ett val hur man vill leva och att det inte finns någon naturlag som bestämmer att vuxna människor måste inmundiga alkohohaltiga drycker för att kunna umgås, desto fler i min närhet upptäcker jag brottas med samma funderingar och våndor, vilket får mig att tänka: Är det kanske så att inte speciellt många vill konsumera i den utsträckning som sker idag, men att vi är så jävla up-fuckade, otrygga och rädda för att visa vilka vi egentligen är och så paniskt skräckslagna för att bryta normen, att det krävs att vi som har tagit beslutet att leva utan A, får gå före och visa med tydliga exempel vad det innebär att göra det ställningstagandet? Jag vet inte, men det här känts så mer och mer under sista tiden med tanke på vilka samtal jag har haft med olika "normalkonsumenter" i diverse sammanhang. Senaste lördagsmiddagen var vi tre som satt och drack 0-öl, alkoholfritt bubbel och vin, därför att vi valde det. Inte för att vi var tvingade av yttre omständigheter, utan för att det var just ett val vi gjorde. Jag hade det mest förtroliga samtal och kom en av mina vänner närmare än vad jag någonsin kunnat förställa mig. Och vi var nyktra. Sedan tyckte jag mig märka att det sände små chockvågor igenom delar av församlingen, att mitt beslut verkade ha "smittat av sig" på fler. Helt ärligt säger jag till folk: Om du mår bra av att dricka, finns det väl inget som ska hindra dig ifrån att göra det. Det kan absolut vara trevligt och socialt och en sanslös stämningshöjare. Men för mig är det inte det. Inte i förlängningen och då väljer jag en annan väg. Men det är ingen fingervisning för andra än de som har samma effekter av alkohol som jag. Fast jag tror att dessa individer är betydligt fler än vad vi vid en första anblick kan identifiera. Och detta tror jag att jag lite försiktigt ska forska vidare kring, helt enkelt genom att våga prata med mina vänner på riktigt, utan feghet eller undvikanden när man märker att det är något de undrar över eller tänker på. Får väl se om man kan få på käften för det?...

Nä, back to work. 6 månader. Det är gott nog så./NM

och hög igenkänningsfaktor. Jag kan hålla med och känna igen mej i allt du skriver. Jag är också alltmer öppen med mitt val att vara nykter. Det märkliga är att det faktiskt känns som ett VAL, det som började som nåt jag var tvungen att göra. Nu känns det självvalt. Jag tror som du att problemen är större än vi vet bland vänner och bekanta och att kanske fler får upp ögonen för att det finns andra sätt. Läste att det börjat bli "inne" att inte dricka alkohol så vi kan ju låtsas vara lite trendsetters :)