av mulletant

Försöker skapa en ny tråd. Min andra. Den första skapade jag för knappt ett år sedan efter att ha skrivt i andras trådar ett tag. Ska kolla om jag lyckades:) / mt

mulletant
sön, 2013-12-15 - 07:19

Igår ägnade jag mycket tid åt forumet - tack Fia för inputen. Jag läste och skrev till lillaskutt och Yogi, även till Izzy har jag skrivit senaste veckan om jag minns rätt.

Just nu insåg jag (stort!) att det är hjälpsamt för mig som medberoende att ägna mig åt andra medberoende - på samma sätt som grundtanken i AA är att den bästa hjälpen för en alkoholist är att hjälpa en annan alkoholist. Adde brukar tacka i sin tråd för att bli påmind om vart han aldrig mer vill (välja att) hamna - ursäkta mig Adde om ev fel i ordvalet och rätta mig gärna.

Vi talade om detta, att grunden i AA är att hjälpa andra, mg och jag alldeles nyligen då det kommit nya till hans AA-grupp.

Och nu denna tidiga morgon - när jag med en stilla suck än en gång skriver till nykomlingar på anhörigsidan - inser jag att det verkligen är till hjälp för mig att möta dem som skriver och undrar hur de kan hjälpa sin missbrukande anhörig. Exakt där har jag varit. I denna hopplösa frågeställning. Där har jag varit. Länge.

Jag sade otaliga gånger till mannen att jag vill hjälpa honom, bad honom vända sig till mig före han öppnade burken/flaskan/boxen... Sa och påminde honom otaliga gånger om att jag står på tröskeln, att det måste bli en ändring annars går jag. Det om tröskeln fattade han den dagen jag faktiskt gick. Sen när vi började om, ett nyktert liv - pågick den långa perioden av önskan om ett trevligt gemensamt drickande "vid festliga tillfällen" - det blev summa två försök som följdes av att han drack något även följande dag vilket jag upptäckte genast. Och därefter om "det festliga" det envisa svaret: "Det är inte festligt/trevligt för mig längre! Bara oro och ont i magen." Och det avgörande "mötet" när han mår dåligt, är orolig, ångestfull - säger det till mig och jag svarar det enda möjliga som finns kvar att säga "Du måste hitta DITT sätt att ta hand om dig själv. Jag har gjort allt jag kan och det har inte hjälpt. Jag finns här men du måste hitta dina egna sätt att ta hand om dig. Jag kan inte." Ungefär så. Och det har varit den rätta vägen. Det svåra har varit att verkligen överlämna hans eget ansvar till honom själv när han insåg att så måste det vara. Och så är det nu.

Men TACK ni som skriver i början av vägen, ni påminner mig om var jag varit och vart jag aldrig mer vill komma!

Det är svårt att förstå idag varför jag lät så lång tid gå och att jag lät det gå så långt... Långt mer är jag tacksam för att jag tog det avgörande steget ut så länge han och vi faktiskt hade allt kvar. Körkort, jobb, hus och hem, anseende och oförstörd hälsa. Den största och bästa insikten jag tagit med mig från de Al-anon möten jag varit på är raderna vi läser att man kan ha ett bättre liv för egen del oberoende av om alkoholisten dricker eller ej. För mig visar det att det första och avgörande man ska göra som medberoende är att ta hand om sig själv och det kan man göra även om man finns kvar i hemmet och/eller i relationen. Att ta hand om sig själv, sätta fokus på sig istället för att lägga merparten av sin energi på att grubbla över varför en annan missbrukar är en avgörande förändring. Att verkligen inse det är omvälvande. Carinas inlägg 7.2.2011 har varit en av mina ledstjärnor, det kom i så exakt rätt ögonblick som en krycka när jag tog mina första stapplande steg mot tillfrisknande... jag har delat det massor av gånger och ger det idag till mig http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Med tacksamhet / mt

NyMan
sön, 2013-12-15 - 09:57

Jag känner hur mycket kärlek som finns i mulleholken när jag läser din betraktelse. Det känns fint. Väldigt fint. Kramar till er!/NM

flygcert
sön, 2013-12-15 - 20:54

Jag förstår att du (och ni) ni haft en lång väg att vandra och det känns så fint att ni har det gott tillsammans på så många sätt idag!

Jag håller med dig om hur det är att läsa anhörigas berättelser - även jag skriver ju färre inlägg nu än när allt var som värst, men det är fortfarande en tröst, en hjälp och ett stöd att läsa på forumet! Både att få stöd, men också att försöka ge och dessutom att få påminnelser om var jag inte vill hamna igen!

Idag var min kära exsambo igång åt andra hållet - han är sååå trevlig nu igen, helt plötsligt?! Och han vill gärna tala om att jag är duktig, att jag sköter mig nu, att han kan lita på att jag löser saker osv - jag förstår inte varför han anser sig kunna bedöma mig och huruvida jag gör rätt eller fel? Men jag återvänder hit och försöker ta djupa andetag...

Söndagskram

mulletant
ons, 2013-12-18 - 05:34

klistrade in Carinas Bångs länk http://medberoendeinfo.blogspot.com/ i en tråd tänkte jag att alkoholen aldrig har känt som ett bekymmer i vårt hem på julafton. Mullegubben har inte förstört några helger eller familjefester - säkert en anledning till att en del av familjen fortfarande inte förstår (inte vill förstå - och behöver inte heller) hur det var. Hans alltmer labila sinnesstämning, desperation och konkreta självmordshot samt några enstaka utbrott mot saker; en pall, en radio och kanske något mer - sådant skedde när vi var ensamma.

De svåra julaftnarna - det var nog två... var det första året, 2010, efter att jag gick och kom tillbaka i början av december. Insikten att han skulle fira jul i ett sällskap och inte "få" dricka infann sig på julaftonens eftermiddag och det var inte så trivsamt mellan oss just då. Den andra julen, 2011, fanns också en viss laddning. Även de vuxna vi firat med var (lätt med dock) besvärade över vad som skulle serveras... Detta var "de vita knogarnas tid" ser och förstår jag idag.

Däremot kunde jag själv skriva en berättelse om hur det var att vara barn på julafton med en alltmer onykter far. Det har jag "alltid" vetat men det stod glasklart när jag såg barns berättelse i kampanjen Vit jul Min barndomsberättelse kunde vara där.

Utsätt inte era barn - utsätt inget barn för en sådan jul! / mt

lilleskutt
ons, 2013-12-18 - 07:15

för att du delar med dig av dina enorma visdom och gör det med sådan värme och engagemang! Tråkigt att tänka på att du har varit drabbad helt sedan barndomen, glädjande att se att det går att lära om och lära sig att må bra i situationen trots allt. Hoppas att ni får en Toppenjul!

mulletant
tors, 2013-12-19 - 15:10

för din hälsning. Och som du och Yogi skriver - vi behöver varandra. Även om och när vi sitter fast i samma sörja kan vi vara varandra till hjälp och på så sätt också hjälpa oss själva. Det är egendomligt och befriande hur jag ser mig själv i mina egna texter och i andras respons på det jag delat. Jag tror vi får en fin jul, mg kommer att göra service och hålla öppet på AA eftersom det är en sån dag det ska vara öppet. Vi kommer delvis att vara med barn och barnbarn och delvis med varann. Lugnt och stilla. Gott. Ta hand om er alla som läser / mt

mulletant
mån, 2013-12-23 - 06:39

i samvaro med barn och barnbarn. Rätt så upp-och-ner här hemma men det mesta faller säkert på plats idag. Och det som inte gör det får vara som det är. Livet är så mycket större än hysterin och stressen inför julen. Julen är större också, i min värld.

Jag vill reda upp sånt som ännu är oklart i mitt liv. Jag tycker om den finska julpsalmen Giv mig ej glans, ej guld ej prakt i signad juletid... bland mycket annat klokt finns där önskan om ett "bo med samvetsro". Det finns ännu sådant som gnager i mig, relationer som skadats och tunnats ur... relationer som är viktiga för mig. Ingen har brustit helt dock och de som är sköra men viktiga för mig vill jag värna lite extra om. Rena från skräp och smolk så att kärleken får frihet att rota sig och växa stark. Jag vill ha ett rent hjärta.

Vi människor behöver varandra, bara så. Det räcker.

God Vit Jul till er alla / mt

flygcert
mån, 2013-12-23 - 15:50

... idag får du lite extra varma tankar från mig!
Det är en lite sorglig dag idag, av olika skäl, men det är också en fin dag - för exakt ett år sedan led jag och mina barn helvetets alla kval och genomled en fasansfull jul där exsambon var arg på allt och alla, skällde och hotade, gapade och skrek, skrämde oss och satte djupa spår. Nu har jag en lugn jul, ingen oro för hur jag ska bli behandlad, och inte heller flickorna, men det är lite tillbakablick och lite osäker framtidstro som gnager i mig.
Men du är en människa som satt fina spår i mig, som får mig att tänka på hur jag vill ha det, vem jag vill vara och hur jag vill behandla/bemöta andra, du inspirerar mig! Tack!

Med önskan om en härlig helg,
julkramar från en som är ute och testar sina vingar, inflyttad i sin nya bostad!

mulletant
mån, 2013-12-23 - 16:39

du flyger så fint nu, så vackert för min inre syn. Visst är det fint hur vi får betyda för varandra, lämna avtryck, vara med och göra skillnad. Varma tankar och riktigt god och fridfull jul! / mt

viktoria
tors, 2013-12-26 - 06:40

En liten morgonhälsning - missade dig här inne med några sekunder : )
Är på väg till jobbet, men sitter nu ensam en stund med mitt kaffe vid datorn. Mörkt och snön vräker ner, igår fick jag knappt upp ytterdörren! Lugn och ro - yttre och inre. Men, har blivit nära påmind under helgen om att så ser det inte ut för alla. Värst mår jag över barnen som måste ha magont inför julen istället för förväntan och glädje. Tunga tankar och lite villrådig inför vad jag kan göra åt den situation som kom nära inpå (utan att jag själv var fysiskt närvarande för då hade det naturligtvis varit lättare att ingripa). Kram till dig min vän

mulletant
tors, 2013-12-26 - 07:07

känner jag - och känner igen - när jag läser "de nya" aktiva trådarna. Ser att jag svarar på ett annat sätt nu än jag sannolikt gjorde i början här på forum, känner en annan känsla. Idag förstår jag på ett annat sätt de svar jag i jag i början kände som brutala... är rädd att hamna i att upplevas så för det är knappast nånsin till hjälp. Känner en trötthet och nästan en desperation över den enorma okunskap om alkoholism och lögnen om det "festliga" drickandet som vilar som ett moln över samhället.

Jag betonade ofta i början min grundövertygelse att varje människa är unik och att en sjukdom är endast en del av människan. Så tänker jag fortfarande. Men jag kan känna en trötthet och uppgivenhet när jag gång på gång läser samma berättelse... varje gång jag inser att det som idag är självklart för mig - att smygandet, lögnerna, de tomma löftena är en alldeles vanlig, vardaglig del i alkoholismen - när jag förstår att det är förvånande upptäckter hos dem som står i början av sin insikt. Att missbrukaren dricker "normalt" och samtidigt har diverse gömmor där hen fyller på... kvinnorna i köket, tvättstugan och byrålådan medan männen har sina förråd i garaget - så ser det ut. Det är en del av alkoholismens ansikte.

Åh jag skulle önska en enorm informationskampanj så att fler människor skulle få mer kunskap om dessa folksjukdomar - missbruk och medberoende - sjukdomar som drabbar många, många familjer och sätter spår för livet. Jag skulle önska att sprit, vin och champagne aldrig nånsin skulle ges som gåvor och presenter eller tack för en tjänst. Att skammen över missbruket skulle lyfta som dimmoln och att kunskapen om medberoende skulle ingå i allmänbildningen så att inga barn växer in i det utan att förstå vad som händer...

MEN - jag och flera med mig här VET att förändring är möjlig. Man kan ta makten över sitt liv! / mt

mulletant
tors, 2013-12-26 - 07:19

victoria... som du ser måste jag skriva av mig min förtvivlan. Gott att få dela känslorna med dig. Gott och värmande i allt ont vi ser och lider av. Det goda finns också - Eeva K har skrivit om det också:)

Ja. Det finns skönhet.
Det finns kärlek.
Det finns glädje.

Alla ni som lider av världens elände
försvara dem!

Ha en fin dag / mt

Yogi
tors, 2013-12-26 - 15:32

Även de "brutala" frågorna är direkt nödvändiga och jag tror inte det finns ens den minsta risk att du med din omfamnande värme skulle uppfattas som brutal! Jag tänker att det är just här på forumet där vi alla sitter i samma båt, några i fören och andra längre akterut, som dessa frågor kan ställas utan att alla försvarsmekanismer slår till. Om en utomstående bekant skulle ställa dem skulle jag förmodligen försöka släta över och försvara. Men här är vi "nakna" allihop inför varandra. Vi vet att de andra här ser igenom våra murar och skynken. Lite som när nyktra alkoholister ser igenom aktiva alkoholisters försök att manipulera. Det är ingen idé. Vi skriver inte här för att få hjälp att upprätthålla fasaden utan för att få hjälp och stöd att förändra vår situation.

Jag önskar också mer kunskapsspridning om beroende och medberoende. Jag själv gjorde många sökningar innan jag hittade hit. Blir så illa berörd av all TV-reklam om spel och alkohol! Varför?? Dessa varor säljer sig själva ändå! Jag försöker tipsa om dessa sidor till en del av mina patienter och deras föräldrar där det är uttalat att det förekommer. Vill göra mer! Det är så oerhört många barn och vuxna som är drabbade. Jag är glad över att just DU finns här, precis som Lilleskutt, Flygcert, Izzy och alla andra som generöst delar med sig av sina tankar, känslor och upplevelser. Som vågar ställa de jobbiga frågorna, som kan göra det utan att uppfattas som kritiska eftersom frågan är lika mycket ställd till den egna spegelbilden. Den dömer inte. Den är ställd av omtanke, respekt och den är trovärdig.

mulletant
fre, 2013-12-27 - 07:34

för respons. Gillar din formulering att frågor är lika mycket ställda till den egna spegelbilden. Så är det, likaså att vi är "nakna" inför varandra. Du fångar något av kärnan i det som är hjälpsamt för en själv samtidigt som man försöker möta någon annans frågor och funderingar. Jag har också ett långt förflutet inom vården och rör mig fortfarande i ett angränsande område. Har trots mycket "formell" kunskap lärt mig mycket här "från insidan".

Framförallt har jag uppnått ett rikt mått av sinnesro som jag märker av 1) när den hamnar i gungning och 2) när jag lägger orosmoment åt sidan för att värna om min sinnesro - detta har jag på nåt sätt lärt mig. Det är hel del ett-och-annat som stört mig genom åren som jag nu lägger åt sidan med insikt om att det är inte-särskilt-väsentliga saker. Att kunna göra så är en stor gåva.

Nu ska jag sova, god natt. Önskar dig detsamma / mt (som städade lite i texten på morgonen:)

mulletant
fre, 2013-12-27 - 08:36

mindre tid för forum för min del, framförallt för skrivande. Har haft en lång och skön julledighet med mycket utrymme för forum. Ni "nya" - Yogi, lilleskutt, Izzy, Ärlibesvärlig och Tilda ... ursäkta om jag glömde nämna nån - har rört vid mitt hjärta och det era berättelser har berört mina erfarenheter - därmed har jag skrivit mycket och gärna.

Nu blir min vardag annorlunda, jag kommer att ha er i mina tankar och läsa här men sannolikt skriva mindre. Vill bara säga det så ni vet. Vi som varit här länge vet att vi är "periodare" på forum - ibland frågar vi efter varann men vi vet också att vardagen ser olika ut och att var och en har ansvar för sig och sitt liv.

Jag såg idag att vi långvariga - åtminstone en del av oss - kan ses som en klubb för inbördes beundran. Kan så vara. Likaså att forum kan bli ett slags beroende. Jag har funderat över det, många gånger, och så länge forumläsande och -skrivande inte stör min sinnesro ser jag det som ett beroende som gör mig gott i själen. Helt jämförbart med att simma och promenera och gå på gym.

Att ha forumvänner som delat och delar min resa och kan förstå något av mina erfarenheter "från insidan" är en värdefull gemenskap för mig. Jag har det senaste året haft möjlighet att delta i två stora AA och Al-anon konvent - möten som gjort att jag känt mig hel och varm i hjärtat. Upplevelsen att vara en del i en gemenskap där efternamn, titel, yrke och gatuadress är helt ointressant och där samvaron istället fokuserar på det som är väsentligt i livet här och nu är svår att fånga i ord. Liknande närhet har jag tidvis upplevt starkt här på forum och en del forumvänner har blivit personliga vänner.

Jag känner djupaste respekt för alla här - och annanstans - som verkligen kämpar med-och-mot missbruk och medberoende. "Inbördes beundran" känns däremot inte särskilt relevant. Gemenskapen här är öppen för alla - för alla som har en uppriktig vilja att förändra sitt liv kan man möjligen kan man tillägga. Liksom AA är öppet för alla som har en önskan att sluta dricka. Och det vill inte säga lite.

Gemenskap, delande, helande är ord som känns alldeles rätt för att beskriva forum.

Respekt för vår likhet och olikhet, för våra brister och vår ofullkomlighet likaså.

Kunskap har jag också fått här i rikt mått.

Ja, jag är så tacksam över forumgemenskapen!

Allt gott, lev väl, ta hand om dig själv och om varandra / mt

mulletant
mån, 2013-12-30 - 07:40

min egen rubrik Vanmakt och förtvivlan kom jag ihåg en dikt - jag har delat många dikter här. Denna är av Claes Andersson.

Credo

Förtvivlan.
Delad av många
förvandlas den till
förtröstan.

Om alla gråter, vem
uppfattar då gråten?
Om alla klagar, vem
förändrar då villkoren?

De mångas villkor
blir de mångas kunskap.
Kunskapen blir insikt, insikten
handling.

Förändringen blir inte längre en möjlighet.
Den blir en nödvändighet.

vill.sluta
mån, 2013-12-30 - 08:15

Mig och säkert många andra så otrolikt mycket kunskap och förståelse för den sjukdom vi lider av.
Angående mitt inlägg där jag omnämnde forumet som en klubb för inbördes så är det inte ngt negativt.

Se bara på AA. Där kan man prata om en klubb för inbördes beundran.
Och den fungerar, bevisligen så är det ett av de bästa sättet att avhålla sig från att falla.

Att sedan jag kommit till insikten att forumet inte passar mig just nu, gör inte att jag skall dra mig tillbaka.
Nä, men jag behöver inte vara här JÄMT.
Men redan när jag börjat skriva så retar jag upp folk, och det är inget jag eftersträvar.

Så då kliver jag åt sidan.

Med dessa ord vill jag om önska dig ett gott slut och ett underbart 2014.
Kramar/A

mulletant
mån, 2013-12-30 - 08:32

för ett litet lagom nyårsfirande, nio personer, vuxna och barn. Jag antar att ett par kommer att dricka vin till huvudrätten och övriga a-fritt/a-lågt. Nyåret 2011 var det sista (hoppas jag) som vi drack vin mg och jag. Och då drack vi enligt överenskommelse två glas (kontroll;) och han drack en öl redan förmiddagen dagen efter (kontroll 2 ;). Så var det då, så var JAG då och han... fångade i beroende och medberoende. Jag känner igen... och känner igen... och känner igen mönstret, när jag läser här - inte de fula(ste) orden och handlingarna men mönstret. De brutna löftena, sveken som gör så ont, så ont och får en att tvivla på sig själv och sitt förstånd.

Hur kan den nödvändiga insikten att det är bara sig själv man kan förändra nå ut till de många som lider?

Efter många år av smygdrickande eskalerade mannens missbruk och vårt liv inrymde allt det som inryms i missbrukar-/medberoendemönstret. Tjat, gnat, försöka-prata-förstånd, information-om-andra-som-blivit-nyktra - vill-inte-höra, böner, löften, brutna löften, nya löften, svek, hårda ord, förtvivlan, gråt, hot... Inte våld, inte nedsättande ord mot mig men ändå... så ont, så ont. Berra skrev om morgonrocken - jag möter också saker i hemmet som påminner... Igår en vacker ljusstake i form av ett hus... köpte den och skulle ge den efter 50 dagars nykterhet som en inbjudan till ett "nytt" liv - det blev inte så. Då. Ändå - trots det lilla minneshugget - glad att jag inte slängde den i vägg eller golv för den är vacker. Alla kort jag skrev, hoppfulla, förlåtande... kort som jag ibland lade på nåt gömställe jag hittade... Ja, herregud... och det enda som hjälpte var att jag gick. Tog steget över tröskeln och meddelade att nu har jag lämnat dig. Förtvivlans dag följde. Förtvivlans dag som faktiskt följdes av hoppet om en annorlunda framtid som ingen av oss visste då hur den skulle gestalta sig. Frånsett den första månaden finns hela den resan dokumenterad här på forum.

Längs vägen har jag sett och övertygats om det jag skrev ovan: Det är bara sig själv man kan förändra. Och det gäller inte bara mig.

Vi har haft en vilsam julhelg i djup gemenskap. Sett Katarinamässor på SVT-play. Idag kan vi ta varandras händer och läsa Sinnesrobönen i gemenskap - också säga att jag orkar inte just nu... och återkomma. För inte är det lätt hela tiden.

När man läser i efterhand vet man ju något om "slutet" - och när det gäller levande berättelser är slutet = hur det är idag. Här och nu - inte imorgon. De gäller alla berättelser här på forum. Det betyder att när vi som skriver här tagit våra steg, ibland stora språng, ibland hopp från trampolinen - då, i steget/språnget/hoppet vet vi inte var vi landar och hur det "slutar". Men i efterhand tror jag att vi är tacksamma att vi vågade, att vi i backspegeln ser att vi gjorde det "rätta". Vi hade modet att förändra det vi kunde - och ofta kan man mer än man tror.

Länkar till en artikel om Olle Carlsson http://www.aftonbladet.se/wendela/article12063012.ab

Nu kommer dagen, med sol. Jag önskar alla forummänniskor och -vänner ett gott slut på 2013 och ett Gott Nytt År! / mt

mulletant
fre, 2014-01-03 - 13:21

Carinas blogg kommer under januari att fokusera på missbruk & våld i nära relationer http://medberoendeinfo.blogspot.com/ Ett tema som berör mig djupt för att jag vuxit upp med det, känt en susning av det innan mannen blev nykter och ser det i min närhet. Inser faktiskt numera att det inte är möjligt för en utomstående; granne, vän eller anhörig, att gå in och "rädda" någon eller förändra ett sådant destruktivt mönster - kan känna en viss vanmakt över det. Tänker att jag möjligen kan bidra med information så att berörda kan snappa upp den.

Det är svårt att se hur människor dras in i och fångas av osunda relationer. Att erfara hur svårt det är att hålla sig utanför om de finns i ens närhet. Att man fångas in i paradoxala situationer där det är nästan omöjligt att bara dra sig ur - allt jag gör kan så att säga vändas emot mig. Tolkas negativt. Alternativet att inte ta ställning existerar inte. Ja, sådant ser jag i min närhet och sådant sugs jag ofrivilligt in i och gör mitt bästa att hålla mig fri ifrån. Insikten att alla involverade - vuxna - måste göra sina egna val är stark. Och samtidigt svår att ta till sig.

Jag ser tillbaka på fina helgdagar med nära och kära. Det faller sig naturligt nu med vilka det är lättsamt att umgås oberoende av vad som finns i glasen. Ingen har tittat snett på dem som är helnyktra och ingen har druckit så att det på något sätt varit störande. Vi kan prata om alkohol, drickande och inte-drickande när barnen är med, fritt och öppet. En härlig känsla!

Börjar så smått planera för landsmötet i Skellefteå första dagarna i augusti. Hittade också ett stormöte i Stockholm 12 april som inrymde möten både för AA och Al-anon. Det kan bli att åka dit också.

Jag tror att 9 januari 2011 är den dagen jag skrev mitt första inlägg här - det känns som mycket länge sen, i ett annat liv. Då hade jag läst kanske två månader. Jag tänkte då att forum kunde bli en plats där mannen kunde söka stöd på sin väg mot nykterhet... jag känner ju igen tankegången, att söka hjälp i första hand för missbrukaren. Min tacksamhet över att forum fanns och finns känner inga gränser men hållit taget har jag gjort själv! Framförallt de gånger det varit tufft på olika sätt här - det har det varit några gånger - även innan den senaste turbulensen. Det är nog mycket viktigt att ta sitt eget ansvar för sig själv. Antagligen avgörande.

Allt gott till dig som ev läser, lev väl! / mt

markatta
fre, 2014-01-03 - 13:31

Som om det inte är nog att leva med en missbrukare, förekommer det dessutom våld så blir hemligheten liksom dubbel och dubbel så svår att yppa.

Jag läser många kvinnors inlägg här där de söker hjälp för att deras män dricker för mycket där det sedan allt eftersom visar sig att mannen också har en våldsproblematik. Det är till och med svårare att prata om än missbruket/medberoendet.
Säkert är det än mer skamfyllt, att vara den som utsatt någon annan för det men jag önskar att fler män skulle tala om hur det varit för dem och hur de lämnat de destruktiva mönstren bakom sig.

Våld mot kvinnor anses som något av det fulaste man kan göra i vårt samhälle. Debattörer som annars håller huvudet kallt utropar sådant som "skottpengar!" o.s.v. Jag försvarar absolut inte våldsutövande män men det gör det så himla svårt att söka hjälp, för det finns hjälp också för dem, om de vill och inte har en allvarlig psykisk störning.

Inte ens på ett anonymt forum vågar någon man berätta om detta av oro för verbal lynchning, bli en persona non grata. Klart de också finns representerade här på forum. Skulle fler berätta hur de tagit sig ur detta beteende så skulle också fler av männen våga söka hjälp och inte tro att det alltid hänger ihop med deras missbruk. Det förvärras av missbruk men missbruk är inte anledningen.

Jag skulle aldrig råda en kvinna/man att stanna i en relation med en våldsutövande partner. Däremot är jag så jävla stolt över "min alkis", dels för att han har slutat dricka men främst för att han vågade se till alla sina fel och brister och sökte hjälp för sin våldsproblematik också. Här på ett anonymt forum kan jag skriva det. I verkligheten hade han förmodligen blivit uppsökt av folk som ville slå på honom för det han gjort, trots sitt enorma jobb mot att bli en person han vill vara.

Vill återigen poängtera att ingen bör stanna i en våldsam relation. Det gjorde jag inte heller. Jag lämnade p.g.a. alkohol och våld, hans rannsakan av sig själv kom som en bonus efter det. Men på samma sätt som man aldrig kan tvinga någon att bli nykter tror jag inte man kan tvinga någon att lägga om andra destruktiva beteenden. Det var nog nästan en förutsättning för att jag skulle tro på hans vilja till förändring att han fortsatte besöka mansjouren även då vi inte hade någon relation och inte heller trodde vi någonsin skulle kunna ha det, att han ville bli fri från destruktiviteten för sin egen skull, precis som med alkoholen.